Vad Bibeln faktiskt säger om barndop?

Rubriken är en direkt översättning av titeln på en liten bok på danska jag precis läst: Hvad Bibelen faktisk siger om barnedåben. Den är skriven av teologen Leif Andersen och sprungen ur samtal om dopfrågan som bland annat försts inom internationellt studentarbete (IFES).

Författaren understryker att dopet är viktigt, att det är för viktigt för att man med gott samvete kan lämna frågor om dopet åt sidan i ambitionen att skapa enhet och samförstånd mellan kristna. Samtidigt understryks att samtal inte behöver vara strid - eller som en amerikansk pastor uttryckte: "Vi behöver inte kasta hatbomber på de kristna som inte delar vår syn på dopet. Låt oss bombardera dem med kärlek!"

När det kommer till frågan om man som kristna föräldrar kan eller bör låta döpa sina barn, medger Andersen att Bibeln inte ger oss en vers som avgör frågan, men att Bibeln ändå avgör frågan. Andersen resonerar i fyra steg, fyra bibliska sanningar:

1) Barn behöver frälsning. Alla människor behöver frälsningen, vi föds förtappade. (Bibelreferenser: Ps 51:7; Mark 7:21-23; Joh 3:5; Ef 2:3; Rom 5:12-14; Rom 8:6f.)

2) Dopet frälsar. Det är ett citat från 1 Pe 3:21. Inte så att dopet kan frälsa den som inte tror. "Intet, ikke engang Jesu soningsvœrk, kan frelse den som ikke tror." Men Bibeln kopplar samman frälsningen och dopet - och då ska också den kopplingen göras i förkunnelsen. (Bibelreferenser: 1 Pet 3:21; 1 Kor 10:1-13; Rom 6:3-5; Joh 3:3-5; Apg 22:16; Ef 5:25-27; Tit 3:5; Apg 2:38; 1Kor 6:11; Gal 3:27; Heb 10:22.)

3) Barn kan tro. Man kan tala om (minst) två olika sidor av att tro. Dels har vi tron som övertygelse, den vuxnes medvetna tro, och dels har vi tron som tillit, att komma till Jesus och klamra sej fast vid honom (i Hebr 11:1 finns båda sidorna uttryckta). I predikan och i själavård är det viktigt att båda sidorna får finnas med. När vi i NT läser om barns tro, och om spädbarns tro, har vi inte med den första sidan att göra, men väl med den andra. trons som tillit. Jesus talar omn att ta emot Guds rike som ett barn (Luk 18:17) i ett sammanhang när man när man bar spädbarn till honom. Han talar om att ta emot himmelriket som ett barn (Matt 18:4-6). Att ta emot himmelriket, det är att ta emot Jesus, det är att tro. När kristna har diskuterat om barn kan tro - så som vuxna gör - så verkar det som om Jesus istället frågat sej om vuxna kan tro - så som barn gör. (Bibelreferenser: Luk 18:15-17; Matt 18:4-6; Joh 6:35; Jer 1:5; Luk 1:39ff.)

4) NT förbjuder oss inte att döpa våra barn. Det är förstås inte ett avgörande argument, men det är "i hvert fald intressant". Kristna föräldrar, som tror att deras barn behöver frälsningen, och som tror att deras små kan tro, och som tror att dopet är det vatten som frälsar, behöver verkigt goda argument för att låta bli att döpa deras barn i Jesus' namn. Nya testamentet ger inga sådana argument. (Bibelreferenser: Mark 10:13f; Mark 2:5 "såg deras tro"; Apg 16:30; Kol 2:11f parallell till omskärelsen.)

Förutom bokens fyra huvudkapitel som består av de fyra stegen ovan, så kompletterar författaren med vad han inte säger (t ex att en folkkyrklig doppraxis är helt OK, eller att alla som döps slutligen blir frälsta) och ett kapitel där han försiktigt bemöter invändningar mot barndopet.

Bokens styrka är dess begränsade format, 47 sidor, och att författaren lyckas avgränsa frågan. Framställningen är pedagogisk och övertygande. Det är en bok som kan rekommenderas alla som önskar förstå oss som döper barn, och en bok för dem som är barndöpare, men som kanske aldrig riktigt satt sej in i frågan. Och så är boken "mjuk" i det att den inte fördömer åt höger och vänster, utan vill möjliggöra samtal och om möjligt övertyga. Kanske en bok att översätta till svenska?

/Erik

Leif Andersen, Hvad Bibelen faktisk siger om barnedåpen, Lohses Forlag, Fredericia, 1998.

Markuskommentarer

I en tidigare bloggpost sågade jag så smått en kommentar till Markusevangeliet. Efter att ha gjort det tycker jag det är rimligt att jag också presenterar ett par goda alternativ. Det finns förstås inte en kommentar som passar alla. Men låt mej slå ett slag för en kortare och en mer omfångsrik:

På danska har Torben Kjær skrivit en bra kommentar. Kjær tecknar en god bild av det historiska sammanhanget, utan att bli tekniskt eller långrandig. För att inte tynga framställningen behandlar han vissa bibelteologiska frågor i ett tjugotal exkurser tar han upp olika bibelteologiska frågor. Kommentaren är ett utmärkt alternativ för den bibelläsare som vill fördjupa sej i Markusevangeliet (och som kan tänka sej att läsa på danska), även i predikoförberedelser är den en god hjälp i textstudiet.

Mitt andra förslag är min absoluta favoritkommentar på Markus. Den är mer omfattande drygt 500 sidor och kräver lite mer av läsaren (i förkunskap eller i villighet att lägga ner mer tid). Författaren heter James Edwards och kommentaren är utgiven i serien The Pillar New Testament Commentary. Edwards utläggning lyfter fram hur Markus formar sitt evangelium för att vittna om Människosonen. Författaren är väl bekant både med evangeliets grekisk-romerska kontext och dess judiska. Av den ganska vanliga föreställningen om att Markus skrivit mindre genomtänkt eller litterärt kvalitativt än övriga evangelister återstår ingenting för den som tagit del av Edwards bidrag. Kommentaren är inte homiletisk, men ändå ytterst värdefull i förberedande av predikan eller bibelstudium.

/Erik

Torben Kjær Markus-Evangeliet. En indledning og fortolkning, Credo Forlag, Köpenhamn 1991.
James R. Edwards The Gospel accordning to Mark, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan 2002.

En klassiker i köket

Dagens boktips levereras (serveras?) på min ELM-blogg. Läs där.

/Erik

Rosenius om apostlar

I sin kommentar till Romarbrevet skriver Carl Olof Rosenius i anslutning till Rom 1:1 en kort utläggning av apostlabegreppet. Rosenius håller hårt på att apostlakallet var bestämt till en avgränsad tid i Kyrkans första år. "Ingen efterträdare kunde tillsättas efter en apostel." (s 12) Det är ganska spännande läsning. Några saker han säger om apostlarna:

- De måste ha sett Jesus efter hans uppståndelse. Det har att göra med att de skulle vittna och Nya testamentets användning av ordet "vittna" ligger mycket när den allmänna: Det handlar om att berätta något man faktiskt sett.
- Apostlarna utrustades av Jesus själv med särskilda krafter som ingen människa därefter haft.
- Det ämbete, som uppdrogs åt apostlarna, bestod däruti, att de skulle utbreda evangelium över hela världen, utan att åtaga sig omsorgen om någon viss föramling. (s 12)

Att apostlarnas roll var unik är knappast kontroversiellt, men Rosenius avgränsar tydligt deras uppdrag mot senare efterföljare. Jag tror han har rätt i att göra skillnaden stor.

Sedan tror jag att varje kristen har en kallelse att vittna, att låta Guds kraft verka och att utbreda evangelium. En sådan kallelse ligger i förlängingen av apostlarnas uppdrag, det är att bygga vidare på den grund som en gång för alla är lagd.

Rosenius' tredje punkt är extra spännande och utmanar mej, eftersom jag senaste tiden funderat och läst ganska mycket om prästämbete, om predikokallelse och sakramentsförvaltning. Här verkar ju Rosenius mena att en lokal pastor inte är "apostolisk", eftersom apostlarnas kallelse inte var att bli lokala. Eller?

/Erik

Ps BV-förlag ger ut Rosenius på nytt!

Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931.

Finsk Lutherforskning

I litteraturkursen "Nutida luthersk teologi" ingår boken Union with Christ. The New Finnish Interpretation of Luther. Det är en volym i vilken man samlat några bidrag från Lutherforskare från Helsingfors universitet (och till dessa fogat några amerikaners komentarer). Den ledande forskaren är Tuomo Mannermaa som, i direkt anslutning till theosis-begreppet i ortodox teologi, tolkar Luthers utsagor om Kristus' närvaro genom tron som det helt centrala begreppet i Luthers lära om frälsningen. Det klassiska förståelsen med en forensisk förståelse av rättfärdiggörelsebegreppet faller för Mannermaa i bakgrunden.

Det finns flera goda poänger i den nya finska Luthertolkningen. Jag tror att upptäckten av ett tidigare inte så känt (eller betonat) drag i Luthers skrifter kan bidra till en fullare förståelse av Luthers teologi och bibelutläggning. Men så central som tanken blir för de finska forskarna tror jag inte den är. Det är ganska vanligt att en forskare - eller en forskargrupp - överbetonar sina egna fynd. Ibland kanske det också är ett sätt att överhuvudtaget vinna uppmärksamhet för den egna forskningen.

/Erik

Union with Christ. The New Finnish Interpretation of Luther, C E Braaten (red.) & R. W. Jensen (red), Eerdmans, Grand Rapids 1998.

Oändligt många böcker

Janske är inte rubriken helt sann. Oändligt många böcker finns det väl inte, men det finns fler böcker än en människa kan läsa under sin livstid. Därför är det så värdefullt när man får en bok rekommenderad. Får man den dessutom rekommenderad av någon man känner och har förtroende för så är det ännu mer värdefullt. Amazon.com rekommenderar ju också mej en massa böcker, men konstigt nog aldirg någon av dem jag kryssat för att jag redan äger.

För ett pra veckor sedan fick jag Mikkel Vigilius Genom evangeliets kraft rekommenderad. Lustigt, eftersom jag två gånger öppnat den för att läsa, emn inte lyckats komma förbi de första 20 sidorna. Men nu gör jag ett nytt försök och har läst 176 av cirka 220 sidor.

Så här långt kan jag konstatera: Den är mycket bättre än vad jag trodde. Men jag har några frågetecken inför några vinklingar. Jag återkommer när jag läst ut boken och funderat lite till. Men passar ändå på att rekommendera boken för den läsare som vill få en motvikt till evangelisationsböcker som blir för ytligt "gör-så-här" eller i värsta fall "gör-det-själv".

Är det något Vigilius är säker på så är det att en kristen, evangelist eller ej, kan åstadkomma mycket liten i egen kraft.

/Erik

Mikkel Vigilius Genom evangeliets kraft, BV-förlag 2008.

Och plötsligt går det så trögt

Höstens stora läsprojekt för min del är Romarbrevet. Jag har läst de första fyra kapitlen, och tillsammans med dem en del kommentarer och bakgrundsmaterial. Det är spännande!

Och ändå har det gått väldigt trögt sista dryga veckan. Finner inte riktigt de små stunderna under dagen då jag brukar läsa, och tar mej inte tiden att sitta ner en halvtimma då och då. Min första reaktion är: "Skärpning Erik!", men sedan kommer jag på att jag knappast kommer så långt på det sättet.

Istället läser jag en del annat, och så tror jag att lusten för Romarbrevet kommer tillbaka.

/Erik