Och så läste jag först den 17 oktober hos Rosenius om att vara ett salt. Det sved. Och sedan idag Rosenius utläggning av 1 Petr 4:16 om lidandet för Kristus. Rosenius identifierar en strategi som själafienden använder mot dem som stått emot ett frontangrepp. Då - i andra vågen - anfaller han genom vilans tjusning, i längtan efter lugn och ro - och så riskerar de tidigare kämparna att falla för att man inte ser att striden ännu pågår.
Jag citerar Rosenius:
Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. (1 Petr 4:16)
Sedan ormens fiendskap mot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare till väga, men han kan dock outsägligt svårt pina och förskräcka vårt svaga kött.
Hur bitter få icke ofta de troende lida för Kristi namns skull bara genom ord och blickar! Då gruva sig det svaga köttet för lidandet. Då är det fara värt, att man viker undan och gör sig en egen bekvämare fromhetsväg för att få ro och i stället följer de förnuftigare rådgivare, som säga: »Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig» (Matt 16:22). Denna frestelse blir särskilt mäktig, när man först blivit förföljd på ett så kännbart sätt, uttröttad av förföljelsen och sedan kommit in i ett stilla lugn, då världen visar ett milt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man då icke övervinnes.
---Så långt Rosenius (med min fetstilta markering mot slutet). Jag tror det är en viktig varning han lyfter fram, att satan vet att vi idag många gånger faller djupare genom många små fall än genom ett stort - för det stora har vi förmåga att se och undvika.
Nu ska jag äta ett äpple och förbereda en predikan!
/Erik
Rosenius, Carl Olof Korta dagbetraktelser EFS-förlaget, Stockholm 1945 (och flera senare utgåvor).
