Dagens bibelord

Läser Hesekiels bok. En av de tyngsta i Bibeln, tycker jag. Svårt att finna den röda tråden i boken, och bitarna vill inte riktigt falla på plats. Kanske dags att ska en enkel kommentar till boken och göra ett lite mer ambitiöst försök att förstå.

Men denna gång blir det en vanlig genomläsning. Och så gläder jag mej över bilder och ord som träder fram ur texten. Idag läste jag:

Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva. (Hes 18:32)

En vers som kombinerar Guds helighet och Hans kärlek och pekar på det erbjudande han ger: Följden av att leva ett liv i uppror mot Gud är - och måste vara - dom och död, men Han vill något annat. Därför vänd om och ta emot vad Gud har att ge. (Jfr Mark 1:14-15 o Joh 3:16)

/Erik

Ingångar i en postmoderna värld

Några år har jag prenumererat på ingång, Johannelunds teologiska skriftserie. Den är ibland grymt bra, och ibland ganska slätstruken. Jag upptäckte ingång när de gav ut ett dubbelnummer med titeln "Hur hittar jag en bra bibelkommentar?" (nr 1-2/2001), och sedan dess prenumererar jag.

Samma år, 20010, skrev Tomas Nygren en bra artikel om postmoderniteten och hur kyrkan kan möta dess utmaningar. Under rubriken "Några slutsatser för det kristna arbetet" skriver Nygren (jag återger klipp från sidorna s 46-48, med Nygrens numrering kvar):

1) Insikten om att vi står i delvis nya frontlinjer är absolut nödvändig. ... Förkunnelse med en kvarlevande front mot gamla tiders lagiskhet svarar inte mot den vägledning hon [den unga postmoderna människan] söker. ... I en ung postmodern generation är problemet snarast det motsatta. Världen är ett mångfaldens vida öppna fält. Man saknar både vägledning och djupa relationer.

2) Vi har i svensk kristenhet i långa tider haft som strategi att "sänka trösklar", och framstå som mer "allmänmänskliga". ... Dock är denna typ av strategi en ren katastrof i postmodernitetens kultur där allt utvecklas mot att bli subkulturer.

3) "Jesuskoncentration" är betydligt mera strategisk än ett allmänt tal om Gud. Det allmänna talet om Gud blir snarast ett opersonligt tal om en kraft eller kärleksprincip. Båda dessa finner jag vara mindre lyckade. Jag vill på inget sätt förneka att Gud är kärlek, men ingen av dem ger ett tillräckligt uttryck för Gud som en personlig Gud.

4) Gemenskapsbyggande är av högsta vikt i en församling idag. ... Genom att satsa på gemenskap svarar vi både mot ett stort behov och ärmed och skapar en nödvändig "motkultur" inom ett visst område.

5) Musik- och sångarbetet har en oerhörd betydlese. Det är genom musiken de flesta låter viktiga delar av sin identitet formas och speglas.


6) "Helhetsbristen" många lider av tar sig bl a uttryck i att man upplever ett behov av att bli mött till hela sitt jag. Vi behöver därför möta både sociala behov, känsla, intellekt och vilja hos en människa.


7) Former som uttrycker att allt är "färdigkonstruerat" lockar inte. Den enskilde behöver få uppleva att han/hon är med och konstruerar formen.

Detta är spännande läsning! Och det sätter igång så mycket fler tankar än dem som har med min läskurs att göra.

/Erik

Tomas Nygren, "Det kristna arbetet och postmodernitetens människa", ingång, nr 3/2001, s 38-48.

Lag och evangelium uppdaterat

Jag har nu läst ett par hundra sidor av Leif Andersens homiletik. Äntligen har jag kommit fram till det kapitel som fick mej att köpa så dyra danska böcker: "Kap 6: Lov og evangelium opdateret".

I luthersk predikokonst är begreppsparet lag och evangelium helt centralt. Jag har funderat över det strävsamma paret under några månader. Inte känt mej helt bekväm med allt jag läst om lag och evangelium (t ex C. F. W. Walther). Jag har tyckt att jag inte riktigt greppat hur lag och evangelium ska tillämpas som homiletisk princip idag.

Andersen är verkligen spännande och utmanande. Vad sägs om följande citat?

"Al homiletisk fornyelse till trods hører denne grundlæggande skelnen mellem loven og evangeliet til det universelle i den kristne didache. Den er ikke Martin Luthers fikse idé eller en subkulturel specialitet. Den er suprakontekstuel i samme forstand, som Guds eget vesen er det. For den stammer fra og udtrykker Guds eget væsen." (s 199)

Men Andersen menar också att förkunnelsen av lag och evangelium ska uppdateras. Jag läser vidare, och funderar på om han gör det på ett gott sätt. Vissa av hans tankar ligger ganska väl i linje med vad jag själv kom fram till när jag läste Bonhoeffers Etik i våras, men annat förvånar mej mer.

Och så kommer plötsligt Andersen till Walthers bok The Proper Distinction Between Law And Gospel (1897) och konstaterar att den är en "klassisk, betongluthersk homiletik". Den är inte anpassad till 2000-talet - hur skulle den kunna vara det? - men Andersen menar likväl att Walthers arbete "lyser av sjælesørgersik indsigt og fokus på tilhørereren". (s 224)

Jag får nog läsa Walther igen. Men först ska jag läsa ut Andersen.

/Erik

Leif Andersen Teksten og tiden. En midlertidig bog om forkyndelsen, Band 1 och 2, Kolon, Fredericia 2006.

Kyrka i kyrkan

En kollega satte en bok i handen på mej häromdagen. -Den här ska du läsa, sa han. Jag tittade på boken och konstaterade att det var en teologisk doktorsavhandling på nästan 500 hundra sidor. -Jovisst, sa jag, den verkar spännande, och lade den på bordet framför mej. När jag skulle gå en stund senare satte han åter boken i handen på mej och försökte få mej att förstå att jag skulle låna den.

Ok, that's what friends are for, tänkte jag och tog med den. Men imorgon ska jag lämna tillbaka den. Jag har läst mellan 100 och 200 sidor och insett att jag behöver köpa den för att kunna läsa senare, göra mina små understrykningar och anteckningar på insidan av den bakre pärmen.

/Erik

Mikkel Vigilius Kirke i kirken. Luthersk vaekkkelsekristendom - fra kirkelig bevaegelse over organisation til kirkeligt opbrud, LogosMedia, Hilleröd 2005.

Postmodern

Nu har jag börjat läsa homiletik (=predikolära/predikokonst) på danska, som jag tidigare aviserat på bloggen. Har läst 80 sidor av Leif Andersen Teksten og tiden och är mycket fascinerad av på hur stort allvar författaren tar sin samtid. "Skal jeg kunne förkynde i min samtid, må jag blive samtidig med den - syn-kron!"

Och så gör Andersen ett försökt att skissera det som är kännetecknande för den postmoderna tiden. Han föreslår två överskrifter att sätta på det postmoderna: "Intethed og fragmenter".

Det senare beskriver han utifrån en annan författares (Lars Qvortrup) beskrivning. I det postmoderna är subjektet inte centrum - som många tror - utan det är frånvarande:


"Såväl den pre-moderna deocentrismen (det enkla samhället) som den moderna antropocentrismen (det komplexa samhället) är förbi. Vi lever nu i det hyperkomplexa samhället: det är en komplexitet av ett helt annat slag än den vi tidigare sett, en komplexitet utan fast centrum eller en enda uppsättning tolkningsprinciper. Där det moderna sätter människan i centrum, så har det postmoderna inget centrum. Inte ens människan finns i centrum. " (min översättning, s 76)

Visst blir man sugen på att läsa vidare och utmanas att förstå vår samtid?

/Erik

Leif Andersen Teksten og tiden. En midlertidig bog om forkyndelsen, Band 1 och 2, Kolon, Fredericia 2006.

Frid och fred (Rom 5)

I Romarbrevets femte kapitel gör Paulus en nystart, med avstamp i det han sagt i de första fyra kapitlen: Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro (5:1). Detta är alltså summan av undervinsningen så långt i brevet. Nu går han över till vad denna radikala förändring av människans ställning inför Gud innebär. Den första konsekvensen är att vi har frid med Gud (5:1).

Både det grekiska ordet (eirene) och det hebreiska ordet (shalom) betyder både fred och frid. Så man skulle kunna översätta att "vi har fred med Gud". Jag vet inte om det skulle vara bättre, men ordet "fred" är på svenska tydligare som relationsord. Fred är något man har (eller inte har) med sina grannar, grannländer, eller någon annan. Det krävs två parter för fred.

Den betydelsen har de bibliska orden för frid/fred. De är relationsord. Det handlar inte om att "lämna någon i fred", eller någon flummig betydelse av frid som en känsla eller sinnesstämning.

Paulus beskriver att relationen mellan Gud och mej, genom Jesus, återupprättats.

Jag gillar relationsord.

/Erik

Skuld och skam

Just nu läser jag en mycket bra bok om skam och nåd: Shame & Grace. Healing the Shame We Don't Deserve. Fantastiskt spännande, och aktuell i en tid som är så fylld av skam- och skuldkänslor. Jag får återkomma med någon form av sammanfattning eller recension när jag läst mer.

En bra, översiktlig, artikel på samma område finns förresten i senaste numret av tidningen Till Liv. Psykologen Mattias Engström skriver där om "Fri och förlåten eller tyngd av skuld och skam?"

/Erik

Lewis B Smedes Shame & Grace. Healing the Shame We Don't Deserve, Harper One, New York 1993. (Svensk översättning: Skam, skuld och befrielse, Libris, Örebro 1993.)

David och Abigail

För ett par veckor sedan fick jag ett trevligt mejl från en god vän. Han berättade lite om sin vardag: jobb, församlingsliv, etc. Och så på slutet: "Jag har ett gäng bibelfunderingar. inget akut, men det står mycket intressant i bibeln att begrunda."

Det är härligt att få ett sådant mejl - som vittnar om ett vardagsliv med bibelläsning.

Det passade mej dessutom ganska bra då jag själv läst Samuelsböckerna de sista veckorna. Idag skrev jag ner några av mina tankar om mötet mellan David och Abigail (läs gärna 1 Sam 25):

"Visst är det en ganska märklig berättelse. Hela den delen av Davids liv var ju lite av en Robin Hood-tillvaro. Jag undrar hur David själv tänkte. Jag menar han visste att han var smord till kung, men det mesta gick emot honom och han fick leva som fredlös. Samtidigt finns det ju en enorm respekt för Herrens smorde - han vägrar slå tillbaka mot Saul.

När det gäller familjeliv så finns det ju i GT en mer flexibel hållning till polygami. Jag har svårt att förstå det, dels eftersom monogamin är så mycket bättre (och förefaller ju också vara det ursprungliga) men också för att jag inte funnit några exempel på lyckliga polygama äktenskap i GT. Hela patriarkhistorien är ju fylld av tragiska familjer. Och David och Salomo...

Jag tror att en bra läsning av historien om Abigail och David är att läsa den i jämförelse med berättelsen om David och Batseba (2 Sam 11-12). I förhållande till Batseba, till Urai, till sina stridande undersåtar, till Gud, till ALLT gjorde David fel den gången. Äktenskapsbrott, maktmissbruk, mord...

När det gäller Abigail finns det istället föredömliga handlingar: En hustru som är trogen och visar stor lojalitet med sin dåliga man och räddar hans liv. Genom Abigails ingripande räddas hela hushållet, med tjänare osv. Dessutom räddar hon David från att tillgripa våld.

När mannen sedan dör vet jag inte riktigt vad som väntade Abigail. Har dålig koll på arvsreglerna - stod hon skyddslös? Att vara änka var att vara utsatt. David blir hennes återlösare...

Visst är det en märklig historia, men jag tror inte att Guds plan var att fixa en extra fru till David. Och jag tror inte att David heller var på jakt efter en extra fru under sitt liv som fredlös."

/Erik

Du kallar dig jude... (Rom 2)

Ett av de stora exegetiska diskussionsämnena är hur Paulus såg på sin judiska bakgrund, och överhuvudtaget vad som var den stora kontroversen mellan de första kristna och judarna. Jag har skrivit om det tidigare här. En del exegeter menar att varken den för-kristne Paulus, eller hans judiska landsmän i allmänhet, trodde sej bli rättfärdiga genom att uppfylla lagen. Man menar att det är en luthersk efterkonstruktion. Jag tror det ligger något i kritiken, men är inte beredd att följa forskare som E P Sanders, J G Dunn eller N T Wright så långt på vägen.

I Romarbrevets tidiga kapitel är Paulus så tydlig med att det i hans samtida judendom fanns starka strömningar i vilka en judes rättfärdighet hängde på något annat än tron. Carl Olof Rosenius räknar i sin kommentar till Rom 2:17-20 upp sex "förmåner" som för judarna riskerade att bli, och för några hade blivit, till en falsk grund för rättfärdigheten:

"Uti de verser, 17-20, som nu ligga framför oss, uppräknar han dessa förmåner och det i sex särskilda punkter: 1. att de bära namnet judar; 2. att de äga Guds skrivna lag; 3. att de hava den sanne Guden till sin Gud; 4. att de känna hans vilja; 5. att de därför kunna med bestämdhet urskilja vad gott och ont är; och 6. kunna vara andra lärare." (s. 78)

Det är inte bara de egna gärningarna som kan bli en falsk grund att bygga på, en falsk grund för en återställd relation med Gud, en falsk grund för att tillhöra Guds utvalda folk. Det finns många falska grunder...

...men det finns bara en sann: Tron på Jesus Kristus.

/Erik

Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931.

En reflekterande praktiker

Fyra gånger om året kommer Evangelical Missions Quarterly (EMQ), en av de tidskrifter jag prenumererar på. Jag läser den alltid med intresse, kanske inte alla artiklar, men 3-4 artiklar i varje nummer är alltid läsvärda. Den utmanar mej att tänka vidare kring mission och missiologi, ofta ganska praktiskt och konkret.

Det senaste numret, EMQ 2009, 45:4, har flera artiklar på ämnet "ledarskap i mission". Det bästa (?) bidraget står Kirk Franklin för. (Inte gospelstjärnan Fraklin, utan Folk & Språks internationella ledare. Läs en intervju på svenska med Franklin här.) Han ställer frågan: "Hur kan man bli en reflekterande praktiker som missionsledare?"

Jag är ledare på en väldigt låg nivå, men tycker ändå att bara begreppet är utmanande. Jag vill också bli en reflekterande praktiker.

/Erik

Afrikansk teologi

Det är oerhört spännande att läsa teologi från Afrika, Asien och Latinamerika. Inte alltid enkelt, ibland är det så mycket som är kulturellt främmande för mej, men spännande. Sedan är det förstås inte så att teologi är bra bara för att den kommer från ett visst område.

Just nu kämpar jag med en antologi som heter The Gift of Grace. The Future of Lutheran Theology. Det är en tjock volym med bidrag av lutherska teologer från olika länder. De flesta bidragen är dock skrivna av västeuropéer och nordamerikaner. En del är tänkvärt, annat mer... ja, jag vet inte... mindre tänkvärt och än mindre trovärt.

Men så kommer jag till ett bidrag som heter "The Theology of the Cross: Does It Make Sense to Africans?" av Fidon R Mwombeki, Lutherska kyrkan i Tanzania. Han skissar bakgrunden till Luthers begrepp theologia crucis (korsets teologi) och avfärdar sedan att det är ett centralt begrepp för Luther. Att denna teologi dessutom ibland formulerats så att alla kristnas lidande främst ska ses som lidande i Kristus' efterföljd menar Mwombeki blir helt obegripligt i an afrikansk kontext.

Afrika lider - sjukdom, fattigdom, rasism - och mycket av lidandet är direkt eller indirekt tillfogat av andra människor. Det är inte ett lidande för Kristus! Därför måste en lidandets teologi omfatta mer än att "allt lidande är lidande för Kristus".

Korsets teologi vill Mwombeki på den afrikanska kontinenten ersätta med en "blodets teologi". Blodet talar i en afrikansk kontext om liv och förbund/förening, om offer och försoning.

Jag ska nog försöka hitta mer att läsa av Fidon R Mwombeki.

/Erik

Gregersen, Nils Henrik (red), Holm, Bo (red) et al The Gift of Grace. The Future of Lutheran Theology, Fortress Press, Minneapolis 2005.

EFS skjuter

Inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, finns en levande vision om att plantera/bilda nya EFS-grupper och missionsföreningar på olika håll i Sverige. En satsning på inremission som är lovvärd! Som en del i arbetet har man sammanställt en bok Nya skott från gamla rötter.

Innehållet är sorterat under tre rubriker: I) Grund för nyetablering (med ett ljuvligt bidrag av Anders Sjöberg); II) Nusituation och framtidsscenarier (med ett mycket läsvärt kapitel av Per-Eive Berndtsson); III) Vägar framåt och tecken på hopp (med ett tiotal korta bidrag från olika nysatsningsprojekt). I ett par appendix finns en foldertext från 2007 om nyetableringsvisionen och förslag på normalstadgar för nya grupper/föreningar.

Det är en läsvärd bok, även för dem som inte tillhör EFS. För den som brinner för församlingsplantering och för mission i Sverige borde den nästan vara obligatorisk läsning.

/Erik

Laspers, Torbjörn (red) Nya skott från gamla rötter. En bok om EFS nyetableringsarbete, EFS, Uppsala 2007.

Homosexualitet igen (Rom 1)

Romarbrevsläsningen fortsätter, men jag har hoppas tillbaka lite grann för att få med mej lite mer undervisning och kommentarer. En för del med kontinuerlig bibelutläggning - i predikoform eller i kommentarskrivande - är att man helt enkelt får ta upp det man stöter på i texten. Bibelordet sätter agendan så att säga. I Carl Olof Rosenius Romarbrevsutläggning läser jag om Rom 1:18-32.

Rosenius' språk kan man nog beskriva som mustigt och ålderdomligt. Han skriver om homosexuellt umgänge som "denna onaturliga hednastyggelse". Men det som jag fann intressant hos Rosenius var att han konstaterar att detta bedrivits "icke blott i Sodom, utan ock bland de mest bildade hedningar, såsom grekerna och romarna, vilkas utmärktaste poeter, som skulle innehava sitt folks högsta bildning, icke ens känt blygsel vid att med denna orenhet smutsa sina dikter. Till en sådan grad hade de blivit dårar, när de höllo sig för visa." (s 55, mina fetstilar)

De senaste årtiondena har Sveriges befolkning, liksom stora delar av västvärldens, utsatts för en massiv lobbyverksamhet för acceptans av utlevd homosexualitet. I främsta ledet har ofta stått en liten klick av homosexuella konstnärer och intellektuella. Varför? Och varför har inflytandet blivit så stort?

En del av förklaringen finns i Rom 1. Paulus skriver: "Fastän de kände till Gud [genom naturen och samvetet], prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar." (Rom 1:21-22) I den följande versen beskriver sedan Paulus hur dyrkan av Gud byttes mot dyrkan av "bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur". Dessa bilder har alla upphovsmän och upphovskvinnor.

Är det så att konstnärskap är ett något som på extra tydligt sätt kan ställas i Guds tjänst eller i uppror mot Gud? Att det är antingen eller? I Andra Mosebok kan man finna exempel på hur konstnärskapet kan ställas i Guds tjänst (som vid tillverkningen av tabernaklet) eller mot Gud (när man gjorde guldkalven).

Man hör ofta att det är en konstnärs uppgift att tänja på gränser, att provocera, etc. Jag har ibland frågat mej om det är sant. Varför skulle det vara så? Ofta tror jag det handlar om att om en konstnär inte genom sin skicklighet lyckas få uppmärksamhet för sin konst, då ligger det nära till hands att provocera sej fram till uppmärksamheten. Men bryter "tabun", man exploaterar, man förblindas av sina falska föreställningar, så att mörkret sänker sej.

/Erik

Skrev för ett tag sedan så här om Rom 1 och homosexualitet.

Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931