Briliothbiografi

En av de mest framträdande ledarna i svensk 1900-tals teologi och dito kyrkoliv var Yngve Brilioth (1891-1959). Som professor i Åbo och Lund, och biskop i Växjö och Uppsala (ärkebiskop) var hans kontaktnät stort och inflytande likaså.

Genom Carl F Hallencreutz stora biografi ges möjlighet att följa Brilioth från uppväxten i östra Småland via studier och akademiskt arbete i Visby, Uppsala, Åbo, Lund till biskopstiden i Växjö respektive Uppsala. Framställningen är saklig och ägnar stort utrymme åt Brilioths kontakter med olika akademiker och kyrkoledare, både i Sverige och i den framväxande internationella ekumeniken. Ändå känns det inte som om man kommer människan Brilioth särskilt nära, vilket nog får konstateras vara en brist i en annars mycket välskriven biografi.

Undrar just vem i min hembygd som lämnade boken till Erikshjälpens Second Hand i Skene där jag köpte den i torsdags...

/ErikJA

Hallencreutz, Carl F Yngve Brilioth. Svensk medeltidsforskare och internationell kyrkoledare, Studia Missionalia Svecana LXXXV, Uppsala 2002, 319 sidor.

En avgående biskop

Biskop Aurelius i Göteborg önskar gå i pension. Två skäl anges på Göteborgs stifts hemsida: hälsoskäl och önskan att skriva. Det första förstår jag, det senare kanske inte. Men hur-som-helst kan det ju då vara intressant att läsa något av Aurelius för att veta om de kommande verken är något att se framemot eller undvika.

Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.

Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.

Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.

Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:

-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)

Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.

/Erik

Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.

En Kyrkans man

Flera tidningar meddelar idag på sina hemsidor att Bertil Gärtner, tidigare biskop i Göteborgs stift, avlidit vid 84 års ålder. (Dagen verkar varit först.) Säkert kommer fler artiklar och minnesord i tidningar och på bloggar imorgon måndag. Men jag kan inte låta bli att tänka: Så gott att få lämna detta livet en tdig söndagsmorgon, en uppståndelsemorgon.

Bertil Gätner kan som författare inte jämföras med sin företrädare på biskopsstolen i mitt hemstift, men som nytestamentlig exeget höll Bertil Gärtner högsta klass. Doktorerad för Harald Riesenfeld, men Gärtner kan nog räknas in i den skara stora och namnkunniga skara doktorer som hade professor Anton Fridrichsen att tacka för en god start på exegetikens område.

Jag har läst några av de bäcker Gärtner skrev. Bland dem hans kommentarer till Markusevangeliet (i serien Tolkning till Nya Testamentet, TNT) och Galaterbrevet (i den nyare serien Kommentar till Nya Testamentet, KNT). Den första, skriven när Gärtner fortfarande var verksam som akademisk NT-exeget, hade en hel del poänger, men är ändå inte särskilt bra. Föråldrad skulle nog många säga. Den andra däremot, till Galaterbrevet, är riktigt bra och fortfarande mitt första val till Galaterbrevet. Jag minns när jag första gången läste den - jag köpte den för 378 kronor på Församlingsbokhandeln i Göteborg och läste de första styckena på ett kafé i närheten. Det första intrycket, mot bakgrund mot Markuskommentaren, var kontrasten. I den förra är tonen så akademisk, i den andra finns samma stora kunskap, samma briljans, men det är en ödmjukare röst, med större tilltro till texten.

Gärtners båda kommentarer var möjlig kurslitteratur när jag läste vid Göteborgs Universitet. En del undvek Gärtners kommenater utifrån hans kyrkliga åsikter. Men alla skulle läsa en text om "Rättfärdigheten hos Paulus" och sedan jämföra den med en text på samma tema av Krister Stendahl.

Båda var sprungna ur samma skola i Uppsala. Båda flyttade till USA och fina professorsställningar. Båda återvände till Sverige och blev biskopar. Men en av mina kurskamrater (en av dem som inte ville läsa Gärtner) konstaterade efter att ha jämfört de båda: "-Stendahl är teoretisk och har inget att räcka mej som läsare. Gärtner talar med mej och till mej. Varför?"

Kanske låg skillnaden i att den ene var professor ett par år och tjänade sedan Kyrkan mitt i hennes svaghet och bräcklighet. Den andre var professor massor av år och gav Svenska kyrkan några år långt efter "bäst före datum".

/Erik