Runar Eldebo har skrivit om faderskap, sin far och relationen till honom. Boken är en del av författarens bearbetning av faderns död, men andas inte främst sentimentalitet eller glorifiering, utan erbjuder läsaren att reflektera kring manlighet och faderskap.
/ErikJA
Eldebod, Runar Den tid vi fick. Om att älska och förlora en far, Libris, Örebro 2012, 111 sidor.
Visar inlägg med etikett Runar Eldebo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Runar Eldebo. Visa alla inlägg
torsdag 19 februari 2015
onsdag 2 mars 2011
Post-sermon blues
Tänk att jag på Loppan, en second hand-affär i Höganäs, förra veckan fann inte mindre än tre teologiska böcker jag ville ha. En av dem var Runar Eldebos Det homiletiska rummet. Den säljs för 224:- hos Libris. Jag fick punga ut med hela tio riksdaler.
Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.
Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)
Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.
/Erik
Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.
Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.
Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)
Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.
/Erik
Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)