Jesus gick vidare...

En av de journalister jag gärna läser är Carl-Henric Jaktlund på Dagen. Han skriver väl och – såvitt jag kan bedöma – är han noggrann när det gäller research. Men Jaktlund är inte bara tidningsjournalist, utan också pastor och författare. När hans bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kom ut för några år sedan vet jag att den väckte en del uppseende i svensk frikyrklighet.

I boken bearbetar Jaktlund två frågor: Varför försvinner så många tonåringar från kyrkan när de går in i vuxenlivet? Och vad hände med tonårens hängivenhet för oss som blev kvar i kyrkan?

Jaktlund låter tre berättelser vävas samman i sin beskrivning av situationen och försök att finna svar: Israels vandring genom öknen, Emmausvandringen och den egna livshistorien. Han noterar att kyrkan många gånger varit svag i att möta de ungas radikalitet och samtidigt hjälpa dem att se nyanser. Han ser att generationsklyftan ofta tillåtits växa och att unga saknat närvarande förebilder i församlingen.

Tilltron till församlingen finns i boken liksom längtan efter att se barnslig tro mogna. Jaktlunds bok pekar på ett problemkluster och diskuterar vägar framåt, utan att ge förslag på färdiga metoder.

Ett par citat: 

Svindelkänslan är det normala. För saker är just, svåra, stora och breda. När jag var yngre var svaren mer endimensionella. Jesus var målet, uppfyllelsen av alla drömmar och all längtan. Så är det fortfarande. Samtidigt är Jesus numera även starten: den som finner vägen vill gå den, den som finner sanningen önskar praktisera den, den som lokaliserar livet måste leva det. Nya upptäckter görs, kunskap fördjupas, perspektiv vidgas. Det kristna livet handlar om att fortsätta söka honom som man funnit, Jesus är målet men även starten. Det blir aldrig klart. (s 49)

Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats. (s 81)

/ErikJA

Carl-Henric Jaktlund Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, Marcus förlag 2009, 160 s.

Småkyrkoarbetet

I Strandhems bibliotek fann jag en liten skrift (dock ej en småskrift) av teol dr Per-Olof Sjögren, sedermera domprost i Göteborg. Bokens yttre var knappast tilltalande, men titeln...

När församlingen växer heter boken som jag nu läser. Den handlar om småkyrkotanken. När de svenska städerna växte snabbt under 1950- och 1960-tal byggdes helt nya stadsdelar och bostadsområden upp. Ett av statskyrkans svar var småkyrkorna, att inom en redan befintligt församling (enligt det geografiska församlingsbegreppet) byggde man mindre kyrkor i direkt anslutning till bostäderna. Per-Olof Sjögren verkade själv på Guldheden i Göteborg, och var nog en av de mest medvetna småkyrkoprästerna.

Av två skäl finner jag småkyrkorörelsen intressant. Dels för att jag själv gick i kyrkans barntimmar i källaren på en nybyggt hyreshus - ingen katedral i världen kan för mej vara mer värd än minnena från "lokalen". Och dels för att rörelsen, när den var som bäst, faktiskt tog samhällets förändringar på allvar och försökte nå människor - där de befann sej - med evangeliet.

/Erik

Sjögren, Per-Olof När församlingen växer, SKDB, Stockholm 1955, 134 sidor.

Om småkyrkorörelsen skrev jag också här.

Församlingen

En god vän gav mig en liten bok igår. Församlingen - bli en del av Guds dröm av Olof Edsinger, generalsekreterare i EFS' ungdomsrörelse SALT. Ett spännande ämne, och kanske lite oväntat från en teolog med lågkyrklig profil och hemmahörande i ett sammanhang där man oftast talat om "föreningen".

Edsinger tror på församlingen, eftersom Gud har valt att verka i och genom församlingen. "Ensam är svag", fastslår Edsinger, och utmanar läsarna att söka sig till en kristen gemenskap och stanna kvar i sin kristna gemenskap.

Boken innehåller många goda poänger, men ibland det blir nästan allt för enkelt. Men kanske kan man inte förvänta sig mer på drygt fyrtio sidor.

Bäst i boken är avsnittet "Lärjungaskap - ett grupparbete". En sådan rubrik provocerar mig, som genomlidit ett otal mardrömslika grupparbeten i grundskolan. Att kombinera ett så ljuvligt ord som "lärjungaskap" med ett så nattsvart som "grupparbete" är förstås genialt. Men det är kanske inte bara pedagogiska bakslag som Edsinger utmanar, utan hela den individualism som präglar mig och (nästan) alla svenskar.

Edsinger följer upp med att ange tio skäl för att bli medlem i, inte bara vara löst associerad till, församlingen. Det handlar främst om att våga engagera sig, våga ta ansvar och sträva efter att bygga församling och våga stå för något. En viktig utmaning rakt in i vår tid!

Edsingers skrift är kortfattad, men han ger boktips för vidare läsning. Där finns till exempel guldkorn som Bonhoeffers Liv i gemenskap, tråkig-men-nyttig-boken Naturlig församlingsutveckling och EFS' nyplanteringsböcker Nya skott och Fler nya skott. Men jag undrar om det inte finns bättre böcker att rekommendera på sakramenten än Peter Halldorf och Ulf Ekman.

/Erik

Edsinger, Olof Församlingen - bli en del av Guds dröm, Salt, Uppsala 2010, 45 sidor.

Bonhoeffer, Dietrich Liv i gemenskap.

Schwarz, Christian A Naturlig församlingsutveckling. Åtta kvalitativa särdrag hos växande församlingar.

Laspers, Torbjörn (red) Nya skott från gamla rötter. En bok om EFS nyetableringsarbete.

Laspers, Torbjörn & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter.