"Ämbetsfrågan har nästan blivit liktydig med frågan om kvinnans möjlighet att vara bärare av Kyrkans särskilda ämbete. [...] Det betyder att de flesta viktiga perspektiv på frågan om ämbetet kommit så i skymundan att frågan om ämbetets identitet och innehåll för många, både ämbetsbärare och församling, har försvunnit ut ur medvetande och omsorg."
Denna iakttagelse gör Bengt Birgersson i introduktionen till boken Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Han är helt rätt ute! Många kristna i Sverige har omedelbart ett svar på frågan om det är rätt eller fel med kvinnliga präster, men kanske inget svar alls på frågan vad en präst är. Därför fyller Birgerssons bok ett tomrum. Äntligen någon som på nytt tar upp ämbetet till behandling ur ett lite bredare.
Birgersson ägnar ganska stort utrymme åt Peter Fjellstedts ämbetssyn. Fjellstedt är intressant ur flera aspekter: Han verkar i Sverige i mitten av 1800-talet (i väckelsetider), har erfarenhet av yttre mission och förståelse för många delar av svensk kristenhet. Ännu större utrymme ägnas sedan åt "Nytestamentliga perspektiv på ämbetet". Spännande är också att Birgersson också vågar ta upp den postkonstantinska (efter stats- och enhetskyrkans tid) situationen och de postmoderna utmaningarna.
Boken är helt ny och skriven som en prästmötesavhandling. Jag köpte den igår och har inte hunnit läsa mer än ungefär hälften, men jag kan redan säga att det är en bok att rekommendera. Tonen är god och framställningen tydlig.
Jag ska läsa mer - och kan kanske återkomma med mer tankar utifrån boken. Men redan nu har jag en fundering som jag inte riktigt finner svar på hos Birgersson: Vilket kriterium används för att skilja på de ord Jesus talar till alla och vilka han talar till apostlarna i deras ämbete? Birgersson menar att missionsbefallningen, men också flera andra ord och uppmaningar från Jesus endast gäller apostlarna - och i deras efterföljd ämbetsbärarna - men jag finner inget kriterium för selektionen.
/Erik
Birgersson, Bengt Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordet ämbete, Församlingsförlaget, Göteborg 2011, 200 sidor.
tisdag 24 maj 2011
onsdag 4 maj 2011
Den gode herden
Ett par timmar av dagen har jag ägnat åt kommentarstudier över Joh 10:1-18. Jesus talar om sig själv med bilder och begrepp från fårskötselns område. Bilderna går i varandra och strukturen är inte solklar.
Ur bokhyllan på Strandhem plockade jag tre kommentarer: Godet, Odeberg och Carson. Den äldsta är Godets från mitten av 1800-talet och ursprungligen skriven på franska, men jag är tacksam för den svenska översättningen. Godet trycker på att avsnittet innehåller tre olika liknelser : Herden (v 1-6), porten (v 7-10) och den gode herden (v 11-18). Han ser en stegring mellan dem, och dessutom att den första är morgonens, den andra middagens och den tredje skymningens. Det är en spännande läsning!
Hugo Odebergs Johannestolkning utkom 1929 och är religionshistoriskt inriktad. Det sägs att Rudolf Bultmann en gång yttrat: "Odeberg är så radikal att jag inte kan följa honom." Något årtionde senare ändrar Odeberg helt inriktning, men en utlovad (?) andra Johanneskommentar utkom aldrig. I sin kommentar till Joh 10 försöker Odeberg svara på de tre problem han menar finns i texten: Hur kan Jesus vara både herde och grind? Hur kan Jesus vara grinden som leder till flocken, samtidigt som flocken använder den? Och vem är tjuven, rövaren, den lejde och främlingen? Odeberg läser alltså samman de tre delarna, men de svar han finner blir aldrig riktigt övertygande. Texten blir dessutom svår för mig att följa när greiska, hebreiska och syriska texter rikligt citeras utan översättning eller transkription.
Långt nyare än de båda andra är D A Carsons Johanneskommentar. Han läser inte isär de tre avsnittet lika hårt som Godet, men följer ändå samma linje. V 7-10 utvidgar temat från v 1-5, och v 11-18 ger en ytterligare fördjupning. Carsons styrka ligger i kommentaren till den den tredje delen där Jesus offerdöd och kärleken mellan Fadern och Sonen utläggs.
Nu ska jag snart rulla hemåt, men kanske kikar jag också i LarsOlov Erikssons kommentar ikväll...
/Erik
Godet, F Kommentar till Johannes-evangeliet, andra delen, Schultz, Uppsala 1878 (översättning fr franska av A Neander), 631 sidor.
Odeberg, Hugo The Fourth Gospel. Interpreted in Its Relation to Contemporaneous Religious Currents in Palestine and the Hellenistic-Orisental World, Almqvist & Wiksell (i distrib), Uppsala 1929, 336 sidor.
Carson, D A The Gospel According to John, Pillar New Testament Commentary, W B Eerdmans, Grand Rapids, 1991, 715 sidor.
Ur bokhyllan på Strandhem plockade jag tre kommentarer: Godet, Odeberg och Carson. Den äldsta är Godets från mitten av 1800-talet och ursprungligen skriven på franska, men jag är tacksam för den svenska översättningen. Godet trycker på att avsnittet innehåller tre olika liknelser : Herden (v 1-6), porten (v 7-10) och den gode herden (v 11-18). Han ser en stegring mellan dem, och dessutom att den första är morgonens, den andra middagens och den tredje skymningens. Det är en spännande läsning!
Hugo Odebergs Johannestolkning utkom 1929 och är religionshistoriskt inriktad. Det sägs att Rudolf Bultmann en gång yttrat: "Odeberg är så radikal att jag inte kan följa honom." Något årtionde senare ändrar Odeberg helt inriktning, men en utlovad (?) andra Johanneskommentar utkom aldrig. I sin kommentar till Joh 10 försöker Odeberg svara på de tre problem han menar finns i texten: Hur kan Jesus vara både herde och grind? Hur kan Jesus vara grinden som leder till flocken, samtidigt som flocken använder den? Och vem är tjuven, rövaren, den lejde och främlingen? Odeberg läser alltså samman de tre delarna, men de svar han finner blir aldrig riktigt övertygande. Texten blir dessutom svår för mig att följa när greiska, hebreiska och syriska texter rikligt citeras utan översättning eller transkription.
Långt nyare än de båda andra är D A Carsons Johanneskommentar. Han läser inte isär de tre avsnittet lika hårt som Godet, men följer ändå samma linje. V 7-10 utvidgar temat från v 1-5, och v 11-18 ger en ytterligare fördjupning. Carsons styrka ligger i kommentaren till den den tredje delen där Jesus offerdöd och kärleken mellan Fadern och Sonen utläggs.
Nu ska jag snart rulla hemåt, men kanske kikar jag också i LarsOlov Erikssons kommentar ikväll...
/Erik
Godet, F Kommentar till Johannes-evangeliet, andra delen, Schultz, Uppsala 1878 (översättning fr franska av A Neander), 631 sidor.
Odeberg, Hugo The Fourth Gospel. Interpreted in Its Relation to Contemporaneous Religious Currents in Palestine and the Hellenistic-Orisental World, Almqvist & Wiksell (i distrib), Uppsala 1929, 336 sidor.
Carson, D A The Gospel According to John, Pillar New Testament Commentary, W B Eerdmans, Grand Rapids, 1991, 715 sidor.
tisdag 5 april 2011
Volym 12 och 13
Idag kom ett efterlängtat bokpaket. Volym 12 och 13 i den engelska utgåvan av Dietrich Bonhoeffers samlade verk. De omfattar brev, predikningar, föreläsningar med mera från Bonhoeffers tid i Berlin 1932-33 och från Londonåren 1933-35. Spännande! Men när ska jag hinna läsa?
/Erik
Bonhoeffer, Dietrich Berlin 1932-1933, DBW 12, Fortress Press 2009 (eng övers), 650 s.
Bonhoeffer, Dietrich London 1933-1935, DBW 13, Fortress Press 2007 (eng övers), 524 s.
/Erik
Bonhoeffer, Dietrich Berlin 1932-1933, DBW 12, Fortress Press 2009 (eng övers), 650 s.
Bonhoeffer, Dietrich London 1933-1935, DBW 13, Fortress Press 2007 (eng övers), 524 s.
tisdag 29 mars 2011
Anna-Lenas sista bok
Igår läste jag Anna-Lenas sista bok. Det är hennes make Simon N Röstin som skrivit en minnesbok, en kärleksbok, efter Anna-Lenas död. I slutet finns också en samling korta texter som Anna-Lena samlade en en anteckningsbok under sin livstid. Den samlingen utgör den egentliga "sista boken", och där finns några fantastiska guldkorn.
Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.
Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."
/Erik
[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.
Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.
Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."
/Erik
[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.
måndag 21 mars 2011
Gränsens barn
I samband med femtioårsminnet av Andra världskrigets slut utkom Irene Ohlsson med en liten skrift i vilken hon berättar om sin släkts historia och hur kriget drev hennes familj från Karelen. Med värme skildras moderns och faderns familjer och hur Irene tillsammans med sin mor och sina syskon flydde västerut i Finland vid krigets utbrott. Efter moderns död sändes sedan syskonen till fosterfamiljer i Sverige.
För en tid sedan hörde jag ett föredrag om "Kyrkoliv vid Finska vikens inre" av prästen Jonas Nilsson, som verkat där. Även det var gripande.
Karelen och Ingermanland är områden som hör till Sveriges nära grannar. Men så lite jag kan om dem...
/Erik
Ohlsson, Irene Gränsens barn, Broby 1995, 36 sidor.
För en tid sedan hörde jag ett föredrag om "Kyrkoliv vid Finska vikens inre" av prästen Jonas Nilsson, som verkat där. Även det var gripande.
Karelen och Ingermanland är områden som hör till Sveriges nära grannar. Men så lite jag kan om dem...
/Erik
Ohlsson, Irene Gränsens barn, Broby 1995, 36 sidor.
onsdag 2 mars 2011
Post-sermon blues
Tänk att jag på Loppan, en second hand-affär i Höganäs, förra veckan fann inte mindre än tre teologiska böcker jag ville ha. En av dem var Runar Eldebos Det homiletiska rummet. Den säljs för 224:- hos Libris. Jag fick punga ut med hela tio riksdaler.
Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.
Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)
Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.
/Erik
Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.
Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.
Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)
Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.
/Erik
Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.
Kristendomens historiska bakgrund
Inför kommande undervisning om de nytestamentliga brevens historiska sammanhang har jag läst större delen av Bo Reickes Kristendomens historiska bakgrund.
Reicke skriver: "Den nytestamentliga tidshistoriens föremål är det världsliga skeende som bildade evangeliets bakgrund och omgivning."
Det är nyttigt, och stundom till och med uppbyggligt, att läsa om de världsliga skeenden som på flera sätt beredde vägen för kristendomens utbredande.
/Erik
Reicke, Bo Kristendomens historiska bakgrund. Den bibliska världen 500 f.Kr. - 100 e.Kr., SKDB, Stockholm 1967 (översättning från tyskan), 319 sidor + kartor.
Reicke skriver: "Den nytestamentliga tidshistoriens föremål är det världsliga skeende som bildade evangeliets bakgrund och omgivning."
Det är nyttigt, och stundom till och med uppbyggligt, att läsa om de världsliga skeenden som på flera sätt beredde vägen för kristendomens utbredande.
/Erik
Reicke, Bo Kristendomens historiska bakgrund. Den bibliska världen 500 f.Kr. - 100 e.Kr., SKDB, Stockholm 1967 (översättning från tyskan), 319 sidor + kartor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)