En av de journalister jag gärna läser är Carl-Henric
Jaktlund på Dagen. Han skriver väl och – såvitt jag kan bedöma – är han
noggrann när det gäller research. Men Jaktlund är inte bara tidningsjournalist,
utan också pastor och författare. När hans bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kom ut för några år sedan
vet jag att den väckte en del uppseende i svensk frikyrklighet.
I boken bearbetar Jaktlund två frågor: Varför försvinner så
många tonåringar från kyrkan när de går in i vuxenlivet? Och vad hände med
tonårens hängivenhet för oss som blev kvar i kyrkan?
Jaktlund låter tre berättelser vävas samman i sin beskrivning
av situationen och försök att finna svar: Israels vandring genom öknen, Emmausvandringen
och den egna livshistorien. Han noterar att kyrkan många gånger varit svag i att
möta de ungas radikalitet och samtidigt hjälpa dem att se nyanser. Han ser att
generationsklyftan ofta tillåtits växa och att unga saknat närvarande
förebilder i församlingen.
Tilltron till församlingen finns i boken liksom längtan
efter att se barnslig tro mogna. Jaktlunds bok pekar på ett problemkluster och
diskuterar vägar framåt, utan att ge förslag på färdiga metoder.
Ett par citat:
Svindelkänslan är det
normala. För saker är just, svåra, stora och breda. När jag var yngre var
svaren mer endimensionella. Jesus var målet, uppfyllelsen av alla drömmar och
all längtan. Så är det fortfarande. Samtidigt är Jesus numera även starten: den
som finner vägen vill gå den, den som finner sanningen önskar praktisera den,
den som lokaliserar livet måste leva det. Nya upptäckter görs, kunskap
fördjupas, perspektiv vidgas. Det kristna livet handlar om att fortsätta söka
honom som man funnit, Jesus är målet men även starten. Det blir aldrig klart.
(s 49)
Känslorna har sin
plats, men måste också veta sin plats. (s 81)
/ErikJA
Carl-Henric Jaktlund Jesus
gick vidare och kyrkan står kvar, Marcus förlag 2009, 160 s.
