Hur mår själen?

Jag har precis börjat läsa en bok av John Ortberg. Efter bara några sidor kan man knappast bedömma en bok. Men vad sägs om följande:


"Hur står det till med det andliga livet?"


Förut svarade jag på den frågan genom att se efter hur det stod till med mitt andaktsliv. Hade jag bett och läst Bibeln tillräckligt mycket den dagen? Problemet är att fariséerna alltid vinner om vi räknar på det sättet. Människor kan ha bra disciplin och ändå vara stolta och föraktfulla. Hur ska vi kunna mäta andlig mognad på ett sätt som gör att fariséerna inte vinner?


Jag frågade en klok man: "Hur gör du för att bedöma hur själen mår?"

Han svarade utan omsvep att han har två frågor som han ställer.

- Har jag lättare för att bli missmodig nuförtiden?

- Har jag lättare för att bli irriterad nuförtiden?


Kärnan i en blomstrande själ är Guds kärlek och frid. Om friden växer i mig har jag inte lika lätt för att tappa modet. Om kärleken växer blir jag inte lika irriterad. Det visade sig vara en fantastiskt nyttig diagnos när jag skulle bedöma hur själen mådde.


Hur skulle du svara på de två frågorna?


Inte så dumt, eller hur? Får se om Ortberg kan fortsätta hela boken i samma själavårdande stil.

/Erik

Ortberg, John Den jag vill vara, Libris, Örebro 2010, 320 sidor. (Svensk översättning av The Me I Want to Be)

Själavård vid köksbordet

Nu har jag läst färdig Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet. Det kändes lite som i tisdags när vi gick ut i skogen för att plocka svamp. Härligt att dra på sig gummistövlarna och viss förväntan. Men det var alltför glest mellan svamparna... Hagbergs bok innehåller en del själavårdskantareller - några guldkorn - men det är långt mellan dem, och risken är att man går vilse i jakten.

Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.

Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!

Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.

/Erik

Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.