Nybrott

De vänner vi besöker i Israel just nu är utsända kyrkoarbetare för Den Norske Israelmisjon (DNI). För samma organisation arbetade Magne Solheim i nästan 40 år. Först i Östeuropa, men under åren 1949-1976 i Israel och många år placerad i Haifa. Om denna period berättar han i boken Nybrott. 27 år i Israel – eit attersyn.

Boken är mer än en personlig skildring av ett missionsliv. Solheim försöker också skildra staten Israels bakgrund, uppkomst och första decennier. Skildringen är kunnig och samtidigt gör personliga reflektioner den levande.

DNIs arbete i Jerusalem, Tel Aviv och Haifa beskrivs och organisationens dubbla roll som missionsorganisation bland judar och som kunskapsspridare om kristendomens judiska rötter kommer fram, samtidigt som man förstår komplexiteten i att verka i ett land där det händer så mycket på olika plan: politiskt, religiöst, ekonomiskt o s v.

/ErikJA

Solheim, Magne Nybrott. 27 år i Israel – eit attersyn, Sjalombok 17, DNI/Luther Forlag, Oslo 1985, 298 sidor.

Inympad

Det är knappt att jag kan kalla mig allmänbildad när det kommer till frågor om landet Israel, om förhållandet mellan judendom och kristendom efter 60-talet (alltså 60-talet e Kr, inte 1960-talet e Kr) dryg vecka har jag ju fått en anledning att läsa något. Göran Lennartssons Inympad fann jag på Strandhems antikvariat. Och den passade ganska bra som flygläsning - lättläst med kapitel om några sidor.

Lennartsson är pastor och har bl a arbetat för Ibra Radio i Mellanöstern. Han skriver för att visa på kristendomens framväxt i och ur en judisk kontext. Bokens tre huvuddelar behandlar Jesus från Nasaret, urförsamlingen och tiden efter apostlarna. Störst värde sätter jag på den första delen om Jesus.

I avsnittet om Jesus skriver Lennartsson om livet i den lilla byn Nasaret (kanske 500 invånare på Jesus tid) och dess närhet till storstaden Sipporis (ca 30 000 invånare). Visst var Nasaret en landsortshåla, men det var bara någon timmas promenad till storstadens puls. ”Genom närheten till Sipporis fick Jesus som ung inblick i storstadens liv. Den hellenistiska-romerska kulturen och politikernas spel var bekant för honom, vilket speglas i hans senare förkunnelse. Jesus lärde sig tala stadsmänniskornas språk och tog inte bara bilder från landet.” (s. 19)

Lennartsson pekar på att vissa företeelser inom judendomen faktiskt utvecklats efter Jesus tid. Därför kan vi inte tolka allt i NT utifrån judiska glasögon – glasögonen kan vara av senare datum. Ett exempel är, enligt Lennartsson, titeln rabbin, som på Jesus tid betydde "respekterad herre" – inte (ännu) "skriftlärd mästare".

Sedan kan jag fundera på om inte Lennartsson ibland läser in sin egen teologi i historien (men vem gör inte det?), t ex när han beskriver ”de stilla i landet” som fromma judar ”utan samfundstillhörighet”.  (s 24-25)

Inympad är en bok som gav mersmak och kan rekommenderas för den som vill börja lära sig mer om kristendomens judiska rötter.

/ErikJA

Lennartsson, Göran Inympad. Kristendomens judiska rötter, Normans förlag, Stockholm 1995, 180 sidor.

Guds folk - omdefinierat?

I ett föregående inlägg skrev jag att jag skulle återkomma till formuleringen först juden och sedan greken (Rom 1:16). I söndags predikade jag över en text från Efesierbrevet och som inledning till predikan försökte jag måla upp Efesierbrevets innehål i stora drag, innan jag förlorade mej i detaljer. Kanske är den tydligaste kopplingen mellan Efesierbrevet och Romarbrevet att båda i hög grad handlar om förhållandet mellan det judiska folket och de icke-judiska, mellan Guds utvalda folk som vi följer genom Gamla testamentet och Guds utvalda folk som förenas i Jesus Kristus.

Hur ska jag som kristen se på det judiska folkets plats i frälsningshistorien? Jag har inga färdiga svar. Har funderat en hel del på det, men tycker att det är ett ganska komplicerat kapitel.

Kanske kan studiet av Romarbrevet leda mej närmre ett bra svar. Mycket av debatten i exegetiska kretsar om Romarbrevet handlar om judendomen på den tiden - på engelska används begreppet Second Temple Judaism. En del vill till och med göra frågan om judarnas ställning till den mest centrala för Paulus i brevet. John Stott, vars kommentar kan rekommenderas, vill inte gå så långt men tror att Paulus haft ett dubbelt syfte med sin tjänst:

Det första syftet är: The justification of guilty sinners by God's grace alone in Christ alone through faith alone, irrespective of either status or works (s 35).

Och det andra: The consequent redefinition of the people of God, no longer according to descent, circumcision or culture, but according to faith in Jesus, so that all believers are true children of Abraham, regardless of their ethnic origen or religious practise (s 36).

/Erik

John Stott, The Message of Romans, Bible Speaks Today, Inter-Varsity Press, Leicester 1994.