Allt för länge går det mellan inläggen på HyllaC. Förklaringar och bort-dito är legio, men jag besparar dig dem. I dag har jag läst några spännande artiklar. Ur en antologi om samhällets utsatta med titel som blogginläggets titel läste jag om en 38-årig änka som på 1880-talet vårdades på Lunds Hospital. Sjukhuset var då ganska nyligen invigt och stod för den nya moderna vården av psykiskt sjuka som växte fram under senare delen av 1800-talet. Det "moderna" bestod i att man inte endast ville förvara dem som led av psykisk sjukdom, utan att man på medicinsk bas ville behandla.
Men jämfört med dagens psykiatriska omvårdnads- och behandlingsmöjligheter så var tillvaron på Lunds Hospital tämligen hård och tillfrisknanden som sågs hade nog oftare sin förklaring i gynnsamma naturalförlopp än i medicinska behandlingar.
Den 38-åriga änkan Emma Maria Lidén blev dock förbättrad under vårdtiden, och i hennes fall var förklaringen att hennes tillstånd i hög grad förorsakats av långvarigt omfattande alkoholmissbruk. På Hospitalet bröts detta och hon kunde så småningom återvända till hemmet. För att senare återkomma till Lund och nya vårdtillfällen.
Hur som helst, artikelförfattaren Cecilia Riving har givit ett intressant bidrag och jag har nu beställt fjärrlån på hennes avhandling som också behandlar psykiatri på slutet av 1800-talet. Så får jag se om jag så småningom får tid över för att själv skriva någon liten uppsats om möte mellan väckelse och psykiatri under samma period.
/ErikJA
Riving,
Cecilia, ”Den olyckliga änkan på Lunds hospital: psykisk sjukdom under
1800-talets andra hälft”, Usla, elända
och arma : samhällets utsatta under 700 år, Holmlund, Sofia & Sandén,
Annika (red.), Natur & kultur, Stockholm, 2013, s. 165–183.
lördag 18 maj 2019
tisdag 9 oktober 2018
Dags systrar skriver Dag-bok
"Alla läser Dag Sandahls blogg, men de flesta skulle aldrig erkänna det." Så sa någon jag samtalade med under Bokmässan i Göteborg för någon vecka sedan. Om det stämmer eller inte är ju svårt att belägga, men jag tror det kan ligga något i påståendet, om man med "alla" menar dem som med glädje eller oro följer Svenska kyrkans utveckling på nationell nivå.
Dag Sandahl (f. 1948) är en av Svenska kyrkan mest profilerade präster - högkyrklig på både ut- och insidan, församlingsvärnande, orädd och frispråkig - och han har ett intellekt som skarpt och en kunskap som är encyklopedisk. På sin blogg blandar Sandahl högt och lågt, men kombinationen av skärpa och humor gör att många, liksom jag, inte gör allt för långa uppehåll utan att återvända till Sandahls skriverier.
I samband med Sandahls sjuttioårsdag har GAudete förlag gett ut en festskrift. Det var kanske inte så oväntat. Men när man får boken i sin hand förvånas man. Skribenterna är enbart kvinnor. Man kunde ju undra hur det är möjligt att finna kvinnliga teologer, präster, debattörer, etc som vill medverka till att uppmärksamma en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som Sandahl. Men Sandahl har systrar - och just som syskon ska så visar de kärlek mot en bror utan att försvara allt eller eller sätta gloria på allt (sådant hör möjligen hemma vid båren, men inte förr).
Hurdana är då bidragen i festskriften? Ja, det hör ju till genren att det spretar lite grann. En festskrift är inte tio röda rosor, utan ett fång blommor som plockats längs vägen, på ängen och bakom ladugården.
Mina personliga favoriter är Sofia Lilly Jönssons text "Provokatören", Kerstin Perssons "30 år med Dag" och Kiki Petterssons "Trons hjältar".
Jönsson skriver brilliant om Bloggardag och jämför (möjligen) denne med Jonathan Swift (1667-1745). Hon beskriver Sandahls blogg som "ett vidöppet vädringsfönster" som släpper in syre i den unkna idédebatten inom Svenska kyrkan.
Perssons tillbakablick på den ringa begynnelsen i Kalmars ytterområden är värdefull för oss som inte följt Sandahl mer än efter millennieskiftet. Och dessutom förflyttas jag vid läsningen till min barndoms kyrkans barntimmar i "lokalen" i Svaneholm, Seglora. I en källarlokal i ett nybyggt hyreshusområde fick jag lära mig sjunga, be och lyssna till Herren.
Pettersons bibelstudie pekar på ett perspektiv som är lätt att glömma - att trons hjältar knappast ser ut som hjältar i samtidens ögon. Ganska ofta passar de inte in i förväntningarna, ganska ofta är deras livsväg kantad av kantigheter och felval.
Dags systrar skriver Dag-bok är uppbygglig, utmanande och underhållande. Och kostar en hundring!
Till sist en igenkänning till i läsningen. Annika Borg (skribent, präst, debattör) skriver om det främlingskap hon upplever inför - eller rättare sagt inom - sin egen kyrka, Svenska kyrkan. Det finns mycket i hennes reflexioner som liknar mina egna. Och hon avslutar med att återge ett brev till Svenska kyrkan som hon aldrig sände. Sådana brev har jag också haft liggande. Till den kyrka som inte vill vara min.
/ErikJA
Edhe Malmberg, Anna, Simonsson, Berit och Johansson, Inger (red.), Dags systrar skriver Dag-bok. Festskrift till Dag Sandahl, GAudete, Helsingborg 2018, 174 sidor.
Dag Sandahl (f. 1948) är en av Svenska kyrkan mest profilerade präster - högkyrklig på både ut- och insidan, församlingsvärnande, orädd och frispråkig - och han har ett intellekt som skarpt och en kunskap som är encyklopedisk. På sin blogg blandar Sandahl högt och lågt, men kombinationen av skärpa och humor gör att många, liksom jag, inte gör allt för långa uppehåll utan att återvända till Sandahls skriverier.
I samband med Sandahls sjuttioårsdag har GAudete förlag gett ut en festskrift. Det var kanske inte så oväntat. Men när man får boken i sin hand förvånas man. Skribenterna är enbart kvinnor. Man kunde ju undra hur det är möjligt att finna kvinnliga teologer, präster, debattörer, etc som vill medverka till att uppmärksamma en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som Sandahl. Men Sandahl har systrar - och just som syskon ska så visar de kärlek mot en bror utan att försvara allt eller eller sätta gloria på allt (sådant hör möjligen hemma vid båren, men inte förr).
Hurdana är då bidragen i festskriften? Ja, det hör ju till genren att det spretar lite grann. En festskrift är inte tio röda rosor, utan ett fång blommor som plockats längs vägen, på ängen och bakom ladugården.
Mina personliga favoriter är Sofia Lilly Jönssons text "Provokatören", Kerstin Perssons "30 år med Dag" och Kiki Petterssons "Trons hjältar".
Jönsson skriver brilliant om Bloggardag och jämför (möjligen) denne med Jonathan Swift (1667-1745). Hon beskriver Sandahls blogg som "ett vidöppet vädringsfönster" som släpper in syre i den unkna idédebatten inom Svenska kyrkan.
Perssons tillbakablick på den ringa begynnelsen i Kalmars ytterområden är värdefull för oss som inte följt Sandahl mer än efter millennieskiftet. Och dessutom förflyttas jag vid läsningen till min barndoms kyrkans barntimmar i "lokalen" i Svaneholm, Seglora. I en källarlokal i ett nybyggt hyreshusområde fick jag lära mig sjunga, be och lyssna till Herren.
Pettersons bibelstudie pekar på ett perspektiv som är lätt att glömma - att trons hjältar knappast ser ut som hjältar i samtidens ögon. Ganska ofta passar de inte in i förväntningarna, ganska ofta är deras livsväg kantad av kantigheter och felval.
Dags systrar skriver Dag-bok är uppbygglig, utmanande och underhållande. Och kostar en hundring!
Till sist en igenkänning till i läsningen. Annika Borg (skribent, präst, debattör) skriver om det främlingskap hon upplever inför - eller rättare sagt inom - sin egen kyrka, Svenska kyrkan. Det finns mycket i hennes reflexioner som liknar mina egna. Och hon avslutar med att återge ett brev till Svenska kyrkan som hon aldrig sände. Sådana brev har jag också haft liggande. Till den kyrka som inte vill vara min.
/ErikJA
Edhe Malmberg, Anna, Simonsson, Berit och Johansson, Inger (red.), Dags systrar skriver Dag-bok. Festskrift till Dag Sandahl, GAudete, Helsingborg 2018, 174 sidor.
söndag 7 oktober 2018
Bok- & Biblioteksmässan
Förra veckan gick den stora Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg av stapeln. Det är en fantastisk tillställning för den som gillar det tryckta ordet. Och även om rubrikerna i media de senaste åren mest handlat om politiska aspekter på evenemanget, om vad som ska tillåtas och inte, om vem som ska få höras och synas, etc, så tycker jag nog ändå att mässan allra mest är en mötesplats för bokälskare, förlag, författarsupporters och kunskapstörstande. Att strosa runt i de stora mässhallarna, att lyssna på spännande (mer eller mindre) föredrag, samtal och seminarier och att suga på en syrlig karamell från Svenska Akademins monter - de är härligt!
Sedan flera år var BV-Förlag en av många hundra utställare på mässan, och det var huvudsakligen av den anledningen jag var i Göteborg. I år fokuserade förlaget lite extra på Bibeln och vi hade tre nya böcker med anledning av detta. En av dem är min bibelstudiebok om Ester i Gamla testamentet fram. Tillsammans med bibliotekarie Kiki Pettersson från Lilla Edet förde vi ett montersamtal om den spännande skildringen i Bibelns enda bok som inte nämner Gud.
BV-Förlags monter gästades också av GAudete förlag som bjudit in Dag Sandahl för signering av dennes senaste bok En annan kyrka. Sandahl överraskades också i Göteborg med en festskrift med anledning av hans sjuttioårsdag. Ett femtontal kvinnor bidrar i boken med olika kapitel som knyter an till Sandahls gärning som präst, teolog och - inte minst - kyrkogranskande bloggare. Jag får återkomma med lite mer om festskriften, men kan redan nu varmt rekommendera Dags systrar skriver Dag-bok. Sällan eller aldrig har jag läst en såpass spänstig festskrift.
Och en tredje bok som dök upp i BV-Förlags monter i slutet av mässan då förlaget passade på att hos de andra kristna förlagen inhandla böcker att sälja framöver vill jag också lyfta fram: Amanda Mattssons Bränd mark, utgiven på Bornelings. Amanda lärde jag först känna när hon som studerande på Strandhems Bibel- och Lärjungaskola besökte Peru. Sedan fick jag möjlighet att besöka henne när hon av ELM var utsänd som volontär till Kenya. Sina erfarenheter från Kenya och möten med många människor där har hon bearbetat och låtit ligga till grund för en fantastisk roman. Köp och läs!
Jag hoppas kunna återkomma med mer utförliga inlägg om såväl festskriften till Sandahl som Mattssons roman. Kanske också till min egen Esterbok ... Och så ska jag skriva om vilka andra mer eller mindre märkliga böcker som jag köpte med mig hem från bokmässan.
Fråga efter böckerna på ditt bibliotek, eller beställ böckerna på BV-Förlags hemsida:
/ErikJA
Sedan flera år var BV-Förlag en av många hundra utställare på mässan, och det var huvudsakligen av den anledningen jag var i Göteborg. I år fokuserade förlaget lite extra på Bibeln och vi hade tre nya böcker med anledning av detta. En av dem är min bibelstudiebok om Ester i Gamla testamentet fram. Tillsammans med bibliotekarie Kiki Pettersson från Lilla Edet förde vi ett montersamtal om den spännande skildringen i Bibelns enda bok som inte nämner Gud.
BV-Förlags monter gästades också av GAudete förlag som bjudit in Dag Sandahl för signering av dennes senaste bok En annan kyrka. Sandahl överraskades också i Göteborg med en festskrift med anledning av hans sjuttioårsdag. Ett femtontal kvinnor bidrar i boken med olika kapitel som knyter an till Sandahls gärning som präst, teolog och - inte minst - kyrkogranskande bloggare. Jag får återkomma med lite mer om festskriften, men kan redan nu varmt rekommendera Dags systrar skriver Dag-bok. Sällan eller aldrig har jag läst en såpass spänstig festskrift.Och en tredje bok som dök upp i BV-Förlags monter i slutet av mässan då förlaget passade på att hos de andra kristna förlagen inhandla böcker att sälja framöver vill jag också lyfta fram: Amanda Mattssons Bränd mark, utgiven på Bornelings. Amanda lärde jag först känna när hon som studerande på Strandhems Bibel- och Lärjungaskola besökte Peru. Sedan fick jag möjlighet att besöka henne när hon av ELM var utsänd som volontär till Kenya. Sina erfarenheter från Kenya och möten med många människor där har hon bearbetat och låtit ligga till grund för en fantastisk roman. Köp och läs!
Jag hoppas kunna återkomma med mer utförliga inlägg om såväl festskriften till Sandahl som Mattssons roman. Kanske också till min egen Esterbok ... Och så ska jag skriva om vilka andra mer eller mindre märkliga böcker som jag köpte med mig hem från bokmässan.
Fråga efter böckerna på ditt bibliotek, eller beställ böckerna på BV-Förlags hemsida:
/ErikJA
lördag 22 september 2018
Ett folk av mänsklig granit
Den fascistiska regimen i Italien som gick under i andra världskriget slutskede tilldelas i många framställningar av Europas 1900-talshistoria en liten biroll som en av skurkarna som Nazitysklands allierade. En sådan beskrivning kanske stämmer väl om man bara betraktar dramats slutscener. Men fascistledaren Benito Mussolini regerade Italien i fjorton år då han öppet kritiserade Hitler och varnade för Tyskland, innan Italien och Tyskland ingick ett förbund i oktober 1938.
En spännande avhandling om relationerna mellan Sverige och det fascistiska Italien har Marcos Cantera Carlomagno skrivt. Carlomagno har undersökt hur Sverige uppfattades av Italien under perioden 1932-1936 och beskriver dels hur italienska utrikesdepartementets utsända i Sverige skildrade inställningen till fascismen i Sverige och dels anedningarna till att Sverige tydliagre än de flesta länder ställde sig på Etiopiens sida i det andra italo-etiopiska kriget (1935-1936).
Redan bokens pärm väcker intresse. Två portträttbilder finns där sida vid sida. Benito Mussolini och Per Albin Hansson. Vissa likheter finns, rent utseendemässigt. Men i de rapporter som sändes hem till Italien från utsända i Stockholm menade man att det fanns fler likheter. I Sverige såg man att regeringen ville avskaffa statarsystemet och effektivisera jordbruket. I Italien ville fascisterna befria bönderna från livegenskap och rationalisera jordbruket. De italienska fascisterna hade inrättat en rad monopol, och de svenska socialdemokraterna gjorde samma sak. Och man såg fler likheter. Liksom att Per Albin ansågs ha vissa "diktatoriska tendenser". Kunde till och med Sverige bli en samarbetspartner i en kommande kamp mot nazisterna om herraväldet i Europa?
Men när Italien anföll Etiopien avslöjades starka sympatier för det militärt underlägsna afrikanska kejsardömet. Kritiken mot Italien var hårt från många sektorer av det svenska samhället. En förklaring låg i att svenskt missionsarbete pågått sedan lång tid i Etiopien och Eritrea (som varit en italiensk kolonni sdan 1890-talet). Men Carlomagno visar att man från italienskt håll menade att andra politiska och ekonomiska skäl vägde tyngre, samt att Sveriges förhoppningar om att Nationernas Förbund skulle kunna spela en fredsbevarande roll var stora.
En mycket trevlig avhandling med en tydligt upplägg som gör att man inte fastnar i metodavsnitt eller i allt för detlajerade resonemang. Den enda förhoppning som kom på skam var den att Carlomagno skulle svara på om bombningen av den svenska Röda korsambulansen i södra Etiopien 30 december 1935 gjordes fullt avsiktligt, eller om det var ett misstag.
/ErikJA
Cantera Carlomagno, Marcos, Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespolitiken 1932-1936, Historiska media, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1995
En spännande avhandling om relationerna mellan Sverige och det fascistiska Italien har Marcos Cantera Carlomagno skrivt. Carlomagno har undersökt hur Sverige uppfattades av Italien under perioden 1932-1936 och beskriver dels hur italienska utrikesdepartementets utsända i Sverige skildrade inställningen till fascismen i Sverige och dels anedningarna till att Sverige tydliagre än de flesta länder ställde sig på Etiopiens sida i det andra italo-etiopiska kriget (1935-1936).
Redan bokens pärm väcker intresse. Två portträttbilder finns där sida vid sida. Benito Mussolini och Per Albin Hansson. Vissa likheter finns, rent utseendemässigt. Men i de rapporter som sändes hem till Italien från utsända i Stockholm menade man att det fanns fler likheter. I Sverige såg man att regeringen ville avskaffa statarsystemet och effektivisera jordbruket. I Italien ville fascisterna befria bönderna från livegenskap och rationalisera jordbruket. De italienska fascisterna hade inrättat en rad monopol, och de svenska socialdemokraterna gjorde samma sak. Och man såg fler likheter. Liksom att Per Albin ansågs ha vissa "diktatoriska tendenser". Kunde till och med Sverige bli en samarbetspartner i en kommande kamp mot nazisterna om herraväldet i Europa?
Men när Italien anföll Etiopien avslöjades starka sympatier för det militärt underlägsna afrikanska kejsardömet. Kritiken mot Italien var hårt från många sektorer av det svenska samhället. En förklaring låg i att svenskt missionsarbete pågått sedan lång tid i Etiopien och Eritrea (som varit en italiensk kolonni sdan 1890-talet). Men Carlomagno visar att man från italienskt håll menade att andra politiska och ekonomiska skäl vägde tyngre, samt att Sveriges förhoppningar om att Nationernas Förbund skulle kunna spela en fredsbevarande roll var stora.
En mycket trevlig avhandling med en tydligt upplägg som gör att man inte fastnar i metodavsnitt eller i allt för detlajerade resonemang. Den enda förhoppning som kom på skam var den att Carlomagno skulle svara på om bombningen av den svenska Röda korsambulansen i södra Etiopien 30 december 1935 gjordes fullt avsiktligt, eller om det var ett misstag.
/ErikJA
Cantera Carlomagno, Marcos, Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespolitiken 1932-1936, Historiska media, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1995
tisdag 12 september 2017
Joel
Inför undervisning på Strandhems kvällsbibelskola har jag de senaste dagarna läst Joels bok och ett par kommentarer till denna. När det gäller bibelkommentarer finns det ju nästan oändligt många till varje bok.
När jag ska fördjupa mig i en bibelbok - av intresse eller för att förbereda undervisning - brukar jag först bestämma mig för hur mycket tid jag kan lägga på saken. Det avgör om jag kan satsa på en tegelstenskommentar, eller om det behöver vara någon av lite mer lagom format. Ofta vill jag ha åtminstone två kommentarer att läsa eller titta i.
Så för Joel föll valet på David A. Hubbards bidrag i Tyndale-serien och David W. Baker i The New Application Commentary. Båda är begränsade till omfånget, den senare lägger lite mer fokus på tillämpning, den förra på textens ursprungliga mening. Båda har jag tyckt varit goda bidrag, men Hubbards har jag uppskattat mer.
/ErikJA
När jag ska fördjupa mig i en bibelbok - av intresse eller för att förbereda undervisning - brukar jag först bestämma mig för hur mycket tid jag kan lägga på saken. Det avgör om jag kan satsa på en tegelstenskommentar, eller om det behöver vara någon av lite mer lagom format. Ofta vill jag ha åtminstone två kommentarer att läsa eller titta i.
Så för Joel föll valet på David A. Hubbards bidrag i Tyndale-serien och David W. Baker i The New Application Commentary. Båda är begränsade till omfånget, den senare lägger lite mer fokus på tillämpning, den förra på textens ursprungliga mening. Båda har jag tyckt varit goda bidrag, men Hubbards har jag uppskattat mer.
/ErikJA
Baker,
David W., The NIV Application Commentary:
Joel, Obadiah, Malachi, Zondervan, Grand Rapids (MI), 2006, s342 sidor.
Hubbard,
David Allan, Joel and Amos: an introduction and commentary,
Inter-Varsity, Leicester, 2009 (första upplaga 1989), 260 sidor.
måndag 10 juli 2017
Denna dagen, ett liv
Den danske litteraturvetaren Jens Andersen går skrivit en biografi över Astrid Lindgren (1907-2002). Jag är dåligt påläst, men möjligen är det den enda större Lindgren-biografin sedan Margareta Strömstedts från 1977.
För att förstå Lindgrens författarskap behöver man känna till hennes ungdomstid. Astrid Lindgren föddes som Astrid Eriksson i Vimmerby. Hon växte upp i ett fromt och ganska välmående lantbrukshem, men tonårens nyfikenhet på ett annat liv ledde till att Astrid blev gravid. Fadern var redaktör på den tidning där Astrid fick ditt första egentliga arbetet. Redaktören var gift och Astrid flyttade till Stockholm för att graviditeten inte skulle bli känd. Sonen Lars föddes sedan i Köpenhamn och bodde där i ett gott fosterhem i tre år.
I Stockholm arbetade hon som sekreterare och mötte så småningom om Sture Lindgren, med vilken hon gifte sig. Då först kunde hon ta hem sonen Lars och så fick Lindgrens den gemensamma dottern Karin.
Småland lantliga idyller och småstaden följt av Stockholms takåsar och skärgård. Där finns de flesta miljöerna som bildar bakgrunden i Lindgrens författarskap som inleds under andra världskriget.
Andersen skriver väl och det är intressant att följa hans skildring. Inte minst bilden av den hårt arbetande Lindgren under 1950- och 1960-talen.
/ErikJA
Andersen, Jens Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren, Norstedts 2014, 432 sidor.
tisdag 4 juli 2017
Biskoparna och kriget
Arvid Runestam (1887-1962) var professor i teologi vid Uppsala universitet när han 1938 utsågs till biskop i Karlstad stift.
Sonen Staffan Runestam har i boken Biskoparna och kriget undersökt framförallt biskop Runestams internstionella ställningstaganden och engagemang i andra världskrigets skugga. Till viss del berörs också biskopskollegiet och biskopskollegorna.
Arvid Runestam var engagerad i den ekumeniska rörelsen och fortsatte i mångt och mycket sin svärfader Nathan Söderbloms linje. Runestam kände (enligt Runestam d y) större samhörighet med den övernationella kyrkan än den nationella.
Karlstads stift gränsar i väster mot Norge och detta gjorde engagemanget stort under den tyska ockupationen. Runestam hade en nära kontakt med Eivind Berggrav i Oslo.
Intressant läsning, men nog mest för den specialintresserade.
/ErikJA
Runestam, Staffan Biskoparna och kriget. Kyrkliga aktioner under Andra världskriget med särskild hänsyn till Arvid Runestams insats, Artos, Skellefteå 2009, 152 sidor.
onsdag 21 juni 2017
Krigsdagböcker
I min systers bokhylla fann jag en spännande bok. Men jag hann inte läsa den eftersom det var under ELMs årskonferensens jag bodde där.
Så jag skaffade ett eget exemplar av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945.
Lindgren beslutade att skriva dagbok under kriget, med början i september 1939. Egna anteckningar blandades med tidningsurklipp som kommenterades. Läsningen blir alltså ett sätt att följa andra världskriget ur ett svensk medelklassperspektiv. Och en gift mors perspektiv. Tysklands bombningar blandas med notiser om barnens födelsedagar.
Lindgren är ännu inte författare när hon börjar skriva dagböckerna. I alla fall inte utgiven författare. Pippi Långstrump"föds" under kriget och en ungdomsroman ges ut. Men visst märker man att det är Astrid Lindgren dom skriver. Småländska, livsglädjen och berättarkonsten finns där.
Vad säger Lindgren om händelserna ute i världen då? Hon fasar över kriget, och tror att det snabbare ska vara över än det visar sig. Hon fruktar Ryssland och Stalin mer än Tyskland och nazisterna. Men hon ser också kriget ur ett bibliskt perspektiv och identifierar Hitler med Uppenbarelsebokens vilddjur.
Att läsa andras dagböcker är att komma dem nära. Ibland obehagligt nära. Ändå är det berömvärt av Salikons förlag att göra krigsdagböckerna tillgängliga för allmänheten.
/ErikJA
Lindgren, Astrid Krigsdagböcker 1939-1945, Salikon, Lidingö 2015, 366 sidor.
Julen 1913
På Citykyrkans second hand här i byn fann jag ett tjugotal årgångar av Lunds Stifts Julbok. Men att få plats med dem alla hade varit svårt i mina redan fyllda hyllor. Så jag kollade igenom innehållsförteckningarna. I några årgångar skulle det finnas bidrag av Hugo Odeberg. Men i samtliga dessa böcker var just de sidorna borta. Censur? Knappast, troligare är att en tidigare ägare velat behålla just bidragen av Odeberg.
Tidigare ägare förresten. Några hade tillhört Erhard Eliasson (förebilden för Åshöjdenböckernas Blåbärskungen).
1943 års utgåva köpte jag dock. Av det skälet att BVs missionär Anna-Lena Röstin skrivit ett kapitel om "Afrikansk jul". Hon skildrar sin ankomst till Eritrea i december 1913 och julfirandet strax därefter.
Men det jag uppskattar mest är hennes beskrivningar (och första intryck) av missionsveteranerna Augusta Henriksson och Nils Karlsson. Hjärtligare och ärligare än jag funnit i BVs MissionsTidning.
Funderar nu på om jag ska spara hela julboken, eller bara sidorna 109-123 med Anna-Lenas bidrag.
/ErikJA
Forkmann, Gunnar (red.) Lunds Stifts Julbok1943. Utgiven av dess Kyrkliga Ungdomsförbund.Malmö 1943, 160 sidor.
måndag 12 juni 2017
Med tacksam röst
Kristna Föreningen Filippi gav ut böcker när man firade 25 år och 50 år. Och nu firar man 100-årsjubileum och en ny fin festskrift har kommit ut.
Filippis historia och verksamhet, med särskilt fokus på det senaste halvseklet, beskrivs i arton kapitel. Att vara ELM-förening i en studentstad innebär särskilda möjligheter och utmaningar, vilket kommer fram fint i flera bidrag. Liksom föreningens växt från en ganska liten gemenskap på 60- och 70-talet till den välfyllda möteslokalen i dag.
Förvärvandet av föreningens nuvarande "hem" på Sandgatan mitt i Lund beskrivs i boken, och kan nog ses som det viktigaste steget i föreningens historia. Filippi fick därigenom möjligheter att tjäna mer och fler.
Redaktionsgruppen har gjort ett gott arbete. Med tacksam röst är god läsning.
/ErikJA
Bengtsson, Martin; Gunnarsson, Maja & Klögel, Elise Med tacksam röst -Filippi under 100 år, KFF, Lund 2017, 170 sidor.
söndag 14 maj 2017
Mer Bonhoeffer
I föregående inlägg nämnde jag att jag såg en bok i hyllan hos en kollega. Det var Andrew Roots Bonhoeffer as Youth Worker. Nu har jag läst också den.
Jag har läst några Bonhoeffer biografier, och Bethges är väl fortfarande att anse som standardbiografin (det kanske den alltid kommer att vara). Roots bidrag följer också Bonhoeffers liv från vaggan till den anonyma massgraven. Men Root anlägger ett barn- och ungdomsperspektiv.
Resultatet blir att författaren kan visa att kontakten med barn och ungdomar på flera viktiga sätt formade Bonhoeffer och hans teologi. Både i Tyskland och under sina utlandsperioder (Spanien, USA, England) engagerade sig den unge tyske teologen/pastorn i kristen ungdomsverksamhet.
Det är spännande och utmanande läsning. Root vill visa att kristen ungdomsverksamhet behöver vara mer präglad av god teologi än av koncept och metoder.
I bokens sista del erbjuder Root en guide för läsning av Efterföljelse och Liv i gemenskap.
/ErikJA
Root, Andrew Bonhoeffer as Youth Worker. A Theological Vision för Discipleship and Life Together, Baker Academics, Grand Rapids 2014, 211 sidor.
fredag 12 maj 2017
Mångas favorit
Det finns personer som tycks gå hem i alla läger. Personer som väcker sympatier, eller som blir förebilder för människor som sinsemellan är väldigt olika. En teolog som stämmer på en sådan beskrivning är Dietrich Bonhoeffer (1906-1945).
Jag hör till dem som fascineras av Bonhoeffers liv, alltifrån uppväxten i en tysk överklassfamilj, till teologistudierna, kontakterna med den världsvida kyrkan, prästgärning, prästutbilning och motståndskamp, och så fängelsetiden och döden, just innan andra världskriget slut. Och jag hör till dem som läser Bonhoeffer med intresse. Jag läser inte så fort, och jag läser i översättning, men jag försöker förstå och följa hans tankar.
Intresset för Bonhoeffer delar jag med många, och jag delar det med teologer som i många enskilda frågor - och kanske också i grundhållningar - skiljer sig ganska mycket från min gammaldags kristendom.
I februari fann jag en bok om Bonhoeffer på en kollegas arbetsrum som jag lånade över natten. I den boken tog man upp en annan bok med titeln The Bonhoeffer Phenomenon. Den titeln la jag på minnet, och den boken beställde jag strax därefter.
Stephan R. Haynes heter författaren som så fascinerats av att Bonhoeffer läses och hyllas av så olika grupper att han skrivit en bok om det. Haynes redogör för Bonhoeffer som siare (eng. seer) enligt de radikalas förståelse, profeten Bonhoeffer som han presenteras av liberala teologer och aposteln Bonhoeffer som är de konservativas utgåva. Författaren lyfter fram hur olika perioder i Bonhoeffers liv används som tolkningsnyckel till de andra, vilket delvis kan förklara hur olika slutsatser man drar. Men Haynes visar också att behoven av helgon är av betydelse, inte minst för att bearbeta det trauma som andra världskriget och nazismen gav upphov till i den protestantiska världen.
Jag kan inte, efter att ha läst Haynes bok en gång avgöra om hans analyser håller på alla punkter - men den hjälper mig i min fortsatta läsning av texter om Bonhoeffer, och till viss del också vid läsning av texter av Bonhoeffer.
Så mina konservativa, liberala och radikala Bonhoefferbeundrande vänner (och möjligen ovänner) rekommenderar jag läsning av The Bonhoeffer Phenomenon.
/ErikJA
Haynes, Stepehn R., The Bonhoeffer Phenomenon. Portraits of a Protestant Saint, SCM Press, London 2004, 280 sidor.
Jag hör till dem som fascineras av Bonhoeffers liv, alltifrån uppväxten i en tysk överklassfamilj, till teologistudierna, kontakterna med den världsvida kyrkan, prästgärning, prästutbilning och motståndskamp, och så fängelsetiden och döden, just innan andra världskriget slut. Och jag hör till dem som läser Bonhoeffer med intresse. Jag läser inte så fort, och jag läser i översättning, men jag försöker förstå och följa hans tankar.
Intresset för Bonhoeffer delar jag med många, och jag delar det med teologer som i många enskilda frågor - och kanske också i grundhållningar - skiljer sig ganska mycket från min gammaldags kristendom.
I februari fann jag en bok om Bonhoeffer på en kollegas arbetsrum som jag lånade över natten. I den boken tog man upp en annan bok med titeln The Bonhoeffer Phenomenon. Den titeln la jag på minnet, och den boken beställde jag strax därefter.
Stephan R. Haynes heter författaren som så fascinerats av att Bonhoeffer läses och hyllas av så olika grupper att han skrivit en bok om det. Haynes redogör för Bonhoeffer som siare (eng. seer) enligt de radikalas förståelse, profeten Bonhoeffer som han presenteras av liberala teologer och aposteln Bonhoeffer som är de konservativas utgåva. Författaren lyfter fram hur olika perioder i Bonhoeffers liv används som tolkningsnyckel till de andra, vilket delvis kan förklara hur olika slutsatser man drar. Men Haynes visar också att behoven av helgon är av betydelse, inte minst för att bearbeta det trauma som andra världskriget och nazismen gav upphov till i den protestantiska världen.
Jag kan inte, efter att ha läst Haynes bok en gång avgöra om hans analyser håller på alla punkter - men den hjälper mig i min fortsatta läsning av texter om Bonhoeffer, och till viss del också vid läsning av texter av Bonhoeffer.
Så mina konservativa, liberala och radikala Bonhoefferbeundrande vänner (och möjligen ovänner) rekommenderar jag läsning av The Bonhoeffer Phenomenon.
/ErikJA
Haynes, Stepehn R., The Bonhoeffer Phenomenon. Portraits of a Protestant Saint, SCM Press, London 2004, 280 sidor.
måndag 24 april 2017
Herrnhutismen
De sista veckorna har jag läst två böcker om herrnhutismen som
utkom under 2016. Den ena är en populärt skriven monografi, den andra ett
akademisk antologi.
Mike Boije har skrivit Ingen
av oss lever för sig själv. Boije (f 1985)är teologistuderande och
verksamhetsutvecklare för Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg. I sin bok undersöker
han herrnhutismens rötter, som han följer till det förreformatoriska Böhmen och
Jan Hus, rörelsens etablering på greve Zinzendorfs gods i Sachen och sedan dess
spridning genom väckelse och mission. Författaren har valt att i stort följa
utvecklingen kronologiskt i 10 kapitel, med ett antal tematiska ”mellanakter”
inlagda. De sista två kapitlen ägnas åt herrhutismens ankomst till och
etablering i Sverige.
Mike Boije har skrivit Ingen
av oss lever för sig själv. Boije (f 1985)är teologistuderande och
verksamhetsutvecklare för Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg. I sin bok undersöker
han herrnhutismens rötter, som han följer till det förreformatoriska Böhmen och
Jan Hus, rörelsens etablering på greve Zinzendorfs gods i Sachen och sedan dess
spridning genom väckelse och mission. Författaren har valt att i stort följa
utvecklingen kronologiskt i 10 kapitel, med ett antal tematiska ”mellanakter”
inlagda. De sista två kapitlen ägnas åt herrhutismens ankomst till och
etablering i Sverige.
Ingen av oss lever för
sig själv har sin styrka i att den är lättillgänglig och man följer lätt
herrnhutismens utveckling, att man lär känna Hus, Zinzendorf och ytterligare några
centralgestalter samt att rörelsens viktiga missionsinitiativ lyfts fram.
Men boken har också svagheter. Den största är språkets ojämnhet.
Uttryck som att bli ”utnämnd till kättare” (s 18), att man i en släkt hade ”för
vana att gå bort tidigt” (25) eller få sin ”examination i teologi” (91) borde
korrigerats innan utgivning, liksom att man borde bestämt sig för hur namn
skulle återges. John Rockybana (20) är en felstavning av den engelska formen av
Jan Rokycana, greve Zinzendorfs far hette kanske Georg (inte George, 25) och
Lissa i Polen skrivs oftare Leszno (22). Författaren understryker vikten av det
som skedde 13 augusti 1723 då församlingen i Herrnhut påtagligt upplevde Andens
närvaro och vilket ledde till att man senare såg händelsen som församlingens
grundläggningsdag. Men kunde det inte skildras med ord, i stället för med "ett pang bang kadunk kom Guds kraft,
förlåtelse, kärlek och inte minst han själv genom den helige Andes närvaro”
(58, min kursiv).
Boijes bok kan fungera som en enkel introduktion till
herrnhutismens historia, men inför en eventuell ny utgåva är en grundlig
översyn nödvändig.
Christer Ahlberger och Per von Wachenfeldt är redaktörer för
Den glömda kyrkan- Om Herrnhutismen i
Skandinavien. Bokens bakgrund är en tvärvetenskaplig konferens i Göteborg i
september 2013 kring herrnhutismen. Åtta bidrag finns i antologin och
författarena är historiker, kulturhistoriker, musikvetare och kyrkohistoriker.
Christer Ahlberges inledande bidrag ”’Vi skall bära namnet
med skam’ – om Herrnhitismens som kyrka eller sekt” (s 11-28) ger en värdefull översikt
av herrnhutismen ankomst till och inflytande i Skandinavien. Jan Samuelssons artikel
”Adeln och väckelsen under 1700-talet – Några reflektioner” (61-70) lyfter
också viktiga perspektiv. Herrnhutismens kopplingar till överklassen var
tydliga i en tidg fas, även om det blev gräsrötterna som i stor del utgjorde
väckelsens folk senare. Och Pieter Boons skildring av en svensk missionsbiskop
är lysande: ”Sketch of Hans Peter Hallbeck (1784-1840) – missionary,
theologian, educator, bishop, historian” (117-161).
Christer Ahlberges inledande bidrag ”’Vi skall bära namnet
med skam’ – om Herrnhitismens som kyrka eller sekt” (s 11-28) ger en värdefull översikt
av herrnhutismen ankomst till och inflytande i Skandinavien. Jan Samuelssons artikel
”Adeln och väckelsen under 1700-talet – Några reflektioner” (61-70) lyfter
också viktiga perspektiv. Herrnhutismens kopplingar till överklassen var
tydliga i en tidg fas, även om det blev gräsrötterna som i stor del utgjorde
väckelsens folk senare. Och Pieter Boons skildring av en svensk missionsbiskop
är lysande: ”Sketch of Hans Peter Hallbeck (1784-1840) – missionary,
theologian, educator, bishop, historian” (117-161).
Den glömda kyrkan
kan rekommenderas alla som har intresse av svensk väckelsehistoria i allmänhet
och förstås dem som vill veta mer om herrnhutisemn i synnerhet.
/ErikJA
Boije, Mike, Ingen av oss lever för sig
själv: herrnhutismens uppkomst, framfart och verkan i världen,
Sjöbergs Förlag AB, Örebro, 2016, 177 s.
Ahlberger, Christer & Wachenfeldt, Per von (red.), Den glömda kyrkan: om herrnhutismen i
Skandinavien, Artos, Skellefteå, 2016, 213 s.
söndag 14 augusti 2016
Kyrkstöt
Nils Bolander (1902-1958) samlade stora åhörskaror när han predikade i Engelbrekts kyrka i Stockholm. Han var en god talare och förmedlade evangeliets tröst och kraft. Då och då tar jag fram någon av Nils Bolanders böcker och läser något.
Men i en av diktsamlingarna jag läst senaste året finner jag en dikt som jag inte riktigt tycker faller in i Bolanders mönster. I samlingen Kyrkstöt finns en dikt till försvar av Nathan Söderblom gentemot "tre bibeltrogna vänner". Dessa tre hade i ett brev (till Bolander?) kritiserat denne för att nämnt Söderblom - som de ansåg vara en falsk lärare - i en andakt.
Om Nathan Söderblom kan man ha olika åsikter. Det finns det som är värt att framhålla, och det finns sådant som bättre blir glömt. Men det som förvånar mig är att Bolander i sin dikt offentligt kritiserar och anklagar för kärlekslöshet förlöjligar, dem som anmärkt på Söderblom. De är självsäkra och dömande.
I samma stund gör sig Bolander skyldig till den synd han anklagar de tre brevskrivarna för.
- - -
Jag funderar på vad som ligger bakom dikten. Vad gör att Bolander reagerar så starkt? Hade det med Söderblom att göra? Eller på tidigare kritik från de bibeltrogna?
Kanske någon av bloggens läsare känner till historien?
/ErikJA
Bolander, Nils Kyrkstöt, SKDB, Malung 1958.
Men i en av diktsamlingarna jag läst senaste året finner jag en dikt som jag inte riktigt tycker faller in i Bolanders mönster. I samlingen Kyrkstöt finns en dikt till försvar av Nathan Söderblom gentemot "tre bibeltrogna vänner". Dessa tre hade i ett brev (till Bolander?) kritiserat denne för att nämnt Söderblom - som de ansåg vara en falsk lärare - i en andakt.
Om Nathan Söderblom kan man ha olika åsikter. Det finns det som är värt att framhålla, och det finns sådant som bättre blir glömt. Men det som förvånar mig är att Bolander i sin dikt offentligt kritiserar och anklagar för kärlekslöshet förlöjligar, dem som anmärkt på Söderblom. De är självsäkra och dömande.
I samma stund gör sig Bolander skyldig till den synd han anklagar de tre brevskrivarna för.
- - -
Jag funderar på vad som ligger bakom dikten. Vad gör att Bolander reagerar så starkt? Hade det med Söderblom att göra? Eller på tidigare kritik från de bibeltrogna?
Kanske någon av bloggens läsare känner till historien?
/ErikJA
Bolander, Nils Kyrkstöt, SKDB, Malung 1958.
Idag ska vi inte dö
För ett år sedan lyssnade äldsta dottern och jag till ett seminarium på Bokmässan i Göteborg i vilket de två journalisterna Magnus Falkhed och Niclas Hammarström medverkade. De berättade om sina upplevelser och känslor under de 46 dagar de satt kidnappade i västra Syrien. Tillsammans skrev de en bok om händelserna...
... och den heter Idag ska vi inte dö. Jag köpte den för ett par veckor sedan och det är en fascinerande berättelse om mod, hopp och tro. Och om smärta, längtan och uppgivenhet. De båda hade deltagit i en utbildning för liknande situationer och kunskaperna därifrån kom väl till pass. En faktor som förbättrar oddsen för att komma väl ut ur utdragna kidnappnings- och gisslansituationer är om offren har en religiös tro. Därför gjorde Falkehed och Hammarström det till en rutin att be i sin fångenskap. Morgon och kväll.
Boken är välskriven och detaljrik. Kanske en befrielse att inte ha en gräns på si eller så många tecken för dem som oftast skriver för tidningar. Men detaljerna gör också att man som läsare tillåts komma nära de båda kidnappade, och till viss del även deras familjer.
/ErikJA
Falkehed, Magnus & Hammarström, NiclasIdag ska vi inte dö. Fångar i krigets Syrien, Norstedts, Stockholm, pocketutgåva 2016, 471 sidor.
... och den heter Idag ska vi inte dö. Jag köpte den för ett par veckor sedan och det är en fascinerande berättelse om mod, hopp och tro. Och om smärta, längtan och uppgivenhet. De båda hade deltagit i en utbildning för liknande situationer och kunskaperna därifrån kom väl till pass. En faktor som förbättrar oddsen för att komma väl ut ur utdragna kidnappnings- och gisslansituationer är om offren har en religiös tro. Därför gjorde Falkehed och Hammarström det till en rutin att be i sin fångenskap. Morgon och kväll.
Boken är välskriven och detaljrik. Kanske en befrielse att inte ha en gräns på si eller så många tecken för dem som oftast skriver för tidningar. Men detaljerna gör också att man som läsare tillåts komma nära de båda kidnappade, och till viss del även deras familjer.
/ErikJA
Falkehed, Magnus & Hammarström, NiclasIdag ska vi inte dö. Fångar i krigets Syrien, Norstedts, Stockholm, pocketutgåva 2016, 471 sidor.
lördag 13 augusti 2016
Det var länge sedan
Det var länge sedan jag skrev på HyllaC. Snart ett år sedan. Och jag vet inte om någon i bloggosfären fortfarande förvillar sig in här.
Den främsta anledning till stiltjen är inte att jag upphört att läsa, men att jag inte läser lika mycket böcker. Sedan ett år tillbaka har jag på börjat ett mångårigt projekt, som möjligen kan sluta med en avhandling om Axel B Svensson som yttremissionsledare. Men vägen dit är lång och går via läsning av tryckta källor - mestadels tidskrifter - och otryckta källor i form av brev, protokoll och annat. Material som inte placeras på C-hyllan.
Men sedan har det ju varit sommar och jag slutar snart min semester. Och några sommarböcker har jag läst. En av dem kunde fått samma rubrik som blogginlägget: Det var länge sedan. Det handlar om kyrkohistorikern (och senare biskopen) Jan Arvid Hellströms Guds oas. Den utspelar sig på 1200-talet då kristendomen konkurrerar ut asatron i det som kom att bli Sverige. På Bergdala kloster i Västergötland får läsaren följa några mer eller mindre helgade personer - präster och lekfolk - under några år.
Läsvärt eftersom författaren är initierad och god berättare. Men var det verkligen så illa ställt med präster och munkars vandel?
/ErikJA
Hellström, Jan-Arvid Guds oas, Verbum, Stockholm 1977, 232 sidor.
Den främsta anledning till stiltjen är inte att jag upphört att läsa, men att jag inte läser lika mycket böcker. Sedan ett år tillbaka har jag på börjat ett mångårigt projekt, som möjligen kan sluta med en avhandling om Axel B Svensson som yttremissionsledare. Men vägen dit är lång och går via läsning av tryckta källor - mestadels tidskrifter - och otryckta källor i form av brev, protokoll och annat. Material som inte placeras på C-hyllan.
Men sedan har det ju varit sommar och jag slutar snart min semester. Och några sommarböcker har jag läst. En av dem kunde fått samma rubrik som blogginlägget: Det var länge sedan. Det handlar om kyrkohistorikern (och senare biskopen) Jan Arvid Hellströms Guds oas. Den utspelar sig på 1200-talet då kristendomen konkurrerar ut asatron i det som kom att bli Sverige. På Bergdala kloster i Västergötland får läsaren följa några mer eller mindre helgade personer - präster och lekfolk - under några år.
Läsvärt eftersom författaren är initierad och god berättare. Men var det verkligen så illa ställt med präster och munkars vandel?
/ErikJA
Hellström, Jan-Arvid Guds oas, Verbum, Stockholm 1977, 232 sidor.
måndag 21 september 2015
Lilla katekesen
Martin Luthers lilla katekes är den lärobok i kristen tro som haft
allra störst spridning och verkan i Sverige. Den skrev för 500 år sedan.
Innehållet syftar till att sammanfatta och förklara Bibeln som är fyra
gånger så gammal. Och ändå är Lilla katekesen aktuell. I några korta
avsnitt får man trons innehåll och det kristna livets gestalt förklarade
för sig.
Men språket - det vi talar och använder dagligen - det förändras. En enkel lärobok för lekmän - och ungdomar - kan inte ha en språkdräkt där man använder ord som språkdräkt. Därför har vi reviderat Luthers lilla katekes, med önskan att denna pärla bland teologins alla musselskal ska bli återupptäckt och bli en hjälp i tro och till tro.
Läs!
/ErikJA
Ps Boken kan beställas från BV-förlag. Förlaget finns också på Bokmässan i Göteborg senare i veckan.
Men språket - det vi talar och använder dagligen - det förändras. En enkel lärobok för lekmän - och ungdomar - kan inte ha en språkdräkt där man använder ord som språkdräkt. Därför har vi reviderat Luthers lilla katekes, med önskan att denna pärla bland teologins alla musselskal ska bli återupptäckt och bli en hjälp i tro och till tro.
Läs!
/ErikJA
Ps Boken kan beställas från BV-förlag. Förlaget finns också på Bokmässan i Göteborg senare i veckan.
tisdag 8 september 2015
Stat och religion
.
.
s
Professor C A Hessler har i flera böcker skrivit om kyrka och samhälle. I Stat och religion i upplysningstidens Sverige från
1956 undersöker han religionsfrihetens status i Sverige under perioden
1700-1850. Fokus ligger på hur landets lagar reglerar invånarnas
religiösa tillhörighet och praktik, samt på hur några representanter för
det nya upplysningstänkandet försökte påverka kyrkan och samhället.
Neologin (den nya teologin) med sitt fokus på människan och etiken
utmanade ortodoxin.
Juridiskt gavs successivt frihet för bekännare av annan tro (katoliker,
reformerta, greker och turkar, enligt författarens språk) som flyttat
till Sverige, eller föds av föräldrar av denna tro. Men för infödda
svenskar gällde den evangelisk-lutherska bekännelsen, så som den
presenterades av kyrkan och gillades av konungen. Ortodoxins företrädare
såg faror som vandrade upp från den europeiska
kontinenten. Inte bara neologin, utan likaledes pietism och herrnhutism
var hot dom skulle avvärja.
Hessler visar hur neologin så småningom fick framgång genom bland annat Jacob Lindblom (biskop först i Linköpings stift och sedan ärkebiskop). En bärande tanke hos neologins företrädare var att inte tvinga något samvete i religiösa frågor, utan att den goda och sanna läran skulle övertyga varje undersåte att bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron. När slutligen neologins tankar fick genomslag också i lagstiftningen, genom § 16 i 1809 års regeringsformel, visade det sig snart i praktiken att friheten för samvetet gällde de nya upplysningstankarna, medan pietismen (och norrlandsläseriet) fortsatt motarbetades av kyrka och stat.
En kuriositet är att biskop Lindblom under sina år vid Uppsala univeristet innehade samma skytteanska professur som senare C A Hassler innehade.
Läsvärt? Ganska träigt, men ändå intressant.
/ErikJA
Hassler, C A Stat och religion i upplysningstidens Sverige, Almqvist och Wiksells boktryckeri (i distribution), Uppsala och Stockholm 1956, 243 sidor.
Ständigt denne Lövgren
Kanske är rubriken missvisande. Nils Lövgren dyker inte upp överallt, men åtminstone här och där när man läser om svensk kristenhet kring förra sekelskiftet. Jag har skrivit om honom tidigare på bloggen. Då handlade det om hans kamp för att dopen skulle stanna inom Svenska kyrkan och utföras av hennes präster.
I avhandlingen Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris redogör Harry Nyberg för Lövgrens bakgrund i det av den nyevangeliska väckelsen berörda Karlstad stift, för Lövgrens utveckling och studier som ledde honom till Uppsala och sedan lärartjänster i Örebro och Umeå, för att sedan 1890-1900 verka som kyrkoherde i Gävle. Lövgren tas som exempel på företrädare för den församlingsrörelse som uppstod i statskyrkan under senare delen av 1800-talet.
Lövgren är intressant som representant för dem inom statskyrkosystemet som ville ta intryck och lärdom av väckelsens upptäckter och initiativ. Nygren fokuserar främst på det diakonala arbetet - Gävle växte kraftigt (från 9 200 inv år 1850 till 23 500 år 1890) och behoven var stora. I kyrkans arbete engagerades lekmän, men man ökade också antalet anställda markant under Lövgrens kyrkoherdeår i form av flera präster och två diakonissor (de senare kom från Ersta, ett av väckelsens startade organ för socialt arbete). Lövgren medverkade också till att Gävle blev först i landen med ett församlingshem, vilket invigdes 1896.
Avhandlingen är mycket välskriven och därmed läsvärd. Dock saknar jag två bitar: En bättre motivering till varför man endast undersöker Lövgrens betydelse för församlingsrörelsen fram till 1896/98 - ytterligare ett par år återstod ju innan han blev biskop i Västerås stift år 1900. Och medan hans familjebakgrund belyses så nämns bara hans hustru i ett par bisatser; man undrar om familjeliv och övrigt relationer utanför arbetet spelade någon roll i Lövgrens utveckling.
/ErikJA
Nyberg, Harry Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris. En studie i Nils Lövgrens utveckling 1852-1896/98, Uppsala 1975,237 sidor.
I avhandlingen Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris redogör Harry Nyberg för Lövgrens bakgrund i det av den nyevangeliska väckelsen berörda Karlstad stift, för Lövgrens utveckling och studier som ledde honom till Uppsala och sedan lärartjänster i Örebro och Umeå, för att sedan 1890-1900 verka som kyrkoherde i Gävle. Lövgren tas som exempel på företrädare för den församlingsrörelse som uppstod i statskyrkan under senare delen av 1800-talet.
Lövgren är intressant som representant för dem inom statskyrkosystemet som ville ta intryck och lärdom av väckelsens upptäckter och initiativ. Nygren fokuserar främst på det diakonala arbetet - Gävle växte kraftigt (från 9 200 inv år 1850 till 23 500 år 1890) och behoven var stora. I kyrkans arbete engagerades lekmän, men man ökade också antalet anställda markant under Lövgrens kyrkoherdeår i form av flera präster och två diakonissor (de senare kom från Ersta, ett av väckelsens startade organ för socialt arbete). Lövgren medverkade också till att Gävle blev först i landen med ett församlingshem, vilket invigdes 1896.
Avhandlingen är mycket välskriven och därmed läsvärd. Dock saknar jag två bitar: En bättre motivering till varför man endast undersöker Lövgrens betydelse för församlingsrörelsen fram till 1896/98 - ytterligare ett par år återstod ju innan han blev biskop i Västerås stift år 1900. Och medan hans familjebakgrund belyses så nämns bara hans hustru i ett par bisatser; man undrar om familjeliv och övrigt relationer utanför arbetet spelade någon roll i Lövgrens utveckling.
/ErikJA
Nyberg, Harry Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris. En studie i Nils Lövgrens utveckling 1852-1896/98, Uppsala 1975,237 sidor.
torsdag 3 september 2015
Domen
Det är inte så populärt att tala om en dömande Gud. Varför? Det kan förstås skapa rädsla. Men samtidigt är det ju inte så att vi (i Sverige) i allmänhet är tveksamma inför ett rättssystem med domare som frikänner respektive dömer. Men att Gud skulle döma? Kan det vara ett gott budskap.Ja, svarar Olof Edsinger i boken Domen. Evangeliets bortglömda dimension. Och efter att ha läst boken håller jag med. Det gjorde jag kanske redan innan. Men Edsingers enkla, pedagogiska framställning har hjälpt mig att ännu tydligare se hur Gud som domare visar att Gud är engagerad och bryr sig, att det är en seger för det goda och en del av det kristna hoppet.
Edsingers bok rekommenderas varmt.
/ErikJA
Edsinger, Olof Domen. Evangeliets bortglömda dimension. CredoAkademin 2014, 143 sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)