Herrnhutismen

En av de kristna rörelser som kom att prägla den nyevangeliska väckelsen i Sverige under 1800-talet var herrnhutismen. Genom utsända diasporaarbetare, via litteratur och så småningom genom lokala församlingar i bl a Stockholm och Göteborg kom rörelsen med rötter i Böhmen (i nuvarande Tjeckien) och sitt främsta fäste i Herrnhut (i tyska Sachsen) att utöva ett stort inflytande generellt på svenskt kyrkoliv och särskilt på väckelserörelserna.

De sista veckorna har jag läst två böcker om herrnhutismen som utkom under 2016. Den ena är en populärt skriven monografi, den andra ett akademisk antologi.Mike Boije har skrivit Ingen av oss lever för sig själv. Boije (f 1985)är teologistuderande och verksamhetsutvecklare för Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg. I sin bok undersöker han herrnhutismens rötter, som han följer till det förreformatoriska Böhmen och Jan Hus, rörelsens etablering på greve Zinzendorfs gods i Sachen och sedan dess spridning genom väckelse och mission. Författaren har valt att i stort följa utvecklingen kronologiskt i 10 kapitel, med ett antal tematiska ”mellanakter” inlagda. De sista två kapitlen ägnas åt herrhutismens ankomst till och etablering i Sverige.

Ingen av oss lever för sig själv har sin styrka i att den är lättillgänglig och man följer lätt herrnhutismens utveckling, att man lär känna Hus, Zinzendorf och ytterligare några centralgestalter samt  att rörelsens viktiga missionsinitiativ lyfts fram.

Men boken har också svagheter. Den största är språkets ojämnhet. Uttryck som att bli ”utnämnd till kättare” (s 18), att man i en släkt hade ”för vana att gå bort tidigt” (25) eller få sin ”examination i teologi” (91) borde korrigerats innan utgivning, liksom att man borde bestämt sig för hur namn skulle återges. John Rockybana (20) är en felstavning av den engelska formen av Jan Rokycana, greve Zinzendorfs far hette kanske Georg (inte George, 25) och Lissa i Polen skrivs oftare Leszno (22). Författaren understryker vikten av det som skedde 13 augusti 1723 då församlingen i Herrnhut påtagligt upplevde Andens närvaro och vilket ledde till att man senare såg händelsen som församlingens grundläggningsdag. Men kunde det inte skildras med ord, i stället för med "ett pang bang kadunk kom Guds kraft, förlåtelse, kärlek och inte minst han själv genom den helige Andes närvaro” (58, min kursiv).

Boijes bok kan fungera som en enkel introduktion till herrnhutismens historia, men inför en eventuell ny utgåva är en grundlig översyn nödvändig.

Christer Ahlberger och Per von Wachenfeldt är redaktörer för Den glömda kyrkan- Om Herrnhutismen i Skandinavien. Bokens bakgrund är en tvärvetenskaplig konferens i Göteborg i september 2013 kring herrnhutismen. Åtta bidrag finns i antologin och författarena är historiker, kulturhistoriker, musikvetare och kyrkohistoriker.

Christer Ahlberges inledande bidrag ”’Vi skall bära namnet med skam’ – om Herrnhitismens som kyrka eller sekt” (s 11-28) ger en värdefull översikt av herrnhutismen ankomst till och inflytande i Skandinavien. Jan Samuelssons artikel ”Adeln och väckelsen under 1700-talet – Några reflektioner” (61-70) lyfter också viktiga perspektiv. Herrnhutismens kopplingar till överklassen var tydliga i en tidg fas, även om det blev gräsrötterna som i stor del utgjorde väckelsens folk senare. Och Pieter Boons skildring av en svensk missionsbiskop är lysande: ”Sketch of Hans Peter Hallbeck (1784-1840) – missionary, theologian, educator, bishop, historian” (117-161).

Den glömda kyrkan kan rekommenderas alla som har intresse av svensk väckelsehistoria i allmänhet och förstås dem som vill veta mer om herrnhutisemn i synnerhet.

/ErikJA

Boije, Mike, Ingen av oss lever för sig själv: herrnhutismens uppkomst, framfart och verkan i världen, Sjöbergs Förlag AB, Örebro, 2016, 177 s.

Ahlberger, Christer & Wachenfeldt, Per von (red.), Den glömda kyrkan: om herrnhutismen i Skandinavien, Artos, Skellefteå, 2016, 213 s.