Studieskuld

Jag har en studieskuld från föregående akademiska år. Inte en studie-låns-skuld. Det har jag också, men den är både äldre och tråkigare. Nej, min studieskuld består i att jag på en av de tre kurser jag anmälde mig till ifjol ännu inte har inkommit med redovisning. Kursen heter Skammens teologiska problematik och ges vid Johannelunds Teologiska Högskola.

Det är ett spännande område att studera och reflektera över. Att människor idag känner mer skam än skuld tror jag är en riktig iakttagelse. Sedan kan man konstatera att "skam" blivit lite av ett modebegrepp - även på teologins område finns trender och mode. En del som idag kallas skam skulle tidigare faktiskt beskrivits som skuld, eller i termer av självförakt. En tendens är att skam behandlas mer som känsla än som socialt fenomen. Kanske kan jag återkomma till ämnet. Det beror på om jag tycker att min hemtentamen blir bra...

I kurslitteraturen ingår flera böcker som arbetar med vilka utmaningar som övergången från modernt till postmodernt ställer på kyrkan och på förkunnelsen. Det är verkligt spännande. Ett exempel är Jimmy Long som beskriver övergången "Moving from Modern to Postmodern" under följande rubriker:

- From Word to Image

- From Detached to Participant

- From Didactic to Narrative

- From Knowledge to transformation

- From Inward Focused to Outward Focused

Spännande! Får se om jag kan reglera min studieskuld inom en inte alltför avlägsen framtid.

/Erik

Jimmy Long Emerging Hope. A Strategy for Reaching Postmodern Generations, IVP Books, Downer Grove 2004 (2nd edition), 251 sidor.

Kyrkoårets helger

Kunde inte motstå att köp en bok på Åhus missionsgård igår: Kyrkoårets helger av Sven O Berglund. De senaste åren har jag funderat en del över kyrkoåret - dess funktion, pedagogik, historia etc. Så det var med ganska stora förväntningar jag öppnade den lilla boken - nu skulle jag få lära mej mer!

Men... nä... Inte så mycket historisk bakgrund till varför det blivit som det blivit. Inte så mycket reflektion om huruvida de olika firningsdagarna fungerar. Lite märkligt urval av vad som kommit med. Små betraktelser och personliga minnen blandat med lite exegetik och historia.

Martin Lönnebo säger (i sin Homiletik) att man ska predika i kyrkoåret, inte om det. Det får jag inte heller hjälp med av Berglund.

Jag - och kanske också andra - behöver något bättre. Kanske någon har boktips?

/Erik

Berglund, Sven O Kyrkoåretshelger, Församlingsförlaget, Göteborg 1996, 96 sidor.

Var är hemma? Del 2

Vi har de flesta av våra saker antingen i flyttlådor i källaren eller i tunnor och lådor ute i stallet. Vi trivs hos mina svärföräldrar, men längtar till den dag vi kan flytta in i något eget. Därför talade följande stycke ur Mitch Alboms Alberts sista önskan särskilt till mig idag när jag läste det:

"En soldats flicka, vars pappa hade förflyttats till en fjärran post, satt på flygplatsen bland familjens torftiga tillhörigheter. Flickan var sömnig. Hon lutade sig mot byltena och persedelpåsarna.

En kvinna gick förbi, stannade till och klappade henne på huvudet. -Stackars barn som inte har något hem, sa hon.

Barnet tittade förvånat upp. -Men vi har ett hem, sa hon. Vi har bara inget hus att ha det i."

/Erik

Mitch Albom Alberts sista önskan, Forum, Stockholm 2010, 274 sidor. (Eng originalet Have a Little Faith 2009.)

Drevet går

”Nyhetvärdet får aldrig gå ut över människovärdet”, skriver prästen och terapeuten Göran Larsson i ett avsnitt om social skam boken Skamfilad. Han konstaterar att media gömmer sig bakom fina ord som tryckfrihet, yttrandefrihet och nyhetsvärde, men ofta glömmer människan bakom storyn. ”Att vilja veta är inte det samma som att ha rätten att få veta.”

I en ny bok på Natur & Kultur skriver journalisten Anders Pihlblad om vad det innebär att vara utsatt för ett massmedialt drev. Som medarbetare på en kvällstidning och senare som politisk reporter på TV4 hade han flera gånger varit med i den jagande gruppen, men efter att ha fångats på bild när han festade till det med en av statsministerns närmaste medarbetare var det plötsligt ombytta roller. Pihlblad berättar sin historia. Utan försök att försvara sitt handlande, beskriver han upplevelsen av att vara lovligt byte i en jakt på sensation.

Erfarenheten ledde Pihlblad till att fundera vidare på de mekanismer som drar igång vid ett mediadrev, och på hur den som drabbas upplever det. I boken varvas stycken ur intervjuer med personer som hamnat mitt i skiten – Liza Marklund, Mona Sahlin, Lars Danielsson, Jan O Karlsson, med flera – med värderingar av hur media framställt saker jämfört med hur det verkligen förhållit sig.

Det är en gripande bok. Den handlar om människors vars liv förstörts, ibland på grund av ett eller flera egna misstag, men fler gånger på grund av medias orättfärdiga behandling (och förstås allmänheten som köper det). En del har gått stärkta ur krisen, men få tycker det varit värt det.

Bland dem som Pihlblad intervjuat saknar jag en: Sigvard Marjasin. Landshövdingen som i media skoningslöst dömdes som fifflare. I rätten blev han helt friad från misstankarna. Men var det för sent? Alla visste ju redan hur det låg till. Jag kan inte tänka mig att Pihlblad inte sökt Marjasin för en intervju. Det är nog snarare så att Marjasin fortfarande nästan femton år senare inte orkar eller vill tala om det. Bränt barn…

Pihlblad inleder sin bok med att referera till sin egen journalistutbildning. Jag hoppas att Drevet går. Om mediernas hetsjakt blir obligatorisk läsning på vårt lands journalistutbildningar.

/Erik

Pihlblad, Anders Drevet går. Om mediernas hetsjakt, Natur & Kultur, Stockholm 2010, 356 sidor.

Larsson, Göran Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv, Verbum, Stockholm 2007, 273 sidor.

Vägen genom

För tredje eller fjärde gången har jag läst Torgny Wiréns Vägen genom. Det är en självbiografisk skildring av hur författaren i tjugoårsåldern förlorade sin tro och sedan genom en tämligen skoningslös jakt på sanningen återfann den. Det är en berättelse som berör mig, kanske lite extra för att Wirén rör sig från teologins område in på sjukvårdens ibland. Han är lite av en naturvetenskaplig teolog - och det är ju jag också.

Att läsa teologi vid ett svenskt universitet för trettio år sedan var nog inte så uppmuntrande - och det moderna dominerade fortfarande ganska stort. Wiréns sökande efter sanning och krav på Bibeln när det gällde trovärdighet möttes inte med så mycket uppmuntran. När jag läste, för femton år sedan, var det mer öppet - var och en fick tro lite mer som man ville. Men jag har svårt att tro att kvaliteten på den teologiska undervisningen vid de statliga universiteten blir bättre och bättre.

Wirén gör det enda rätta. Som teol stud ser han till att komplettera studierna med litteratur som aldrig rekommenderas på universitetet, med besök på fria institutioner och med uppsatser som håller så hög kvalitet att de inte kan underkännas, trots att ämnesval och slutsatser inte är dem som är populärast i den moderna teologi. Jag undrar om jag inte har en av Wiréns uppsatser i någon av mina hyllor, men kaoset efter flytt och magasinering gör att jag inte hittar den... Får se om jag läser den nästa sommar.

/Erik

Torgny Wirén Vägen genom. En sanningssökares kamp, Salt &Ljus, Haninge 1987, 126 sidor.

Wirén har en egen hemisda, klicka här.

Psalmer och människor

Ofta i kyrka eller missionshus bläddrar jag bak till författar- och tonsättarregistret för att kika på de biografiska notiserna. De säger inte alltid så mycket, men ändå något om de systrar och bröder som gett oss alla goda psalmer och sånger. Ibland är en text sådan att man funderar på vilka upplevelser som ligger bakom, eller vilken fromhetstradition, eller kanske i vilken landsända författaren verkat.


Igår köpte jag en härlig bok av Olle Nivenius, tidigare biskop i Lund och ordförande i den kommitté som arbetade fram den senaste svenska psalmboken. Han delar med sig av sin stora kunskap och berättar om några psalmers tillkomst. Några av mina favoriter i SvPs-86 finns med:


I tro under himmelens skyar (SvPs 228) har de sista åren blivit mig alltmer kär. Den talar om tro och tradition, men också om sakramentens säkra grund och om ropet om väckelse. Nu vet jag att det är en Norrlandspsalm. Göran Widmark född i jukkasjärvi 1910, skrev tre av verserna en kväll i januari 1945 i samband med en missionärsvigning. Nivenius konstaterar att få sånger "på ett så varmt och naturligt sätt förenar olika strömningar i svenskt kyrkoliv." (s 44)


En annan yndlingpsalm är Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (SvPs 38). Bakgrunden är förstås Filipperbrevet 2. Olov Hartman uttryckte att en psalm ska vara "hårt smidd". Det är För att du inte. Den är så tät och fylld av Bibel, av förundran inför Kristus' person och verk, av lovsång så att varje gång jag sjunger den vill jag böja knä inför min Herre och Frälsare.


Och en tredje favorit: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (SvPs 89). Det är nog den mest radikla missionspsalmen i SvPS, åtminstone bland "nykomlingarna". Upphovsman är Hilaire Nkounkou. Född 1923 och rektor för ett eologiskt seminarium i Kongo. Under sextiotalet satt han periodvis fänglad för sin tros skull och 1970 - efter fångenskapsperioderna - skriver han den fantastiska och överlåtna sången.


Det är härligt att sjunga Guds lov!


/Erik

Nivenius, Olle Psalmer och människor, Verbum, Stockholm 1991, 148 sidor.

En avgående biskop

Biskop Aurelius i Göteborg önskar gå i pension. Två skäl anges på Göteborgs stifts hemsida: hälsoskäl och önskan att skriva. Det första förstår jag, det senare kanske inte. Men hur-som-helst kan det ju då vara intressant att läsa något av Aurelius för att veta om de kommande verken är något att se framemot eller undvika.

Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.

Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.

Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.

Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:

-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)

Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.

/Erik

Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.