Bön för nybörjare

Peter Kreeft är amerikansk katolsk teolog och professor i filosofi. Flera av hans böcker är översatta till svenska. Men på Pingstkyrkans Second Hand i Möndaln hittade jag en lite bok av Kreeft på engelska: Prayer for Beginners, alltså "Bön för nybörjare".

Spännande, tänkte jag, och betalade en femma för boken. Idag har jag läst den. Redan dedikationen på sidan 3 angav bokens inriktning: "Denna bok tillägnas den person som lärde mig be, eller rättare sagt, lär mig att be (med beundransvärt tålamod): Jesus Kristus.
Kreefts enkla framställning av bön har två drag som jag finner mycket värdefulla: Det ena är betoningen av bönens nödvändighet och det andra av bönens enkelhet. Sedan är författaren romersk katolik och det märks i avsnitten om skärselden, helgonvördnad och nåden.

Några goda citat:
"It is a cookbook, not a dinner." (s 12) En nyttig varning till en sådan som mig som hellre löser en bok om något (bön, motion, bakning - you name it), än verkligen gör något.
"We pray to obey God, not to 'play God.'"(s 15)
"God wants us to worry about sins before we sin; the devil wants us to worry after we sin." (s 112)

/ErikJA

Kreeft, Peter Prayer for Beginners, Ignatius, San Fransisco 2000, 125 sidor.

Ljusår och mörkrum

Självbiografier är ofta spännande läsning. Man kommer författaren nära.
Så är det också när man läser Hakon Långströms bok, i vilken han berättar (delar av) sin livshistoria. Den börjar med barndomen i ett prästhem i Uddevalla i mitten av förra seklet. En kärleksfull beskrivning av den fromhet föräldrarna tillhörde, och som förstås präglat Långström. Sedan det naturvetenskapliga intresset och vägen till ingenjörsjobbet på pappersbruket i Hylte. Så plötsligt (?) kallelsen att bli Ordets förkunnare. En snabb kyrklig karriär till domprosttjänsten i Stockholm. Men efter tid på den posten en konflikt med stiftets biskop och Långströms val att lämna tjänsten. 

Det är en intressant berättelse. Och jag ser anknytningspunkter mellan Långströms och min egen. Inte bara uppväxten i ett prästhem och kallelsen att förkunna Guds Ord. Jag känner också igen intresset för naturvetenskapen (även om jag aldrig varit på väg att bli ingenjör) och ett patos för att göra det man uppfattar som rätt (och vara beredd att gå ganska långt för att göra det).

Sedan finns det andra bitar jag har svårare att förstå, och teologiskt finns det en del som skiljer oss åt. Men jag är glad över att fått ta del av Långströms berättelse.

/ErikJA

Långström, Hakon Ljusår och mörkrum, GAudete, Helsingborg 2008, 256 sidor.

Genom stormen

Hans Weichbrodt är präst och inspiratör i Oas-rörelsen. Jag lärde känna honom när han var skolpräst i Credo. Som bibelutläggare är han fantastisk att lyssna till. Därför var det med intresse jag slog mig ner för att läsa Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp. Först intrycket är viktigt - det är en vacker bok.

Boken är ett bibelstudium över Apostlagärningarnas sista två kapitel, som beskriver en resa över ett stormande vilt Medelhav, där hoppet dör om att nå fram till Rom, men föds på nytt. Jag älskar Lukas skildring av resan. Jag läste ur kapitel 27 på vår missionärsavskiljning i juni 2006, om tilltron att det blir som Gud har sagt (27:25).
Så jag har njutit och läst. Och med Weichbrodt som "reseledare" trängt längre in i Apostlagärningarnas avslutning, och följt med på utflykterna till Daniels bok, till evangelierna och andra delar av Bibeln. I boken kommer man också författaren ganska nära. Han gör kopplingar till sin egen vandring med Herren med nedslag i nutid och dåtid. Särskilt låter han en svår period med sorg och dödsrädsla finnas med som en tråd. Och återigen känner jag igen mig - oron över ett extra hjärtslag, eller var det flera, kanske många... I sin nåd låter Herren oro och ångest bytas i tillit och förnöjsamhet.

Ungefär mitt i boken finns Weichbrodts utläggning av Paulus ord "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust". Är det Paulus triumferande: "Vad var det jag sa?" Nä, inte alls. Paulus för "alla på båten till sanningens punkt. När Petrus förkunnade för folket på pingstdagen så gjorde han det mycket klart för alla att de hade syndat och att de därför behövde ta emot Guds förlåtelse. Han förde dem alltså till sanningens punkt angående deras egen synd och därmed deras behov av förlåtelse" (s 68, min fetstil).

En bok väl värd att läsa!

/ErikJA

Weichbrodt, Hans Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp, Livets Ords Förlag, Uppsala 2013, 176 sidor.

Inte undrar på att han kallas Frälsaren

I boken Inte undra på att han kallas Frälsaren har Max Lucado samlat en rad passionstids- och påskbetraktelser. I första delen "Orden" utläggningar av Jesus sju ord på korset. I andra delen, "Korset: Dess vittnen" betraktelser i korsets närhet och i den tredje delen om korsets visdom handlar det om korsets konsekvenser. 

Det är inte en samlad genomgång, i stil med Agne Nordlanders Korsets mysterium, och därför är det svårt att begära att Lucado ska bli heltäckande. Men det ska Lucado ha att han fångar nåden! Om rövaren på korset avslutar han: "Och det får mig också att le när jag tänker på att en flinande före detta straffånge går omkring på de gyllene gatorna. En som vet mer om nåd än tusen teologer." (s 32)
Två andra betraktelser som jag fastnar för är utläggningen av "Kvinna, se din son". Det handlar om avskedets smärta. Den smärtan hör livet till, den smärtan hör tjänsten till. Den smärtan vänjer jag mig aldrig vid - och under mina år som utlandsmissionär, med alla adjö, så växte bilden för mig av himlen som platsen utan avsked. Dit längtar jag.

Och så skriver Lucado i avsnittet "Budbärare i miniatyr" om tårar. "Prinicpen är enkel; när orden saknas som mest, så passar tårar som bäst."

/ErikJA


Lucado, Max Inte undra på att han kallas Frälsaren, Gospel Media, Örebro 2010, 160 sidor.

Den Gudomlige

Under en tågresa igår läste jag en kristen roman av Karen Kingsbury. Jag är glad över att det finns ett ganska stort utbud av romaner av kristna författare, och med en kristen livsyn som lyser igenom tydligt eller mindre tydligt i berättelsen. Sedan får jag lov att tillägga att Kingsbury inte hör till mina favoritförfattare - någon bok om året räcker för min del, men flera jag känner läser henne oftare och gärnare än jag.

Igår läste jag Den Gudomlige som enligt författaren är tänkt att vara en modern berättelse som hämtat sitt grundtema från Maria Magdalena i Nya testamentet. Den Gudomlige är en berättelse om en, och så småningom två, kvinnors utsatthet, förnedring och upprättelse.

Det är svårt att läsa om ondska, också i romanens form. Och trots berättelsens starka skildring av upprättelsen, av evangeliet, så dröjer sig en mörk känsla kvar efter avslutat läsning. Men kanske finns där också en poäng - i mötet med mörkret stärks bönen i mig: Kyrie eleison. Marana tha. (Herre förbarma dig. Herre, kom snart.)

När jag skriver om Kingsbury - det kan dröja till nästa gång - så vill jag passa på att rekommendera en mycket god film som bygger på en av hennes böcker: Som maskrosfrön för vinden med Mira Sorvino och Berry Pepper i huvudrollerna.

/ErikJA

Kingsbury, Karen Den Gudomlige, KM & Bornelings, Forserum 2007, 274 sidor.