Frid och fred (Rom 5)

I Romarbrevets femte kapitel gör Paulus en nystart, med avstamp i det han sagt i de första fyra kapitlen: Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro (5:1). Detta är alltså summan av undervinsningen så långt i brevet. Nu går han över till vad denna radikala förändring av människans ställning inför Gud innebär. Den första konsekvensen är att vi har frid med Gud (5:1).

Både det grekiska ordet (eirene) och det hebreiska ordet (shalom) betyder både fred och frid. Så man skulle kunna översätta att "vi har fred med Gud". Jag vet inte om det skulle vara bättre, men ordet "fred" är på svenska tydligare som relationsord. Fred är något man har (eller inte har) med sina grannar, grannländer, eller någon annan. Det krävs två parter för fred.

Den betydelsen har de bibliska orden för frid/fred. De är relationsord. Det handlar inte om att "lämna någon i fred", eller någon flummig betydelse av frid som en känsla eller sinnesstämning.

Paulus beskriver att relationen mellan Gud och mej, genom Jesus, återupprättats.

Jag gillar relationsord.

/Erik

Du kallar dig jude... (Rom 2)

Ett av de stora exegetiska diskussionsämnena är hur Paulus såg på sin judiska bakgrund, och överhuvudtaget vad som var den stora kontroversen mellan de första kristna och judarna. Jag har skrivit om det tidigare här. En del exegeter menar att varken den för-kristne Paulus, eller hans judiska landsmän i allmänhet, trodde sej bli rättfärdiga genom att uppfylla lagen. Man menar att det är en luthersk efterkonstruktion. Jag tror det ligger något i kritiken, men är inte beredd att följa forskare som E P Sanders, J G Dunn eller N T Wright så långt på vägen.

I Romarbrevets tidiga kapitel är Paulus så tydlig med att det i hans samtida judendom fanns starka strömningar i vilka en judes rättfärdighet hängde på något annat än tron. Carl Olof Rosenius räknar i sin kommentar till Rom 2:17-20 upp sex "förmåner" som för judarna riskerade att bli, och för några hade blivit, till en falsk grund för rättfärdigheten:

"Uti de verser, 17-20, som nu ligga framför oss, uppräknar han dessa förmåner och det i sex särskilda punkter: 1. att de bära namnet judar; 2. att de äga Guds skrivna lag; 3. att de hava den sanne Guden till sin Gud; 4. att de känna hans vilja; 5. att de därför kunna med bestämdhet urskilja vad gott och ont är; och 6. kunna vara andra lärare." (s. 78)

Det är inte bara de egna gärningarna som kan bli en falsk grund att bygga på, en falsk grund för en återställd relation med Gud, en falsk grund för att tillhöra Guds utvalda folk. Det finns många falska grunder...

...men det finns bara en sann: Tron på Jesus Kristus.

/Erik

Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931.

Guds rättfärdighet

Ett helt centralt begrepp i början av Romarbrevet är begreppet Guds rättfärdighet (1:17; 3:5, 21, 22, 25, 26). Men förslagen om hur begreppet ska förstås (och översättas) skiljer sej ganska mycket åt.

En del menar att språket är obegripligt för människor idag och att orden måste ersättas. Jag är inte så säker. Men visst måste de förklaras.

Luthers upptäckt var att Paulus i Rom 1:17) inte talar om en rättfärdighet som Gud kräver, utan en Han ger. Sant.

Men i begreppet finns en vidare betydelse. Guds rättfärdighet är både något Gud är och något han ger. Det är både en egenskap och ett tillstånd. Guds rättfärdighet = Gud är rättfärdig respektive Guds rättfärdighet = Något Gud kan ge, eller tillräkna, någon annan.

Jag tycker det kan vara lite svårt att först.Försöker därför hitta andra exempel på ett liknande dubbelförhållande. Guds kraft kanske kan vara ett exempel: Gud är stark, mäktig, kapabel, och samtdigit kan Han ge sin kraft till en människa eller församling.

Guds kärlek? Guds helighet? Kanske också de fungerar på samma sätt. Och kan hjälpamej att förstå begreppet Guds rättfärdighet.

/Erik