Reconciliation in an African Context är titeln på en bok jag köpte i den evangelisk-lutherska kyrkans bokhandel i Kisumu, Kenya. Den är därmed kanske inte så lätt att få tag i på svenska bokmarknaden, men desto viktigare att jag berättar om den. Boken är en doktorsavhandling från ett luthersk seminarium i USA och författad av Joseph Ochola Omolo, präst (senare biskop) och rektor vid Matongo Lutheran Theological Seminary.
I boken lägger dr Ochola först en teologisk grund för "Reconciliation as Act and Concept" i Bibeln och i de lutherska bekännelseskrifterna (kap 2 o 3), därefter ges en bakgrund till begreppen ära/heder och skam för förståelse av reconciliation i traditionell afrikansk religion (kap 4). Så långt är det ganska allmän läsning och framställningen känns tidvis lite omständig, men så får det vara vid akademin.
I de följande två kapitlen redogör sedan författaren för sina fältstudier inom tre stammar (som finns i västra Kenya): gusii (kisii), luhya och luo. Författaren har själv arbetat lång tid bland gusii, är gift med en kvinna från luhya och är själv luo. Studiets upplägg var att först i en mindre förstudie och sedan i en större undersökning möta representanter från de tre stammarna och deras traditionella religion (African Traditional Religions, ATR), och därutöver möta medlemmar från olika kristna kyrkor med afrikanskt ursprung (African Initiated Churches, AIC), för att fråga om deras syn på synd, ära/heder, skam och reconciliation. Med avseende på AIC fokuserade författaren särskilt på om det fanns en tydlig koppling mellan sakramentssyn och reconciliation.I bokens avslutande kapitel dras en del slutsatser och görs en missiologisk analys.
Styrkan i dr Ocholas arbete ligger i redogörelsen för fältarbetet. Man får en inblick i tre stammars tänkesätt kring rätt och fel, kring ära/heder och skam, och hur viktigt det är att återupprätta såväl personer och förhållanden. En del riter/ceremonier beskrivs för reconciliation. Samtidigt visar författaren att ganska mycket av de traditionella föreställningarna förs med in i praxis i AIC, en del officiellt inkorporerat och "kristnat", annat genom att medlemmarna fortsätter söka vägledning hos traditionella trollmän och liknande. Dop och nattvard som medel för reconciliation finns med i de undersökta AIC, emn temat är trots allt ganska svagt och jag får ingen riktigt uppfattning om det fungerar återuåårättande både vertikalt (i förhållande till Gud9 och horisontellt (i förhållande till medmänniska, stam och fiender). En svaghet verkar vara inställningen att man som enskild eller grupp i AIC inte så lätt kan söka reconciliation utanför kristna sammanhang. Man har så att säga bytt referensram när man lämnade ATR och samspel (på mellanmänskligt plan) mellan dessa grupper syns svårt.
Spännande läsning - och jag hoppas att Joseph Ochola Omolo får tillfälle att skriva mer.
/ErikJA
Joseph Ochola Omolo, Reconciliation in an African Context. Paul's Theology of Reconciliation Engaging Honour and Shame Cultural Elements among the Gusii, Luhya and Luo People of Western Kenya, Uzima Publishing House, Nairobi, Kenya 2008, 189 sidor.
torsdag 18 december 2014
onsdag 17 december 2014
Den överraskande nåden
Jag hade ganska höga förväntningar på Per Arne Dahls bok Den överraskande nåden. Jag hade läst något innan av, och hört en del gott om, författaren som under året blivit biskop i Norge. Infriades förväntningarna?
Boken handlar om nåden; "bristen på nåd i vår kultur och visar på vad kärleken och nåden faktiskt kan göra" (enligt baksidestexten. Strukturen i boken följer kyrkans gudstjänst. En sådan struktur kan jag ibland uppleva begränsande - att man på något sätt vill skriva två böcker samtidigt - men denna gång fungerar det riktigt bra, också för en lågkyrklig missionsvän som undertecknad.
Dahls ärende är angeläget; att förkunna nåden. Han lyckas lyfta fram viktiga sidor av nåden, t ex att det handlar både om förlåtelse och om Guds välvilja mot människan, liksom att nåden är överflödande.
Men sedan finns det saker i boken som får mig att fundera på om Dahl verkligen uppfattar nåden rätt. När Dahl kommer in på äktenskap och samlevnad gör han en tydlig markering för äktenskapet som ett särskilt förbund mellan man och kvinna. Men samtidigt vill han inte "vara domare över samkönade par som lever i ett trofast, stabilt förhållande och som önskar få del av kyrkans förbön och välsignelse" (s 132). Dahl motiverar sin positiva inställning till samkönade relationer med sin egen ofullkomlighet och att alla måste vara välkomna, "Jesus inbjuder alla villkorslöst och reservationslöst." Dahl menar att hos Jesus övertrumfar nåden reglerna.
Är det verkligen så? Att nåden övertrumfar reglerna? Dahl säger: "Ingen kunde som Jesus förena nåden och sanningen." (s 130) Men jag tror att Dahl missförstår hur Jesus förenade dem. Nåden övertrumfar inte reglerna, utan straffet. Det är bara den skyldige som kan benådas.
Guds välvilja mot människan gäller alla människor, alla syndare! Men nästa "steg" det som gör att människan fullt ut kan ta emot Guds nåd och förvandlas till ett Guds barn är förlåtelsen - och förlåtelsen är inte acceptans, utan uppgörelse.
Bokens svagheter blir för stora. Jag rekommenderar hellre Philip Yanceys Med nådens ögon för den som vill läsa en inspirerande bok om nåden.
/ErikJA
Dahl, Per Arne Den överraskande nåden, Libris, Örebro 2014, 204 sidor.
Boken handlar om nåden; "bristen på nåd i vår kultur och visar på vad kärleken och nåden faktiskt kan göra" (enligt baksidestexten. Strukturen i boken följer kyrkans gudstjänst. En sådan struktur kan jag ibland uppleva begränsande - att man på något sätt vill skriva två böcker samtidigt - men denna gång fungerar det riktigt bra, också för en lågkyrklig missionsvän som undertecknad.
Dahls ärende är angeläget; att förkunna nåden. Han lyckas lyfta fram viktiga sidor av nåden, t ex att det handlar både om förlåtelse och om Guds välvilja mot människan, liksom att nåden är överflödande.
Men sedan finns det saker i boken som får mig att fundera på om Dahl verkligen uppfattar nåden rätt. När Dahl kommer in på äktenskap och samlevnad gör han en tydlig markering för äktenskapet som ett särskilt förbund mellan man och kvinna. Men samtidigt vill han inte "vara domare över samkönade par som lever i ett trofast, stabilt förhållande och som önskar få del av kyrkans förbön och välsignelse" (s 132). Dahl motiverar sin positiva inställning till samkönade relationer med sin egen ofullkomlighet och att alla måste vara välkomna, "Jesus inbjuder alla villkorslöst och reservationslöst." Dahl menar att hos Jesus övertrumfar nåden reglerna.
Är det verkligen så? Att nåden övertrumfar reglerna? Dahl säger: "Ingen kunde som Jesus förena nåden och sanningen." (s 130) Men jag tror att Dahl missförstår hur Jesus förenade dem. Nåden övertrumfar inte reglerna, utan straffet. Det är bara den skyldige som kan benådas.
Guds välvilja mot människan gäller alla människor, alla syndare! Men nästa "steg" det som gör att människan fullt ut kan ta emot Guds nåd och förvandlas till ett Guds barn är förlåtelsen - och förlåtelsen är inte acceptans, utan uppgörelse.
Bokens svagheter blir för stora. Jag rekommenderar hellre Philip Yanceys Med nådens ögon för den som vill läsa en inspirerande bok om nåden.
/ErikJA
Dahl, Per Arne Den överraskande nåden, Libris, Örebro 2014, 204 sidor.
onsdag 16 juli 2014
fredag 11 juli 2014
Stott *2
John Stott (1991-2011) var präst i den anglikanska kyrkan och en av de främsta ledarna i den evangelika rörelsen under senare delen av 1900-talet. Dessutom författare till en lång rad böcker, av vilka en del utgivits i svensk översättning.
Jag har främst uppskattat Stott som bibelkommentator. Hans kommentarer till Apostlagärningarna, Efesierbrevet, Johannesbreven med flera är riktigt värdefulla. Men Stott har också skrivit annat än bibelkommentarer (kommentarerna finns dessutom inte i svensk översättning).
Jag har de senaste veckorna läst Stotts sista bok Lärjunge och en mycket tidigare småskrift Tro i balans. Den förstnämnda är förstås extra intressant just för att Stott skriver den som något av ett testamente., Proklama/EFS
Stott går igenom åtta kännetecken på en lärjunge; Nonkonformism, Kristuslikhet, mognad, skapelseomsorg, enkelhet, jämvikt, förtröstan och döden. Bokens undertitel "Om att vara radikal utan att bli fanatiker" antyder att Stott försöker mejsla ut på vilka sätt en kristen skiljer sig från omgivningen. Han gör det varsamt och vist, men ändå tydligt. Flera av kännetecknen kan finnas också hos en ickekristen kan man tänka, kanske alla utom hållningen inför döden. Men styrkan i Stotts framställning är att han enkelt visar att dessa kännetecken bör växa fram hos en kristen, och om de inte gör det bör man fundera på varför.
Kristendom som motkultur är ett återkommande tema i Stotts författarskap (vågar jag påstå trots att jag bara läst en lite del av allt han skrivit). Och det finns också med i häften Tro i balans, som kom ut mer än 30 år tidigare än Lärjunge. I Tro i balans jobbar Stott med fyra motsättningar, eller spänningar, som tendera att leda till konflikter mellan kristna: Intellekt och känsla, konservatism och radikalitet, struktur och fria former, samt evangelisation och socialt engagemang. Stotts strävar efter att hålla samman, inte bara kristna och grupper som väljer "sida" i någon av spänningarna, utan han vill också visa att båda sidorna behövs, t o m in i en enskild kristens liv. T ex behövs konservatism när det gäller trons innehåll, men radikalitet när det gäller uttryckssätt.
Stott är inte överslätande, men utmanar mig i båda böckerna att rannsaka mig själv och se på vilka områden jag behöver växa/mogna.
Läsvärt? Javisst. (Och fördelen med små böcker är att de kan läsas på någon timma eller två.)
/ErikJA
Stott, John Tro i balans, Proklama/EFS-förlaget, Stockholm 1978, 48 sidor.
Stott, John Lärjunge. Om konsten att vara radikal utan att bli fanatiker, Libris Örebro 2010, 130 sidor.
Jag har främst uppskattat Stott som bibelkommentator. Hans kommentarer till Apostlagärningarna, Efesierbrevet, Johannesbreven med flera är riktigt värdefulla. Men Stott har också skrivit annat än bibelkommentarer (kommentarerna finns dessutom inte i svensk översättning).
Jag har de senaste veckorna läst Stotts sista bok Lärjunge och en mycket tidigare småskrift Tro i balans. Den förstnämnda är förstås extra intressant just för att Stott skriver den som något av ett testamente., Proklama/EFS
Stott går igenom åtta kännetecken på en lärjunge; Nonkonformism, Kristuslikhet, mognad, skapelseomsorg, enkelhet, jämvikt, förtröstan och döden. Bokens undertitel "Om att vara radikal utan att bli fanatiker" antyder att Stott försöker mejsla ut på vilka sätt en kristen skiljer sig från omgivningen. Han gör det varsamt och vist, men ändå tydligt. Flera av kännetecknen kan finnas också hos en ickekristen kan man tänka, kanske alla utom hållningen inför döden. Men styrkan i Stotts framställning är att han enkelt visar att dessa kännetecken bör växa fram hos en kristen, och om de inte gör det bör man fundera på varför.
Kristendom som motkultur är ett återkommande tema i Stotts författarskap (vågar jag påstå trots att jag bara läst en lite del av allt han skrivit). Och det finns också med i häften Tro i balans, som kom ut mer än 30 år tidigare än Lärjunge. I Tro i balans jobbar Stott med fyra motsättningar, eller spänningar, som tendera att leda till konflikter mellan kristna: Intellekt och känsla, konservatism och radikalitet, struktur och fria former, samt evangelisation och socialt engagemang. Stotts strävar efter att hålla samman, inte bara kristna och grupper som väljer "sida" i någon av spänningarna, utan han vill också visa att båda sidorna behövs, t o m in i en enskild kristens liv. T ex behövs konservatism när det gäller trons innehåll, men radikalitet när det gäller uttryckssätt.
Stott är inte överslätande, men utmanar mig i båda böckerna att rannsaka mig själv och se på vilka områden jag behöver växa/mogna.
Läsvärt? Javisst. (Och fördelen med små böcker är att de kan läsas på någon timma eller två.)
/ErikJA
Stott, John Tro i balans, Proklama/EFS-förlaget, Stockholm 1978, 48 sidor.
Stott, John Lärjunge. Om konsten att vara radikal utan att bli fanatiker, Libris Örebro 2010, 130 sidor.
onsdag 2 juli 2014
Halländska Nasareth
På Loppans Second i Höganäs köpte jag för två år sedan Folket i Nasareths by och i förra veckan uppföljaren Christina från Nasareth. Båda böckerna fann jag på hyllan för böcker om religion. Den som sorterar inkomna böcker har väl klassificerat utifrån titlarna och tänkt: "Kan något annat än religion komma från Nasareth?"
Men böckerna, skrivna av Gunnar Svensson, handlar om en by vid Viskans utflöde i havet i norra Halland. Möjligen fick den sitt bibliskt klingande namn genom att vandringar med olika "bibelstationer" arrangerades för befolkningen av munkarna vid det närbelägna Ås kloster.
I den första boken berättar Gunnar Svensson om tiden kring laga skifte, som genomfördes först efter stort motstånd från byborna i Nasareth och i den senare boken om senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.
Svensson är en god berättare och som läsare kommer man livet i en liten by för hundrafemti år sedan ganska nära. Författaren har också byggt upp en modell av byn Nasareth i skala 1:7 som kan besökas för den som vill leva sig in ännu mer. Jag har inte varit där, men hoppas komma dit så småningom.
Länk till Nasareths by: http://www.akraberg.se/nasaret/index.html
/ErikJA
Svensson, Gunnar Livet i Nasareths by. Före, under och efter laga skifte, Häralds, Väröbacka 1993 (2a uppl), 143 sidor.
Svensson, Gunnar Christina från Nasareths by och andra berättelser från byn, Häralds, Väröbacka utan årtal, 165 sidor.
Men böckerna, skrivna av Gunnar Svensson, handlar om en by vid Viskans utflöde i havet i norra Halland. Möjligen fick den sitt bibliskt klingande namn genom att vandringar med olika "bibelstationer" arrangerades för befolkningen av munkarna vid det närbelägna Ås kloster.
I den första boken berättar Gunnar Svensson om tiden kring laga skifte, som genomfördes först efter stort motstånd från byborna i Nasareth och i den senare boken om senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.
Svensson är en god berättare och som läsare kommer man livet i en liten by för hundrafemti år sedan ganska nära. Författaren har också byggt upp en modell av byn Nasareth i skala 1:7 som kan besökas för den som vill leva sig in ännu mer. Jag har inte varit där, men hoppas komma dit så småningom.
Länk till Nasareths by: http://www.akraberg.se/nasaret/index.html
/ErikJA
Svensson, Gunnar Livet i Nasareths by. Före, under och efter laga skifte, Häralds, Väröbacka 1993 (2a uppl), 143 sidor.
Svensson, Gunnar Christina från Nasareths by och andra berättelser från byn, Häralds, Väröbacka utan årtal, 165 sidor.
söndag 29 juni 2014
Språk för en vuxen tro
Sommar innebär tid för ledighet och läsning. Sommar innebär också för min familj besök på några loppmarknader och second hand-butiker. I torsdags tog vi en tur och passerade Loppan i Höganäs och Erikshjälpen respektive Pingstkyrkans Second hand i Helsingborg. Och jag gladdes över fina bokfynd: John Stott, Richard Foster med flera. Hemkommen med bokkassen började jag läsa fyra böcker parallellt. Det var nog inte så smart, särskilt med tanke på att jag inte orkar koncentrera mig så länge som vanligt pga att jag inte är riktigt kry.
Men jag har i alla fall läst ut den första boken: Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn. Den utgavs på Verbums förlag 1986 (senare också på Cordia i ny utgåva) och består av tolv fristående texter. (Möjligen är det en samling av tidigare publicerade krönikor eller dylikt, men det anges inte.)
Spårk för en vuxen tro är välskriven och även om den kommit till i en lite annan tid - Eggehorn var en av de ledande personerna i den svenska Jesusrörelsen på sjuttiotalet och skriver under de kalla krigets dagar - så finns där mycket att hämta när det gäller just en mogen, en vuxen tro. Inte minst utmanas jag texten "En sång för de avvisade sinnena" som tar upp hur kristendomen - eller i alla fall de kristna - ibland förnekat sinnenas värld och avvisat det som har med skönhet och njutning att göra. Eggehorn har fångat upp något viktigt.
Men mest dröjer sig ändå kvar några rader ur ett annat kapitel. Eggehorn skriver om hur lärjungen Tomas inte kan tro att Jesus är uppstånden om han inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingrarna i dem:
Tomas förstod omedelbart att just detta skulle visa att uppståndelsen var ett verkligt, historiskt faktum och inte en "underbar upplevelse", i värsta fall en ren önskehallucination från lärjungarnas sida. I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den. Vår fabrikation av glänsande, oberörbara gudabilder pågår oavbrutet. (s 53)
I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den... En formulering att fundera vidare på. Särskilt för en drömmare som jag.
/ErikJA
Eggehorn, Ylva Språk för en vuxen tro, Verbum 1986, 105 sidor.
Men jag har i alla fall läst ut den första boken: Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn. Den utgavs på Verbums förlag 1986 (senare också på Cordia i ny utgåva) och består av tolv fristående texter. (Möjligen är det en samling av tidigare publicerade krönikor eller dylikt, men det anges inte.)
Spårk för en vuxen tro är välskriven och även om den kommit till i en lite annan tid - Eggehorn var en av de ledande personerna i den svenska Jesusrörelsen på sjuttiotalet och skriver under de kalla krigets dagar - så finns där mycket att hämta när det gäller just en mogen, en vuxen tro. Inte minst utmanas jag texten "En sång för de avvisade sinnena" som tar upp hur kristendomen - eller i alla fall de kristna - ibland förnekat sinnenas värld och avvisat det som har med skönhet och njutning att göra. Eggehorn har fångat upp något viktigt.
Men mest dröjer sig ändå kvar några rader ur ett annat kapitel. Eggehorn skriver om hur lärjungen Tomas inte kan tro att Jesus är uppstånden om han inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingrarna i dem:
Tomas förstod omedelbart att just detta skulle visa att uppståndelsen var ett verkligt, historiskt faktum och inte en "underbar upplevelse", i värsta fall en ren önskehallucination från lärjungarnas sida. I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den. Vår fabrikation av glänsande, oberörbara gudabilder pågår oavbrutet. (s 53)
I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den... En formulering att fundera vidare på. Särskilt för en drömmare som jag.
/ErikJA
Eggehorn, Ylva Språk för en vuxen tro, Verbum 1986, 105 sidor.
tisdag 18 mars 2014
Bön för nybörjare
Peter Kreeft är amerikansk katolsk teolog och professor i filosofi. Flera av hans böcker är översatta till svenska. Men på Pingstkyrkans Second Hand i Möndaln hittade jag en lite bok av Kreeft på engelska: Prayer for Beginners, alltså "Bön för nybörjare".
Spännande, tänkte jag, och betalade en femma för boken. Idag har jag läst den. Redan dedikationen på sidan 3 angav bokens inriktning: "Denna bok tillägnas den person som lärde mig be, eller rättare sagt, lär mig att be (med beundransvärt tålamod): Jesus Kristus.Kreefts enkla framställning av bön har två drag som jag finner mycket värdefulla: Det ena är betoningen av bönens nödvändighet och det andra av bönens enkelhet. Sedan är författaren romersk katolik och det märks i avsnitten om skärselden, helgonvördnad och nåden.
Några goda citat:
"It is a cookbook, not a dinner." (s 12) En nyttig varning till en sådan som mig som hellre löser en bok om något (bön, motion, bakning - you name it), än verkligen gör något.
"We pray to obey God, not to 'play God.'"(s 15)
"God wants us to worry about sins before we sin; the devil wants us to worry after we sin." (s 112)
/ErikJA
Kreeft, Peter Prayer for Beginners, Ignatius, San Fransisco 2000, 125 sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)