Volym 12 och 13

Idag kom ett efterlängtat bokpaket. Volym 12 och 13 i den engelska utgåvan av Dietrich Bonhoeffers samlade verk. De omfattar brev, predikningar, föreläsningar med mera från Bonhoeffers tid i Berlin 1932-33 och från Londonåren 1933-35. Spännande! Men när ska jag hinna läsa?

/Erik

Bonhoeffer, Dietrich Berlin 1932-1933, DBW 12, Fortress Press 2009 (eng övers), 650 s.
Bonhoeffer, Dietrich London 1933-1935, DBW 13, Fortress Press 2007 (eng övers), 524 s.

Anna-Lenas sista bok

Igår läste jag Anna-Lenas sista bok. Det är hennes make Simon N Röstin som skrivit en minnesbok, en kärleksbok, efter Anna-Lenas död. I slutet finns också en samling korta texter som Anna-Lena samlade en en anteckningsbok under sin livstid. Den samlingen utgör den egentliga "sista boken", och där finns några fantastiska guldkorn.

Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.

Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."

/Erik

[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.

Gränsens barn

I samband med femtioårsminnet av Andra världskrigets slut utkom Irene Ohlsson med en liten skrift i vilken hon berättar om sin släkts historia och hur kriget drev hennes familj från Karelen. Med värme skildras moderns och faderns familjer och hur Irene tillsammans med sin mor och sina syskon flydde västerut i Finland vid krigets utbrott. Efter moderns död sändes sedan syskonen till fosterfamiljer i Sverige.

För en tid sedan hörde jag ett föredrag om "Kyrkoliv vid Finska vikens inre" av prästen Jonas Nilsson, som verkat där. Även det var gripande.

Karelen och Ingermanland är områden som hör till Sveriges nära grannar. Men så lite jag kan om dem...

/Erik

Ohlsson, Irene Gränsens barn, Broby 1995, 36 sidor.

Post-sermon blues

Tänk att jag på Loppan, en second hand-affär i Höganäs, förra veckan fann inte mindre än tre teologiska böcker jag ville ha. En av dem var Runar Eldebos Det homiletiska rummet. Den säljs för 224:- hos Libris. Jag fick punga ut med hela tio riksdaler.

Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.

Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)

Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.

/Erik

Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.

Kristendomens historiska bakgrund

Inför kommande undervisning om de nytestamentliga brevens historiska sammanhang har jag läst större delen av Bo Reickes Kristendomens historiska bakgrund.

Reicke skriver: "Den nytestamentliga tidshistoriens föremål är det världsliga skeende som bildade evangeliets bakgrund och omgivning."

Det är nyttigt, och stundom till och med uppbyggligt, att läsa om de världsliga skeenden som på flera sätt beredde vägen för kristendomens utbredande.

/Erik

Reicke, Bo Kristendomens historiska bakgrund. Den bibliska världen 500 f.Kr. - 100 e.Kr., SKDB, Stockholm 1967 (översättning från tyskan), 319 sidor + kartor.

Om Alpha

Jag har aldrig gått någon Alpha-kurs, inte heller varit ledare. En del goda vänner har berättat mycket positivt om Alphakurser i deras församlingar. Andra goda vänner har uttryckt en viss skepticism. Nu har jag i alla fall skaffat några böcker om Alpha för att läsa på lite grann.

Den första jag läst heter kort och gott Handboken om Alpha. Den är skriven av Nicky Gumbel, som utvecklade de grundläggande kurser i kristendom som den engelska församlingen Holy Trinity Brompton haft sedan sjuttiotalet till ett mer omfattande koncept för evangeliserande grundkurser i kristen tro.

Handboken går inte så mycket in på innehållet i undervisningen på en Alphakurs, utan tar upp det strategiska tänket och de praktiska arrangemangen omkring en Alphakurs. Lättläst och välskrivet. Insprängda mellan Gumbels kapitel finns också några vittnesbörd från personer som kommit till tro genom Alpha. Inspirerande.

Vilka är då konceptets starka sidor?
- Tydlighet med alltifrån mötestider till innehåll
- En blandning av gemenskap (t ex gemensam måltid, mindre gruppsamlingar och ett veckoslut i lägerform) och kurs (bestämt antal tillfällen, i förväg angivna ämnen och möjligheten att betala för sig).
- Möjligheten att engagera många personer i kursen, som medhjälpare med mera.

Svagheter?
- Färdiga koncept kan vara svåra överföra från ett sammanhang till ett annat.
- En betoning på tredje trosartikeln som verkar gå ut över den första och den andra (med viss reservation för att jag ännu inte läst på mer om innehållet i kursen).

Sist i boken finns några "tillägg", bl a om Alpha och copyright. Känns ganska genomtänkt - man får göra lokala anpassningar, men inte sprida dem.

Jag läser vidare. Har Du erfarenheter om Alpha så skriv gärna en rad.

/Erik

Gumbel, Nicky Handboken om Alpha, Alpha Sverige, Sollentuna 2001, 139 sidor (+ 60 sidor tillägg).

En prisad peruan

Svenska Akademin valde att förra året tilldela den peruanske författaren Mario Vargas Llosa Nobelpriset i litteratur. Detta ledde till stor glädje i Vargas Llosas födelsestad Arequipa och i hela Peru.

Jag har föresatt mig att läsa några verk av Vargas Llosa och i Den sanna berättelsen om kamrat Mayta fann jag följande avsnitt:

"Det vilar något deprimerande över läraren Ubilluz: allt han säger lämnar en bitter eftersmak. Det kanske är en fördom från min sida, men jag kan inte bli kvitt känslan av att han hela tiden är på defensiven och att allt han berättar bara har till syfte att rättfärdiga honom själv."

Jag läste det flera gånger. Så väl beskriver han en känsla som jag känt några gånger i samtal med olik apersoner. En obekväm aning om en dold självrättfärdigande agenda.

I övrigt vet jag inte riktigt om jag tycker om boken... Men en hel del Peru är det i berättelsen.

/Erik