Hylla C

Första Korintierbrevet

2011-12-15T11:04:00.004+01:00

I kommentarserien Nya Testamentets Budskap har en ny volym kommit under 2011. Seriens huvudredaktör Mikael Tellbes har kommenterat Paulus första brev till Korint.

Det är spännande att ett förlag, Libris, vågar satsa på bibelkommentarer skrivna på svenska. Projektet är säkert vanskligt, och layoutmässigt har de senaste volymerna fått lämna det snygga formatet med tvåfärg. Men fortfarnade är det vackra böcker!

Tellbe är lärare vid Örebro teologiska högskola, och jag har fått ett gott intryck av det lite jag möte honom, och det jag tidigare läst. Därför var det med spänning jag tog mig an den nya kommentaren som fått titeln Korsmärkt gemenskap.

Att Paulus skriver till en församling som är levande förstår man verkligen av Tellbes utläggning. Han pekar på hur Paulus ramar in brevet med undervsining om Jesus kors och uppståndelse, för att inom den ramen bemöta ett antal frågor som de kristna i Korint ställt och ytterligare ett antal problem i församlingen Paulus fått kännedom om.

Problemen i Korintförsamlingen spårar Tellbe i en "blandning av spiritualisering, sekulariserning och segregering". Samma tre komponenter kan ses i många kristna sammanhang idag, och brevet blir på det sättet aktuellt.

När man läser brevet och Tellbes kommentar anar man Paulus, och Guds, glädje över församlingen i Korint - över deras tro och hängivenhet - samtidigt som det finns en oro och en sorg över att man inte fungerar helt tillsammans, som en kropp, som Kristus kropp, i Korint.

Att skriva en kommentar över 1 Kor måste vara en särskilt utmanande uppgift i relation till den kristna tradition författaren står i. Inget annat av Paulus brev berör så många olika delar i församlingslivet. Tellbe är hemma i Evangeliska Frikyrkan och, som sagt, verksam vid Örebro teologiska högskola. Han skriver ur ett "frikyrkligt" perspektiv, men förhåller sig inte okritisk till den traditionen. Ibland kunde man önska sig mer av tillämpning för idag, men kanske är återhållsamheten ibland ett uttryck för att låta bibeltextens budskap stå på egna ben.

Jag är glad över att Tellbe i anslutning till 1 Kor 11 lyfter fram att Paulus skriver om kefale (huvud) i betydelsen auktoritet. På ett försiktigt sätt gör han upp med felaktiga föreställningar om att kefale handlar om ursprung, som t ex den tidigare Örebroläraren P-A Sverker lärt ut.

Mindre klar tycker jag Tellbe blir i 1 Kor 14 när Paulus skriver om kvinnornas roll i gudstjänsten, men han låter i alla fall texten vara en del av brevet, till skillnad mot Gordon D Fees märkliga argument om tillägg i Paulus text. (I övrigt är Fees kommentar ganska spännande!)

Läsningen av Tellbes kommentar har gett mig mersmak. Kanske dags att studera Första Korintierbrevet ytterligare?

/ErikJA

Tellbe, Mikael Korsmärkt gemenskap. Första Korinthierbrevet, Libris, Örebro 2011, 348 sidor.

Livets stora risk

2011-11-25T14:56:00.005+01:00

Som jag tidigare skrivit på HyllaC har jag läst Stefan Swärds bok Efter detta. Den handlar om vad som händer efter livets slut. Och den är verkligen läsvärd.

Min recension från tidningen Till Liv kan du läsa här.

/ErikJA

Stefans Swärd Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete, XP Media 2011

En modern kristen klassiker

2011-11-23T09:55:00.003+01:00

Stefan Gustavssons bok Kristen på goda grunder kan nog kallas en modern kristen klassiker, i alla fall om man tänker på böcker skrivna på svenska. När den kom för snart femton år sedan mötte den ett behov: En tydlig, enkel bok om apologetik på svenska.

Jag köpte den tidigt, men läste den inte direkt. Apologetik är inte ett av mina specialintressen - och dessutom hade jag hört Stefan hålla föredrag om en del av bokens innehåll i olika sammanhang. Men så småningom läste jag den ialla fall och tyckte den var bra.

Men det är nu, efter några år som missionär och predikant, som jag verkligen uppskattar den. Och kanske just därför att jag inte är så apologetiskt lagd. När jag ska hålla ett föredrag, eller i en predika, över ett ämne som gränsar till apologetikens område kan jag alltid ta fram Kristen på goda grunder och läsa ett kapitel eller två. Jag får en översikt, en sammanfattning, som är tydlig och pedagogisk.

Sådana böcker är guld värda att ha i sitt eget personliga referensbibliotek!

/Erik

Stefan Gustavsson Kristen på goda grunder. Om sanning i en tid av tvivel, SESG-media/Cordia 1997 med flera senare upplagor

Swärdslukare

2011-10-12T13:37:00.003+02:00

De sista dagarna har jag med god aptit läst Stefans Swärds bok Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete, XP Media 2011. Jag är grymt sugen på att skriva om den här - men det kommer en recension i Till Livs novembernummer, så jag kan tyvärr inte avslöja något här.

/Erik

Tranströmer

2011-10-07T08:55:00.002+02:00

För en gångs skull är jag litterär även på min ELM-blogg och hänvisar därför dit.

Och så gläds jag över en svensk litteraturpristagare, liksom utnämnandet av en peruansk förra året var ett stort glädjeämne.

/Erik

Hosea och kärleken

2011-09-23T16:45:00.002+02:00

Dagen ägnades åt läsning av profeten Hoseas bok. Utmanande, provocerande och uppbyggligt. Det finns mycket i profetböckerna som stämmer alltför väl in på vår tid. Tillsammans med bibeltexten läste jag D A Hubbards kommentar i Tyndalde Olde Testament Commentary.

Kommentaren är bra, kan rekommenderas och ger betydligt mer bakgrund än t ex Derek Kidners kommentar i Bible Speaks Today (annars gillar jag Kidner starkt). Ibland tycker jag dock Hubbard blir lite teknisk och framställningen blir lite rörig.

Men det finns verkliga guldkorn i utläggningen, t ex när begreppet "kärlek" kommenteras i anslutning till Hosea 2:1-2

En annan "Hosea-bok" är Francine Rivers Kärlek sopm befriar. I romanens form förlägger hon berättelsen till artonhundratalets Amerika. Rivers roman hör verkligen till kategorin "böcker som berör".

/Erik

Hubbard, David Alla Hosea, TOTC vol 24, IVP, Nottingham 2009 (första upplaga 1989), 246 sidor.

Rivers, Francine Kärlek som befriar, Bornelings 2004, 460 sidor.

Reformationens Buzz Aldrin

2011-09-22T21:04:00.007+02:00

Buzz Aldrin var "the second man on the moon". Bara en liten stund efter Neil Armstrong satte sin fot på månens yta satte också Buzz Aldrin sina fötter på månens yta, utan Aldrin hade kapseln aldrig lyckats landa. Men i stort sett är han glömd. I det kollektiva minnet minns vi nummer ett. Ofta finns det någon strax där bakom, vars namn glöms bort, men vars insats kanske var lika viktigt.

Reformationens Buzz Aldrin hette Philipp Melanchthon. Han kom som professor i grekiska till Wittenberg 1518 och anslöt sig snart till Luthers evangeliska upptäckter. Han blev Luthers vapendragare och de kompletterade varann väl. Luther var profeten som stred och kämpade utan tanke på kompromiss. Melanchthon var lugn, diplomatisk och ville få med så många som möjligt.

Melanchthon utgav 1521 en grundläggande lärobok i teologi - Loci Communes - som snabbt fick stor spridning, och han var sedan den som formulerade den Augsburgska Bekännelsen som lades fram vid riksdagen i Augsburg 1530. Luther kunde ju inte närvara där på grund av risken att bli gripen eller dödad.

Vid Luthers död blev Melanchthon ledaren för Luthers efterföljare, även om en rad teologiska tvister uppstod vid Luthers frånfälle.

Tre, ja fyra, böcker kan rekommenderas för den som vill läsa och lära mer om Melanchthon. Se listan nedan.

Nästa vecka ska jag hålla ett föredrag om "Melanchthon - Luthers medarbetare". Det är förklaringen till denna bloggpost.

/Erik

Melanchthon, Philipp Loci Communes 1521,Inledning Bengt Hägglund, översättning från latin av Martin Jacobsson. Göteborg: Församlingsförlaget, Församlingsfakultetens skriftserie nr 1, 1997, 236 sidor.

Hägglund, Bengt; Johansson, Torbjörn; Söderlund Rune Philipp Melanhthon 500 år, 1497-1997: Rapport från symposium vid Församlingsfakulteten..., Göteborg: Församlingsförlaget, Församlingsfakultetens skriftserie nr 2, 1997, 80 sidor.

Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter

Stolt, Birgit Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog, Skellefteå: Artos 2004, 240 sidor. Två kapitel handlar särskilt om Melanchthon - om hur han påverkade utvecklingen i Sverige och om hans förhållande till Luther.

Stolt, Birgit Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog, Skellefteå: Artos, 2004

Tankar om en 1900-talsmartyr

2011-09-20T16:31:00.005+02:00

Under några dagar denna vecka har jag tid att läsa, tänka, visionera. jag har längtat efter de här dagarna, särskilt eftersom de senaste veckorna varit överfulla och jag har suttit i så många möten att jag tror det skulle räcka för ett kvartal. Och nu när mina "tomma" dagar kommit är också mina tankar ganska tomma. En lätt trött het och viss modlöshet sätter in.

Men jag har i alla fall ägnat en eftermiddag åt att läsa Martin Linds bok om Dietrich Bonhoffer som kom för ett par år sedan. Mina förväntningar var nog inte så höga. Jag gillar Bonhoeffer, men är inte så imponerad av Martin Lind som kyrkoman. Men det var ändå intressant läsning. Det märkliga med Bonhoeffer är ju att både liberala och konservativa teologer läser honom, gillar honom och tycker att han tycker som dem.

En tendens som jag tror andra också uppmärksammas är att den första gruppen läser Bonhoeffers hela produktion med hans fängelsebrev som glasögon (se t ex Lind s 7), medan den senare gruppen läser fängelsebreven med utgångspunkt av hans tidigare skrifter - och då kanske främst Liv i gemenskap och Efterföljelse.

Linds bok är lite av biografi och lite av teologi. Blandningen är bara delvis lyckad, men samtidigt nästan oundviklig när det gäller en person som i så stor grad präglades av sin kontext. Lind lyfter på ett fint sätt fram hur viktiga Bonhoeffers utlandsvistelser, särskilt studietiderna i Italien och USA samt pastorstiden i Barcelona, var för hans teologiska utveckling. Ur svenskt perspektiv är det förstås också intressant med Bonhoeffers resa till vårt land (s 91-94).

Men så mycket av Bonhoeffers skärpa tycker jag inte Lind får fram i sitt porträtt. Och av Bonhoeffers strävan efter att alltid leva och verka helhjärtat försvinner lite.

För den som vill lära känna Bonhoeffer finns det bättre alternativ, men tyvärr inte så mycket på svenska. Läs gärna Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. I den finns både ett kapitel om Bonhoeffers liv, men också några andra artiklar. Och på engelska (eller tyska) finns tegelstenen till biografi skriven av Bonhoeffers vän Eberhard Bethge.

/Erik

Bethge, Eberhard Dietrich Bonhoeffer. Theologe - Christ - Zeitgenossse. Eine biogaphie, Gütersloher Verlagshaus, ca 1100 sidor.

Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.

Lind, Martin Dietrich Bonhoeffer. Tankar om en 1900-talsmartyr, Cordia, Örebro 2006, 193 sidor.

Mellan dröm och verklighet

2011-09-06T19:01:00.003+02:00

Per Arne Dahl är norsk präst och författare. I boken Mellan dröm och verklighet försöker han hjälpa läsaren att leva i verkligheten, att se sina drömmar utan att förlora sig i dem och att försonas med det som är söndrigt.

Boken är ganska ojämn. Någon riktigt god vård för själen blir det inte som helhet. Men några gånger blir det intressant - som när Dahl beskriver den nordiska människan som präglade av en kulturell masochism, melankoli, materialismoch narcissism. Kan något bli bra i en sådan kontext?

Och så ett par guldkorn:

"Lika sant som att tiden läker alla sår är det att tiden leker med alla sår." (s 45)

"Det är bara nåden som kan göra oss annorlunda än vi är." (s 108)

/Erik

Dahl, Per Arne Mellan dröm och verklighet. Om att försonas med livet, Nytt Liv, Göteborg 1997, 120 sidor.

Om att äta grodor

2011-08-15T14:59:00.003+02:00

Så tog semestern slut, även om jag hoppas att det är lite sommar kvar. Kanske återkommer jag också med något av vad jag läst i sommar - även om det inte blev så mycket som jag hoppats.

Men en liten ful bok som jag har läst heter Svälj den fulaste grodan först. Underrubriken 21 sätt att få mer gjort på kortare tid avslöjar kanske mer om innehållet. En amerikansk proffs-på-jobb-föreläsare har skrivit ännu en bok han antagligen tjänar MASSOR av pengar på.

Den är förstås lagisk, men utger sig inte för att vara något annat.

Kanske kan den hjälpa mig något i att arbeta mer effektivt och göra rätt saker. Vi får väl se. Men titeln ska i alla fall peka på det att av alla arbetsuppgifter man har att utföra ska man först ta tag i den viktigaste - även om den känns tung, tråkig eller svår.

/Erik

Tracy, Brian Svälj den fulaste grodan först. 21 särtt att få mer gjort på kortare tid. ICA bokförlag 2002, 118 sidor.

Hellre häxa än präst

2011-07-24T06:30:00.000+02:00

Anders Brogren har i många år haft en intressant hemsida. Nu finns där också en recensionsartikel av en bok om en präst som blev häxa. Jag läste Brogrens artikel först i SPT 14-2011, men nu finns den alltså också på hemsidan.

Det är en skildring av hur det kan se ut i Svenska kyrkan... Kyrie Eleison!

/Erik

Tolkningar

2011-07-22T23:28:00.000+02:00

Ibland läser jag inte färdigt en bok jag börjat läsa. När det sker är det ofta för att det kommer något mer angeläget emellan. Men ibland beror det på att en bok inte är värd att läsa.

Jag stötte just på en sådan. Den handlade om bibeltolkning och bibelsyn. Jag läste lite i inledningen och ett par kapitel i boken. Sedan konstaterade jag att den inte var värd att lägga tid på. Den som kallar sig teolog och samtidigt inte vill böja sig under varken Gud eller hans Ord är inte värd att lyssna på...

... och jag skriver inte ens vilken bok det är, eftersom risken är att även dålig publicitet blir god.

/Erik

Som blodet i kroppen

2011-07-20T07:00:00.000+02:00

Det är redan ett år sedan en kollega sa till mig att jag borde läsa Per Munchs Som blodet i kroppen. Jag vet inte varför jag inte beställde boken genast. Men nu har jag i alla fall läst den. Den är på danska - trots att titeln liknar svenska.

Per Munch är danska präst och tidigare missionär i Kenya. Under tre månader gjorde han en studieresa i Kenya och Etiopien just för att undersöka hur de kristna han mötte bad. Vad karaktäriserade deras bönevanor och vad fyllde deras böner? Det är spännande att läsa Munchs redogörese, som är en blandning av berättelse, egen reflektion och teologiskt studium. Det är lätt att följa framställningen, och det är både utmanande och uppmuntrande att läsa om kristna syskons böner.

Mest fastnade jag för ett kapitel om morgonbön. Munch finner några gemensamma drag i morgonbönerna hos dem han samtalat med:
1. Tack för nattens beskydd
2. Bön för dagens nödvändigheter
3. Bön för grannar och andra som har särskilt behov av förbön, och för kyrkan och dess medarbetare
4. Bön för landet och regeringen

Att tacka för nattens beskydd och god sömn har blivit viktigare för mig än det varit tidigare. Kanske för att jag haft perioder med sämre sömn, och vet hur svårt det kan vara.

Men inför de andra tre punkterna känner jag att det ofta är en slarvig morgonbön jag har. Och som starten på dagen är blir - allt för ofta - fortsättningen.

Jag längtar efter mer bön i mitt liv. Munchs bok får mig inte att känna mig misslyckad, utan ökar min längtan. Det är ett gott betyg för en bok om bön.

/Erik

Munch, Per Som blodet i kroppen. Bønsliv fra syd til nord, Logos media & ELM forlag 2010, 168 sidor.

Möjliga familjen

2011-07-16T23:00:00.000+02:00

För ett år sedan skrev jag om en bok av Rob Parsons. Nu är det dags igen. Denna gång handlar det om familjen. Möjliga familjen är inte propaganda för att en familj kan se ut hur som helst, eller fungera hur som helst, utan det är några enkla råd och uppmuntringar för att få en helt vanlig familj att fungera.

Parson skriver okomplicerat - förenklad kanske någon tycker - men det fungerar eftersom han är medveten om att teorin är enkel och praktiken svår. Familjelivet är lite som reklamen för sällskapspelet Othello "A Minute to Learn - A Lifetime to Master". Men det fina är ju just att man har en "lifetime" på sig.

Boken innehåller ett förord och sedan tio kapitel, eller lektioner som författaren kallar dem. Den första är "Ge familjen tid" och sedan följer bland annat "Lär dig konsten att uppmuntra", "Upptäck traditionernas betydelse" och "Älska så mycket att du kan släppa taget".

Jag blir hjälpt av enkla böcker om familj och relationer. Inte för att de säger sensationella saker, utan för att de påminner mig om det jag egentligen vet. Och ibland hjälper de mig att bli lite bättre på att tillämpa mina prioriteringar.

/Erik

Parsons, Rob Möjliga familjen. Livets pussel är inte alldeles hopplöst ändå, Libris 2010, 127 sidor.

Budbärarna

2011-07-12T12:54:00.003+02:00

För en tid sedan intervjuade vi Tony Larsson i tidningen Till Liv. Han arbetar med att språkligt revidera Svenska Folkbibeln. Det är väldigt viktigt med goda bibelöversättningar så det är uppmuntrande att arbetet med Folkbibeln fortsätter.

Men Tony har fler strängar på sin lyra. Han översätter också "ungdomsbiblar". Nyligen utkom Budbärarna. Det är en mangaversion av Apostlagärningarna. Jag bläddrade lite i den. Tyckte det såg bra ut. Sedan tog jag med den hem och la den i köket. Min 9-åriga dotter fick ta på den och läste hela (287 sidor) på två dagar. "Finns det inte fler?"

Det finns det: Messias är evangeliernas berättelse om Jesus i samma stil. Det vara bara att inhandla den - och också den blev läst på två dagar.

Bibeln behöver göras tillgänglig för många. För en del passar Manga perfekt!

/Erik

Budbärarna - en mangaberättelse, Gloria förlag, 287 sidor.
Messias - en mangaberättelse, Gloria förlag, 288 sidor.

Ännu en gång

2011-06-22T07:00:00.000+02:00

Många av mina böcker har jag köpt på Erikshjälpens Second Hand, Myrorna, Loppan eller någon annan lokal där böcker och andra ting söker nya ägare. Det är dock mer och mer sällan jag hittar något jag blir riktigt glad över. Dels för att jag har ganska många böcker, och dels för att jag blivit mer kräsen mer åren.

Jag och sonen tog en tur till Pingstkyrkans Second Hand i Helsingborg. Så noga som sonen tillät sökte jag genom bokhyllorna, men inga fynd. Det blev en kopp kaffe (obs ej second hand) och en leksaksbil till den yngre generationen vars bokintresse ännu är i sin linda.

Efter kassan fanns dock en korg med böcker. En stor skylt "gratis". Det har jag sett på fler kristna second hand-affärer. I den korgen ligger alltid några Nya testamenten man hoppas att någon ska ta med sig (=evangelisation) och så ligger det några andra böcker som klassas som osäljbara (=desperation).

Det märkliga är att jag flera gånger funnit böcker jag länge letat efter just i de korgarna. Så också denna gång. Bjarne Storsets kommentar till Hesekiels bok. En av få kommentarer på svenska till en gammaltestamentlig bibelbok. Den har jag letat efter länge - och hade lätt betalat en femtiolapp för den, kanske mer...

...men nu fick jag den gratis. Tack till för det. Återstår att se om jag med Storsets hjälp kan först profeten Hesekiel lite bättre. Tycker det är en av Bibelns svåraste böcker.

/Erik

Storset, Bjarne Hesekiel. Kommentar till en profetbok, EFS-förlaget, Stockholm 1970, 223 sidor.

Sommarläsning

2011-06-19T17:11:00.003+02:00

Sommar och läsning hör ihop för många. Jag tycker nog man kan läsa de alla årstider, men jag har också sett fram emot sommaren och semesterna för att hinna läsa några böcker. Ett par böcker är påbörjade och har blivit liggande. Andra har jag medvetet väntat med. och någon bok hade bara blivit bortglömd. Och så I Jesu spår. Det är ELM:s 100-årsskrift, med över 500 sidor om en rörelse jag älskar.

/Erik

Bergpredikan

2011-06-10T15:35:00.002+02:00

Om Bergspredikan har många böcker skrivits. Dagen har i dag en positiv recension på Timo Laatos nya bok om just Matteus 5-7. Det tycker jag är roligt, eftersom jag varit deltagare på flera kortkurser om olika böcker i Nya testamentet Timo Laato haft och jag fascineras mycket av hans djupa bibelkunskap och hans förmåga att upptäcka sådant i texterna som jag många gånger läst förbi.

Jag ser framemot att läsa hans bok!

/Erik

Laato, Timo Följ mig! Pastorala perspektiv i bergspredikan, Församlingsförlaget, Göteborg 2011, 230 sidor.

Köp boken här.

Ämbetsfrågor

2011-05-24T11:25:00.003+02:00

"Ämbetsfrågan har nästan blivit liktydig med frågan om kvinnans möjlighet att vara bärare av Kyrkans särskilda ämbete. [...] Det betyder att de flesta viktiga perspektiv på frågan om ämbetet kommit så i skymundan att frågan om ämbetets identitet och innehåll för många, både ämbetsbärare och församling, har försvunnit ut ur medvetande och omsorg."

Denna iakttagelse gör Bengt Birgersson i introduktionen till boken Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Han är helt rätt ute! Många kristna i Sverige har omedelbart ett svar på frågan om det är rätt eller fel med kvinnliga präster, men kanske inget svar alls på frågan vad en präst är. Därför fyller Birgerssons bok ett tomrum. Äntligen någon som på nytt tar upp ämbetet till behandling ur ett lite bredare.

Birgersson ägnar ganska stort utrymme åt Peter Fjellstedts ämbetssyn. Fjellstedt är intressant ur flera aspekter: Han verkar i Sverige i mitten av 1800-talet (i väckelsetider), har erfarenhet av yttre mission och förståelse för många delar av svensk kristenhet. Ännu större utrymme ägnas sedan åt "Nytestamentliga perspektiv på ämbetet". Spännande är också att Birgersson också vågar ta upp den postkonstantinska (efter stats- och enhetskyrkans tid) situationen och de postmoderna utmaningarna.

Boken är helt ny och skriven som en prästmötesavhandling. Jag köpte den igår och har inte hunnit läsa mer än ungefär hälften, men jag kan redan säga att det är en bok att rekommendera. Tonen är god och framställningen tydlig.

Jag ska läsa mer - och kan kanske återkomma med mer tankar utifrån boken. Men redan nu har jag en fundering som jag inte riktigt finner svar på hos Birgersson: Vilket kriterium används för att skilja på de ord Jesus talar till alla och vilka han talar till apostlarna i deras ämbete? Birgersson menar att missionsbefallningen, men också flera andra ord och uppmaningar från Jesus endast gäller apostlarna - och i deras efterföljd ämbetsbärarna - men jag finner inget kriterium för selektionen.

/Erik

Birgersson, Bengt Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordet ämbete, Församlingsförlaget, Göteborg 2011, 200 sidor.

Den gode herden

2011-05-04T16:30:00.004+02:00

Ett par timmar av dagen har jag ägnat åt kommentarstudier över Joh 10:1-18. Jesus talar om sig själv med bilder och begrepp från fårskötselns område. Bilderna går i varandra och strukturen är inte solklar.

Ur bokhyllan på Strandhem plockade jag tre kommentarer: Godet, Odeberg och Carson. Den äldsta är Godets från mitten av 1800-talet och ursprungligen skriven på franska, men jag är tacksam för den svenska översättningen. Godet trycker på att avsnittet innehåller tre olika liknelser : Herden (v 1-6), porten (v 7-10) och den gode herden (v 11-18). Han ser en stegring mellan dem, och dessutom att den första är morgonens, den andra middagens och den tredje skymningens. Det är en spännande läsning!

Hugo Odebergs Johannestolkning utkom 1929 och är religionshistoriskt inriktad. Det sägs att Rudolf Bultmann en gång yttrat: "Odeberg är så radikal att jag inte kan följa honom." Något årtionde senare ändrar Odeberg helt inriktning, men en utlovad (?) andra Johanneskommentar utkom aldrig. I sin kommentar till Joh 10 försöker Odeberg svara på de tre problem han menar finns i texten: Hur kan Jesus vara både herde och grind? Hur kan Jesus vara grinden som leder till flocken, samtidigt som flocken använder den? Och vem är tjuven, rövaren, den lejde och främlingen? Odeberg läser alltså samman de tre delarna, men de svar han finner blir aldrig riktigt övertygande. Texten blir dessutom svår för mig att följa när greiska, hebreiska och syriska texter rikligt citeras utan översättning eller transkription.

Långt nyare än de båda andra är D A Carsons Johanneskommentar. Han läser inte isär de tre avsnittet lika hårt som Godet, men följer ändå samma linje. V 7-10 utvidgar temat från v 1-5, och v 11-18 ger en ytterligare fördjupning. Carsons styrka ligger i kommentaren till den den tredje delen där Jesus offerdöd och kärleken mellan Fadern och Sonen utläggs.

Nu ska jag snart rulla hemåt, men kanske kikar jag också i LarsOlov Erikssons kommentar ikväll...

/Erik

Godet, F Kommentar till Johannes-evangeliet, andra delen, Schultz, Uppsala 1878 (översättning fr franska av A Neander), 631 sidor.

Odeberg, Hugo The Fourth Gospel. Interpreted in Its Relation to Contemporaneous Religious Currents in Palestine and the Hellenistic-Orisental World, Almqvist & Wiksell (i distrib), Uppsala 1929, 336 sidor.

Carson, D A The Gospel According to John, Pillar New Testament Commentary, W B Eerdmans, Grand Rapids, 1991, 715 sidor.

Volym 12 och 13

2011-04-05T19:29:00.002+02:00

Idag kom ett efterlängtat bokpaket. Volym 12 och 13 i den engelska utgåvan av Dietrich Bonhoeffers samlade verk. De omfattar brev, predikningar, föreläsningar med mera från Bonhoeffers tid i Berlin 1932-33 och från Londonåren 1933-35. Spännande! Men när ska jag hinna läsa?

/Erik

Bonhoeffer, Dietrich Berlin 1932-1933, DBW 12, Fortress Press 2009 (eng övers), 650 s.
Bonhoeffer, Dietrich London 1933-1935, DBW 13, Fortress Press 2007 (eng övers), 524 s.

Anna-Lenas sista bok

2011-03-29T10:34:00.003+02:00

Igår läste jag Anna-Lenas sista bok. Det är hennes make Simon N Röstin som skrivit en minnesbok, en kärleksbok, efter Anna-Lenas död. I slutet finns också en samling korta texter som Anna-Lena samlade en en anteckningsbok under sin livstid. Den samlingen utgör den egentliga "sista boken", och där finns några fantastiska guldkorn.

Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.

Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."

/Erik

[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.

Gränsens barn

2011-03-21T15:39:00.002+01:00

I samband med femtioårsminnet av Andra världskrigets slut utkom Irene Ohlsson med en liten skrift i vilken hon berättar om sin släkts historia och hur kriget drev hennes familj från Karelen. Med värme skildras moderns och faderns familjer och hur Irene tillsammans med sin mor och sina syskon flydde västerut i Finland vid krigets utbrott. Efter moderns död sändes sedan syskonen till fosterfamiljer i Sverige.

För en tid sedan hörde jag ett föredrag om "Kyrkoliv vid Finska vikens inre" av prästen Jonas Nilsson, som verkat där. Även det var gripande.

Karelen och Ingermanland är områden som hör till Sveriges nära grannar. Men så lite jag kan om dem...

/Erik

Ohlsson, Irene Gränsens barn, Broby 1995, 36 sidor.

Post-sermon blues

2011-03-02T15:58:00.003+01:00

Tänk att jag på Loppan, en second hand-affär i Höganäs, förra veckan fann inte mindre än tre teologiska böcker jag ville ha. En av dem var Runar Eldebos Det homiletiska rummet. Den säljs för 224:- hos Libris. Jag fick punga ut med hela tio riksdaler.

Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.

Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)

Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.

/Erik

Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.

Kristendomens historiska bakgrund

2011-03-02T08:32:00.004+01:00

Inför kommande undervisning om de nytestamentliga brevens historiska sammanhang har jag läst större delen av Bo Reickes Kristendomens historiska bakgrund.

Reicke skriver: "Den nytestamentliga tidshistoriens föremål är det världsliga skeende som bildade evangeliets bakgrund och omgivning."

Det är nyttigt, och stundom till och med uppbyggligt, att läsa om de världsliga skeenden som på flera sätt beredde vägen för kristendomens utbredande.

/Erik

Reicke, Bo Kristendomens historiska bakgrund. Den bibliska världen 500 f.Kr. - 100 e.Kr., SKDB, Stockholm 1967 (översättning från tyskan), 319 sidor + kartor.

Om Alpha

2011-02-21T16:37:00.003+01:00

Jag har aldrig gått någon Alpha-kurs, inte heller varit ledare. En del goda vänner har berättat mycket positivt om Alphakurser i deras församlingar. Andra goda vänner har uttryckt en viss skepticism. Nu har jag i alla fall skaffat några böcker om Alpha för att läsa på lite grann.

Den första jag läst heter kort och gott Handboken om Alpha. Den är skriven av Nicky Gumbel, som utvecklade de grundläggande kurser i kristendom som den engelska församlingen Holy Trinity Brompton haft sedan sjuttiotalet till ett mer omfattande koncept för evangeliserande grundkurser i kristen tro.

Handboken går inte så mycket in på innehållet i undervisningen på en Alphakurs, utan tar upp det strategiska tänket och de praktiska arrangemangen omkring en Alphakurs. Lättläst och välskrivet. Insprängda mellan Gumbels kapitel finns också några vittnesbörd från personer som kommit till tro genom Alpha. Inspirerande.

Vilka är då konceptets starka sidor?
- Tydlighet med alltifrån mötestider till innehåll
- En blandning av gemenskap (t ex gemensam måltid, mindre gruppsamlingar och ett veckoslut i lägerform) och kurs (bestämt antal tillfällen, i förväg angivna ämnen och möjligheten att betala för sig).
- Möjligheten att engagera många personer i kursen, som medhjälpare med mera.

Svagheter?
- Färdiga koncept kan vara svåra överföra från ett sammanhang till ett annat.
- En betoning på tredje trosartikeln som verkar gå ut över den första och den andra (med viss reservation för att jag ännu inte läst på mer om innehållet i kursen).

Sist i boken finns några "tillägg", bl a om Alpha och copyright. Känns ganska genomtänkt - man får göra lokala anpassningar, men inte sprida dem.

Jag läser vidare. Har Du erfarenheter om Alpha så skriv gärna en rad.

/Erik

Gumbel, Nicky Handboken om Alpha, Alpha Sverige, Sollentuna 2001, 139 sidor (+ 60 sidor tillägg).

En prisad peruan

2011-02-14T15:41:00.002+01:00

Svenska Akademin valde att förra året tilldela den peruanske författaren Mario Vargas Llosa Nobelpriset i litteratur. Detta ledde till stor glädje i Vargas Llosas födelsestad Arequipa och i hela Peru.

Jag har föresatt mig att läsa några verk av Vargas Llosa och i Den sanna berättelsen om kamrat Mayta fann jag följande avsnitt:

"Det vilar något deprimerande över läraren Ubilluz: allt han säger lämnar en bitter eftersmak. Det kanske är en fördom från min sida, men jag kan inte bli kvitt känslan av att han hela tiden är på defensiven och att allt han berättar bara har till syfte att rättfärdiga honom själv."

Jag läste det flera gånger. Så väl beskriver han en känsla som jag känt några gånger i samtal med olik apersoner. En obekväm aning om en dold självrättfärdigande agenda.

I övrigt vet jag inte riktigt om jag tycker om boken... Men en hel del Peru är det i berättelsen.

/Erik

Hur mår själen?

2011-01-31T17:15:00.004+01:00

Jag har precis börjat läsa en bok av John Ortberg. Efter bara några sidor kan man knappast bedömma en bok. Men vad sägs om följande:

"Hur står det till med det andliga livet?"

Förut svarade jag på den frågan genom att se efter hur det stod till med mitt andaktsliv. Hade jag bett och läst Bibeln tillräckligt mycket den dagen? Problemet är att fariséerna alltid vinner om vi räknar på det sättet. Människor kan ha bra disciplin och ändå vara stolta och föraktfulla. Hur ska vi kunna mäta andlig mognad på ett sätt som gör att fariséerna inte vinner?

Jag frågade en klok man: "Hur gör du för att bedöma hur själen mår?"

Han svarade utan omsvep att han har två frågor som han ställer.

- Har jag lättare för att bli missmodig nuförtiden?

- Har jag lättare för att bli irriterad nuförtiden?

Kärnan i en blomstrande själ är Guds kärlek och frid. Om friden växer i mig har jag inte lika lätt för att tappa modet. Om kärleken växer blir jag inte lika irriterad. Det visade sig vara en fantastiskt nyttig diagnos när jag skulle bedöma hur själen mådde.

Hur skulle du svara på de två frågorna?

Inte så dumt, eller hur? Får se om Ortberg kan fortsätta hela boken i samma själavårdande stil.

/Erik

Ortberg, John Den jag vill vara, Libris, Örebro 2010, 320 sidor. (Svensk översättning av The Me I Want to Be)

Småkyrkoarbetet

2011-01-26T23:39:00.003+01:00

I Strandhems bibliotek fann jag en liten skrift (dock ej en småskrift) av teol dr Per-Olof Sjögren, sedermera domprost i Göteborg. Bokens yttre var knappast tilltalande, men titeln...

När församlingen växer heter boken som jag nu läser. Den handlar om småkyrkotanken. När de svenska städerna växte snabbt under 1950- och 1960-tal byggdes helt nya stadsdelar och bostadsområden upp. Ett av statskyrkans svar var småkyrkorna, att inom en redan befintligt församling (enligt det geografiska församlingsbegreppet) byggde man mindre kyrkor i direkt anslutning till bostäderna. Per-Olof Sjögren verkade själv på Guldheden i Göteborg, och var nog en av de mest medvetna småkyrkoprästerna.

Av två skäl finner jag småkyrkorörelsen intressant. Dels för att jag själv gick i kyrkans barntimmar i källaren på en nybyggt hyreshus - ingen katedral i världen kan för mej vara mer värd än minnena från "lokalen". Och dels för att rörelsen, när den var som bäst, faktiskt tog samhällets förändringar på allvar och försökte nå människor - där de befann sej - med evangeliet.

/Erik

Sjögren, Per-Olof När församlingen växer, SKDB, Stockholm 1955, 134 sidor.

Om småkyrkorörelsen skrev jag också här.

Nybyggare

2011-01-25T11:18:00.003+01:00

För ett par veckor sedan ledde jag ett seminarium om att starta nya missionsföreningar. Även om jag bara hade väldigt preliminära saker att komma med, tyckte jag att det resulterade i ett ganska gott samtal och jag tror att flera av oss som deltog gick därifrån med en del nya tankar.

För egen del har jag fortsatt fundera. Och just nu läser jag en bok som gavs ut av Libris för ett femtontal årsedan: Nybyggare. Teologi och strategi för nya församlingar. Den är skriven av två missionärer, Martin Robinson och Stuart Christine, med en särskild längtan efter att se nya kristna gemenskaper i Europa.

Boken kombinerar teologi med strategi. Det finns risker med det, vilket också författarna är medvetna om, men det finns också en väldig styrka i att hålla de nytestamentliga texterna och exemplen i ena handen och försöka utforma sin strategi för att gå vidare med den andra handen.

Igår läste jag kapitlet "Förberedelser - fadderorganisationens roll". Det handlade om hur en kristen gemenskap kan stötta dem som vill starta en ny gemenskap. Hur ska stödet se ut när det gäller bön, offer, prioriteringar? hur involveras så många som möjligt? Och vilka krav ska man ställa på att den nya gemenskapen till det yttre liknar den gamla?

Idag har jag läst om ledarskapets roll. Utan goda ledare har ett församlingsplanteringsprojekt mycket små utsikter att bli framgångsrikt.

Det är spännande tankar. Undrar om det finns fler goda böcker på svenska om församlingsplantering och nybygge?

/Erik

Robinson, Martin & Christine, Stuart Nybyggare. Teologi och strategi för nya församlingar, Libris, Örebro 1994, 249 sidor. (Svensk översättning av Planting Tomorrow's Churches Today. A Comprehensive Handbook, 1992.)

Tyckandets tyranneri

2010-12-29T22:04:00.005+01:00

"Ojdå! Får man säga så? Har man någon karriär kvar efter en sådan bok?"

Det var min reaktion när jag läst Kjell O Lejons nyutkomna bok Tyckandets tyranneri. Men sedan lugnade jag ner mej och konstaterade att Lejon sannolik inte löper någon som helst risk med att säga det han säger, eftersom det helt kommer att tigas ihjäl. Ingen - inte ens Christer Sturmark - är skulle våga gå emot Lejon, eftersom det skulle vara att inbjuda till samtal om just sådant som man inte vill samtal om.

Vad är det då Lejon skriver i sin bok? Att dagens svenska samhälle som hävdar tolerans som ett hedersord och riktmärke är allt annat än tolerant. I toleransens namn drivs en intolerant hetskampanj mot dem som inte stämmer in i det politiskt korrekta tänkandet.

Lejon pekar ut särskilt tre områden: Äktenskapssyn, de oföddas rätt, samt förhållandet mellan kristendom och islam. På dessa tre områden förs ingen debatt, utan hävdandet av traditionella värden tystas ner, eller förlöjligas bort. Och det sker inom offentlig sektor, det sker i de stora massmedierna och i kyrkan (förstås).

Vill du få en grundlig genomgång av toleransbegreppet så är Lejons bok en god introduktion. Han spårar begreppets judiska, kristna och grekiska bakgrund, lyfter fram det som ett ideal - men pekar också på hur idealet förvanskats. Tag och läs!

Lejon ropar ut att den i tolerans klädde kejsaren är naken,
men eftersom allt folket valt samma dyra kläder så blundar man för saken
och lever vidare i den blinda toleransens sfär,
och Gud nåde den som klär sej annorlunda där.

/Erik

Kjell O Lejon Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn, BV-förlag, Örkelljunga 2010, 174 sidor. Köp boken här!

Det glesnar

2010-11-23T11:46:00.001+01:00

Det glesnar mellan inläggen. Det har nog att göra med att jag börjat ny tjänst i ELMBV, och har lite mindre fri lästid över.

Den intresserade kan följa min tjänsteblogg på elmbv.se.

/Erik

Karl X Gustav

2010-11-09T22:17:00.003+01:00

Vid ett besök på Stockholms slott, närmare bestämt Livrustkammaren, köpte jag förra veckan historikern Björn Askers biografi över kung Carl X Gustav. Flera kungabiografier fanns till salu, men det facila priset och möjligheten att komplettera med volymer för de två följande regenterna i samma snygga pocketinbindning, gjorde att valet föll på den förste karolinske kungen. (En mer aktuell, och i media mycket uppmärksammad, kungabiografi fanns dock inte till försäljning förrän dagen efter. Och då kanske inte just på slottet.)

Som litteratur är boken inte fantastisk - snarast torr och tråkig. Mina historiakunskaper är ganska skrala, så jag vågar inte uttala mej om hur väl Asker genomfört sin undersökning av Karl X Gustav. Men några saker kan jag lyfta fram:

Karl X Gustavs kusin drottning Kristina abdikerade inte för att bli katolik, utan snarare blev hon katolik för att kunna abdikera. Huvudskälet till tronavsägelsen var dock att hon ansåg att Sverige behövde en regent som kunde leda Sverige i krig.

Att en blivande kung snarast förväntades ha romatiska (?) äventyr. Karl Gustav erkände sitt faderskap till en rad barn. Dock ej söner och döttrar till pigor och tjänstkvinnor.

En följd av CXG:s framgångar på sina krigståg var att Skåne blev svenskt. Så har det varit sedan dess. Undertecknandet av freden i Roskilde skedde den 27 februari 1658. Det är min födelsedag. Inte 1658 alltså, men 27 februari. Ligger det inte en antydan i det om att jag, född västgöte, trots allt en dag skulle bli skåning?

/Erik

Asker, Björn Karl X Gustav. En biografi, Historiska Media, Lund 2010 (335 sidor).

The Theatrical Tapes of Leonard Thynn

2010-11-05T14:14:00.002+01:00

Under några sköna dagar hos min syster och svåger under "höstlovet" fann jag ett par böcker i deras bokhylla som jag inte kunde låta bli att låna. Den första har jag nu läst ut. Jag var rädd att jag skulle väcka resten av familjen igår kväll eftersom jag skrattade högt för mej själv medan jag läste. Boken som gav mej sådan glädje var The Theatrical Tapes of Leonard Thynn nedtecknad av Adrian Plass. Flera av Plass' böcker finns översatta till svenska, men just denna tror jag inte berikat det svenska bokutbudet. (Mer om Plass i ett tidigare blogginlägg här.)

Intrigen i boken är att några av medlemmarna i den församling som Plass tillhör ska ställa upp i en kristen dramatävling. Leonard Thynn, god vän till Plass och (oftast) nykter alkoholist, passar på att spela in på band alla samtalen och repetitionerna. Som regissör har Adrian Plass stora visioner, men det är inte lika lätt att få alla med på tåget...

/Erik

Plass, Adrian The Theatrical Tapes of Leonard Thynn, HarperCollins, Londo 1989 (136 sidor).

Kirke i kirken V

2010-10-29T09:38:00.003+02:00

Philip Jakob Spener (1636-1705) spelar en viktig roll för utvecklingen av ecclesiola-tanken inom lutherdomen. Även Spener önskade att ecclesiolan - den lilla kyrkan - skulle bli till förnyelse för den stora. Men till skillnad från Luther hade Spener en kortare tidtabell:

"Speners ecclesiola-taenkning tog i modsaetning till Luthers sigte på umiddelbar realisering. Folgelig måtte han betaenke og tage höjde for, hvad der var praktisk realiserbart. Han afviste på den baggrund eksplicit at danne en sakramentforvaltande forsamling inden for parokial-menigheden med henvisning til, at det ville skabe uro og före til et skisme. Han foretrak en frivillighedsforsamling, der samlede sig om ordet alene." (s 63)

Här finns en modell i vilken sakramentens roll nedtonas, både som kyrkokonstituerande element och som yttre tecken på kyrkotillhörighet. I sin strävan att inte skapa splittring väljer ecclesiolan endast att samlas omkring ordet. Speners modell har fått många efterföljare.

/Erik

Bokinfo här.

Kirke i kirken IV

2010-10-28T10:51:00.003+02:00

Jag fortsätter läsa Mikkel Vigilius' avhandling. Tycker Du det blir tröttsamt får Du vänta på nästa blogginlägg - eller varför inte njuta av ett gammalt? Men för egen del finner jag Vigilius intressant, inte minst med tanke på att jag hör hemma inom en lågkyrklig missionsrörelse.

Vad säger Luther om den lilla kyrkan i den stora? Vigilius behandlar Luther på cirka 30 sidor och ser en utveckling över tid hos Luther. Luthers utgångspunkt i synen på kyrkan är tilltron till Bibeln. Om/där/när Guds Ord predikas växer den evangeliska tron fram, och med den ett nytt kristenliv, som i sin tur leder till förnyelse av former för kyrka och gudstjänst.

"I Perioden 1521-1525 var det centrale anliggende i Luthers kirkelige reformarbejde således, at evangeliet blev forkyndt. Derfor måtte der uddannes evangeliska praedikanter, og lokale grupper av evangeliske kristne måtte kalde dem. På denne måde kunnde der dannes lokalmenigheder med en sand forkyndelse av Guds ord og i sin tur også med en evangelisk ordning av menighedslivet. Ud fra sådanne evangeliske lokalmenigheder ville evangeliet kunne udbredes til og virke reformerende ind på kirken i sin helhed." (s 32)

Vidare framhåller Luther lokalförsamlingens myndighet och makt. Olika forskare värderar den tidige Luthers syn mycket olika. En del ser en omogen reformator med överdriven radikalitet. Andra ser en ursprunglig, ren evangelisk syn på församlingen, som Luther sedan av realpolitiska skäl tvingas moderera.

Från 1525-1526 växer en annan bild fram hos Luther. Tilltron till lekfolkets förmåga minskar, och Luther betonar mer än tidigare prästens position gentemot församlingen. Att det fortfarande är så att kyrkan finns där nådens medel rätt förvaltas står klart, men Luther gör också en ansats att låta kyrkan bli mer folkomfattande.

Luthers kyrkosyn är inte huvudämnet för Vigilus' avhandling, men framställningen är välskriven och visar tydligt att man genom att välja verk hos Luther kan få ganska olika beskrivningar av vad kyrkan är.

/Erik

Bokinfo finner Du här.

Sabbat och söndag

2010-10-26T12:01:00.003+02:00

Ett kort stenkast från Lunds domkyrka ligger specialbokhandeln Arken. Där köpte jag för ett par veckor sedan en liten bok, författad av tidigare professorn i Gamla testamentet Bo Johnson, i vilken sabbat och söndag diskuteras. Min förväntan på boken var ganska stor...

Johnson gör tillbakablickar till sin barndoms söndagar, undersöker sabbaten i Gamla testamentet, och funderar på söndagen i vår tid. Det finns en del guldkorn i boken, men det hela blir ganska rörigt. En lite tuffare förläggare/redaktör hade gjort boken gott.

Vad är då egentligen söndagen? En ny sabbat? Johnson säger om söndag och sabbat: "Det är två skilda storheter. Sabbaten kan med sitt innehåll inte flyttas till söndagen, som ju är den återkommande proklamationen om Kristi uppståndelse. Lika lite kan söndagen med sitt innehåll flyttas till sabbaten." (s 79) Söndagen kan i bästa fall få vara vilodag, helg (fest och glädje) och gudstjänstdag, menar Johnson.

Här tror jag Johnson lyfter fram något viktigt. Söndagen är inte bara vilodag, eller bara gudstjänstdag, o s v. Söndagen är mer än en-dimensionell. Viktigast tror jag att söndagen är som en dag då vi utsätter oss för Guds Ord och låter det få prioritet. Men även fest- och viloaspekterna är viktiga.

Men totalt när det gäller Johnsons bok blir slutsatsen att jag tror - och hoppas - det finns bättre undervisning om söndagen.

/Erik

Johnson, Bo Sabbat och söndag. Söndagen som helg, högtid och glädje, Arcus, Lund 2006 (96 sidor).

I en uppslagsbok

2010-10-26T09:35:00.003+02:00

Jag skulle läsa något om välsignelse. Sökte i Nordisk Teologisk Uppslagsbok. Efter som den inte bara är teologisk, utan också nordisk, fanns artikeln jag sökte under rubriken "Velsignelse".

Så långt logiskt och begripligt. Men sedan ser jag att på samma uppslag, på vilket artikeln om välsignelse inleds, finns också en artikel - med fotografi - om Julius Wellhausen.

Välsignelse och Wellhausen på samma uppslag?! Vi lever i kontrasternas värld.

/Erik

Hur predikan bygges upp

2010-10-25T10:40:00.003+02:00

Förra veckan fann jag en fantastisk fin bok. Ja, egentligen är det två böcker som privat bundits sammans av en tidigare ägare i ett ljuvligt fint band. De båda sammanbundna titlarna är Hur predikan bygges upp (1952) och Själavårdens elementa (1951) av teol dr, kontraktsprost Gösta Nelson.

Nu har jag läst den förstnämnda. Det är en fin inledning till den västsvenska predikoformen. Nelson ser Schartau, Rexius och Ringius som lärofäder i predikandets konst. Den schartauanska predikan har ibland karikerats, och ofta hör man fortfarande predikanter som ursäktar sej för sina tre punkter. Nelson är välmedveten om att schablonartad kopiering och form utan innehåll är förkastligt, men lyfter fram hur väl formen kan hjälpa innehållet när predikanten gjort sin läxa. Det finns också en omtanke hos Nelson, och hans fränder, om den som lyssnar till predikan: Alla behöver något, och bör förvänta sej något, av den som satts att förkunna Guds Ord.

Som predikant utmanas jag av Nelson - hans allvar och värme. Och det finns en rad detaljer i Nelsons resonemang som är mycket tänkvärda. T ex hur en predikan bör inledas. Nelson förespråkar att man börjar med ett kort bibelcitat som sedan får leda fram till predikans överskrift. Ett litet varningens finger höjs för att börja med "jag" - det subjektiva anslaget kan lätt bli en belastning längre fram i predikan.

Om predikans avslutning finns också ett stycke. "En författare har påpekat, att hos Schartau det eskatologiska predikoslutet är jämförelsevis sparsamt, men att det hos hans lärjungar i senare tid tenderar att bli regel." (s 135) Nelson konstaterar att många predikanter är så trötta efter att ha utformat nästan hela predikan att det eskatologiska slutet blir en lätt utväg. Ibland kan det vara gott och riktigt, men inte alltid - och ett "alltför rikligt användande av det kan också på ett mindre lyckligt sätt befodra en viss njutningskristendom" (s 136).

Hm, jag känner mej lite träffad. Tror att jag mer än en gång tagit min tillflykt till det eskatologiska predikoslutets enkla (men dubbla) utväg.

/Erik

Nelson, Gösta Hur predikan bygges upp, Gleerups, Lund 1952 (144 sidor) och Själavårdens elementa, Gleerups, Lund 1951 (96 sidor).

Rosenius 18 oktober

2010-10-18T08:58:00.003+02:00

Jag satt här om dagen om funderade tillsammans med en vän och medarbetare på anpassning, om utveckling, om att vara ett salt...

Och så läste jag först den 17 oktober hos Rosenius om att vara ett salt. Det sved. Och sedan idag Rosenius utläggning av 1 Petr 4:16 om lidandet för Kristus. Rosenius identifierar en strategi som själafienden använder mot dem som stått emot ett frontangrepp. Då - i andra vågen - anfaller han genom vilans tjusning, i längtan efter lugn och ro - och så riskerar de tidigare kämparna att falla för att man inte ser att striden ännu pågår.

Jag citerar Rosenius:

Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. (1 Petr 4:16)

Sedan ormens fiendskap mot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare till väga, men han kan dock outsägligt svårt pina och förskräcka vårt svaga kött.

Hur bitter få icke ofta de troende lida för Kristi namns skull bara genom ord och blickar! Då gruva sig det svaga köttet för lidandet. Då är det fara värt, att man viker undan och gör sig en egen bekvämare fromhetsväg för att få ro och i stället följer de förnuftigare rådgivare, som säga: »Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig» (Matt 16:22). Denna frestelse blir särskilt mäktig, när man först blivit förföljd på ett så kännbart sätt, uttröttad av förföljelsen och sedan kommit in i ett stilla lugn, då världen visar ett milt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man då icke övervinnes.

---
Så långt Rosenius (med min fetstilta markering mot slutet). Jag tror det är en viktig varning han lyfter fram, att satan vet att vi idag många gånger faller djupare genom många små fall än genom ett stort - för det stora har vi förmåga att se och undvika.

Nu ska jag äta ett äpple och förbereda en predikan!

/Erik

Rosenius, Carl Olof Korta dagbetraktelser EFS-förlaget, Stockholm 1945 (och flera senare utgåvor).

Tremper Longman III

2010-10-16T11:33:00.003+02:00

Teologstudentföreningen Theofil i Lund anordnade under två dagar denna vecka en konferens "God in the Old Testament" med professor Tremper Longman III. Sedan tidigare var jag bekant med prof Longman genom två böcker, en inledning till Gamla testamentet och en översikt över bibelkommentarer till alla Gamla testamentets böcker. Måste erkänna att jag läst den senare mer än den förra, men båda kan rekommenderas.

Efter att ha lyssnat till prof Longman föreläsa måste jag säga att jag känner mej oerhört inspirerad till att läsa mer GT. Inte minst väcktes min längtan att läsa Ordspråksboken och Predikaren på nytt. Kanske också köpa Longmans kommentarer till dessa båda böcker.

/Erik

Longman, Tremper III & Dillard, Raymond B An Introduction to the Old Testament, 2 uppl., Zondervan 2006 (528 sidor).

Longman, Tremper III Old Testament Commentary Survey, 4 uppl., Baker 2007 (120 sidor).

Ett Nobelpris

2010-10-11T14:46:00.003+02:00

Det har gått några dagar sedan Svenska Akademin ständige sekreterare tillkännagav att årets Nobelpris i litteratur tillfaller den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Jag hör till dem som tänkt under flera år tidigare att det Vargas Llosa skulle kunna få priset, men i år hade jag faktiskt inte tänkt så mycket på det.

Men jag gläds över det. Inte för att jag läst så mycket av honom, utan för att jag kan, om jag blundar, se framför mej stolta och glada peruanska ansikten. Det går inte att överskatta vad en så fin utmärkelse kan betyda för ett folk som under århundraden levt med känslor av mindervärdighet. En snabb titt på den största peruanska dagstidningens hemsida samma dag som Vargas Llosas utnämning blev känd visade att 18 av 20 huvudrubriker gällde Nobelpriset. Man firade på gatorna i födelsestaden Arequipa, tidigare presidenter uppmärksammade Vargas Llosas betydelse, böcker recenserades på nytt, o s v.

Läsningen då? Jodå, jag tänkte tanken att snabbt panikläsa lite Vargas Llosa för att ge intryck av att vara mer beläst och insatt än jag är. Men jag motstod frestelsen och lät den enda bok jag har av nobelpristagaren ligga kvar i lådan. Vargas Llosa står sedan länge på min "att läsa"-lista. Men jag ska läsa honom i svensk översättning först, och sedan kanske på spanska om jag verkligen tycker om honom. Kanske nästa år, eller nästnästa.

/Erik

Kirke i kirken III

2010-10-08T12:09:00.004+02:00

Mikkel Vigilius undersöker rötterna till ecclesiola-begreppet. För att göra det behöver han först se på kyrkan under hennes första århundraden. Under 300 år var den kristna kyrkan en rörelse "underifrån". Den stod i kontrast mot de stora religiösa strömningarna, var utan politiskt beskydd och saknade stora ekonomiska resurser. Trots allt det (eller tack vare?) spred sej den kristna tron och kristna gemenskaper växte fram med en väldig fart.

Vigilius lyfter med den engelske teologen Michael Green fram fem förhållanden som skiljde de kristna gemenskaperna från samtidens hellenistiska kultur (s 21-22):

1) Personlig tro. Ett sådant krav var främmande för religiösa system som byggdes upp av genomförande av riter och yttre kännetecken.

2) Ny livsföring. Andre religiösa rörelser kunde kräva perioder av rituell renhet osv, men man bröt inte varaktigt med den omgivande kulturens vanor och sätt att leva.

3) Exklusiv gudsdyrkan. Den hellenistiska kulturen var synkretistisk - många gudar fick samsas också i den enskildes religiösa liv. För det kristna fanns det en, och endast en, Gud och Herre.

4) Inkluderande gemenskap. De kristna övertog det vanligaste begreppet för förening eller gemenskap - koinonia - men gav det ett nytt innehåll. En gemenskap där alla oavsett kön, nationalitet, status, välkomnades var något helt nytt.

5) Kärleksfull omsorg om nästan. Hellenistisk spiritualitet var egoistisk och hämningslös. Kristendomen var annorlunda.

Sådana var förhållandena. Men med Konstantin den Store förändrades villkoren för kyrkan drastiskt - plötsligt var det politiskt korrekt att vara kristen och kyrkan knöt nära band med makten. Kanske var det då ecclesiola-gemenskaper först behövdes?

Och hur många av Greens fem kännetecken används om våra kristna gemenskaper idag. Ganska mycket i vår tid påminner om situationen i den hellenistiska världen då kyrkan växte fram. Men är kontrasterna lika tydliga idag gentemot den kristna församlingen?

/Erik

Bokinfo om Vigilius' bok finner du här.

Gösta Berlings saga

2010-10-06T23:38:00.004+02:00

Bland svenska författare så intar Selma Lagerlöf för mig en särställning. Hennes berättelser berör mej på så många plan. De senaste dagarna har jag läst Gösta Berlings saga. Det var länge sedan sist.

Att följa den försupne och avsatte prästen - med 2000-talets terminologi skulle han beskrivits som "avkragad" - Gösta Berling skapar oreda i mitt inre. En oreda som tycks vara på väg att redas ut flera gånger under läsningen, men som istället trasslar in sej än mer. Selma Lagerlöf väver en vacker väv med inslag av människans inneboende godhet och ondska, lustens och lättjans styrka, och rikedomens fattigdom och fattigdomens skönhet.

Jag ska läsa den igen. Kanske redan nästa höst.

/Erik

Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga, Bonniers, Stockholm 1961, 380 sidor. (Första upplagan kom 1891 och var Lagerlöfs debutroman.)

Kirke i kirken II

2010-10-05T21:15:00.000+02:00

Vad innebär titeln på Mikkel Vigilius bok Kirke i kirken? Författaren har funnit ett begrepp - ecclesiola in ecclsia - som kan översättas direkt ungefär "den lilla kyrkan i kyrkan". Det är ett försök att beskriva gemenskaper inom den stora kyrkan som samlas kring ett eller flera av nådens medel, men som inte utgör hela lokalförsamlingen enligt den stora kyrkans struktur. Låter det oklart?

Jag tycker det är både ock. Men det viktigaste är kanske inte begreppet i sej, utan vad det beskriver. Och Vigilius - som vill studera väckelserörelserna inom de skandinaviska nationalkyrkorna - definierar därför så här:

"forsamlinger inden for de skandinaviske folkekirker uden aldersgsgrænser, med en selvstændig ledelse, med regelmæssige samlinger om egen forvaltning af et eller flere av kirkens nådemidler, med en konservativ og vækkelseorienteret teologisk profil og et misionerende sigte." (s 14)

På ena sidan av dessa grupper finns t ex ungdomsrörelser, eller missionssällskap som endast samlar in medel och utsänder missionärer, men som inte har någon predikoverksamhet i hemlandet. På andra sidan finns självständiga församlingar, men också kärnan i en folkkyrklig församling som definierar sej som "den gudstjänstfirande församlingen" eller på liknande sätt.

Jag tycker det är ett spännande begrepp - ecclesiola in ecclesia - som kanske kan utmana till reflektion omkring många företeelser. Var finns det små kyrkor inom den stora? Det kan handla om missionföreningar, men men om man inte snävar in begreppet så mycket som Vigilius gör kan man fundera på om inte varje svenskkyrklig församling fungerar lite som kyrka i kyrkan.

/Erik

Bokinfo om Vigilus' bok finns här.

Kirke i kirken I

2010-10-04T11:28:00.002+02:00

Nu har jag påbörjat läsningen av Mikkel Vigilius doktorsavhandling om den inomkyrkliga väckelserörelserna i Sverige, Danmark och Norge. Jag gillar att läsa avhandlingar, men faktum är att jag får läsa lite långsammare än jag brukar, inte minst när författaren är dansk.

Jag ska försöka skriva några blogginlägg utifrån boken. Men idag endast en liten tanke från förordet - en varning till den som skriver och tänker mycket kring Kyrkan:

En vän till Vigilius varnade vid ett tillfälle honom med orden: "Jeg kan vara bange for, at I går hen og bliver kirke-centrerede i stedetfor Kristus-centrerede." (s 9) Den varningen tar Vigilius åt sej. Och jag tror att jag kan behöva den också, inte bara inför läsningen av Vigilius bok, men också inför ny utmaningar på missionsfältet Sverige. Allt måste handla om Kristus, också det som på ytan handlar om organisation och former för arbete och samarbete.

/Erik

Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelsekristendom - fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, Hillerød, LogosMedia 2005, 500 sidor.

Fler skott

2010-10-01T09:21:00.003+02:00

EFS gav för ett par år sedan ut boken Nya skott från gamla rötter. Nu har uppföljaren kommit, med titeln Fler nya skott från gamla rötter. (Vad kommer volym 3 att heta?) Redaktörer för boken är Torbjörn Larspers och Per-Eive Berndtsson, båda drivande i EFS' satsning på nyetablering av grupper och församlingar. Men bidragsgivarna i boken är fler än tjugo.

Det är i stora delar inspirerande läsning. Man vill något. Man vill nå människor i Sverige med evangelium. Man vågar tala klarspråk: "Är vi nöjda med att Sverige tävlar med Danmark om att vara världens mest sekulariserade land? Är vi kristna nöjda med att bara ca 3-4% är aktiva i en kyrka?"

MEN jag tycker inte boken håller som handbok "så-här-startar-du-en-församling". Jag tror egentligen inte det finns sådana handböcker. Boken fungerar som inspiration, kan tända en längtan och visar att det finns en hel del resurser - i form av erfarenhet, litteratur, osv - för den som vill nyplantera.

/Erik

Larspers, Torbjörn (red) & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter, EFS 2009, 223 sidor.

Tro åt svenska folket

2010-09-30T22:51:00.003+02:00

En liten ful grön bok jag läst på sistone heter Tro åt svenska folket. Nu är det ju så att skönhet många gånger sitter på insidan, och när det gäller denna publikation så är det sant. Framförallt bokens andra del, skriven av teol dr Fredrik Brosché, är väl värd ett studium.

Jag har läst boken inom ramen för en litteraturkurs och bjuder på ett utdrag ur hemtentan jag just mailade iväg:

Det speciella med kristendomen är, enligt Fredrik Brosché, Jesus Kristus och vad denne på korset åstadkommit: syndernas förlåtelse.[1] Vägen till att människor ska ta emot detta är ”enligt Bibeln och bekännelseskrifterna: Guds ord måste predikas så att vi upptäcker både vår synd och Guds nåd. Detta sker endast genom en klar förkunnelse av lag och evangelium.”[2]

Men Brosché påpekar att många nutidsmänniskor har svårt att ta till sig förlåtelsen på grund av sin självupptagenhet, sina motstridiga känslor att höra till en gemenskap och samtidigt hävda sig själv, samt att skulden, i den mån den upplevs, vänds mot den egna personen.[3]

Brosché ger fyra förslag på hur förkunnelsen bör formas för att nå fram till nutidsmänniskan:[4]

1) Predika kallelsen så att lyssnaren upplever Gud som ett du och sig själv som ett jag. Nutidsmänniskan behöver upptäcka Gud och drabbas av hans närvaro! För detta finns inte en formel, det kan ske på olika sätt, men det handlar om att se att ”i alla livssituationer finns Gud sökande och kallande oss”. Det finns ett tilltal som göra människan till någon i Guds ögon

2) Predika lagen så att lyssnaren ser sin stora skuld mot Gud bakom alla småskulder mot människor. Den narcissistiska människan behöver se att hon inte kan förhandla med Gud eller hävda sig genom att jämföra sig med andra. Hon behöver ledas fram att stå ansvarig inför en personlig Gud och se att i Kristus finns hennes enda hopp.

3) Predika evangelium så att lyssnaren möter Guds kärlek bakom Guds vrede. Först när evangelium förkunnas vågar människan ta till sig lagen i fullt mått, för då har hon en plats att fly till. ”I tillit till Kristus får den narcissistiska nutidsmänniskan Andens hjälp att göra det svåraste av allt – släppa alla krampaktiga kompensationer och bejaka en godhet som är större än hon själv.”

4) Predika Guds kärleks närvaro i alla livssituationer så att lyssnaren kan upptäcka alla goda möjligheter och beredda gärningar. I sig själv kan inte en människa se hela verkligheten, men evangelium visar hur Kristus’ kors visar sanningen: ”Alla motsättningar i den skapade människotillvaron innehåller innerst Guds kärleks välsignelse.” Syndernas förlåtelse blir ingången till ett nytt, befriat, liv som präglas av glädje och aktivitet.

Brosché betonar, utifrån sin lutherska hemvist, att också idag ska korset (Guds frälsning) förkunnas genom att förkunna lag och evangelium. Men han lyfter fram en rad betoningar som behöver göras för att budskapet ska nå fram, och bli det befriande budskap som talet om korset ska vara.

Så långt från hemtentan.

/Erik

Fredrik Brosché ”»Syndernas förlåtelse åt allt Sveriges folk« Att predika lag och evangelium för narcissistiska nutidsmänniskor” s 27-54 i Bertil E Gärtner & Fredrik Brosché Tro åt svenska folket, Pro Caritate, Göteborg 1987.

[1] Brosché s 27-29.

[2] Brosché s 31.

[3] Brosché s 31-35.

[4] Brosché s 38-51. Rubrikerna är Broschés formuleringar, följda av mina sammanfattningar.

Lite glesare

2010-09-21T09:50:00.000+02:00

Den uppmärksamma läsaren har givetvis noterat att det blivit lite glesare mellan inläggen på Hylla C. Orsaken är just den som samme läsare gissar, minskat läsande. Men inte bara det. Jag har under ett par veckor ägnat mig åt en del förberedelseläsning inför bibeltimmar och predikningar. Mer av återläsning och summering material.

Men några böcker har dykt upp på sistone som jag hoppas kunna läsa snart och återkomma till. Bland dessa finns:

Lindholm, Ture C. O. Rosenius som teolog. Grunddragen i hans åskådning, EFS-förlaget, Klippan 1972, 160 sidor. - Det är inte så många som försökt ge en övergripande bild av Rosenius’ teologi. Därför är Lindholm spännande!

Bygstad, Jan Den kristna församlingen. Tio bibelstudier, Logos förlag, Vasa 2006, 158 sidor. - Om kyrka, ämbete, nådegåvor, etc. Verkar spännande, även om bokens layout känns lite tråkig.

Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelse-kristendom – fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, LogosMedia, Hillerød, 500 sidor. Jag har nämnt den på bloggen förrut – nu har jag den. Men 500 sidor dansk doktorsavhandling kräver lite tid, så det blir kanske portionsvis läsning.

Berndtsson, Per-Eive Vindarna från väster. Lärdomar från den keltiska kyrkan, LogosMedia Halmstad, 255 sidor. - Per-Eive är min gamla pastor från Halmstad. Hans intresse för keltisk kristendom är ingen nyhet för mig. Frågan är om hans bok kan tända samma intresse hos andra.

Och så en del annat förstås…

Lite kul förresten att de senare tre böckerna ovan alla är utgivna på förlag som heter "Logos" - verkar vara ett gångbart namn i lutherska sammanhang.

/Erik

Teologi for kirken

2010-09-20T20:52:00.004+02:00

Under mina studieår i Göteborg gick jag ofta på antikvariat och i second hand-affärer i jakt på spännande böcker. En nostalgitripp till Saron Second Hand för någon vecka sedan gav resultat. Jag hittade en festskrift från Menighedsfakultetet i Århus. Lärare på fakulteten och andra närstående teologer har skrivit bidrag till skriften. Allt har jag inte läst, men de inledande kapitlen om MF:s första 25 år och motiveringen för fristående (icke statlig) teologisk utbildning är intressanta och berör flera viktiga frågor.

Jag har läst teologi eller närliggande ämnen i flera olika akademiska miljöer: Göteborgs universitet, Församlingsfakulteten i Göteborg och Örebro Missionsskola, samt på distans vid Johannelunds Teologiska Högskola.

Det är min övertygelse att kyrkan måste ta ansvar för utbildning av goda teologer. I Danmark är Menighedsfakultetet tillsammans med Dansk Bibel Institut två viktiga miljöer för utbildning av goda teologer. I Sverige tror jag att vi är många som vaknat för sent. Och jag tror att Johannelund och Örebro bör tänka mer på innehållet i utbildningarna än på relationen till Högskoleverket.

Om Församlingsfakulteten i Götbeorg kunde jag säga mycket gott, men rekommenderar istället ett besök. Kanske i november?

/Erik

Valen-Sendstad, Aksel m fl Teologi for kirken. Festskrift i anledning af Menighedsfakultetets 25-års jubilaeum 1967-1992, Forlaget Kolon, Århus 1993, 175 sidor.

Församlingen

2010-09-14T09:00:00.001+02:00

En god vän gav mig en liten bok igår. Församlingen - bli en del av Guds dröm av Olof Edsinger, generalsekreterare i EFS' ungdomsrörelse SALT. Ett spännande ämne, och kanske lite oväntat från en teolog med lågkyrklig profil och hemmahörande i ett sammanhang där man oftast talat om "föreningen".

Edsinger tror på församlingen, eftersom Gud har valt att verka i och genom församlingen. "Ensam är svag", fastslår Edsinger, och utmanar läsarna att söka sig till en kristen gemenskap och stanna kvar i sin kristna gemenskap.

Boken innehåller många goda poänger, men ibland det blir nästan allt för enkelt. Men kanske kan man inte förvänta sig mer på drygt fyrtio sidor.

Bäst i boken är avsnittet "Lärjungaskap - ett grupparbete". En sådan rubrik provocerar mig, som genomlidit ett otal mardrömslika grupparbeten i grundskolan. Att kombinera ett så ljuvligt ord som "lärjungaskap" med ett så nattsvart som "grupparbete" är förstås genialt. Men det är kanske inte bara pedagogiska bakslag som Edsinger utmanar, utan hela den individualism som präglar mig och (nästan) alla svenskar.

Edsinger följer upp med att ange tio skäl för att bli medlem i, inte bara vara löst associerad till, församlingen. Det handlar främst om att våga engagera sig, våga ta ansvar och sträva efter att bygga församling och våga stå för något. En viktig utmaning rakt in i vår tid!

Edsingers skrift är kortfattad, men han ger boktips för vidare läsning. Där finns till exempel guldkorn som Bonhoeffers Liv i gemenskap, tråkig-men-nyttig-boken Naturlig församlingsutveckling och EFS' nyplanteringsböcker Nya skott och Fler nya skott. Men jag undrar om det inte finns bättre böcker att rekommendera på sakramenten än Peter Halldorf och Ulf Ekman.

/Erik

Edsinger, Olof Församlingen - bli en del av Guds dröm, Salt, Uppsala 2010, 45 sidor.

Bonhoeffer, Dietrich Liv i gemenskap.

Schwarz, Christian A Naturlig församlingsutveckling. Åtta kvalitativa särdrag hos växande församlingar.

Laspers, Torbjörn (red) Nya skott från gamla rötter. En bok om EFS nyetableringsarbete.

Laspers, Torbjörn & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter.

Kyrkans år och dagar

2010-09-13T11:21:00.005+02:00

Den som önskar läsa allt Carl Henrik Martling skrivit behöver nog sätta av mer än ett års semester. En sökning på Libris ger över hundra titlar. Jag kan inte skryta med att ha läst alls särskilt många av överhovpredikantens verk, men förra veckan läste jag - på rekommendation av en av bloggens läsare - boken Kyrkans år och tider.

Rolig och lustfylld läsning? Nä, det kan jag nog inte påstå, men intressant och informativt. Tre delar har boken: Kyrkans dagar - Kyrkans tider - Kyrkans år.

Kyrkans dagar behandlar förhållandet mellan söndag och sabbat och söndagen som gudstjänstdag, vidare några Kristusdagar, Mariadagar, ängladagar och helgondagar som har lång tradition men som inte överlevt.

Kyrkans tider tar sin utgångspunkt i hur påsk, pingst och jul för kyrkan blev de tre högtider kring vilka kyrkolivet ordnades.

Kyrkans år tar upp den svenska kyrkoåret, och gör internationella utblickar mot andra traditioner.

Väldigt mycket information får man i Martlings bok. Olika firningsdagars historiska, och i förekommande fall bibliska bakgrund. Vilka texter som lästs och hur man firat med olika gudstjänster. Som referens verk fungerar den bra. En kontinuerlig läsning blir däremot ganska tung, med många upprepningar.

En svaghet är förstås att den utkom före den senaste svenska evangelieboken (2003), en annan att Martling inte inkluderar andra lutherska kyrkor (t ex i Nordamerika och Afrika) eller fler protestantiska samfund när han gör de internationella och ekumeniska utblickarna.

Intressant för någon läsare är (kanske) upplysningen om att Olavus Petri 1531 förordade lectio continua, alltså en sammanhängande läsning från en bibelbok flera söndagar i rad. Men traditionen med ett perikopsystem med särskilda avsnitt för respektive söndag blev efter några decennier åter allenarådande i den svenska kyrkan.

En sista tanke... Kyrkans dagar och år har aldrig varit något statiskt. Firningsdagar har kommit och gått, texter och texträckor har förnyats, datum har flutit och fixerats. Det tror jag är viktigt. Om vi inte vill fira något så kryptiskt som kyndelsmäss eller septuaginta så har vi friheten i församlingen att ändra, med målet att ära Gud, uppgygga oss själva och nå de ofrälsta med evangelium.

/Erik

Martling, Carl Henrik Kyrkans år och dagar, Verbum, Stockholm 1993, s 245.

Lite mer från "En mäktig katedral"

2010-09-13T10:50:00.003+02:00

I föregående inlägg hissade jag Gunnar Elstads själavådsbok En mäktig katedral. Några citat ur boken kanske kan smaka?

När Elstads skriver om det själavårdande samtalet blir han ganska tuff:

"Vår gamla natur har inte alltid så mycket emot lite skuldkänslor och dåligt samvete. Sådant kan den till och medta som ett tecken på andlighet. Det vår gamla natur är allra mest rädd för, är att ändra uppförande och göra något som den inte tycker är 'naturligt'. Den är livrädd för att ändra 'stil' eller ge avkall på något av sin 'egenart'. (...) själavårdarens uppgift är inte först och främst att ge tröst och lindra de onda känslorna. Själavårdaren ska ge hjälp till att ändra uppträdandet." (s 53)

I sin behandling om den dagliga kampen börjar han med att konstatera:

"Som kristna har vi frid med Gud. Men vi har ännu inte frid med djävulen, världen och vårt eget kött. Här är det fullt krig." (s 71)

Och så slutligen ett citat av ett citat. Elstad tar danske Leif Andersen till hjälp när han tala om anfäktelse:

"På samma sätt som Gud vägrar att göra oss ens tillnärmelsevis syndfria i det här livet, nekar han oss också en fullständig betongtro. Det gäller för ossalla att vilan och vissheten inte kan vara konstant och orubbad livet igenom. På olika områden faller vi alla i tvivel och anfäktelser, och för några är det så plågsamt att det för dem blir en tagg i köttet, en Satans ängel, som i åratalstår och slår dem i ansiktet." (s 64-65 hos Elstad och s 119-120 i Leif Andersens bok Gud, varför sover du?)

/Erik

Elstad, Gunnar En mäktig katedral - vägledning i själavård och vardagspsykologi, Församlingsförlaget, Göteborg 1999, 218 sidor.

Andersen, Leif Gud, varför sover du? EFS-förlaget, Stockholm 1989, 220 sidor.

En mäktig katedral

2010-09-11T10:42:00.004+02:00

För någon månad sedan läste jag en själavårdsbok och fick lust att läsa någon annan. Det blev norrmannen Gunnar Elstads En mäktig katedral. Den är riktigt bra, tycker jag. Bara början är värd halv bokens pris:

"Själavård måste först och främst gälla själarnas frälsning. Att vi har det bra här i livet får aldrig bli det viktigaste. Det viktigaste är att vi har del i det eviga livet.

Ändå får inte detta betonas så starkt att någon får uppfattningen att allt annat är oväsentligt. Bibeln ger inte bara vägledning om hur vi får ett rätt förhållande till Gud. Den vägleder oss både när det gäller förhållandet till Gud, vår nästa, skapelsen och oss själva. Själavård ska ge hjälp att leva rätt och gott i alla dessa relationer." (Ur kapitel 1 "Vad är själavård?")

Elstads bok har fyra huvuddelar: 1) En generell inledning om själavård, 2) Tro, liv och tjänst, 3) Förhållandet till sig själv och andra, och 4) Andra viktiga problem. Varje del består sedan av tre-fyra kapitel.

Elstads trygghet i den kristna tron gör att han på ett tydligt sätt kan skilja på vad som är själavårdarens uppgift, och vad som inte är det. Att en del problem behöver hänvisas till psykiatrisk expertis eller till familjerådgivning blir inte ett problem för honom. Inte heller att själavårdaren ibland kan tvingas "städa upp" efter icke-kristna samtalskontakter, eller efter osund förkunnelse.

Elstads bok kan vara en hjälp både för hur man själv mår, men förstås också hur man kan hjälpa andra genom "vardagssjälavård". Som kurslitteratur på en bibelskola skulle den vara utmärkt. Jag föredrar Elstad framför Hagberg.

/Erik

Elstad, Gunnar En mäktig katedral - vägledning i själavård och vardagspsykologi, Församlingsförlaget, Göteborg 1999, 218 sidor. (Översatt från norska originalet Hjelp til hjelp, Lunde forlag, Oslo)

Luthers psaltarutläggning

2010-09-06T11:37:00.003+02:00

Helmer Ringgren skriver om Luthers psaltarutläggningar i Svensk Exegetisk Årsbok från 1985. Ringgren konstaterar att det finns ett rikt material att studera, ända från Luthers tidiga psaltarutläggning från 1513-1515 till det slutliga översättningen i Bibeln från 1545. Det är ett material som inbjuder dels till at undersöka Luthers teologisk utveckling och dels hur Luther fungerar som exeget.

Ringgren, själv en "modern exeget" (s 58) ger Luther ett gott betyg när det gäller kunskaper i hebreiska. Luthers behandling av begreppen "hased" och "sela" ges som exempel. Luthers klassificering av psalmerna utifrån deras innehåll är Ringgren inte imponerad av. "Detta är väl inte riktigt Gunkels Gattungen, och framför allt vet Luther ingenting om Sitz im Leben. Klassificeringen är gjord efter innehållet och är som sådan vettig nog." (s 53) Man kan i och för sig fråga hur mycket vi verkligen vet om Sitz im Leben så här 500 år senare - men visst har det funnits många teorier.

Ringgren ger några exempel på Luthers tolkningar, som oftast är kristologiska, och konstaterar att Luthers läsning utgår från en teologisk helhetssyn - där ibland detaljerna hanteras ganska fritt. Men Ringgren skriver också: "Genomgående följer Luther principen att utlägga skrift med skrift. Det gör vi moderna exegeter också." (s 58) Att resultaten för Luther och moderna exegeter blir olika förklarar Ringgren med hur man väljer paralleller. Luther läser med "en teologisk helhetsbild av den bibliska åskådningen, och i den helhetsbilden ingår naturligtvis också NT, medan vi i regel sttannar inom GT:s gränser." (s 59) Luther utgår också från sin reformatoriska grundsyn, som sätter Kristus i centrum - Ringgren skriver: "Det är Kristus som talar i Psalmerna eller låter psalmisten tala, och det är undervisning för Kristi kyrka och dess medlemmar som ges." (s 59)

Ringgrens artikel är intressant och visar på Luthers kvaliteter som bibelutläggare. I våras arbetade jag med Luthers Stora galaterbrevskommentar utifrån frågeställingen om skulle kunna kallas bibelkommentar utifrån moderna kriterier - och fann att den motsvarar många av de kriterier som ställs på kommentarer också idag.

/Erik

Ringgren, Helmer "Luthers psaltarutläggning" s 49-59 i Svensk Exegetisk Årsbok årg 50, Uppsala 1985.

Toy Story 3

2010-09-04T12:48:00.003+02:00

Nä, det här är ingen filmblogg. Och ganska sällan kommenterar jag vad jag läst i tidningen. Men nu är det dags. Varje morgon kommer Helsingborgs Dagblad. Ett par gånger i veckan läser jag den.

För ett par veckor sedan fanns det en väldigt positiv recension av filmen Toy Story 3. Intressant, tänkte jag, eftersom jag sett filmen ihop, med barnen, på 3d-biograf. Jag gillade den starkt. Bra barnfilm som vuxna står ut med att se. Bättre än Ice Age tycker jag nog.

Men idag kom det en motrecension. Malena Janson som recenserat filmen för Svenska Dagbladet - och sågat den - förvånas över alla hyllningar den fått. Så förvånad blev hon att hon betalade (!) för att se filmen en gång till. Och fortfarande gillar hon den inte. Varför?

1) För att den ger en negativ bild av dagis.

2) För att den ger en positiv bild av återanvändning och second hand-tänkande.

3) För att det är för högt tempo i filmen.

Den första anledningen handlar ju om Jansons egna politiska preferenser, mindre om huruvida filmen ger en korrekt bild av verkligheten. Den andra anledningen handlar om att filmproducenten inte borde ha detta budskap samtidigt som man vill sälja Toy Story-leksaker. Jag gillar återanvädning, och min son älskar sina små Buzz Lightyear- och Woody-figurer. Den tredje anledningen - jo, kanske har Janson en poäng. Men hur mycket action filmen än innehåller så kommer den inte i närheten av ett högst ordinärt barnkalas - varken i tempo eller ljudnivå.

/Erik

I morse fann jag en

Studieskuld

2010-08-31T12:09:00.004+02:00

Jag har en studieskuld från föregående akademiska år. Inte en studie-låns-skuld. Det har jag också, men den är både äldre och tråkigare. Nej, min studieskuld består i att jag på en av de tre kurser jag anmälde mig till ifjol ännu inte har inkommit med redovisning. Kursen heter Skammens teologiska problematik och ges vid Johannelunds Teologiska Högskola.

Det är ett spännande område att studera och reflektera över. Att människor idag känner mer skam än skuld tror jag är en riktig iakttagelse. Sedan kan man konstatera att "skam" blivit lite av ett modebegrepp - även på teologins område finns trender och mode. En del som idag kallas skam skulle tidigare faktiskt beskrivits som skuld, eller i termer av självförakt. En tendens är att skam behandlas mer som känsla än som socialt fenomen. Kanske kan jag återkomma till ämnet. Det beror på om jag tycker att min hemtentamen blir bra...

I kurslitteraturen ingår flera böcker som arbetar med vilka utmaningar som övergången från modernt till postmodernt ställer på kyrkan och på förkunnelsen. Det är verkligt spännande. Ett exempel är Jimmy Long som beskriver övergången "Moving from Modern to Postmodern" under följande rubriker:

- From Word to Image

- From Detached to Participant

- From Didactic to Narrative

- From Knowledge to transformation

- From Inward Focused to Outward Focused

Spännande! Får se om jag kan reglera min studieskuld inom en inte alltför avlägsen framtid.

/Erik

Jimmy Long Emerging Hope. A Strategy for Reaching Postmodern Generations, IVP Books, Downer Grove 2004 (2nd edition), 251 sidor.

Kyrkoårets helger

2010-08-29T22:23:00.003+02:00

Kunde inte motstå att köp en bok på Åhus missionsgård igår: Kyrkoårets helger av Sven O Berglund. De senaste åren har jag funderat en del över kyrkoåret - dess funktion, pedagogik, historia etc. Så det var med ganska stora förväntningar jag öppnade den lilla boken - nu skulle jag få lära mej mer!

Men... nä... Inte så mycket historisk bakgrund till varför det blivit som det blivit. Inte så mycket reflektion om huruvida de olika firningsdagarna fungerar. Lite märkligt urval av vad som kommit med. Små betraktelser och personliga minnen blandat med lite exegetik och historia.

Martin Lönnebo säger (i sin Homiletik) att man ska predika i kyrkoåret, inte om det. Det får jag inte heller hjälp med av Berglund.

Jag - och kanske också andra - behöver något bättre. Kanske någon har boktips?

/Erik

Berglund, Sven O Kyrkoåretshelger, Församlingsförlaget, Göteborg 1996, 96 sidor.

Var är hemma? Del 2

2010-08-25T22:15:00.004+02:00

Vi har de flesta av våra saker antingen i flyttlådor i källaren eller i tunnor och lådor ute i stallet. Vi trivs hos mina svärföräldrar, men längtar till den dag vi kan flytta in i något eget. Därför talade följande stycke ur Mitch Alboms Alberts sista önskan särskilt till mig idag när jag läste det:

"En soldats flicka, vars pappa hade förflyttats till en fjärran post, satt på flygplatsen bland familjens torftiga tillhörigheter. Flickan var sömnig. Hon lutade sig mot byltena och persedelpåsarna.

En kvinna gick förbi, stannade till och klappade henne på huvudet. -Stackars barn som inte har något hem, sa hon.

Barnet tittade förvånat upp. -Men vi har ett hem, sa hon. Vi har bara inget hus att ha det i."

/Erik

Mitch Albom Alberts sista önskan, Forum, Stockholm 2010, 274 sidor. (Eng originalet Have a Little Faith 2009.)

Drevet går

2010-08-24T14:12:00.003+02:00

”Nyhetvärdet får aldrig gå ut över människovärdet”, skriver prästen och terapeuten Göran Larsson i ett avsnitt om social skam boken Skamfilad. Han konstaterar att media gömmer sig bakom fina ord som tryckfrihet, yttrandefrihet och nyhetsvärde, men ofta glömmer människan bakom storyn. ”Att vilja veta är inte det samma som att ha rätten att få veta.”

I en ny bok på Natur & Kultur skriver journalisten Anders Pihlblad om vad det innebär att vara utsatt för ett massmedialt drev. Som medarbetare på en kvällstidning och senare som politisk reporter på TV4 hade han flera gånger varit med i den jagande gruppen, men efter att ha fångats på bild när han festade till det med en av statsministerns närmaste medarbetare var det plötsligt ombytta roller. Pihlblad berättar sin historia. Utan försök att försvara sitt handlande, beskriver han upplevelsen av att vara lovligt byte i en jakt på sensation.

Erfarenheten ledde Pihlblad till att fundera vidare på de mekanismer som drar igång vid ett mediadrev, och på hur den som drabbas upplever det. I boken varvas stycken ur intervjuer med personer som hamnat mitt i skiten – Liza Marklund, Mona Sahlin, Lars Danielsson, Jan O Karlsson, med flera – med värderingar av hur media framställt saker jämfört med hur det verkligen förhållit sig.

Det är en gripande bok. Den handlar om människors vars liv förstörts, ibland på grund av ett eller flera egna misstag, men fler gånger på grund av medias orättfärdiga behandling (och förstås allmänheten som köper det). En del har gått stärkta ur krisen, men få tycker det varit värt det.

Bland dem som Pihlblad intervjuat saknar jag en: Sigvard Marjasin. Landshövdingen som i media skoningslöst dömdes som fifflare. I rätten blev han helt friad från misstankarna. Men var det för sent? Alla visste ju redan hur det låg till. Jag kan inte tänka mig att Pihlblad inte sökt Marjasin för en intervju. Det är nog snarare så att Marjasin fortfarande nästan femton år senare inte orkar eller vill tala om det. Bränt barn…

Pihlblad inleder sin bok med att referera till sin egen journalistutbildning. Jag hoppas att Drevet går. Om mediernas hetsjakt blir obligatorisk läsning på vårt lands journalistutbildningar.

/Erik

Pihlblad, Anders Drevet går. Om mediernas hetsjakt, Natur & Kultur, Stockholm 2010, 356 sidor.

Larsson, Göran Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv, Verbum, Stockholm 2007, 273 sidor.

Vägen genom

2010-08-23T21:32:00.003+02:00

För tredje eller fjärde gången har jag läst Torgny Wiréns Vägen genom. Det är en självbiografisk skildring av hur författaren i tjugoårsåldern förlorade sin tro och sedan genom en tämligen skoningslös jakt på sanningen återfann den. Det är en berättelse som berör mig, kanske lite extra för att Wirén rör sig från teologins område in på sjukvårdens ibland. Han är lite av en naturvetenskaplig teolog - och det är ju jag också.

Att läsa teologi vid ett svenskt universitet för trettio år sedan var nog inte så uppmuntrande - och det moderna dominerade fortfarande ganska stort. Wiréns sökande efter sanning och krav på Bibeln när det gällde trovärdighet möttes inte med så mycket uppmuntran. När jag läste, för femton år sedan, var det mer öppet - var och en fick tro lite mer som man ville. Men jag har svårt att tro att kvaliteten på den teologiska undervisningen vid de statliga universiteten blir bättre och bättre.

Wirén gör det enda rätta. Som teol stud ser han till att komplettera studierna med litteratur som aldrig rekommenderas på universitetet, med besök på fria institutioner och med uppsatser som håller så hög kvalitet att de inte kan underkännas, trots att ämnesval och slutsatser inte är dem som är populärast i den moderna teologi. Jag undrar om jag inte har en av Wiréns uppsatser i någon av mina hyllor, men kaoset efter flytt och magasinering gör att jag inte hittar den... Får se om jag läser den nästa sommar.

/Erik

Torgny Wirén Vägen genom. En sanningssökares kamp, Salt &Ljus, Haninge 1987, 126 sidor.

Wirén har en egen hemisda, klicka här.

Psalmer och människor

2010-08-21T18:18:00.002+02:00

Ofta i kyrka eller missionshus bläddrar jag bak till författar- och tonsättarregistret för att kika på de biografiska notiserna. De säger inte alltid så mycket, men ändå något om de systrar och bröder som gett oss alla goda psalmer och sånger. Ibland är en text sådan att man funderar på vilka upplevelser som ligger bakom, eller vilken fromhetstradition, eller kanske i vilken landsända författaren verkat.

Igår köpte jag en härlig bok av Olle Nivenius, tidigare biskop i Lund och ordförande i den kommitté som arbetade fram den senaste svenska psalmboken. Han delar med sig av sin stora kunskap och berättar om några psalmers tillkomst. Några av mina favoriter i SvPs-86 finns med:

I tro under himmelens skyar (SvPs 228) har de sista åren blivit mig alltmer kär. Den talar om tro och tradition, men också om sakramentens säkra grund och om ropet om väckelse. Nu vet jag att det är en Norrlandspsalm. Göran Widmark född i jukkasjärvi 1910, skrev tre av verserna en kväll i januari 1945 i samband med en missionärsvigning. Nivenius konstaterar att få sånger "på ett så varmt och naturligt sätt förenar olika strömningar i svenskt kyrkoliv." (s 44)

En annan yndlingpsalm är Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (SvPs 38). Bakgrunden är förstås Filipperbrevet 2. Olov Hartman uttryckte att en psalm ska vara "hårt smidd". Det är För att du inte. Den är så tät och fylld av Bibel, av förundran inför Kristus' person och verk, av lovsång så att varje gång jag sjunger den vill jag böja knä inför min Herre och Frälsare.

Och en tredje favorit: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (SvPs 89). Det är nog den mest radikla missionspsalmen i SvPS, åtminstone bland "nykomlingarna". Upphovsman är Hilaire Nkounkou. Född 1923 och rektor för ett eologiskt seminarium i Kongo. Under sextiotalet satt han periodvis fänglad för sin tros skull och 1970 - efter fångenskapsperioderna - skriver han den fantastiska och överlåtna sången.

Det är härligt att sjunga Guds lov!

/Erik

Nivenius, Olle Psalmer och människor, Verbum, Stockholm 1991, 148 sidor.

En avgående biskop

2010-08-19T00:55:00.005+02:00

Biskop Aurelius i Göteborg önskar gå i pension. Två skäl anges på Göteborgs stifts hemsida: hälsoskäl och önskan att skriva. Det första förstår jag, det senare kanske inte. Men hur-som-helst kan det ju då vara intressant att läsa något av Aurelius för att veta om de kommande verken är något att se framemot eller undvika.

Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.

Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.

Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.

Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:

-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)

Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.

/Erik

Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.

Väckelseoch kyrka i nordisk perspektiv

2010-08-17T09:00:00.000+02:00

Något som heter (hette?) Nordiskt institut för kyrkohistorisk forskning har gett ut en intressant skrift med samma titel som detta inlägg. Redaktör för volymen är A. Pontoppidan Thyssen, vilken också har skrivit den mycket läsvärda inledningen. Pontoppidan Thyssen gör en översiktligt jämförelse av 1800-talets väckelser i de nordiska länderna och sätter den i relation till den historiska kontexten.

Sedan följer avsnitt för respektive land (Danmark, Finland, Sverige och Norge). Väckelsehistorien på 1800-talets första hälft i Sverige skildras utmärkt av C. H. Martling, och den andra halvan av seklet, inte lika lysande, av Bror Walan.

Intressant att läsa om de "rörelser" som gick före den rosenianska väckelsen. Jag blir sugen på att läsa mer. Snart dags att köpa Mikkel Vigilius' Kirke i kirken. Men den är ju så grymt dyr!

/Erik

A. Pontoppidan Thyssen (red.) Väckelse och kyrka i nordiskt perspektiv. Nordiska studier över brytningarna mellan kyrklig ordning och religiös folkrörelse under 1800-talet, Lund 1969. 221 sidor.

Att skriva uppsats

2010-08-16T20:00:00.000+02:00

Det finns böcker som skrivs för att läsas i direkt anslutning till en annan aktivitet. Reparationshandböcker för bilar är ett exempel. Kokböcker ett annat, även om det på senare år blivit allt vanligare att kokböcker enbart blir blädderböcker med stora bilder och rätter som ingen skulle få för sig att laga till. Ett tredje exempel är handböcker för uppsatsskrivande vid högsskolor och universitet.

Tanken med dessa böcker är att de ska vara en hjälp för studenter som plötsligt(?) står inför den hemska uppgiften att på egen hand skriva en mer eller mindre vetenskaplig uppsats. Förutom en massa böcker som ska användas som referenser i den tänkta uppsatsen plockar studenten med sig en bok från hylla Aef, att konsultera under arbetet med uppsatsen.

Jag gillar dock att läsa sådana manualer som ren avkoppling. Visst sätter de igång en del drömmar om att åter skriva en uppsats eller två, men sådana drömmar somnar snart sött igen. på Örkelljunga bibliotek fann jag fyra små böcker. Omfånget (alla fyra håller sig under 150 sidor, med ett snitt på 96) vittnar om att uppsatsskrivande studenter inte vill ha ytterligare en mastodontvolym at plöja, utan att hjälpen ska vara lättillgänglig och kortfattad.

Av de fyra skulle jag i första hand rekommendera Jan Trosts Att skriva uppsats med akribi. Den har kommit i sin tredje upplaga, vilket vittnar om att den verkar fungera för många. Boken har två kapitel. I det första ges en introduktion i uppsatsskrivandets konst och det andra är ett "uppslagsverk" för studenten. Snabbt finner man ett kort avsnitt om "citat", "stavning", "handledare", etc.

För den som handleder studenter, eller som vill reflektera över uppsatsskrivandets plats vid högskola och universitet, är Bjurwills A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser nyttig läsning. Bjurwill funderar över problem som godtycklighet i bedömning av uppsatser och balansen mellan form och innehåll i uppsatser.

Ekengren och Hinnfors är författarna bakom Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats. Den är inte lika dowm-to-earth som de övriga tre jag läst, utan lite mer kaxig och kanske en bok som passar bäst mellan uppsatserna, än i pågåendefasen.

Den fjärde, och minsta, av böckerna som Örkelljunga hylla Aef erbjöd är Larsson och Norborg Att lyckas med seminarieuppsatsen. Andra upplagan från 1992 vittnar om att saker trots allt rör på sig i den akademiska världen. "De flesta författare brukar först skriva ett råmanuskript, en s k kladd. Det färdiga arbetet skall vara skrivet på maskin eller ordbehandlare..." Det känns inte riktigt 2010. Men det betyder inte att boken inte har något att ge, och dess betoning på grundlighet i arbetssättet kan vara en god motvikt mot att det i dag ofta går alltför lätt att producera text. (Och genom att säga det kastar jag förstås sten i mitt bloggande glashus.)

/Erik

- Trost, Jan Att skriva uppsats med akribi, 3 uppl, Studentlitteratur, Malmö 2008, 88 sidor.
- Bjurwill, Christer A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser, Studentlitteratur, Lund 2001, 100 sidor.
- Ekengren, Ann-Marie & Hinnfors, Jonas Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats, Studentlitteratur 2006, 148 sidor.
- Larsson, Hans Albin & Norborg, Lars-Arne Att lyckas med seminarieupspatsen, Dialogos, Lund 1992, 48 sidor.

Måndagmorgon

2010-08-16T06:30:00.000+02:00

"Varje ny dag är en ny början i våra liv. Varje dag är en avslutat helhet. Den innevarande dagen är gränsen för våra omsorger och mödor (Matt. 6:34, Jak. 4:14). Den är tillräckligt lång för att finna eller förlora Gud, för att bevara tron eller att falla i synd och skam. Gud skapade dag och natt för att vi inte skulle vandra omkring i det gränslösa, utan redan om morgonen se kvällens mål framför oss. Liksom den gamla solen dock dagligen går upp ny, så är också Guds eviga barmhärtighet alla dagar ny (Klag. 3:23). Att varje morgon gripa Guds gamla trohet som ny, att mitt i ett liv med Gud dagligen få börja ett nytt liv med honom, det är den gåva Gud skänker oss med varje ny morgon."

Det är Dietrich Bonhoeffer som skriver så. Fantastiskt formulerat. Och underbart själavårdande. Guds nåd är ny varje morgon. Jag behöver höra det. Varje dag, varje morgon.

/Erik

Bonhoeffer, Dietrich "Biblisk besinning: Morgonen" s. 9-12 i Johansson, Torbjörn (red.) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 143 sidor.

Pergamus

2010-08-14T21:31:00.005+02:00

Pergamus heter en liten fin bokhandel i Ängelholm. Inriktning på kristen litteratur. Jag var där i förmiddags och insåg att det kommit ut en del böcker på svenska de sista åren som jag skulle vilja köpa. Men jag har inte riktigt budget för dyra böcker just nu.

Men på Pergamus finns det också några hyllor med antikvariska böcker. Så för en hundralapp köpte jag följande spännande titlar:

Frostin, Hallonsten, et al In unitatem fidei. Festskrift till Per Erik Persson, Lund 1989. Den typen av samlingsvolymer innehåller nästan alltid någon artikel som gör hela boken värd att köpa.

Eckerdal, Per Småkyrka i storstad, Stockholm 1992. En doktorsavhandling om Göteborgs småkyrkorörelse. Spännande för en som gått i Buråskyrkan till och från under några år.

Samuelsson,Owe (utg) Johan Ternström levnadsminnen, Lund 2004. Enligt baksidestexten var Johan Ternström (1803-1882) "en av de mest skarpskurna profilerna i 1800-talets svenska väckelsehistoria".

Åberg, Pettersson Identitet och roll. Präst - församling - samhälle, Malmö 1981. Undrar vad den kan innehålla?

Aurelius, Carl Axel UNder ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Uppsala 1998. Undrar om den trötte biskopen var piggare innan han blev biskop.

Spännande blandning. Får se hur jag prioriterar att läsa dem...

/Erik

Själavård vid köksbordet

2010-08-11T15:02:00.004+02:00

Nu har jag läst färdig Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet. Det kändes lite som i tisdags när vi gick ut i skogen för att plocka svamp. Härligt att dra på sig gummistövlarna och viss förväntan. Men det var alltför glest mellan svamparna... Hagbergs bok innehåller en del själavårdskantareller - några guldkorn - men det är långt mellan dem, och risken är att man går vilse i jakten.

Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.

Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!

Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.

/Erik

Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.

Det goda samtalet

2010-08-09T22:18:00.005+02:00

Efter att ha läst 70-80 sidor i Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet tyckte jag fortfarande att omslaget var det bästa med boken. Rödrutig som ICA-förlagets kokböcker. Men på den nittioförsta sidan inleds ett kapitel om det goda samtalet och jag tycker det blir mer intressant. Hagbergs skriver:

I det goda samtalet finns i stället plats att yttra de halvfärdiga tankarna, pröva den tes som man ännu inte gjort till sin. Det goda samtalet kan just vara att tänka högt, att för en stund leka med sina tankar, se vilka som bär och vilka som faller till marken när de blivit till ord. Det goda samtalet bär något preliminärt över sig.

Sådana samtal tror jag är viktigt. De är viktiga för mig. För att få pröva sina tankar, för att få höra inte bara vad andra tycker, utan lite hur de resonerar. I ett sådant samtal kan det preliminära formas till sådant som verkligen bär.

Ibland saknade jag sådana samtalsmiljöer när jag arbetade som missionär. Alltför ofta blev mina ord tagna på för stort allvar. Nu åter i Sverige gläds jag över goda samtal.

Och så läser jag vidare i Hagbergs bok. Kanske finner jag ytterligare några guldkorn?

/Erik

Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.

Hässleholms Missionsförening 100 + 50 år

2010-08-07T00:35:00.005+02:00

Rune Imberg kallar Hässleholms Lutherska Missionshus som en av den "rosenianska väckelsens domkyrkor" (se artikel i Till Liv). Kanske var det just de orden som fick mig att plocka ut en skrift från Hässleholms Missionsförenings hundraårsjubileum år 1960. Det är spännande att läsa om hur det började för drygt hundrafemtio år sedan.

"Vid ett litet möte år 1858 i ett lantbrukarehem, där ett tjugotal Herrens vänner från Brönnestads, Hörja och Finnja socknar voro samlade, kom man överens om att en gång i månaden samlas till bönemöte och Guds ords beaktande, då man även skulle offra något för missionens heliga sak." (Min fetstil.)

Bön - Guds Ord - mission. Det är en programförklaring som håller att bygga på än idag. De tre är nödvändiga och omistliga delar i varje kristen gemenskap, på varje plats där människor förenas av Kristus, i Kristus, och ska gestalta Honom i världen.

Från ett möte några år senare återger jubileumsboken samtalsämnen som behandlades: "1:0 Kan en pånyttfödd människa bli så helig, att lagen ingenting bestraffa? 2:0 Huru bör en kristen behandla profetiorna i Bibeln? 3:0 Vad är skillnaden på girighet - sparsamhet och flit?"

Alla tre frågorna, om än i annan språkdräkt, skulle kunna vara seminarieämnen på ett ungdomsläger idag? Eller?

Jag fastnade också för en minnesteckning - det finns många i boken över avlidna styrelseledamöter och predikanter - över Sven P Johansson (1856-1935). Om denne sägs det: "Hans uppträdande som predikant var enkelt och okonstlat,hans predikningar texttrogna.Många kommunala sysslor lades på honom redan i unga år. Men mariaplatsen vid Jesu fötter var och förblev för honom det viktigaste." Tänk att bli ihågkommen så - en enkel och okonstlad Ordets förkunnare, som engagerade sig för sina medmänniskor utan att förlora det fokus på det viktigaste - Jesus!

/Erik

Hässleholms Missionsförening 1860-1960 (eg. Strödda drag ut Hässleholms Missionsförenings 100-åriga verksamhet), Svantessons Boktryckeri, Hässleholm 1959, 155 sidor.

Motstånd

2010-08-06T11:00:00.000+02:00

Jag har just sett ett kort avsnitt ur en teveintervju med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher. Det handlar om Andra världskriget och Thatcher är stolt över att Storbritannien, tillsammans med flera andra länder, stod upp emot nazismen och Hitler. Sverige var neutralt, säger Thatcher, och om alla varit neutrala gentemot Hitler skulle han vunnit. Om man varit neutral gentemot Stalin, skulle han vunnit.

Flera gånger har jag fått intervjun återberättad för mig, men jag har inte sett den tidigare. Men redan första gången jag hörde om Thatchers inställning till neutralitet fick det mig att aldrig mer tänka på neutralitet per se som ett mål. Att vara neutral när det gäller två likvärdiga ting (typ Saab eller Volvo) är en sak, att vara det när det gäller ett gott och ett annat ont är något helt annat.

Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, är en inspirationskälla för mig. Han är spännande. När det gäller inställning till våld gjorde han en intressant resa. Ett par av hans bröder deltog i Första världskriget, och en av dem stupade. Men Dietrich tycks inte då – i sin tidiga ungdom – ifrågasatt kriget, eller våldet, men senare under sin studietid och inte minst under ett år i USA blev han övertygad av icke-våldstanken. Han önskade resa till Indien för att möta Gandhi, men tre gånger kom förhinder i vägen. Det sista av dessa ”förhinder” var Andra världskriget.

Bonhoeffer var en av dem som tidigt kritiserade Hitler och den nazistiska ledarskapsfilosofin offentligt. Han drabbades av undervisningsförbud, publiceringsförbud, reseförbud, osv. Under den nazistiska regimen och med först hotande och sedan utbrutet krig förändrades Bonhoeffers inställning till att använda våld. För sitt lands skull, för sitt folks skull, och för att om möjligt kunna lägga en grund för att Tyskland skulle kunna resa sig efter kriget, trots skuld och skam, deltog slutligen Bonhoeffer aktivt i planerna på att mörda Hitler. Hans slutliga ståndpunkt blev att motstånd måste göras, det måste göras aktivt och det kan innebära angripande våld.

Om Thatcher provocerar mig, vad gör då inte den fromme Bonhoeffer?

För två år sedan fick jag en bok som utgivits i samband med 100-årsjubileet av Bonhoeffers födelse. Den innehåller flera goda bidrag, men särskilt ett har jag funderat på ibland sedan jag läste det. Det är en artikel av professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert som handlar om olika attityder gentemot en (ond) övermakt. Jarlert har tidigare undersökt hur det svenska prästerskapet under åren 1935-1945 förhöll sig till visa direktiv som direkt hade att göra med Nazitysklands judeförföljelser. I den aktuella artikeln skiljer Jarlert (efter historikern Paul Levine) på:
- motstånd (resistance)
- vägran (refusal)
- acceptans (acceptance)
- entusiasm (enthusiasm)

Jarlerts fyra förhållningssätt tillämpar han i sitt kyrkohistoriska studium. Men jag funderar… Finns det områden i mitt liv, i kyrka och samhälle, där samma skala skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag ska förhålla mig?

/Erik

Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.

Jarlert, Anders "Medlöperi - Bystanding - Resistens - Motstånd. Perspektiv på kyrkan och nationalsocialismen." i ovan angivet arbete, s 123-142.

Hvor er hjemme?

2010-08-05T22:28:00.001+02:00

Igår konstaterade jag att jag har svårt just nu att fokusera på en bok. Det blir lite av varje. Ikväll sitter jag hemma i mina föräldrars kök. Kanske den plats som är mest hemma för mej just nu, i väntan på ett eget hus att kalla för hemma.

Kommer att tänka på en bok, som på norska, heter Hvor er hjemme? Den handlar om barn som växer upp i mer än en kultur, t ex missionärsbarn. Jag har bara läst delar av boken, men min fru har läst hela och den kan verkligen rekommenderas för den som själv har sin bakgrund i flera kulturer, eller för föräldrar som funderar på hur det påverkar barnen att flytta till andra sidan jorden, och tillbaka igen. Boken är skriven av David Pollock och Ruth E Van Reken och originaltiteln är Third Culture Kids.

Annars packade jag ner fem böcker i resväskan (vi ska ju trots allt vara här en vecka). Får se vad som blir läst. Återkommer...

/Erik

Pollock, David & Van Reken, Ruth E Hvor er hjemme? Med røtter i flere kulturer, Lunde Forlag, Oslo 2003 (original Third Culture Kids, Intercultural Press, Yarmouth, Maine 2001).

Läser lite av varje

2010-08-04T17:31:00.000+02:00

Just nu har jag lite svårt att fokusera på en bok. Återkomsten till Sverige gör att det finns böcker överallt att läsa. Idag var vi på biblioteket i Örkelljunga, mellan husvisningar, skolbesök och McDonald's, och jag lånade fyra böcker på avdelningen Aef. Där hittar man handledningar för uppsatsskrivningar och liknande. Det är en genre jag gillar skarp. Kanske kan jag återkomma med en kort jämförande recension, eller reflektion.

Annars läser jag Guds smugglare av Broder Andrew - den hamnar väl snarast i genren "missionshjältar". Får återkomma till den också. Boken har ju några år på nacken och det känns ganska overkligt att läsa om det gamla östblocket. Tänk vad Europa har förändrats på de sista 25 åren!

På sängbordet finns också Rosenius, Bonhoeffer och America Vera-Zavala. Ganska blandat med andra ord.

/Erik

Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet

2010-08-03T10:01:00.000+02:00

En av mina favoritförfattare när det gäller okomplicerade böcker om komplicerade saker är definitivt engelsmannen Rob Parsons. Hans Lämna alltid en lampa tänd (Libris 2004) och Världens bästa pappa på sextio minuter (Libris 1998) är väldigt bra.

Lika bra är Lyckas med jobbet... Parsons utgår från sju goda råd för att lyckas, sätter in dem i en ramberättelse där en ung handelsstudent möter en erfaren ledarskapslärare. Parsons är provocerande tydligt med vissa saker, och när boken är läst känner jag mej uppmuntrad och utmanad att försöka tillämpa innehållet. Det sista är kanske den svåraste biten?

De sju goda råden?
-1- Nöj dig inte med att bli rik på pengar och fattig på tid.
-2- Tro på att det du gör betyder något.
-3- Utveckla din begåvning.
-4- Tro på drömmarnas makt.
-5- Sätt familjen före karriären
-6- Håll dig på jorden
-7- Se till att du verkligen får betyda något - gör något meningsfullt!

/Erik

Parsons, Rob Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet, Libris, Örebro 2003, 167 sidor.

Striden om lekmannadopet

2010-08-01T09:27:00.000+02:00

I en doktorsavhandling från 1956 skriver Karl-Åke Henningson hur Svenska kyrkans ledning (och Sveriges regering) hanterade den våg av lekmannadop som drog framgenom Sverige under 1800-talets andra hälft. Störst utrymme ges P P Waldenström, som ivade för lekmannadopens giltighet, kh Nils Lövgren i Gävle som motsatte sig att i kyrkoböckerna anteckna ett lekamannadop som kyrkligt dop och biskop Gottfrid Billing, som bland biskopskollegiet var den som fick ta störst ansvar för frågan.

Författaren betonar att de svenskkyrkliga företrädarna i början av striden inte betonade prästämbetets nödvändighet för dopets giltighet, men att denna hållning senare fick större betydelse. Från lekmannasidan, och då främst från barndöpare inom Missionsförbundet, var det under hela 1800-talet viktigt att bli antecknad som döpt och få dopet erkänt också av den officiella kyrkan.

Avhandlingen är välskriven och ger en god bild av de olika hållningar som fanns i frågan. Intressant att få belyst frågan om barndopet utanför kyrkans ordning - ofta har ju diskussionen gällt barndop vs vuxendop/troendedop, och när det gäller lekmannaförvaltning av sakrament står ofta nattvarden i centrum.

Vad krävs för att ett dop ska vara dop, ska vara giltigt? Det måste ju rimligtvis vara en viktigt fråga, eftersom dopet är viktigt enligt Nya testamentet. Boken ger en del intressant förslag på svar och infallsvinklar på frågan.

/Erik

Henningson, Karl-Åke Striden om lekmannadopet. En studie i motsättningarna mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet 1878 – 1898, C W K Gleerup, Lund, 1956, 172 sidor.

Nystart?

2010-08-01T09:20:00.000+02:00

Ett drygt halvårs bloggpaus - på Hylla C. Sedan ett par veckor tillbaka bor jag åter i Sverige och har tillgång till nästan alla mina böcker. Härliga återseenden. Att stå framför hyllorna, dra med mina fingrar över bokryggarna, plocka ut någon och bläddra lite grann. Det finns så många böcker jag vill läsa för första gången eller på nytt. Vet ännu inte vilken strategi jag ska tillämpa.

Dessutom har jag köpt ett par kassar böcker - på Örkelljunga biblioteks sommarutförsäljning, på Pergamus Specialistbokhandel i Ängelholm, på Gruvan (Pingstkyrkans Secondhand i Skene)och på Höganäs bibliotek.

Härligt mycket läsning väntar!

/Erik

Behåll mig

2010-01-11T03:27:00.000+01:00

Jag tar en paus från bloggandet här. Det tar för mycket tid, och eftersom arbetsbelastningen just nu göär att jag knappt hinner läsa för egen del, så blir det ännu mindre tid för att skriva blogginlägg. Jag pausar med följande verser på mina läppar inför 2010.

Liksom ett träd i sol och regn

Så låt min själ i Andens hägn

Få växa alla dagar

Den sommar som av nåd jag får.

Gud, låt mig bära frukt i år,

Den frukt som dig behagar.

Behåll mig till ditt paradis,

Och låt mig på de trognas vis

I dina gårdar grönska.

Låt mig få tjäna dig allen,

I trohet sann, i kärlek ren,

Så vill jag mer ej önska.

[SvPs 200:7-8]

/Erik

Mer lag

2010-01-02T20:31:00.000+01:00

Beställde en laddning böcker från Concordia Publishing House. En av dem var en spännande antologi: The Law in Holy Scripture. Essays from The Concordia Theological Seminary Symposium on Exegetical Theology. Tre artiklar om lagen i Gamla testamentet, fem om samma ämne i Nya testamentet, samt två under rubriken "Bibelteologiska perspektiv".

Jag gillar denna typ av samlingsvolymer. Författarna som först presenterat ett föredrag - där de på begränsad tid velat säga så mycket som möjligt, så tydligt som möjligt - förfinar sedan innehållet i artikel form.

Hittills har jag läst Charles A Gieschens bidrag "Paul and the Law: Was Luther Right?" En god överblick över det nya perspektivet på Paulus och sedan sex punkter på violka författaren kritiserar den nya perspektivet. Väl värt att läsa. Gieschen är också bokens redaktör.

En kollega och vän har läst artikeln "Christ and the Law in the Church of Galatia" av Arthur A Just Jr. Också den artikeln verkar läsvärd - så i lagom portioner ska jag ta mej igen hela boken.

God fortsättning!

/Erik

Charles G Gieschen The Law in Holy Scripture. Essays from The Concordia Theological Seminary Symposium on Exegetical Theology, Concordia Publishing House, Saint Luis 2004, 252 sidor.

År 2009

2009-12-26T00:24:00.001+01:00

Under 2009 föddes denna blogg. Det kommer knappast finnas med i SVT:s årskrönika... Men i alla fall och nu är det dags att summera min läsning under 2009.

Först av allt det som förblev oavslutat: Höstens stora läsprojekt - att läsa Romarbrevet med kommentar under andra halvan av 2009. Jag läste, noggrant och omsorgsfullt, Rom 1-5. Men sedan tog det stopp. Misstänker att mitt upplägg var mer ambitiöst än jag själv mäktade med. Men jag kan ju fortsätta min Romarbrevsläsning under 2010.

Sedan det som blev av: Jag har läst min Bibel även under 2009. Det är jag glad för, och om några dagar har jag läst hela Guds Ord i år. Det finns bibelböcker som fortfarande är tunga och svåra - Hesekiel och Daniel är knepiga. Men sedan finns det ju så många favoriter: Psaltaren, Markusevangeliet, Johannesdito, Tessalonikerbreven och Samuelsböckerna. Och...

Till sist några böcker som gjort stort intryck på mej under året:

Dietrich Bonhoeffer Ethics. Den finns i många upplagor på engelska och tyska. Oerhört inspirerande och provocerande. Den ska jag definitivt läsa igen! Teologisk etik i begreppets mest spännande betydelse och dessutom författat under brinnande krig av en luthersk (!) präst och teolog involverad i den tyska motståndsrörelsen.

Kan man satsa på nya församlingar i Sverige? Javisst, svarar man från EFS i boken Nya skott från gamla rötter. Mycket inspirerande för mej som vill bli missionär i Sverige en dag.

Också min upptäckt av Leif Andersen. Dansk luthersk präst och teolog. Hans lilla skrift om barndopet vill jag få översatt till spanska. Och hans homiletik i två band - Teksten og tiden - borde vara obligatorisk läsning för den som vill förkunna i en skandinavisk samtid. Tänk att det finns så stora möjligheter för att förkunna in i en postmodern kontext. Mer om Andersen här och här.

Och så önskar jag ett Gott Nytt Läsår (i ordets litterära bemärkelse)!

/Erik

God Jul!

2009-12-23T21:46:00.000+01:00

Det är väl dags att önska god jul även på denna blogg. Nästa vecka hoppas jag kunna sammanfatta mitt litterära 2009 - men tills dess får alla ni bloggläsare (jag tror det säkert är tre-fyra stycken som följer denna blogg trofast) hålla till godo med en önskan om en RIKTIGT GOD JUL och så ett litet boktips: The Birth of the Messiah. Jag äger den inte och jag har inte läst den - men kanske kan jag sätta upp den till nästa års önskelista.

/Erik

Medarbetarbreven

2009-12-18T23:02:00.000+01:00

Bland de paulinska breven ägnas 1 Tom, 2 Tim och Tit oförtjänt lite uppmärksamhet. en förklaring kan vara att de ifrågasats kraftigt som äkta paulinska brev av många NT-forskare. Därför var det så uppfriskande att läsa Luke Timothy Johnsons Letter to Paul's Delegates. Johnson är en riktigt god exeget - kolla gärna in hans Lukaskommentar!

I Letters to Paul's Delegates finns en inledning på drygt 30 sidor som redogör för den gängse synen på de s k pastoralbrev, varför de kallas så och varför de inte blir lästa. Sedan bemöter Johnson och visar på alternativa synsätt. Han menar att breven missgynnats av att buntas ihop under etiketten "pastoralbreven" och visar hur de var för sej står närmare andra paulusbrev. Han föreslår en tdigare datering, och är bara underbart mot strömmen.

Det var faktiskt ett tag sedan jag läste boken. Det är nog snart dags att göra det igen.

/Erik

Luke Timothy Johnsons Letter to Paul's Delegates. 1 Timothy, 2 Timothy, Titus, i serien The New Testament in Context, Trinity Press International, Harrisburg, Pennsylvania, 1996, 263 sidor.

Hårda paket

2009-12-16T23:13:00.000+01:00

Jag längtar till julafton. För jag vet vad jag ska få i julklapp. Vill ha den NU!!!

/Erik

Hemtenta ivägskickad

2009-12-10T05:49:00.000+01:00

Nu har jag precis skickat iväg svaret på hemtentamen på kursen i Nutida luthersk teologi jag läser på distans. Kursledare och examinator är Tomas Nygren, vars avhandling också ingått som litteratur i kursen. Tur att den var bra - hade varit lite jobbigt att såga den.

Följande litteratur har jag läst i kursen:

Braaten, C.E., Jenson, R.W. (red), Union with Christ. The New Finnish Interpretation of Luther, Michigan/Grand rapids : Eerdmans Publishing Company 1998 (i urval).

Braaten, Carl E., Principles of Lutheran Theology, Fortress Press, 2007 andra upplagan.

Briskina, Anna, “An Orthodox View of Finnish Luther Research”, i Lutheran Quarterly nr1/2008, s 16-39.

Gregersen, Nielös Henrik m. fl. (red): The Gift of Grace: The Future of Lutheran Theology, Minneapolis: Fortress Press 2005. (i urval).

Trelstad, Marit, ”The Way of Salvation in Luther´s Theology: A Feminist Evaluation” i Dialog – A Journal of Theology, nr 3/2006 (vol 45), s 236-245.

Nygren, Tomas, Lag och evangelium som tal om Gud – en analys av synen på lag och evangelium hos några nutida lutherska teologer: Pannenberg, Wingren och Scaer, Skellefteå: Artos, 2007.

”Perspektiv på Lag och evangelium” i ingång- Johannelunds teologiska skriftserie nr 2, 2008

Blir Du sugen? Braatens Principles och Nygrens Lag och evangelium är de som gett mej mest vid studiet.

/Erik

Lag och evangelium som tal om Gud

2009-12-04T21:10:00.000+01:00

Igår kom på posten en bok jag sett framemot att läsa sedan jag först hörde om dess existens. Tomas Nygrens (rektor på J-lund och systematisk teolog) doktorsavhandling Lag och evangelium som tal om Gud. Den kostade mej 49 kronor på cdon.com (men fråga mej inte hur den hamnat där).

Jag har bara hunnit läsa de första 50 sidorna. Inledningen där författaren beskriver sitt projekt, målet och metoden. Alltid intressant. Men substansen finns förstås i fortsättningen där Nygren undersöker Gustaf Wingrens, Wolfgang Pannenbergs och David P Scaers syn på lag och evangelium i förhållande till några huvudpunkter i den systematiska teologin.

Min förhoppning är att boken ska hjälpa mej med två saker:

- Hur fungerar talet om lag och evangelium i slutet av den moderna epoken? Ger det vägledning in i den postmoderna där vi nu befinner oss?

- Lagens tredje bruk, finns det eller inte?

En tredje förhoppning är också att jag ska hinna läsa boken före årets slut och svara intelligent på några frågor i anslutning till boken för att på så sätt kunna skicka in min hemtenta på kursen ”Nutida lutherska teologi”. Jag försöker ju vara lite fritidsstudent detta läsår.

Peace to you!

/Erik

Tomas Nygren Lag och evangelium som tal om Gud – en analys av synen på lag och evangelium hos några nutida lutherska teologer: Pannenberg, Wingren och Scaer, Artos & Norma, Skellefteå 2007.

Generalernas Peru

2009-12-03T23:17:00.000+01:00

I serien Politisk orientering utgavs 1977 en bok om det politiska läget i Peru med särskilt fokus på hur den militärjunta som kuppade till sej makten 1968 lyckats med sin politik med syfte att göra det peruanska samhället bättre och rättvisare. Baksidestexten antyder författarnas hållning:

"I Latinamerika styr militären. De generaler som tog makten i Peru 1968 var länge annorlunda. en stor jordreform sattes igång och utländska företag nationaliserades. [...] Det som har hänt i Peru efter 1968 är viktigt för hela Latinamerika. Militärens politik har också inspirerat regimer i andra världsdelar."

Det är spännande att läsa historia, och Genrealernas Peru är intressant också för att den är skriven i direkt anslutning till ett skeende. Författarna vet inte vad som hände sedan.

Jag talade med en av mina peruanska vänner om de första åren på sjuttiotalet. han sa att allt var bra. På sockerkollektiven (de enorma familjeägda haciendorna som omvandlats till kooperativ) flödade pengarna. Utbildning, sjukvård, elektricitet...

Sedan då? I slutet på sjuttiotalet fanns inget kvar. Inga pengar var återinvesterade, inga långsiktiga planer förverkligats... Inga pengar, ingen utbildning, inget utsäde. Missnöje. Och ur vänstervågen som militären stöttat växte vänstergerillorna fram som sedan terroriserade Peru under åttio- och nittiotalen.

Kanske var inte den där militärkuppen så lyckad trots allt. Jordreformen - som kanske var det viktigaste militärerna genomdrev - lyckades inte så väl. MEN samtidigt var det helt nödvändigt. Före 1970 ägdes ungefär 99% av Perus odlade mark av 1% av befolkningen...

Författarna till boken?
Lars Heikensten - senare Sveriges riksbankschef
Peter Englund - nationalekonom (jag tror inte det är historikern)
Claes Nordström - finner jag inte på Google.

/Erik

Att läsa någon annans dagbok

2009-12-02T05:51:00.000+01:00

Att läsa någon annans dagbok är oftast en ganska trist upplevelse. Men det finns undantag. Ett strålande undantag är att läsa Adrians Plass hemliga dagbok. Vilken lycka det var när jag fann ett slitet exemplar av nämnde broders dagbok i en andrahandshylla i en bokhandel i Cusco. Tidigare har jag läst Plass på svenska, nu blev det på engelska.

Det är svårt att inte älska Adrian Plass och människorna runt honom. Drömmaren Adrian som vill väl, men så ofta snubblar över sina egna intentioner, eller fastnar i en blandning av egoism och rädsla för vad folk ska säga. Hustrun Anne med båda fötterna på jorden men med en himmelsk blick för människors situation. Sonen Gerald – tonåring! Vännen Leonard som kämpar mot alkoholen och bor hemma hos sin halvdöva mamma.

Adrian Plass hemliga dagbok bryter ner fasaderna – just därför blir den som uppbygglig.

/Erik

Adrian Plass The Sacred Diary of Adrian Plass Aged 37 3/4

Påskaftonsmänniskor

2009-11-28T01:51:00.000+01:00

Jag har länge funderat över påskafton. Denna märkliga dag mellan Jesus' död och uppståndelse. Jimmy Long använder påskafton som en bild för den postmoderna människan. Här ett utdrag ur min hemtenta i kursen om skam som teologiskt problem:

"Long håller fram korset som centralt i förkunnelsen både ur ett skuld- och ur ett skamperspektiv. På korset visar Gud att han identifierar sig med den av skam plågade människan. (s 107) Den objektiva sidan av korset - rättfärdiggörelsen, soning av skuld - behöver i den postmoderna tiden kompletteras med relationssidan (s 106). [...] Samtidigt lyfter Long fram att den postmoderna människan behöver få höra att hon är accepterad och adopterad av Gud - detta har sin grund i korset, men ännu tydligare i inkarnationen (s 114-115). Men Nya testamentets centrum är, enligt Long, korset (s 127). På korset dör Jesus en skamfylld död - och många människor i dag lever sitt liv som lärjungarna på påskafton - där det borde finnas hopp (pga Jesus' död) lever man i vilsenhet och förtvivlan. Hoppet, grundat i 1) Guds seger över Satan genom Jesus' död och uppståndelse och 2) den helige Andes gåva, behöver förkunnas för den vilsna människan. (s 127-128)

/Erik

Long, Jimmy Emerging Hope. A Strategy for Researching Postmodern Generation, 2nd ed, IVP Books, Downers Grove, 2004.

Olycksfågeln

2009-11-23T03:40:00.000+01:00

Så kom vi då till Cusco på vår semester. Här finns så mycket fantastiskt att se. Och så finns det en massa turister. Det är helt OK, till med skönt tycker jag. En fördel med många turister är att man kan finna bokaffärer med skyltar som "Book exchange". Spännande...

I en av affärerna fann jag förra årets nobelpristagare i svensk översättning. Verkar knappt vara läst. (Book exchange innebär att turister och andra kan lämna in en bok och få en annan i utbyte mot en ringa summa. På så sätt behöver man inte resa med ett helt bibliotek.) Idag fann jag en typiskt svensk 70-talsbok: "Generalernas Peru". Den ska jag läsa senare, men jag har redan läst en hälsning på insidan av pärmen. Från Göran i Uppsala 1977 till en svensk väninna i Peru - kanske journalist.

Jag fann för ett par dagar sedan också en sevnsk deckare - eller kriminalroman som det så fint kallas. Camilla Läckberg - säkert jättekänd i Sverige, men en ny bekantskap för mej. Olycksfågeln (Forum 2006) hette boken vars händelser utspelar sej i Bohuslän. Lite skön hemlandskänsla för en västkustbo (ja nästan i alla fall) i exil.

Genren är inte min absoluta favorit, men som alternativ till en film eller att surfa en stund tycker jag den fungerar riktigt bra. Och Läckberg är kanske inte en ny Mankell, men håller samma klass som Karin Wahlberg eller Åke Edwardsson.

/Erik

Semesterläsning

2009-11-14T15:03:00.000+01:00

Efterlängtat semester! Några böcker får följa med på två veckors resa tillsammans med familj och släktingar från Sverige som besöker oss. Vad tar jag med mej?

Bibeln - just nu läser jag 2 Krön och Daniel. Den senare är inte så lätt, men räddas av att föregående profet, Hesekiel, är ännu svårare.

Emerging Hope - Jimmy Long skriver om samtiden, de unga generationerna och hur de kan nås av evangeliet.

Martin Luther's Theology - Bernhard Lohse tecknar utvecklingen av reformatorns teologi mot dess historiska bakgrund.

Lonely Planet Peru - ständig följeslagare på resan.

Hoppas kunna återkomma med några tankar om Longs bok. Men semester är... semester.

/Erik

Long, Jimmy Emerging Hope. A Strategy for Researching Postmodern Generation, 2nd ed, IVP Books, Downers Grove, 2004.
Lohse; Bernhard Martin Luther's Theology. Its Historical and Systematic Development, Fortress Press, Minneapolis, 1999.

Melanchtonisk

2009-11-04T19:36:00.000+01:00

I skuggan (?) av Martin Luther verkade Philipp Melanchton (1497-1560). Han var en reformationens viktigaste teologer och författare. Vid Församlingsfakulteten i Göteborg uppmärksammade man 500-års jubileet Melanchtons födelse med ett tvådagarssymposium 1997.

Under ett par dagar har jag läst den rapport som gavs ut efter symposiet. Spännande läsning och inte alls så "tungt" som det ibland blir när lärda män fördjupar sej i sina älskningsämnen.

Bengt Hägglund och Torbjörn Johansson, i varsin artikel, skriver om relationerna mellan Luther, Melanchton och Chemnitz. Det är intressant att studera människor tillsammans med deras teologi!

Och så bidrar Rune Söderlund med två artiklar om lagens tre bruk (hos Melanchton 1559) och rättfärdiggörelseläran i Melanchtons apologi. De båda artiklarna krävde att jag läste ganska långsamt och tänkte ganska mycket - men åtminstone den förstnämnda är läsvärd. Två eller tre bruk - det är inte bara teologiskt hårklyveri, utan det handlar också ganska mycket om pastoral omsorg.

/Erik

T Johansson, B Hägglund, R Söderlund Philipp Melanchton 500 år

Från min bokhylla

2009-11-03T06:46:00.000+01:00

Vi har fått besök från Sverige. Fantastiskt roligt. Men vad har det med mitt läsande att göra?

Jo, från mina bokhyllor hemma hos svärmor och svärfar har det plockat med sej några titlar jag bett dem om:

Philipp Melanchton Loci Comunes 1521
Martin Luther Om en kristen människas frihet
Samme Luther Stora Galaterbrevskommentaren
T Johansson, B Hägglund, R Söderlund Philipp Melanchton 500 år

Alla fyra, och några titlar till, ingår i kursen "Lutherska klassiker" som jag hoppas kunna klara av under det närmaste året - och på så sätt bli lite klokare. Nu är bara frågan vilken jag ska börja läsa.

/Erik

Mycket arbete

2009-11-02T16:09:00.000+01:00

En väldigt intensiv arbetsvecka har gjort att jag inte haft så mycket tid att läsa. Och den lilla tid jag haft har jag läst, inte bloggat. Igår skummade jag några avsnitt i Luke Timothy Johnsons Lukaskommentar. Författarens namn är härligt nytestamentligt: Lukas - Timoteus - Johannes - Sonen.

Det är en bra kommentar med visst fokus på en litterär analys - vilket inte är så tråkigt som det låter - utan ger kommentaren sammanhang. Jag läste den rakt igenom tillsammans med Lukasevangeliet tidigare i år. Johnson lyfter också fram Jesus som profet på ett sätt som blev nytt för mej - och fördjupade min förståelse av evangeliet och Evangeliet.

/Erik

Luker Tomothy Johnson The Gospel of Luke, Sacra Pagin, vol 3, Liturgical Press, Collegeville, Minnesota, 1991.

Dagens bibelord

2009-10-29T15:43:00.000+01:00

Läser Hesekiels bok. En av de tyngsta i Bibeln, tycker jag. Svårt att finna den röda tråden i boken, och bitarna vill inte riktigt falla på plats. Kanske dags att ska en enkel kommentar till boken och göra ett lite mer ambitiöst försök att förstå.

Men denna gång blir det en vanlig genomläsning. Och så gläder jag mej över bilder och ord som träder fram ur texten. Idag läste jag:

Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva. (Hes 18:32)

En vers som kombinerar Guds helighet och Hans kärlek och pekar på det erbjudande han ger: Följden av att leva ett liv i uppror mot Gud är - och måste vara - dom och död, men Han vill något annat. Därför vänd om och ta emot vad Gud har att ge. (Jfr Mark 1:14-15 o Joh 3:16)

/Erik

Ingångar i en postmoderna värld

2009-10-27T02:07:00.000+01:00

Några år har jag prenumererat på ingång, Johannelunds teologiska skriftserie. Den är ibland grymt bra, och ibland ganska slätstruken. Jag upptäckte ingång när de gav ut ett dubbelnummer med titeln "Hur hittar jag en bra bibelkommentar?" (nr 1-2/2001), och sedan dess prenumererar jag.

Samma år, 20010, skrev Tomas Nygren en bra artikel om postmoderniteten och hur kyrkan kan möta dess utmaningar. Under rubriken "Några slutsatser för det kristna arbetet" skriver Nygren (jag återger klipp från sidorna s 46-48, med Nygrens numrering kvar):

1) Insikten om att vi står i delvis nya frontlinjer är absolut nödvändig. ... Förkunnelse med en kvarlevande front mot gamla tiders lagiskhet svarar inte mot den vägledning hon [den unga postmoderna människan] söker. ... I en ung postmodern generation är problemet snarast det motsatta. Världen är ett mångfaldens vida öppna fält. Man saknar både vägledning och djupa relationer.

2) Vi har i svensk kristenhet i långa tider haft som strategi att "sänka trösklar", och framstå som mer "allmänmänskliga". ... Dock är denna typ av strategi en ren katastrof i postmodernitetens kultur där allt utvecklas mot att bli subkulturer.

3) "Jesuskoncentration" är betydligt mera strategisk än ett allmänt tal om Gud. Det allmänna talet om Gud blir snarast ett opersonligt tal om en kraft eller kärleksprincip. Båda dessa finner jag vara mindre lyckade. Jag vill på inget sätt förneka att Gud är kärlek, men ingen av dem ger ett tillräckligt uttryck för Gud som en personlig Gud.

4) Gemenskapsbyggande är av högsta vikt i en församling idag. ... Genom att satsa på gemenskap svarar vi både mot ett stort behov och ärmed och skapar en nödvändig "motkultur" inom ett visst område.

5) Musik- och sångarbetet har en oerhörd betydlese. Det är genom musiken de flesta låter viktiga delar av sin identitet formas och speglas.

6) "Helhetsbristen" många lider av tar sig bl a uttryck i att man upplever ett behov av att bli mött till hela sitt jag. Vi behöver därför möta både sociala behov, känsla, intellekt och vilja hos en människa.

7) Former som uttrycker att allt är "färdigkonstruerat" lockar inte. Den enskilde behöver få uppleva att han/hon är med och konstruerar formen.

Detta är spännande läsning! Och det sätter igång så mycket fler tankar än dem som har med min läskurs att göra.

/Erik

Tomas Nygren, "Det kristna arbetet och postmodernitetens människa", ingång, nr 3/2001, s 38-48.

Lag och evangelium uppdaterat

2009-10-22T15:31:00.000+02:00

Jag har nu läst ett par hundra sidor av Leif Andersens homiletik. Äntligen har jag kommit fram till det kapitel som fick mej att köpa så dyra danska böcker: "Kap 6: Lov og evangelium opdateret".

I luthersk predikokonst är begreppsparet lag och evangelium helt centralt. Jag har funderat över det strävsamma paret under några månader. Inte känt mej helt bekväm med allt jag läst om lag och evangelium (t ex C. F. W. Walther). Jag har tyckt att jag inte riktigt greppat hur lag och evangelium ska tillämpas som homiletisk princip idag.

Andersen är verkligen spännande och utmanande. Vad sägs om följande citat?

"Al homiletisk fornyelse till trods hører denne grundlæggande skelnen mellem loven og evangeliet til det universelle i den kristne didache. Den er ikke Martin Luthers fikse idé eller en subkulturel specialitet. Den er suprakontekstuel i samme forstand, som Guds eget vesen er det. For den stammer fra og udtrykker Guds eget væsen." (s 199)

Men Andersen menar också att förkunnelsen av lag och evangelium ska uppdateras. Jag läser vidare, och funderar på om han gör det på ett gott sätt. Vissa av hans tankar ligger ganska väl i linje med vad jag själv kom fram till när jag läste Bonhoeffers Etik i våras, men annat förvånar mej mer.

Och så kommer plötsligt Andersen till Walthers bok The Proper Distinction Between Law And Gospel (1897) och konstaterar att den är en "klassisk, betongluthersk homiletik". Den är inte anpassad till 2000-talet - hur skulle den kunna vara det? - men Andersen menar likväl att Walthers arbete "lyser av sjælesørgersik indsigt og fokus på tilhørereren". (s 224)

Jag får nog läsa Walther igen. Men först ska jag läsa ut Andersen.

/Erik

Leif Andersen Teksten og tiden. En midlertidig bog om forkyndelsen, Band 1 och 2, Kolon, Fredericia 2006.

Kyrka i kyrkan

2009-10-21T05:25:00.000+02:00

En kollega satte en bok i handen på mej häromdagen. -Den här ska du läsa, sa han. Jag tittade på boken och konstaterade att det var en teologisk doktorsavhandling på nästan 500 hundra sidor. -Jovisst, sa jag, den verkar spännande, och lade den på bordet framför mej. När jag skulle gå en stund senare satte han åter boken i handen på mej och försökte få mej att förstå att jag skulle låna den.

Ok, that's what friends are for, tänkte jag och tog med den. Men imorgon ska jag lämna tillbaka den. Jag har läst mellan 100 och 200 sidor och insett att jag behöver köpa den för att kunna läsa senare, göra mina små understrykningar och anteckningar på insidan av den bakre pärmen.

/Erik

Mikkel Vigilius Kirke i kirken. Luthersk vaekkkelsekristendom - fra kirkelig bevaegelse over organisation til kirkeligt opbrud, LogosMedia, Hilleröd 2005.

Postmodern

2009-10-18T05:50:00.000+02:00

Nu har jag börjat läsa homiletik (=predikolära/predikokonst) på danska, som jag tidigare aviserat på bloggen. Har läst 80 sidor av Leif Andersen Teksten og tiden och är mycket fascinerad av på hur stort allvar författaren tar sin samtid. "Skal jeg kunne förkynde i min samtid, må jag blive samtidig med den - syn-kron!"

Och så gör Andersen ett försökt att skissera det som är kännetecknande för den postmoderna tiden. Han föreslår två överskrifter att sätta på det postmoderna: "Intethed og fragmenter".

Det senare beskriver han utifrån en annan författares (Lars Qvortrup) beskrivning. I det postmoderna är subjektet inte centrum - som många tror - utan det är frånvarande:

"Såväl den pre-moderna deocentrismen (det enkla samhället) som den moderna antropocentrismen (det komplexa samhället) är förbi. Vi lever nu i det hyperkomplexa samhället: det är en komplexitet av ett helt annat slag än den vi tidigare sett, en komplexitet utan fast centrum eller en enda uppsättning tolkningsprinciper. Där det moderna sätter människan i centrum, så har det postmoderna inget centrum. Inte ens människan finns i centrum. " (min översättning, s 76)

Visst blir man sugen på att läsa vidare och utmanas att förstå vår samtid?

/Erik

Leif Andersen Teksten og tiden. En midlertidig bog om forkyndelsen, Band 1 och 2, Kolon, Fredericia 2006.

Frid och fred (Rom 5)

2009-10-17T15:30:00.000+02:00

I Romarbrevets femte kapitel gör Paulus en nystart, med avstamp i det han sagt i de första fyra kapitlen: Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro (5:1). Detta är alltså summan av undervinsningen så långt i brevet. Nu går han över till vad denna radikala förändring av människans ställning inför Gud innebär. Den första konsekvensen är att vi har frid med Gud (5:1).

Både det grekiska ordet (eirene) och det hebreiska ordet (shalom) betyder både fred och frid. Så man skulle kunna översätta att "vi har fred med Gud". Jag vet inte om det skulle vara bättre, men ordet "fred" är på svenska tydligare som relationsord. Fred är något man har (eller inte har) med sina grannar, grannländer, eller någon annan. Det krävs två parter för fred.

Den betydelsen har de bibliska orden för frid/fred. De är relationsord. Det handlar inte om att "lämna någon i fred", eller någon flummig betydelse av frid som en känsla eller sinnesstämning.

Paulus beskriver att relationen mellan Gud och mej, genom Jesus, återupprättats.

Jag gillar relationsord.

/Erik

Skuld och skam

2009-10-16T15:59:00.000+02:00

Just nu läser jag en mycket bra bok om skam och nåd: Shame & Grace. Healing the Shame We Don't Deserve. Fantastiskt spännande, och aktuell i en tid som är så fylld av skam- och skuldkänslor. Jag får återkomma med någon form av sammanfattning eller recension när jag läst mer.

En bra, översiktlig, artikel på samma område finns förresten i senaste numret av tidningen Till Liv. Psykologen Mattias Engström skriver där om "Fri och förlåten eller tyngd av skuld och skam?"

/Erik

Lewis B Smedes Shame & Grace. Healing the Shame We Don't Deserve, Harper One, New York 1993. (Svensk översättning: Skam, skuld och befrielse, Libris, Örebro 1993.)

David och Abigail

2009-10-14T19:42:00.000+02:00

För ett par veckor sedan fick jag ett trevligt mejl från en god vän. Han berättade lite om sin vardag: jobb, församlingsliv, etc. Och så på slutet: "Jag har ett gäng bibelfunderingar. inget akut, men det står mycket intressant i bibeln att begrunda."

Det är härligt att få ett sådant mejl - som vittnar om ett vardagsliv med bibelläsning.

Det passade mej dessutom ganska bra då jag själv läst Samuelsböckerna de sista veckorna. Idag skrev jag ner några av mina tankar om mötet mellan David och Abigail (läs gärna 1 Sam 25):

"Visst är det en ganska märklig berättelse. Hela den delen av Davids liv var ju lite av en Robin Hood-tillvaro. Jag undrar hur David själv tänkte. Jag menar han visste att han var smord till kung, men det mesta gick emot honom och han fick leva som fredlös. Samtidigt finns det ju en enorm respekt för Herrens smorde - han vägrar slå tillbaka mot Saul.

När det gäller familjeliv så finns det ju i GT en mer flexibel hållning till polygami. Jag har svårt att förstå det, dels eftersom monogamin är så mycket bättre (och förefaller ju också vara det ursprungliga) men också för att jag inte funnit några exempel på lyckliga polygama äktenskap i GT. Hela patriarkhistorien är ju fylld av tragiska familjer. Och David och Salomo...

Jag tror att en bra läsning av historien om Abigail och David är att läsa den i jämförelse med berättelsen om David och Batseba (2 Sam 11-12). I förhållande till Batseba, till Urai, till sina stridande undersåtar, till Gud, till ALLT gjorde David fel den gången. Äktenskapsbrott, maktmissbruk, mord...

När det gäller Abigail finns det istället föredömliga handlingar: En hustru som är trogen och visar stor lojalitet med sin dåliga man och räddar hans liv. Genom Abigails ingripande räddas hela hushållet, med tjänare osv. Dessutom räddar hon David från att tillgripa våld.

När mannen sedan dör vet jag inte riktigt vad som väntade Abigail. Har dålig koll på arvsreglerna - stod hon skyddslös? Att vara änka var att vara utsatt. David blir hennes återlösare...

Visst är det en märklig historia, men jag tror inte att Guds plan var att fixa en extra fru till David. Och jag tror inte att David heller var på jakt efter en extra fru under sitt liv som fredlös."

/Erik