Studieskuld

Jag har en studieskuld från föregående akademiska år. Inte en studie-låns-skuld. Det har jag också, men den är både äldre och tråkigare. Nej, min studieskuld består i att jag på en av de tre kurser jag anmälde mig till ifjol ännu inte har inkommit med redovisning. Kursen heter Skammens teologiska problematik och ges vid Johannelunds Teologiska Högskola.

Det är ett spännande område att studera och reflektera över. Att människor idag känner mer skam än skuld tror jag är en riktig iakttagelse. Sedan kan man konstatera att "skam" blivit lite av ett modebegrepp - även på teologins område finns trender och mode. En del som idag kallas skam skulle tidigare faktiskt beskrivits som skuld, eller i termer av självförakt. En tendens är att skam behandlas mer som känsla än som socialt fenomen. Kanske kan jag återkomma till ämnet. Det beror på om jag tycker att min hemtentamen blir bra...

I kurslitteraturen ingår flera böcker som arbetar med vilka utmaningar som övergången från modernt till postmodernt ställer på kyrkan och på förkunnelsen. Det är verkligt spännande. Ett exempel är Jimmy Long som beskriver övergången "Moving from Modern to Postmodern" under följande rubriker:

- From Word to Image

- From Detached to Participant

- From Didactic to Narrative

- From Knowledge to transformation

- From Inward Focused to Outward Focused

Spännande! Får se om jag kan reglera min studieskuld inom en inte alltför avlägsen framtid.

/Erik

Jimmy Long Emerging Hope. A Strategy for Reaching Postmodern Generations, IVP Books, Downer Grove 2004 (2nd edition), 251 sidor.

Kyrkoårets helger

Kunde inte motstå att köp en bok på Åhus missionsgård igår: Kyrkoårets helger av Sven O Berglund. De senaste åren har jag funderat en del över kyrkoåret - dess funktion, pedagogik, historia etc. Så det var med ganska stora förväntningar jag öppnade den lilla boken - nu skulle jag få lära mej mer!

Men... nä... Inte så mycket historisk bakgrund till varför det blivit som det blivit. Inte så mycket reflektion om huruvida de olika firningsdagarna fungerar. Lite märkligt urval av vad som kommit med. Små betraktelser och personliga minnen blandat med lite exegetik och historia.

Martin Lönnebo säger (i sin Homiletik) att man ska predika i kyrkoåret, inte om det. Det får jag inte heller hjälp med av Berglund.

Jag - och kanske också andra - behöver något bättre. Kanske någon har boktips?

/Erik

Berglund, Sven O Kyrkoåretshelger, Församlingsförlaget, Göteborg 1996, 96 sidor.

Var är hemma? Del 2

Vi har de flesta av våra saker antingen i flyttlådor i källaren eller i tunnor och lådor ute i stallet. Vi trivs hos mina svärföräldrar, men längtar till den dag vi kan flytta in i något eget. Därför talade följande stycke ur Mitch Alboms Alberts sista önskan särskilt till mig idag när jag läste det:

"En soldats flicka, vars pappa hade förflyttats till en fjärran post, satt på flygplatsen bland familjens torftiga tillhörigheter. Flickan var sömnig. Hon lutade sig mot byltena och persedelpåsarna.

En kvinna gick förbi, stannade till och klappade henne på huvudet. -Stackars barn som inte har något hem, sa hon.

Barnet tittade förvånat upp. -Men vi har ett hem, sa hon. Vi har bara inget hus att ha det i."

/Erik

Mitch Albom Alberts sista önskan, Forum, Stockholm 2010, 274 sidor. (Eng originalet Have a Little Faith 2009.)

Drevet går

”Nyhetvärdet får aldrig gå ut över människovärdet”, skriver prästen och terapeuten Göran Larsson i ett avsnitt om social skam boken Skamfilad. Han konstaterar att media gömmer sig bakom fina ord som tryckfrihet, yttrandefrihet och nyhetsvärde, men ofta glömmer människan bakom storyn. ”Att vilja veta är inte det samma som att ha rätten att få veta.”

I en ny bok på Natur & Kultur skriver journalisten Anders Pihlblad om vad det innebär att vara utsatt för ett massmedialt drev. Som medarbetare på en kvällstidning och senare som politisk reporter på TV4 hade han flera gånger varit med i den jagande gruppen, men efter att ha fångats på bild när han festade till det med en av statsministerns närmaste medarbetare var det plötsligt ombytta roller. Pihlblad berättar sin historia. Utan försök att försvara sitt handlande, beskriver han upplevelsen av att vara lovligt byte i en jakt på sensation.

Erfarenheten ledde Pihlblad till att fundera vidare på de mekanismer som drar igång vid ett mediadrev, och på hur den som drabbas upplever det. I boken varvas stycken ur intervjuer med personer som hamnat mitt i skiten – Liza Marklund, Mona Sahlin, Lars Danielsson, Jan O Karlsson, med flera – med värderingar av hur media framställt saker jämfört med hur det verkligen förhållit sig.

Det är en gripande bok. Den handlar om människors vars liv förstörts, ibland på grund av ett eller flera egna misstag, men fler gånger på grund av medias orättfärdiga behandling (och förstås allmänheten som köper det). En del har gått stärkta ur krisen, men få tycker det varit värt det.

Bland dem som Pihlblad intervjuat saknar jag en: Sigvard Marjasin. Landshövdingen som i media skoningslöst dömdes som fifflare. I rätten blev han helt friad från misstankarna. Men var det för sent? Alla visste ju redan hur det låg till. Jag kan inte tänka mig att Pihlblad inte sökt Marjasin för en intervju. Det är nog snarare så att Marjasin fortfarande nästan femton år senare inte orkar eller vill tala om det. Bränt barn…

Pihlblad inleder sin bok med att referera till sin egen journalistutbildning. Jag hoppas att Drevet går. Om mediernas hetsjakt blir obligatorisk läsning på vårt lands journalistutbildningar.

/Erik

Pihlblad, Anders Drevet går. Om mediernas hetsjakt, Natur & Kultur, Stockholm 2010, 356 sidor.

Larsson, Göran Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv, Verbum, Stockholm 2007, 273 sidor.

Vägen genom

För tredje eller fjärde gången har jag läst Torgny Wiréns Vägen genom. Det är en självbiografisk skildring av hur författaren i tjugoårsåldern förlorade sin tro och sedan genom en tämligen skoningslös jakt på sanningen återfann den. Det är en berättelse som berör mig, kanske lite extra för att Wirén rör sig från teologins område in på sjukvårdens ibland. Han är lite av en naturvetenskaplig teolog - och det är ju jag också.

Att läsa teologi vid ett svenskt universitet för trettio år sedan var nog inte så uppmuntrande - och det moderna dominerade fortfarande ganska stort. Wiréns sökande efter sanning och krav på Bibeln när det gällde trovärdighet möttes inte med så mycket uppmuntran. När jag läste, för femton år sedan, var det mer öppet - var och en fick tro lite mer som man ville. Men jag har svårt att tro att kvaliteten på den teologiska undervisningen vid de statliga universiteten blir bättre och bättre.

Wirén gör det enda rätta. Som teol stud ser han till att komplettera studierna med litteratur som aldrig rekommenderas på universitetet, med besök på fria institutioner och med uppsatser som håller så hög kvalitet att de inte kan underkännas, trots att ämnesval och slutsatser inte är dem som är populärast i den moderna teologi. Jag undrar om jag inte har en av Wiréns uppsatser i någon av mina hyllor, men kaoset efter flytt och magasinering gör att jag inte hittar den... Får se om jag läser den nästa sommar.

/Erik

Torgny Wirén Vägen genom. En sanningssökares kamp, Salt &Ljus, Haninge 1987, 126 sidor.

Wirén har en egen hemisda, klicka här.

Psalmer och människor

Ofta i kyrka eller missionshus bläddrar jag bak till författar- och tonsättarregistret för att kika på de biografiska notiserna. De säger inte alltid så mycket, men ändå något om de systrar och bröder som gett oss alla goda psalmer och sånger. Ibland är en text sådan att man funderar på vilka upplevelser som ligger bakom, eller vilken fromhetstradition, eller kanske i vilken landsända författaren verkat.


Igår köpte jag en härlig bok av Olle Nivenius, tidigare biskop i Lund och ordförande i den kommitté som arbetade fram den senaste svenska psalmboken. Han delar med sig av sin stora kunskap och berättar om några psalmers tillkomst. Några av mina favoriter i SvPs-86 finns med:


I tro under himmelens skyar (SvPs 228) har de sista åren blivit mig alltmer kär. Den talar om tro och tradition, men också om sakramentens säkra grund och om ropet om väckelse. Nu vet jag att det är en Norrlandspsalm. Göran Widmark född i jukkasjärvi 1910, skrev tre av verserna en kväll i januari 1945 i samband med en missionärsvigning. Nivenius konstaterar att få sånger "på ett så varmt och naturligt sätt förenar olika strömningar i svenskt kyrkoliv." (s 44)


En annan yndlingpsalm är Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (SvPs 38). Bakgrunden är förstås Filipperbrevet 2. Olov Hartman uttryckte att en psalm ska vara "hårt smidd". Det är För att du inte. Den är så tät och fylld av Bibel, av förundran inför Kristus' person och verk, av lovsång så att varje gång jag sjunger den vill jag böja knä inför min Herre och Frälsare.


Och en tredje favorit: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (SvPs 89). Det är nog den mest radikla missionspsalmen i SvPS, åtminstone bland "nykomlingarna". Upphovsman är Hilaire Nkounkou. Född 1923 och rektor för ett eologiskt seminarium i Kongo. Under sextiotalet satt han periodvis fänglad för sin tros skull och 1970 - efter fångenskapsperioderna - skriver han den fantastiska och överlåtna sången.


Det är härligt att sjunga Guds lov!


/Erik

Nivenius, Olle Psalmer och människor, Verbum, Stockholm 1991, 148 sidor.

En avgående biskop

Biskop Aurelius i Göteborg önskar gå i pension. Två skäl anges på Göteborgs stifts hemsida: hälsoskäl och önskan att skriva. Det första förstår jag, det senare kanske inte. Men hur-som-helst kan det ju då vara intressant att läsa något av Aurelius för att veta om de kommande verken är något att se framemot eller undvika.

Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.

Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.

Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.

Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:

-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)

Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.

/Erik

Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.

Väckelseoch kyrka i nordisk perspektiv

Något som heter (hette?) Nordiskt institut för kyrkohistorisk forskning har gett ut en intressant skrift med samma titel som detta inlägg. Redaktör för volymen är A. Pontoppidan Thyssen, vilken också har skrivit den mycket läsvärda inledningen. Pontoppidan Thyssen gör en översiktligt jämförelse av 1800-talets väckelser i de nordiska länderna och sätter den i relation till den historiska kontexten.

Sedan följer avsnitt för respektive land (Danmark, Finland, Sverige och Norge). Väckelsehistorien på 1800-talets första hälft i Sverige skildras utmärkt av C. H. Martling, och den andra halvan av seklet, inte lika lysande, av Bror Walan.

Intressant att läsa om de "rörelser" som gick före den rosenianska väckelsen. Jag blir sugen på att läsa mer. Snart dags att köpa Mikkel Vigilius' Kirke i kirken. Men den är ju så grymt dyr!

/Erik

A. Pontoppidan Thyssen (red.) Väckelse och kyrka i nordiskt perspektiv. Nordiska studier över brytningarna mellan kyrklig ordning och religiös folkrörelse under 1800-talet, Lund 1969. 221 sidor.

Att skriva uppsats

Det finns böcker som skrivs för att läsas i direkt anslutning till en annan aktivitet. Reparationshandböcker för bilar är ett exempel. Kokböcker ett annat, även om det på senare år blivit allt vanligare att kokböcker enbart blir blädderböcker med stora bilder och rätter som ingen skulle få för sig att laga till. Ett tredje exempel är handböcker för uppsatsskrivande vid högsskolor och universitet.

Tanken med dessa böcker är att de ska vara en hjälp för studenter som plötsligt(?) står inför den hemska uppgiften att på egen hand skriva en mer eller mindre vetenskaplig uppsats. Förutom en massa böcker som ska användas som referenser i den tänkta uppsatsen plockar studenten med sig en bok från hylla Aef, att konsultera under arbetet med uppsatsen.

Jag gillar dock att läsa sådana manualer som ren avkoppling. Visst sätter de igång en del drömmar om att åter skriva en uppsats eller två, men sådana drömmar somnar snart sött igen. på Örkelljunga bibliotek fann jag fyra små böcker. Omfånget (alla fyra håller sig under 150 sidor, med ett snitt på 96) vittnar om att uppsatsskrivande studenter inte vill ha ytterligare en mastodontvolym at plöja, utan att hjälpen ska vara lättillgänglig och kortfattad.

Av de fyra skulle jag i första hand rekommendera Jan Trosts Att skriva uppsats med akribi. Den har kommit i sin tredje upplaga, vilket vittnar om att den verkar fungera för många. Boken har två kapitel. I det första ges en introduktion i uppsatsskrivandets konst och det andra är ett "uppslagsverk" för studenten. Snabbt finner man ett kort avsnitt om "citat", "stavning", "handledare", etc.

För den som handleder studenter, eller som vill reflektera över uppsatsskrivandets plats vid högskola och universitet, är Bjurwills A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser nyttig läsning. Bjurwill funderar över problem som godtycklighet i bedömning av uppsatser och balansen mellan form och innehåll i uppsatser.

Ekengren och Hinnfors är författarna bakom Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats. Den är inte lika dowm-to-earth som de övriga tre jag läst, utan lite mer kaxig och kanske en bok som passar bäst mellan uppsatserna, än i pågåendefasen.

Den fjärde, och minsta, av böckerna som Örkelljunga hylla Aef erbjöd är Larsson och Norborg Att lyckas med seminarieuppsatsen. Andra upplagan från 1992 vittnar om att saker trots allt rör på sig i den akademiska världen. "De flesta författare brukar först skriva ett råmanuskript, en s k kladd. Det färdiga arbetet skall vara skrivet på maskin eller ordbehandlare..." Det känns inte riktigt 2010. Men det betyder inte att boken inte har något att ge, och dess betoning på grundlighet i arbetssättet kan vara en god motvikt mot att det i dag ofta går alltför lätt att producera text. (Och genom att säga det kastar jag förstås sten i mitt bloggande glashus.)

/Erik


- Trost, Jan Att skriva uppsats med akribi, 3 uppl, Studentlitteratur, Malmö 2008, 88 sidor.
- Bjurwill, Christer A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser, Studentlitteratur, Lund 2001, 100 sidor.
- Ekengren, Ann-Marie & Hinnfors, Jonas Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats, Studentlitteratur 2006, 148 sidor.
- Larsson, Hans Albin & Norborg, Lars-Arne Att lyckas med seminarieupspatsen, Dialogos, Lund 1992, 48 sidor.

Måndagmorgon

"Varje ny dag är en ny början i våra liv. Varje dag är en avslutat helhet. Den innevarande dagen är gränsen för våra omsorger och mödor (Matt. 6:34, Jak. 4:14). Den är tillräckligt lång för att finna eller förlora Gud, för att bevara tron eller att falla i synd och skam. Gud skapade dag och natt för att vi inte skulle vandra omkring i det gränslösa, utan redan om morgonen se kvällens mål framför oss. Liksom den gamla solen dock dagligen går upp ny, så är också Guds eviga barmhärtighet alla dagar ny (Klag. 3:23). Att varje morgon gripa Guds gamla trohet som ny, att mitt i ett liv med Gud dagligen få börja ett nytt liv med honom, det är den gåva Gud skänker oss med varje ny morgon."

Det är Dietrich Bonhoeffer som skriver så. Fantastiskt formulerat. Och underbart själavårdande. Guds nåd är ny varje morgon. Jag behöver höra det. Varje dag, varje morgon.

/Erik

Bonhoeffer, Dietrich "Biblisk besinning: Morgonen" s. 9-12 i Johansson, Torbjörn (red.) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 143 sidor.

Pergamus

Pergamus heter en liten fin bokhandel i Ängelholm. Inriktning på kristen litteratur. Jag var där i förmiddags och insåg att det kommit ut en del böcker på svenska de sista åren som jag skulle vilja köpa. Men jag har inte riktigt budget för dyra böcker just nu.

Men på Pergamus finns det också några hyllor med antikvariska böcker. Så för en hundralapp köpte jag följande spännande titlar:

Frostin, Hallonsten, et al In unitatem fidei. Festskrift till Per Erik Persson, Lund 1989. Den typen av samlingsvolymer innehåller nästan alltid någon artikel som gör hela boken värd att köpa.

Eckerdal, Per Småkyrka i storstad, Stockholm 1992. En doktorsavhandling om Göteborgs småkyrkorörelse. Spännande för en som gått i Buråskyrkan till och från under några år.

Samuelsson,Owe (utg) Johan Ternström levnadsminnen, Lund 2004. Enligt baksidestexten var Johan Ternström (1803-1882) "en av de mest skarpskurna profilerna i 1800-talets svenska väckelsehistoria".

Åberg, Pettersson Identitet och roll. Präst - församling - samhälle, Malmö 1981. Undrar vad den kan innehålla?

Aurelius, Carl Axel UNder ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Uppsala 1998. Undrar om den trötte biskopen var piggare innan han blev biskop.

Spännande blandning. Får se hur jag prioriterar att läsa dem...

/Erik

Själavård vid köksbordet

Nu har jag läst färdig Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet. Det kändes lite som i tisdags när vi gick ut i skogen för att plocka svamp. Härligt att dra på sig gummistövlarna och viss förväntan. Men det var alltför glest mellan svamparna... Hagbergs bok innehåller en del själavårdskantareller - några guldkorn - men det är långt mellan dem, och risken är att man går vilse i jakten.

Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.

Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!

Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.

/Erik

Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.

Det goda samtalet

Efter att ha läst 70-80 sidor i Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet tyckte jag fortfarande att omslaget var det bästa med boken. Rödrutig som ICA-förlagets kokböcker. Men på den nittioförsta sidan inleds ett kapitel om det goda samtalet och jag tycker det blir mer intressant. Hagbergs skriver:

I det goda samtalet finns i stället plats att yttra de halvfärdiga tankarna, pröva den tes som man ännu inte gjort till sin. Det goda samtalet kan just vara att tänka högt, att för en stund leka med sina tankar, se vilka som bär och vilka som faller till marken när de blivit till ord. Det goda samtalet bär något preliminärt över sig.

Sådana samtal tror jag är viktigt. De är viktiga för mig. För att få pröva sina tankar, för att få höra inte bara vad andra tycker, utan lite hur de resonerar. I ett sådant samtal kan det preliminära formas till sådant som verkligen bär.

Ibland saknade jag sådana samtalsmiljöer när jag arbetade som missionär. Alltför ofta blev mina ord tagna på för stort allvar. Nu åter i Sverige gläds jag över goda samtal.

Och så läser jag vidare i Hagbergs bok. Kanske finner jag ytterligare några guldkorn?

/Erik

Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.

Hässleholms Missionsförening 100 + 50 år

Rune Imberg kallar Hässleholms Lutherska Missionshus som en av den "rosenianska väckelsens domkyrkor" (se artikel i Till Liv). Kanske var det just de orden som fick mig att plocka ut en skrift från Hässleholms Missionsförenings hundraårsjubileum år 1960. Det är spännande att läsa om hur det började för drygt hundrafemtio år sedan.

"Vid ett litet möte år 1858 i ett lantbrukarehem, där ett tjugotal Herrens vänner från Brönnestads, Hörja och Finnja socknar voro samlade, kom man överens om att en gång i månaden samlas till bönemöte och Guds ords beaktande, då man även skulle offra något för missionens heliga sak." (Min fetstil.)

Bön - Guds Ord - mission. Det är en programförklaring som håller att bygga på än idag. De tre är nödvändiga och omistliga delar i varje kristen gemenskap, på varje plats där människor förenas av Kristus, i Kristus, och ska gestalta Honom i världen.

Från ett möte några år senare återger jubileumsboken samtalsämnen som behandlades: "1:0 Kan en pånyttfödd människa bli så helig, att lagen ingenting bestraffa? 2:0 Huru bör en kristen behandla profetiorna i Bibeln? 3:0 Vad är skillnaden på girighet - sparsamhet och flit?"

Alla tre frågorna, om än i annan språkdräkt, skulle kunna vara seminarieämnen på ett ungdomsläger idag? Eller?

Jag fastnade också för en minnesteckning - det finns många i boken över avlidna styrelseledamöter och predikanter - över Sven P Johansson (1856-1935). Om denne sägs det: "Hans uppträdande som predikant var enkelt och okonstlat,hans predikningar texttrogna.Många kommunala sysslor lades på honom redan i unga år. Men mariaplatsen vid Jesu fötter var och förblev för honom det viktigaste." Tänk att bli ihågkommen så - en enkel och okonstlad Ordets förkunnare, som engagerade sig för sina medmänniskor utan att förlora det fokus på det viktigaste - Jesus!

/Erik

Hässleholms Missionsförening 1860-1960 (eg. Strödda drag ut Hässleholms Missionsförenings 100-åriga verksamhet), Svantessons Boktryckeri, Hässleholm 1959, 155 sidor.

Motstånd

Jag har just sett ett kort avsnitt ur en teveintervju med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher. Det handlar om Andra världskriget och Thatcher är stolt över att Storbritannien, tillsammans med flera andra länder, stod upp emot nazismen och Hitler. Sverige var neutralt, säger Thatcher, och om alla varit neutrala gentemot Hitler skulle han vunnit. Om man varit neutral gentemot Stalin, skulle han vunnit.

Flera gånger har jag fått intervjun återberättad för mig, men jag har inte sett den tidigare. Men redan första gången jag hörde om Thatchers inställning till neutralitet fick det mig att aldrig mer tänka på neutralitet per se som ett mål. Att vara neutral när det gäller två likvärdiga ting (typ Saab eller Volvo) är en sak, att vara det när det gäller ett gott och ett annat ont är något helt annat.

Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, är en inspirationskälla för mig. Han är spännande. När det gäller inställning till våld gjorde han en intressant resa. Ett par av hans bröder deltog i Första världskriget, och en av dem stupade. Men Dietrich tycks inte då – i sin tidiga ungdom – ifrågasatt kriget, eller våldet, men senare under sin studietid och inte minst under ett år i USA blev han övertygad av icke-våldstanken. Han önskade resa till Indien för att möta Gandhi, men tre gånger kom förhinder i vägen. Det sista av dessa ”förhinder” var Andra världskriget.

Bonhoeffer var en av dem som tidigt kritiserade Hitler och den nazistiska ledarskapsfilosofin offentligt. Han drabbades av undervisningsförbud, publiceringsförbud, reseförbud, osv. Under den nazistiska regimen och med först hotande och sedan utbrutet krig förändrades Bonhoeffers inställning till att använda våld. För sitt lands skull, för sitt folks skull, och för att om möjligt kunna lägga en grund för att Tyskland skulle kunna resa sig efter kriget, trots skuld och skam, deltog slutligen Bonhoeffer aktivt i planerna på att mörda Hitler. Hans slutliga ståndpunkt blev att motstånd måste göras, det måste göras aktivt och det kan innebära angripande våld.

Om Thatcher provocerar mig, vad gör då inte den fromme Bonhoeffer?

För två år sedan fick jag en bok som utgivits i samband med 100-årsjubileet av Bonhoeffers födelse. Den innehåller flera goda bidrag, men särskilt ett har jag funderat på ibland sedan jag läste det. Det är en artikel av professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert som handlar om olika attityder gentemot en (ond) övermakt. Jarlert har tidigare undersökt hur det svenska prästerskapet under åren 1935-1945 förhöll sig till visa direktiv som direkt hade att göra med Nazitysklands judeförföljelser. I den aktuella artikeln skiljer Jarlert (efter historikern Paul Levine) på:
- motstånd (resistance)
- vägran (refusal)
- acceptans (acceptance)
- entusiasm (enthusiasm)

Jarlerts fyra förhållningssätt tillämpar han i sitt kyrkohistoriska studium. Men jag funderar… Finns det områden i mitt liv, i kyrka och samhälle, där samma skala skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag ska förhålla mig?

/Erik

Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.

Jarlert, Anders "Medlöperi - Bystanding - Resistens - Motstånd. Perspektiv på kyrkan och nationalsocialismen." i ovan angivet arbete, s 123-142.

Hvor er hjemme?

Igår konstaterade jag att jag har svårt just nu att fokusera på en bok. Det blir lite av varje. Ikväll sitter jag hemma i mina föräldrars kök. Kanske den plats som är mest hemma för mej just nu, i väntan på ett eget hus att kalla för hemma.

Kommer att tänka på en bok, som på norska, heter Hvor er hjemme? Den handlar om barn som växer upp i mer än en kultur, t ex missionärsbarn. Jag har bara läst delar av boken, men min fru har läst hela och den kan verkligen rekommenderas för den som själv har sin bakgrund i flera kulturer, eller för föräldrar som funderar på hur det påverkar barnen att flytta till andra sidan jorden, och tillbaka igen. Boken är skriven av David Pollock och Ruth E Van Reken och originaltiteln är Third Culture Kids.

Annars packade jag ner fem böcker i resväskan (vi ska ju trots allt vara här en vecka). Får se vad som blir läst. Återkommer...

/Erik

Pollock, David & Van Reken, Ruth E Hvor er hjemme? Med røtter i flere kulturer, Lunde Forlag, Oslo 2003 (original Third Culture Kids, Intercultural Press, Yarmouth, Maine 2001).

Läser lite av varje

Just nu har jag lite svårt att fokusera på en bok. Återkomsten till Sverige gör att det finns böcker överallt att läsa. Idag var vi på biblioteket i Örkelljunga, mellan husvisningar, skolbesök och McDonald's, och jag lånade fyra böcker på avdelningen Aef. Där hittar man handledningar för uppsatsskrivningar och liknande. Det är en genre jag gillar skarp. Kanske kan jag återkomma med en kort jämförande recension, eller reflektion.

Annars läser jag Guds smugglare av Broder Andrew - den hamnar väl snarast i genren "missionshjältar". Får återkomma till den också. Boken har ju några år på nacken och det känns ganska overkligt att läsa om det gamla östblocket. Tänk vad Europa har förändrats på de sista 25 åren!

På sängbordet finns också Rosenius, Bonhoeffer och America Vera-Zavala. Ganska blandat med andra ord.

/Erik

Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet

En av mina favoritförfattare när det gäller okomplicerade böcker om komplicerade saker är definitivt engelsmannen Rob Parsons. Hans Lämna alltid en lampa tänd (Libris 2004) och Världens bästa pappa på sextio minuter (Libris 1998) är väldigt bra.

Lika bra är Lyckas med jobbet... Parsons utgår från sju goda råd för att lyckas, sätter in dem i en ramberättelse där en ung handelsstudent möter en erfaren ledarskapslärare. Parsons är provocerande tydligt med vissa saker, och när boken är läst känner jag mej uppmuntrad och utmanad att försöka tillämpa innehållet. Det sista är kanske den svåraste biten?

De sju goda råden?
-1- Nöj dig inte med att bli rik på pengar och fattig på tid.
-2- Tro på att det du gör betyder något.
-3- Utveckla din begåvning.
-4- Tro på drömmarnas makt.
-5- Sätt familjen före karriären
-6- Håll dig på jorden
-7- Se till att du verkligen får betyda något - gör något meningsfullt!

/Erik

Parsons, Rob Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet, Libris, Örebro 2003, 167 sidor.

Striden om lekmannadopet

I en doktorsavhandling från 1956 skriver Karl-Åke Henningson hur Svenska kyrkans ledning (och Sveriges regering) hanterade den våg av lekmannadop som drog framgenom Sverige under 1800-talets andra hälft. Störst utrymme ges P P Waldenström, som ivade för lekmannadopens giltighet, kh Nils Lövgren i Gävle som motsatte sig att i kyrkoböckerna anteckna ett lekamannadop som kyrkligt dop och biskop Gottfrid Billing, som bland biskopskollegiet var den som fick ta störst ansvar för frågan.

Författaren betonar att de svenskkyrkliga företrädarna i början av striden inte betonade prästämbetets nödvändighet för dopets giltighet, men att denna hållning senare fick större betydelse. Från lekmannasidan, och då främst från barndöpare inom Missionsförbundet, var det under hela 1800-talet viktigt att bli antecknad som döpt och få dopet erkänt också av den officiella kyrkan.

Avhandlingen är välskriven och ger en god bild av de olika hållningar som fanns i frågan. Intressant att få belyst frågan om barndopet utanför kyrkans ordning - ofta har ju diskussionen gällt barndop vs vuxendop/troendedop, och när det gäller lekmannaförvaltning av sakrament står ofta nattvarden i centrum.

Vad krävs för att ett dop ska vara dop, ska vara giltigt? Det måste ju rimligtvis vara en viktigt fråga, eftersom dopet är viktigt enligt Nya testamentet. Boken ger en del intressant förslag på svar och infallsvinklar på frågan.

/Erik

Henningson, Karl-Åke Striden om lekmannadopet. En studie i motsättningarna mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet 1878 – 1898, C W K Gleerup, Lund, 1956, 172 sidor.

Nystart?

Ett drygt halvårs bloggpaus - på Hylla C. Sedan ett par veckor tillbaka bor jag åter i Sverige och har tillgång till nästan alla mina böcker. Härliga återseenden. Att stå framför hyllorna, dra med mina fingrar över bokryggarna, plocka ut någon och bläddra lite grann. Det finns så många böcker jag vill läsa för första gången eller på nytt. Vet ännu inte vilken strategi jag ska tillämpa.

Dessutom har jag köpt ett par kassar böcker - på Örkelljunga biblioteks sommarutförsäljning, på Pergamus Specialistbokhandel i Ängelholm, på Gruvan (Pingstkyrkans Secondhand i Skene)och på Höganäs bibliotek.

Härligt mycket läsning väntar!

/Erik