Thurfjell om de postkristna svenskarna

Under sommaren har det kommit två böcker på svenska som från olika perspektiv studerar det sekulariserade Sverige. De senaste dagarna har jag läst dem och ska ge några korta noteringar i detta och föregående blogginlägg.

Först läste jag Magnus Malm sedan läste jag David Thurfjells Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen. Thurfjell är religionshistoriker vid Södertörns högskola och tillhör själv den "sekulära, postkristna och urbana medelklass" som boken handlar om.

Många gånger sägs det att svenskarna är världens mest sekulariserade folk. Stämmer det?, frågar Thurfjell, och kommer nog framtill att sekulariseringen snarare än ett bortskaffande av religiositet handlar om en förändring som ska ses mot bakgrund av "den subjektiva vändningen [...] i den moderna kulturen" (s 35). Minskad kyrklighet betyder inte minskad religiositet.

Thurfjell undersöker sedan i varsitt kapitel tre arv som svenskarna lever med; från kristendomen, upplysningen och esoterismen. Vidare ställer han frågan om varför buddhismen är attraktiv och islam motsatt i två kapitel. Kristendomen som pinsam lyfts i ett avsnitt. Bokens sista kapitel heter "Ett postkristet habitus: Avlagringar av kristendom bortom ritual och bekännelse" och i det försöker författaren beskriva hur kristendomen trots allt fortsatt präglar svensk identitet.

Det är spännande läsning. Mycket nytt lärde jag mig och nya insikter fick jag i avsnittet om arvets från upplysningen och esoterismen. Och svaret på varför buddhismen är så populär är nästan provocerande: Den form av buddhism som uppskattas i Västerlandet är formad av Västerlandet (!). "Det bör här understrykas att denna reformerade buddhismform givetvis inte är den enda formen av buddhism som finns. I Asien har den sannolikt aldrig varit mer än en relativt begränsad rörelse bland vissa skikt av den urbana medelklassen." (s 181-182)

Thurfjell kan tala om "kollektiv minnesförlust" (s 254) när han beskriver postkristna svenskar.  Och där finns något av det mest spännande i Thurfjells analys. De verkar vara så att man väljer att inte koppla sin identitet till den kyrka man genom medlemskap tillhör och vilken varit med att forma nationen Sverige. Man värjer sig för att kallas kristen eller religiös.

Det gudlösa folket är välskriven och välkommen.

/ErikJA

David Thurfjell Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen, Molin & Sorgenfrei Förlag 2015, 295 s.

Inympad

Det är knappt att jag kan kalla mig allmänbildad när det kommer till frågor om landet Israel, om förhållandet mellan judendom och kristendom efter 60-talet (alltså 60-talet e Kr, inte 1960-talet e Kr) dryg vecka har jag ju fått en anledning att läsa något. Göran Lennartssons Inympad fann jag på Strandhems antikvariat. Och den passade ganska bra som flygläsning - lättläst med kapitel om några sidor.

Lennartsson är pastor och har bl a arbetat för Ibra Radio i Mellanöstern. Han skriver för att visa på kristendomens framväxt i och ur en judisk kontext. Bokens tre huvuddelar behandlar Jesus från Nasaret, urförsamlingen och tiden efter apostlarna. Störst värde sätter jag på den första delen om Jesus.

I avsnittet om Jesus skriver Lennartsson om livet i den lilla byn Nasaret (kanske 500 invånare på Jesus tid) och dess närhet till storstaden Sipporis (ca 30 000 invånare). Visst var Nasaret en landsortshåla, men det var bara någon timmas promenad till storstadens puls. ”Genom närheten till Sipporis fick Jesus som ung inblick i storstadens liv. Den hellenistiska-romerska kulturen och politikernas spel var bekant för honom, vilket speglas i hans senare förkunnelse. Jesus lärde sig tala stadsmänniskornas språk och tog inte bara bilder från landet.” (s. 19)

Lennartsson pekar på att vissa företeelser inom judendomen faktiskt utvecklats efter Jesus tid. Därför kan vi inte tolka allt i NT utifrån judiska glasögon – glasögonen kan vara av senare datum. Ett exempel är, enligt Lennartsson, titeln rabbin, som på Jesus tid betydde "respekterad herre" – inte (ännu) "skriftlärd mästare".

Sedan kan jag fundera på om inte Lennartsson ibland läser in sin egen teologi i historien (men vem gör inte det?), t ex när han beskriver ”de stilla i landet” som fromma judar ”utan samfundstillhörighet”.  (s 24-25)

Inympad är en bok som gav mersmak och kan rekommenderas för den som vill börja lära sig mer om kristendomens judiska rötter.

/ErikJA

Lennartsson, Göran Inympad. Kristendomens judiska rötter, Normans förlag, Stockholm 1995, 180 sidor.