Mer Bonhoeffer

I föregående inlägg nämnde jag att jag såg en bok i hyllan hos en kollega. Det var Andrew Roots Bonhoeffer as Youth Worker. Nu har jag läst också den.

Jag har läst några Bonhoeffer biografier, och Bethges är väl fortfarande att anse som standardbiografin (det kanske den alltid kommer att vara). Roots bidrag följer också Bonhoeffers liv från vaggan till den anonyma massgraven. Men Root anlägger ett barn- och ungdomsperspektiv.

Resultatet blir att författaren kan visa att kontakten med barn och ungdomar på flera viktiga sätt formade Bonhoeffer och hans teologi. Både i Tyskland och under sina utlandsperioder (Spanien, USA, England) engagerade sig den unge tyske teologen/pastorn i kristen ungdomsverksamhet.

Det är spännande och utmanande läsning. Root vill visa att kristen ungdomsverksamhet behöver vara mer präglad av god teologi än av koncept och metoder.

I bokens sista del erbjuder Root en guide för läsning av Efterföljelse och Liv i gemenskap.

/ErikJA

Root, Andrew Bonhoeffer as Youth Worker. A Theological Vision för Discipleship and Life Together, Baker Academics, Grand Rapids 2014, 211 sidor.

Mångas favorit

Det finns personer som tycks gå hem i alla läger. Personer som väcker sympatier, eller som blir förebilder för människor som sinsemellan är väldigt olika. En teolog som stämmer på en sådan beskrivning är Dietrich Bonhoeffer (1906-1945).

Jag hör till dem som fascineras av Bonhoeffers liv, alltifrån uppväxten i en tysk överklassfamilj, till teologistudierna, kontakterna med den världsvida kyrkan, prästgärning, prästutbilning och motståndskamp, och så fängelsetiden och döden, just innan andra världskriget slut. Och jag hör till dem som läser Bonhoeffer med intresse. Jag läser inte så fort, och jag läser i översättning, men jag försöker förstå och följa hans tankar.

Intresset för Bonhoeffer delar jag med många, och jag delar det med teologer som i många enskilda frågor - och kanske också i grundhållningar - skiljer sig ganska mycket från min gammaldags kristendom.

I februari fann jag en bok om Bonhoeffer på en kollegas arbetsrum som jag lånade över natten. I den boken tog man upp en annan bok med titeln The Bonhoeffer Phenomenon. Den titeln la jag på minnet, och den boken beställde jag strax därefter.

Stephan R. Haynes heter författaren som så fascinerats av att Bonhoeffer läses och hyllas av så olika grupper att han skrivit en bok om det. Haynes redogör för Bonhoeffer som siare (eng. seer) enligt de radikalas förståelse, profeten Bonhoeffer som han presenteras av liberala teologer och aposteln Bonhoeffer som är de konservativas utgåva. Författaren lyfter fram hur olika perioder i Bonhoeffers liv används som tolkningsnyckel till de andra, vilket delvis kan förklara hur olika slutsatser man drar. Men Haynes visar också att behoven av helgon är av betydelse, inte minst för att bearbeta det trauma som andra världskriget och nazismen gav upphov till i den protestantiska världen.

Jag kan inte, efter att ha läst Haynes bok en gång avgöra om hans analyser håller på alla punkter - men den hjälper mig i min fortsatta läsning av texter om Bonhoeffer, och till viss del också vid läsning av texter av Bonhoeffer.

Så mina konservativa, liberala och radikala Bonhoefferbeundrande vänner (och möjligen ovänner) rekommenderar jag läsning av The Bonhoeffer Phenomenon.

/ErikJA

Haynes, Stepehn R., The Bonhoeffer Phenomenon. Portraits of a Protestant Saint, SCM Press, London 2004, 280 sidor. 

Herrnhutismen

En av de kristna rörelser som kom att prägla den nyevangeliska väckelsen i Sverige under 1800-talet var herrnhutismen. Genom utsända diasporaarbetare, via litteratur och så småningom genom lokala församlingar i bl a Stockholm och Göteborg kom rörelsen med rötter i Böhmen (i nuvarande Tjeckien) och sitt främsta fäste i Herrnhut (i tyska Sachsen) att utöva ett stort inflytande generellt på svenskt kyrkoliv och särskilt på väckelserörelserna.

De sista veckorna har jag läst två böcker om herrnhutismen som utkom under 2016. Den ena är en populärt skriven monografi, den andra ett akademisk antologi.Mike Boije har skrivit Ingen av oss lever för sig själv. Boije (f 1985)är teologistuderande och verksamhetsutvecklare för Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg. I sin bok undersöker han herrnhutismens rötter, som han följer till det förreformatoriska Böhmen och Jan Hus, rörelsens etablering på greve Zinzendorfs gods i Sachen och sedan dess spridning genom väckelse och mission. Författaren har valt att i stort följa utvecklingen kronologiskt i 10 kapitel, med ett antal tematiska ”mellanakter” inlagda. De sista två kapitlen ägnas åt herrhutismens ankomst till och etablering i Sverige.

Ingen av oss lever för sig själv har sin styrka i att den är lättillgänglig och man följer lätt herrnhutismens utveckling, att man lär känna Hus, Zinzendorf och ytterligare några centralgestalter samt  att rörelsens viktiga missionsinitiativ lyfts fram.

Men boken har också svagheter. Den största är språkets ojämnhet. Uttryck som att bli ”utnämnd till kättare” (s 18), att man i en släkt hade ”för vana att gå bort tidigt” (25) eller få sin ”examination i teologi” (91) borde korrigerats innan utgivning, liksom att man borde bestämt sig för hur namn skulle återges. John Rockybana (20) är en felstavning av den engelska formen av Jan Rokycana, greve Zinzendorfs far hette kanske Georg (inte George, 25) och Lissa i Polen skrivs oftare Leszno (22). Författaren understryker vikten av det som skedde 13 augusti 1723 då församlingen i Herrnhut påtagligt upplevde Andens närvaro och vilket ledde till att man senare såg händelsen som församlingens grundläggningsdag. Men kunde det inte skildras med ord, i stället för med "ett pang bang kadunk kom Guds kraft, förlåtelse, kärlek och inte minst han själv genom den helige Andes närvaro” (58, min kursiv).

Boijes bok kan fungera som en enkel introduktion till herrnhutismens historia, men inför en eventuell ny utgåva är en grundlig översyn nödvändig.

Christer Ahlberger och Per von Wachenfeldt är redaktörer för Den glömda kyrkan- Om Herrnhutismen i Skandinavien. Bokens bakgrund är en tvärvetenskaplig konferens i Göteborg i september 2013 kring herrnhutismen. Åtta bidrag finns i antologin och författarena är historiker, kulturhistoriker, musikvetare och kyrkohistoriker.

Christer Ahlberges inledande bidrag ”’Vi skall bära namnet med skam’ – om Herrnhitismens som kyrka eller sekt” (s 11-28) ger en värdefull översikt av herrnhutismen ankomst till och inflytande i Skandinavien. Jan Samuelssons artikel ”Adeln och väckelsen under 1700-talet – Några reflektioner” (61-70) lyfter också viktiga perspektiv. Herrnhutismens kopplingar till överklassen var tydliga i en tidg fas, även om det blev gräsrötterna som i stor del utgjorde väckelsens folk senare. Och Pieter Boons skildring av en svensk missionsbiskop är lysande: ”Sketch of Hans Peter Hallbeck (1784-1840) – missionary, theologian, educator, bishop, historian” (117-161).

Den glömda kyrkan kan rekommenderas alla som har intresse av svensk väckelsehistoria i allmänhet och förstås dem som vill veta mer om herrnhutisemn i synnerhet.

/ErikJA

Boije, Mike, Ingen av oss lever för sig själv: herrnhutismens uppkomst, framfart och verkan i världen, Sjöbergs Förlag AB, Örebro, 2016, 177 s.

Ahlberger, Christer & Wachenfeldt, Per von (red.), Den glömda kyrkan: om herrnhutismen i Skandinavien, Artos, Skellefteå, 2016, 213 s.

Kyrkstöt

Nils Bolander (1902-1958) samlade stora åhörskaror när han predikade i Engelbrekts kyrka i Stockholm. Han var en god talare och förmedlade evangeliets tröst och kraft. Då och då tar jag fram någon av Nils Bolanders böcker och läser något.

Men i en av diktsamlingarna jag läst senaste året finner jag en dikt som jag inte riktigt tycker faller in i Bolanders mönster. I samlingen Kyrkstöt finns en dikt till försvar av Nathan Söderblom gentemot "tre bibeltrogna vänner". Dessa tre hade i ett brev (till Bolander?) kritiserat denne för att nämnt Söderblom - som de ansåg vara en falsk lärare - i en andakt.

Om Nathan Söderblom kan man ha olika åsikter. Det finns det som är värt att framhålla, och det finns sådant som bättre blir glömt. Men det som förvånar mig är att Bolander i sin dikt offentligt kritiserar och anklagar för kärlekslöshet förlöjligar, dem som anmärkt på Söderblom. De är självsäkra och dömande.

I samma stund gör sig Bolander skyldig till den synd han anklagar de tre brevskrivarna för.

- - -

Jag funderar på vad som ligger bakom dikten. Vad gör att Bolander reagerar så starkt? Hade det med Söderblom att göra? Eller på tidigare kritik från de bibeltrogna?

Kanske någon av bloggens läsare känner till historien?

/ErikJA

Bolander, Nils Kyrkstöt, SKDB, Malung 1958.

Idag ska vi inte dö

För ett år sedan lyssnade äldsta dottern och jag till ett seminarium på Bokmässan i Göteborg i vilket de två journalisterna Magnus Falkhed och Niclas Hammarström medverkade. De berättade om sina upplevelser och känslor under de 46 dagar de satt kidnappade i västra Syrien. Tillsammans skrev de en bok om händelserna...

... och den heter Idag ska vi inte dö. Jag köpte den för ett par veckor sedan och det är en fascinerande berättelse om mod, hopp och tro. Och om smärta, längtan och uppgivenhet. De båda hade deltagit i en utbildning för liknande situationer och kunskaperna därifrån kom väl till pass. En faktor som förbättrar oddsen för att komma väl ut ur utdragna kidnappnings- och gisslansituationer är om offren har en religiös tro. Därför gjorde Falkehed och Hammarström det till en rutin att be i sin fångenskap. Morgon och kväll.

Boken är välskriven och detaljrik. Kanske en befrielse att inte ha en gräns på si eller så många tecken för dem som oftast skriver för tidningar. Men detaljerna gör också att man som läsare tillåts komma nära de båda kidnappade, och till viss del även deras familjer.

/ErikJA

Falkehed, Magnus & Hammarström, NiclasIdag ska vi inte dö. Fångar i krigets Syrien, Norstedts, Stockholm, pocketutgåva 2016, 471 sidor.

Det var länge sedan

Det var länge sedan jag skrev på HyllaC. Snart ett år sedan. Och jag vet inte om någon i bloggosfären fortfarande förvillar sig in här.
Den främsta anledning till stiltjen är inte att jag upphört att läsa, men att jag inte läser lika mycket böcker. Sedan ett år tillbaka har jag på börjat ett mångårigt projekt, som möjligen kan sluta med en avhandling om Axel B Svensson som yttremissionsledare. Men vägen dit är lång och går via läsning av tryckta källor - mestadels tidskrifter - och otryckta källor i form av brev, protokoll och annat. Material som inte placeras på C-hyllan.

Men sedan har det ju varit sommar och jag slutar snart min semester. Och några sommarböcker har jag läst. En av dem kunde fått samma rubrik som blogginlägget: Det var länge sedan. Det handlar om kyrkohistorikern (och senare biskopen) Jan Arvid Hellströms Guds oas. Den utspelar sig på 1200-talet då kristendomen konkurrerar ut asatron i det som kom att bli Sverige. På Bergdala kloster i Västergötland får läsaren följa några mer eller mindre helgade personer - präster och lekfolk - under några år.

Läsvärt eftersom författaren är initierad och god berättare. Men var det verkligen så illa ställt med präster och munkars vandel?

/ErikJA

Hellström, Jan-Arvid Guds oas, Verbum, Stockholm 1977, 232 sidor.

Lilla katekesen

Martin Luthers lilla katekes är den lärobok i kristen tro som haft allra störst spridning och verkan i Sverige. Den skrev för 500 år sedan. Innehållet syftar till att sammanfatta och förklara Bibeln som är fyra gånger så gammal. Och ändå är Lilla katekesen aktuell. I några korta avsnitt får man trons innehåll och det kristna livets gestalt förklarade för sig.

Men språket - det vi talar och använder dagligen - det förändras. En enkel lärobok för lekmän - och ungdomar - kan inte ha en språkdräkt där man använder ord som språkdräkt. Därför har vi reviderat Luthers lilla katekes, med önskan att denna pärla bland teologins alla musselskal ska bli återupptäckt och bli en hjälp i tro och till tro.

Läs!

/ErikJA

Ps Boken kan beställas från BV-förlag. Förlaget finns också på Bokmässan i Göteborg senare i veckan.