Birger Thuresson

Ingemar Olsson sjunger i en sång att "det finns så många sköna människor". Jag tror han har rätt. Jag vet han har rätt. De senaste dagarna har jag fått träffa flera sådana pärlor. Några av dem går Seniorakademin, andra har jag mött i missionshuset och några har jag mött i böckernas värld.

En av dem, en ny bekantskap för mig, är Birger Thuresson. Jo, jag har sett hans namn i tidningen Dagen, och kanske bläddrat i någon av hans böcker. Men sista veckan har jag läst två av hans böcker och gillat dem.

Den första boken jag läste var Dagar av dimma, dagar av sol, som är Thuressons berättelse om när han drabbades av cancer. Det är en väldigt god liten bok, som inte viker för smärtan och oron i sjukdomen, samtidigt som det finns en värme i hur han berättar och i hur han omsluts av människors omtanke när sjukdomen drabbar. VIll du veta lite mer om boken kan du lyssna på en intervju från Sveriges Radio här (17 minuter).

Sedan läste jag en roman. Ge inte upp! handlar om pingstpastors liv i en liten församling på landsbygden. En del schabloner finns kanske i berättelsen, men det finns också en värme i de relationer som beskrivs och i pastorns kärlek till sin familj och sin församling.

/ErikJA

Thuresson, Birger Dagar av dimma, dagar av sol. När livet skakas om av en cancerdiagnos, Marcus Förlag, Örebro 2009, 152 sidor.

 Thuresson, Birger Ge inte upp! Den Kristna Bokringen, Stockholm 1992, 263 sidor.

Den sista föreläsningen

Visst vill man själv välja vad man läser. I alla fall oftast. Men ibland är det också skönt att bara ta den bok som finns till hands. Så är det ibland när man reser. På ett vandrarhem finns en hylla med ”Book Exchange”, eller i fickan på flygplanet har någon glömt en roman. I gästlägenheten vi bott i senaste veckan fanns fyra böcker när vi kom. En var på svenska: Den sista föreläsningen av Randy Pausch. Jag läste den i går kväll och i morse.

Boken är (med hjälp av Jeffrey Zaslow) skriven av en amerikansk dataprofessor, Randy Pausch, som mitt i livet drabbas av cancer i bukspottskörteln. Han har några månader kvar i livet och tvingas till ett utsträckt avsked av kollegor, vänner och av fru och tre små barn

Pausch blir inbjuden att på sitt universitet hålla en sista föreläsning. Han väljer att förbereda en föreläsning om vad han tyckte var viktigast i livet, en föreläsning som skulle lyfta fram det han mest av allt ville skicka med sina barn ut i livet. I boken vävs föreläsningen – som blev en internetsuccé – in i beskrivning av Pauschs liv.

Genren känner jag igen sedan jag läste Tisdagar med Morrie och innehållet är mest en hög trave med floskler: ”Grubbla inte på vad andra människor tycker”, ”Du kan komma undan med sanningen”, Allvar är bättre än hög hippfaktor”. Kanske är Pausch livsfilosofi den amerikanska drömmen nedkokad till en sista föreläsning, men det blir väldigt tomt ändå på något sätt.

Det är egentligen inte förrän i slutorden, bokens sista tjugo sidor, som jag verkligen grips av läsningen. Pausch var några år äldre än vad jag är idag när han drabbades av obotlig cancer, skrev boken, tog avsked och dog. Slutorden handlar om att lämna fru och barn. Det kommer så nära inpå – och det gör så ont att läsa om.

I slutet av boken finns det också glimtar av författarens kristna tro och det stöd han fick från sin pastor. Men jag förstår inte hur han kunde välja att utelämna tron i den sista föreläsningen… Det hade jag inte kunnat om föreläsningen inte bara skulle vara för akademin, utan också för dem jag älskar.

/ErikJA

Pausch, Randy (och Zaslow, Jeffrey) Den sista föreläsningen, Forum, Stockholm 2008, 221 sidor.