"Ojdå! Får man säga så? Har man någon karriär kvar efter en sådan bok?"
Det var min reaktion när jag läst Kjell O Lejons nyutkomna bok Tyckandets tyranneri. Men sedan lugnade jag ner mej och konstaterade att Lejon sannolik inte löper någon som helst risk med att säga det han säger, eftersom det helt kommer att tigas ihjäl. Ingen - inte ens Christer Sturmark - är skulle våga gå emot Lejon, eftersom det skulle vara att inbjuda till samtal om just sådant som man inte vill samtal om.
Vad är det då Lejon skriver i sin bok? Att dagens svenska samhälle som hävdar tolerans som ett hedersord och riktmärke är allt annat än tolerant. I toleransens namn drivs en intolerant hetskampanj mot dem som inte stämmer in i det politiskt korrekta tänkandet.
Lejon pekar ut särskilt tre områden: Äktenskapssyn, de oföddas rätt, samt förhållandet mellan kristendom och islam. På dessa tre områden förs ingen debatt, utan hävdandet av traditionella värden tystas ner, eller förlöjligas bort. Och det sker inom offentlig sektor, det sker i de stora massmedierna och i kyrkan (förstås).
Vill du få en grundlig genomgång av toleransbegreppet så är Lejons bok en god introduktion. Han spårar begreppets judiska, kristna och grekiska bakgrund, lyfter fram det som ett ideal - men pekar också på hur idealet förvanskats. Tag och läs!
Lejon ropar ut att den i tolerans klädde kejsaren är naken,
men eftersom allt folket valt samma dyra kläder så blundar man för saken
och lever vidare i den blinda toleransens sfär,
och Gud nåde den som klär sej annorlunda där.
/Erik
Kjell O Lejon Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn, BV-förlag, Örkelljunga 2010, 174 sidor. Köp boken här!
onsdag 29 december 2010
tisdag 23 november 2010
Det glesnar
Det glesnar mellan inläggen. Det har nog att göra med att jag börjat ny tjänst i ELMBV, och har lite mindre fri lästid över.
Den intresserade kan följa min tjänsteblogg på elmbv.se.
/Erik
Den intresserade kan följa min tjänsteblogg på elmbv.se.
/Erik
tisdag 9 november 2010
Karl X Gustav
Vid ett besök på Stockholms slott, närmare bestämt Livrustkammaren, köpte jag förra veckan historikern Björn Askers biografi över kung Carl X Gustav. Flera kungabiografier fanns till salu, men det facila priset och möjligheten att komplettera med volymer för de två följande regenterna i samma snygga pocketinbindning, gjorde att valet föll på den förste karolinske kungen. (En mer aktuell, och i media mycket uppmärksammad, kungabiografi fanns dock inte till försäljning förrän dagen efter. Och då kanske inte just på slottet.)
Som litteratur är boken inte fantastisk - snarast torr och tråkig. Mina historiakunskaper är ganska skrala, så jag vågar inte uttala mej om hur väl Asker genomfört sin undersökning av Karl X Gustav. Men några saker kan jag lyfta fram:
Karl X Gustavs kusin drottning Kristina abdikerade inte för att bli katolik, utan snarare blev hon katolik för att kunna abdikera. Huvudskälet till tronavsägelsen var dock att hon ansåg att Sverige behövde en regent som kunde leda Sverige i krig.
Att en blivande kung snarast förväntades ha romatiska (?) äventyr. Karl Gustav erkände sitt faderskap till en rad barn. Dock ej söner och döttrar till pigor och tjänstkvinnor.
En följd av CXG:s framgångar på sina krigståg var att Skåne blev svenskt. Så har det varit sedan dess. Undertecknandet av freden i Roskilde skedde den 27 februari 1658. Det är min födelsedag. Inte 1658 alltså, men 27 februari. Ligger det inte en antydan i det om att jag, född västgöte, trots allt en dag skulle bli skåning?
/Erik
Asker, Björn Karl X Gustav. En biografi, Historiska Media, Lund 2010 (335 sidor).
Som litteratur är boken inte fantastisk - snarast torr och tråkig. Mina historiakunskaper är ganska skrala, så jag vågar inte uttala mej om hur väl Asker genomfört sin undersökning av Karl X Gustav. Men några saker kan jag lyfta fram:
Karl X Gustavs kusin drottning Kristina abdikerade inte för att bli katolik, utan snarare blev hon katolik för att kunna abdikera. Huvudskälet till tronavsägelsen var dock att hon ansåg att Sverige behövde en regent som kunde leda Sverige i krig.
Att en blivande kung snarast förväntades ha romatiska (?) äventyr. Karl Gustav erkände sitt faderskap till en rad barn. Dock ej söner och döttrar till pigor och tjänstkvinnor.
En följd av CXG:s framgångar på sina krigståg var att Skåne blev svenskt. Så har det varit sedan dess. Undertecknandet av freden i Roskilde skedde den 27 februari 1658. Det är min födelsedag. Inte 1658 alltså, men 27 februari. Ligger det inte en antydan i det om att jag, född västgöte, trots allt en dag skulle bli skåning?
/Erik
Asker, Björn Karl X Gustav. En biografi, Historiska Media, Lund 2010 (335 sidor).
fredag 5 november 2010
The Theatrical Tapes of Leonard Thynn
Under några sköna dagar hos min syster och svåger under "höstlovet" fann jag ett par böcker i deras bokhylla som jag inte kunde låta bli att låna. Den första har jag nu läst ut. Jag var rädd att jag skulle väcka resten av familjen igår kväll eftersom jag skrattade högt för mej själv medan jag läste. Boken som gav mej sådan glädje var The Theatrical Tapes of Leonard Thynn nedtecknad av Adrian Plass. Flera av Plass' böcker finns översatta till svenska, men just denna tror jag inte berikat det svenska bokutbudet. (Mer om Plass i ett tidigare blogginlägg här.)
Intrigen i boken är att några av medlemmarna i den församling som Plass tillhör ska ställa upp i en kristen dramatävling. Leonard Thynn, god vän till Plass och (oftast) nykter alkoholist, passar på att spela in på band alla samtalen och repetitionerna. Som regissör har Adrian Plass stora visioner, men det är inte lika lätt att få alla med på tåget...
/Erik
Plass, Adrian The Theatrical Tapes of Leonard Thynn, HarperCollins, Londo 1989 (136 sidor).
Intrigen i boken är att några av medlemmarna i den församling som Plass tillhör ska ställa upp i en kristen dramatävling. Leonard Thynn, god vän till Plass och (oftast) nykter alkoholist, passar på att spela in på band alla samtalen och repetitionerna. Som regissör har Adrian Plass stora visioner, men det är inte lika lätt att få alla med på tåget...
/Erik
Plass, Adrian The Theatrical Tapes of Leonard Thynn, HarperCollins, Londo 1989 (136 sidor).
fredag 29 oktober 2010
Kirke i kirken V
Philip Jakob Spener (1636-1705) spelar en viktig roll för utvecklingen av ecclesiola-tanken inom lutherdomen. Även Spener önskade att ecclesiolan - den lilla kyrkan - skulle bli till förnyelse för den stora. Men till skillnad från Luther hade Spener en kortare tidtabell:
"Speners ecclesiola-taenkning tog i modsaetning till Luthers sigte på umiddelbar realisering. Folgelig måtte han betaenke og tage höjde for, hvad der var praktisk realiserbart. Han afviste på den baggrund eksplicit at danne en sakramentforvaltande forsamling inden for parokial-menigheden med henvisning til, at det ville skabe uro og före til et skisme. Han foretrak en frivillighedsforsamling, der samlede sig om ordet alene." (s 63)
Här finns en modell i vilken sakramentens roll nedtonas, både som kyrkokonstituerande element och som yttre tecken på kyrkotillhörighet. I sin strävan att inte skapa splittring väljer ecclesiolan endast att samlas omkring ordet. Speners modell har fått många efterföljare.
/Erik
Bokinfo här.
"Speners ecclesiola-taenkning tog i modsaetning till Luthers sigte på umiddelbar realisering. Folgelig måtte han betaenke og tage höjde for, hvad der var praktisk realiserbart. Han afviste på den baggrund eksplicit at danne en sakramentforvaltande forsamling inden for parokial-menigheden med henvisning til, at det ville skabe uro og före til et skisme. Han foretrak en frivillighedsforsamling, der samlede sig om ordet alene." (s 63)
Här finns en modell i vilken sakramentens roll nedtonas, både som kyrkokonstituerande element och som yttre tecken på kyrkotillhörighet. I sin strävan att inte skapa splittring väljer ecclesiolan endast att samlas omkring ordet. Speners modell har fått många efterföljare.
/Erik
Bokinfo här.
torsdag 28 oktober 2010
Kirke i kirken IV
Jag fortsätter läsa Mikkel Vigilius' avhandling. Tycker Du det blir tröttsamt får Du vänta på nästa blogginlägg - eller varför inte njuta av ett gammalt? Men för egen del finner jag Vigilius intressant, inte minst med tanke på att jag hör hemma inom en lågkyrklig missionsrörelse.
Vad säger Luther om den lilla kyrkan i den stora? Vigilius behandlar Luther på cirka 30 sidor och ser en utveckling över tid hos Luther. Luthers utgångspunkt i synen på kyrkan är tilltron till Bibeln. Om/där/när Guds Ord predikas växer den evangeliska tron fram, och med den ett nytt kristenliv, som i sin tur leder till förnyelse av former för kyrka och gudstjänst.
"I Perioden 1521-1525 var det centrale anliggende i Luthers kirkelige reformarbejde således, at evangeliet blev forkyndt. Derfor måtte der uddannes evangeliska praedikanter, og lokale grupper av evangeliske kristne måtte kalde dem. På denne måde kunnde der dannes lokalmenigheder med en sand forkyndelse av Guds ord og i sin tur også med en evangelisk ordning av menighedslivet. Ud fra sådanne evangeliske lokalmenigheder ville evangeliet kunne udbredes til og virke reformerende ind på kirken i sin helhed." (s 32)
Vidare framhåller Luther lokalförsamlingens myndighet och makt. Olika forskare värderar den tidige Luthers syn mycket olika. En del ser en omogen reformator med överdriven radikalitet. Andra ser en ursprunglig, ren evangelisk syn på församlingen, som Luther sedan av realpolitiska skäl tvingas moderera.
Från 1525-1526 växer en annan bild fram hos Luther. Tilltron till lekfolkets förmåga minskar, och Luther betonar mer än tidigare prästens position gentemot församlingen. Att det fortfarande är så att kyrkan finns där nådens medel rätt förvaltas står klart, men Luther gör också en ansats att låta kyrkan bli mer folkomfattande.
Luthers kyrkosyn är inte huvudämnet för Vigilus' avhandling, men framställningen är välskriven och visar tydligt att man genom att välja verk hos Luther kan få ganska olika beskrivningar av vad kyrkan är.
/Erik
Bokinfo finner Du här.
Vad säger Luther om den lilla kyrkan i den stora? Vigilius behandlar Luther på cirka 30 sidor och ser en utveckling över tid hos Luther. Luthers utgångspunkt i synen på kyrkan är tilltron till Bibeln. Om/där/när Guds Ord predikas växer den evangeliska tron fram, och med den ett nytt kristenliv, som i sin tur leder till förnyelse av former för kyrka och gudstjänst.
"I Perioden 1521-1525 var det centrale anliggende i Luthers kirkelige reformarbejde således, at evangeliet blev forkyndt. Derfor måtte der uddannes evangeliska praedikanter, og lokale grupper av evangeliske kristne måtte kalde dem. På denne måde kunnde der dannes lokalmenigheder med en sand forkyndelse av Guds ord og i sin tur også med en evangelisk ordning av menighedslivet. Ud fra sådanne evangeliske lokalmenigheder ville evangeliet kunne udbredes til og virke reformerende ind på kirken i sin helhed." (s 32)
Vidare framhåller Luther lokalförsamlingens myndighet och makt. Olika forskare värderar den tidige Luthers syn mycket olika. En del ser en omogen reformator med överdriven radikalitet. Andra ser en ursprunglig, ren evangelisk syn på församlingen, som Luther sedan av realpolitiska skäl tvingas moderera.
Från 1525-1526 växer en annan bild fram hos Luther. Tilltron till lekfolkets förmåga minskar, och Luther betonar mer än tidigare prästens position gentemot församlingen. Att det fortfarande är så att kyrkan finns där nådens medel rätt förvaltas står klart, men Luther gör också en ansats att låta kyrkan bli mer folkomfattande.
Luthers kyrkosyn är inte huvudämnet för Vigilus' avhandling, men framställningen är välskriven och visar tydligt att man genom att välja verk hos Luther kan få ganska olika beskrivningar av vad kyrkan är.
/Erik
Bokinfo finner Du här.
tisdag 26 oktober 2010
Sabbat och söndag
Ett kort stenkast från Lunds domkyrka ligger specialbokhandeln Arken. Där köpte jag för ett par veckor sedan en liten bok, författad av tidigare professorn i Gamla testamentet Bo Johnson, i vilken sabbat och söndag diskuteras. Min förväntan på boken var ganska stor...
Johnson gör tillbakablickar till sin barndoms söndagar, undersöker sabbaten i Gamla testamentet, och funderar på söndagen i vår tid. Det finns en del guldkorn i boken, men det hela blir ganska rörigt. En lite tuffare förläggare/redaktör hade gjort boken gott.
Vad är då egentligen söndagen? En ny sabbat? Johnson säger om söndag och sabbat: "Det är två skilda storheter. Sabbaten kan med sitt innehåll inte flyttas till söndagen, som ju är den återkommande proklamationen om Kristi uppståndelse. Lika lite kan söndagen med sitt innehåll flyttas till sabbaten." (s 79) Söndagen kan i bästa fall få vara vilodag, helg (fest och glädje) och gudstjänstdag, menar Johnson.
Här tror jag Johnson lyfter fram något viktigt. Söndagen är inte bara vilodag, eller bara gudstjänstdag, o s v. Söndagen är mer än en-dimensionell. Viktigast tror jag att söndagen är som en dag då vi utsätter oss för Guds Ord och låter det få prioritet. Men även fest- och viloaspekterna är viktiga.
Men totalt när det gäller Johnsons bok blir slutsatsen att jag tror - och hoppas - det finns bättre undervisning om söndagen.
/Erik
Johnson, Bo Sabbat och söndag. Söndagen som helg, högtid och glädje, Arcus, Lund 2006 (96 sidor).
Johnson gör tillbakablickar till sin barndoms söndagar, undersöker sabbaten i Gamla testamentet, och funderar på söndagen i vår tid. Det finns en del guldkorn i boken, men det hela blir ganska rörigt. En lite tuffare förläggare/redaktör hade gjort boken gott.
Vad är då egentligen söndagen? En ny sabbat? Johnson säger om söndag och sabbat: "Det är två skilda storheter. Sabbaten kan med sitt innehåll inte flyttas till söndagen, som ju är den återkommande proklamationen om Kristi uppståndelse. Lika lite kan söndagen med sitt innehåll flyttas till sabbaten." (s 79) Söndagen kan i bästa fall få vara vilodag, helg (fest och glädje) och gudstjänstdag, menar Johnson.
Här tror jag Johnson lyfter fram något viktigt. Söndagen är inte bara vilodag, eller bara gudstjänstdag, o s v. Söndagen är mer än en-dimensionell. Viktigast tror jag att söndagen är som en dag då vi utsätter oss för Guds Ord och låter det få prioritet. Men även fest- och viloaspekterna är viktiga.
Men totalt när det gäller Johnsons bok blir slutsatsen att jag tror - och hoppas - det finns bättre undervisning om söndagen.
/Erik
Johnson, Bo Sabbat och söndag. Söndagen som helg, högtid och glädje, Arcus, Lund 2006 (96 sidor).
I en uppslagsbok
Jag skulle läsa något om välsignelse. Sökte i Nordisk Teologisk Uppslagsbok. Efter som den inte bara är teologisk, utan också nordisk, fanns artikeln jag sökte under rubriken "Velsignelse".
Så långt logiskt och begripligt. Men sedan ser jag att på samma uppslag, på vilket artikeln om välsignelse inleds, finns också en artikel - med fotografi - om Julius Wellhausen.
Välsignelse och Wellhausen på samma uppslag?! Vi lever i kontrasternas värld.
/Erik
Så långt logiskt och begripligt. Men sedan ser jag att på samma uppslag, på vilket artikeln om välsignelse inleds, finns också en artikel - med fotografi - om Julius Wellhausen.
Välsignelse och Wellhausen på samma uppslag?! Vi lever i kontrasternas värld.
/Erik
måndag 25 oktober 2010
Hur predikan bygges upp
Förra veckan fann jag en fantastisk fin bok. Ja, egentligen är det två böcker som privat bundits sammans av en tidigare ägare i ett ljuvligt fint band. De båda sammanbundna titlarna är Hur predikan bygges upp (1952) och Själavårdens elementa (1951) av teol dr, kontraktsprost Gösta Nelson.
Nu har jag läst den förstnämnda. Det är en fin inledning till den västsvenska predikoformen. Nelson ser Schartau, Rexius och Ringius som lärofäder i predikandets konst. Den schartauanska predikan har ibland karikerats, och ofta hör man fortfarande predikanter som ursäktar sej för sina tre punkter. Nelson är välmedveten om att schablonartad kopiering och form utan innehåll är förkastligt, men lyfter fram hur väl formen kan hjälpa innehållet när predikanten gjort sin läxa. Det finns också en omtanke hos Nelson, och hans fränder, om den som lyssnar till predikan: Alla behöver något, och bör förvänta sej något, av den som satts att förkunna Guds Ord.
Som predikant utmanas jag av Nelson - hans allvar och värme. Och det finns en rad detaljer i Nelsons resonemang som är mycket tänkvärda. T ex hur en predikan bör inledas. Nelson förespråkar att man börjar med ett kort bibelcitat som sedan får leda fram till predikans överskrift. Ett litet varningens finger höjs för att börja med "jag" - det subjektiva anslaget kan lätt bli en belastning längre fram i predikan.
Om predikans avslutning finns också ett stycke. "En författare har påpekat, att hos Schartau det eskatologiska predikoslutet är jämförelsevis sparsamt, men att det hos hans lärjungar i senare tid tenderar att bli regel." (s 135) Nelson konstaterar att många predikanter är så trötta efter att ha utformat nästan hela predikan att det eskatologiska slutet blir en lätt utväg. Ibland kan det vara gott och riktigt, men inte alltid - och ett "alltför rikligt användande av det kan också på ett mindre lyckligt sätt befodra en viss njutningskristendom" (s 136).
Hm, jag känner mej lite träffad. Tror att jag mer än en gång tagit min tillflykt till det eskatologiska predikoslutets enkla (men dubbla) utväg.
/Erik
Nelson, Gösta Hur predikan bygges upp, Gleerups, Lund 1952 (144 sidor) och Själavårdens elementa, Gleerups, Lund 1951 (96 sidor).
Nu har jag läst den förstnämnda. Det är en fin inledning till den västsvenska predikoformen. Nelson ser Schartau, Rexius och Ringius som lärofäder i predikandets konst. Den schartauanska predikan har ibland karikerats, och ofta hör man fortfarande predikanter som ursäktar sej för sina tre punkter. Nelson är välmedveten om att schablonartad kopiering och form utan innehåll är förkastligt, men lyfter fram hur väl formen kan hjälpa innehållet när predikanten gjort sin läxa. Det finns också en omtanke hos Nelson, och hans fränder, om den som lyssnar till predikan: Alla behöver något, och bör förvänta sej något, av den som satts att förkunna Guds Ord.
Som predikant utmanas jag av Nelson - hans allvar och värme. Och det finns en rad detaljer i Nelsons resonemang som är mycket tänkvärda. T ex hur en predikan bör inledas. Nelson förespråkar att man börjar med ett kort bibelcitat som sedan får leda fram till predikans överskrift. Ett litet varningens finger höjs för att börja med "jag" - det subjektiva anslaget kan lätt bli en belastning längre fram i predikan.
Om predikans avslutning finns också ett stycke. "En författare har påpekat, att hos Schartau det eskatologiska predikoslutet är jämförelsevis sparsamt, men att det hos hans lärjungar i senare tid tenderar att bli regel." (s 135) Nelson konstaterar att många predikanter är så trötta efter att ha utformat nästan hela predikan att det eskatologiska slutet blir en lätt utväg. Ibland kan det vara gott och riktigt, men inte alltid - och ett "alltför rikligt användande av det kan också på ett mindre lyckligt sätt befodra en viss njutningskristendom" (s 136).
Hm, jag känner mej lite träffad. Tror att jag mer än en gång tagit min tillflykt till det eskatologiska predikoslutets enkla (men dubbla) utväg.
/Erik
Nelson, Gösta Hur predikan bygges upp, Gleerups, Lund 1952 (144 sidor) och Själavårdens elementa, Gleerups, Lund 1951 (96 sidor).
måndag 18 oktober 2010
Rosenius 18 oktober
Jag satt här om dagen om funderade tillsammans med en vän och medarbetare på anpassning, om utveckling, om att vara ett salt...
Och så läste jag först den 17 oktober hos Rosenius om att vara ett salt. Det sved. Och sedan idag Rosenius utläggning av 1 Petr 4:16 om lidandet för Kristus. Rosenius identifierar en strategi som själafienden använder mot dem som stått emot ett frontangrepp. Då - i andra vågen - anfaller han genom vilans tjusning, i längtan efter lugn och ro - och så riskerar de tidigare kämparna att falla för att man inte ser att striden ännu pågår.
Jag citerar Rosenius:
Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. (1 Petr 4:16)
Så långt Rosenius (med min fetstilta markering mot slutet). Jag tror det är en viktig varning han lyfter fram, att satan vet att vi idag många gånger faller djupare genom många små fall än genom ett stort - för det stora har vi förmåga att se och undvika.
Nu ska jag äta ett äpple och förbereda en predikan!
/Erik
Rosenius, Carl Olof Korta dagbetraktelser EFS-förlaget, Stockholm 1945 (och flera senare utgåvor).
Och så läste jag först den 17 oktober hos Rosenius om att vara ett salt. Det sved. Och sedan idag Rosenius utläggning av 1 Petr 4:16 om lidandet för Kristus. Rosenius identifierar en strategi som själafienden använder mot dem som stått emot ett frontangrepp. Då - i andra vågen - anfaller han genom vilans tjusning, i längtan efter lugn och ro - och så riskerar de tidigare kämparna att falla för att man inte ser att striden ännu pågår.
Jag citerar Rosenius:
Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. (1 Petr 4:16)
Sedan ormens fiendskap mot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare till väga, men han kan dock outsägligt svårt pina och förskräcka vårt svaga kött.
Hur bitter få icke ofta de troende lida för Kristi namns skull bara genom ord och blickar! Då gruva sig det svaga köttet för lidandet. Då är det fara värt, att man viker undan och gör sig en egen bekvämare fromhetsväg för att få ro och i stället följer de förnuftigare rådgivare, som säga: »Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig» (Matt 16:22). Denna frestelse blir särskilt mäktig, när man först blivit förföljd på ett så kännbart sätt, uttröttad av förföljelsen och sedan kommit in i ett stilla lugn, då världen visar ett milt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man då icke övervinnes.
---Så långt Rosenius (med min fetstilta markering mot slutet). Jag tror det är en viktig varning han lyfter fram, att satan vet att vi idag många gånger faller djupare genom många små fall än genom ett stort - för det stora har vi förmåga att se och undvika.
Nu ska jag äta ett äpple och förbereda en predikan!
/Erik
Rosenius, Carl Olof Korta dagbetraktelser EFS-förlaget, Stockholm 1945 (och flera senare utgåvor).
lördag 16 oktober 2010
Tremper Longman III
Teologstudentföreningen Theofil i Lund anordnade under två dagar denna vecka en konferens "God in the Old Testament" med professor Tremper Longman III. Sedan tidigare var jag bekant med prof Longman genom två böcker, en inledning till Gamla testamentet och en översikt över bibelkommentarer till alla Gamla testamentets böcker. Måste erkänna att jag läst den senare mer än den förra, men båda kan rekommenderas.
Efter att ha lyssnat till prof Longman föreläsa måste jag säga att jag känner mej oerhört inspirerad till att läsa mer GT. Inte minst väcktes min längtan att läsa Ordspråksboken och Predikaren på nytt. Kanske också köpa Longmans kommentarer till dessa båda böcker.
/Erik
Longman, Tremper III & Dillard, Raymond B An Introduction to the Old Testament, 2 uppl., Zondervan 2006 (528 sidor).
Longman, Tremper III Old Testament Commentary Survey, 4 uppl., Baker 2007 (120 sidor).
Efter att ha lyssnat till prof Longman föreläsa måste jag säga att jag känner mej oerhört inspirerad till att läsa mer GT. Inte minst väcktes min längtan att läsa Ordspråksboken och Predikaren på nytt. Kanske också köpa Longmans kommentarer till dessa båda böcker.
/Erik
Longman, Tremper III & Dillard, Raymond B An Introduction to the Old Testament, 2 uppl., Zondervan 2006 (528 sidor).
Longman, Tremper III Old Testament Commentary Survey, 4 uppl., Baker 2007 (120 sidor).
måndag 11 oktober 2010
Ett Nobelpris
Det har gått några dagar sedan Svenska Akademin ständige sekreterare tillkännagav att årets Nobelpris i litteratur tillfaller den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Jag hör till dem som tänkt under flera år tidigare att det Vargas Llosa skulle kunna få priset, men i år hade jag faktiskt inte tänkt så mycket på det.
Men jag gläds över det. Inte för att jag läst så mycket av honom, utan för att jag kan, om jag blundar, se framför mej stolta och glada peruanska ansikten. Det går inte att överskatta vad en så fin utmärkelse kan betyda för ett folk som under århundraden levt med känslor av mindervärdighet. En snabb titt på den största peruanska dagstidningens hemsida samma dag som Vargas Llosas utnämning blev känd visade att 18 av 20 huvudrubriker gällde Nobelpriset. Man firade på gatorna i födelsestaden Arequipa, tidigare presidenter uppmärksammade Vargas Llosas betydelse, böcker recenserades på nytt, o s v.
Läsningen då? Jodå, jag tänkte tanken att snabbt panikläsa lite Vargas Llosa för att ge intryck av att vara mer beläst och insatt än jag är. Men jag motstod frestelsen och lät den enda bok jag har av nobelpristagaren ligga kvar i lådan. Vargas Llosa står sedan länge på min "att läsa"-lista. Men jag ska läsa honom i svensk översättning först, och sedan kanske på spanska om jag verkligen tycker om honom. Kanske nästa år, eller nästnästa.
/Erik
Men jag gläds över det. Inte för att jag läst så mycket av honom, utan för att jag kan, om jag blundar, se framför mej stolta och glada peruanska ansikten. Det går inte att överskatta vad en så fin utmärkelse kan betyda för ett folk som under århundraden levt med känslor av mindervärdighet. En snabb titt på den största peruanska dagstidningens hemsida samma dag som Vargas Llosas utnämning blev känd visade att 18 av 20 huvudrubriker gällde Nobelpriset. Man firade på gatorna i födelsestaden Arequipa, tidigare presidenter uppmärksammade Vargas Llosas betydelse, böcker recenserades på nytt, o s v.
Läsningen då? Jodå, jag tänkte tanken att snabbt panikläsa lite Vargas Llosa för att ge intryck av att vara mer beläst och insatt än jag är. Men jag motstod frestelsen och lät den enda bok jag har av nobelpristagaren ligga kvar i lådan. Vargas Llosa står sedan länge på min "att läsa"-lista. Men jag ska läsa honom i svensk översättning först, och sedan kanske på spanska om jag verkligen tycker om honom. Kanske nästa år, eller nästnästa.
/Erik
fredag 8 oktober 2010
Kirke i kirken III
Mikkel Vigilius undersöker rötterna till ecclesiola-begreppet. För att göra det behöver han först se på kyrkan under hennes första århundraden. Under 300 år var den kristna kyrkan en rörelse "underifrån". Den stod i kontrast mot de stora religiösa strömningarna, var utan politiskt beskydd och saknade stora ekonomiska resurser. Trots allt det (eller tack vare?) spred sej den kristna tron och kristna gemenskaper växte fram med en väldig fart.
Vigilius lyfter med den engelske teologen Michael Green fram fem förhållanden som skiljde de kristna gemenskaperna från samtidens hellenistiska kultur (s 21-22):
1) Personlig tro. Ett sådant krav var främmande för religiösa system som byggdes upp av genomförande av riter och yttre kännetecken.
2) Ny livsföring. Andre religiösa rörelser kunde kräva perioder av rituell renhet osv, men man bröt inte varaktigt med den omgivande kulturens vanor och sätt att leva.
3) Exklusiv gudsdyrkan. Den hellenistiska kulturen var synkretistisk - många gudar fick samsas också i den enskildes religiösa liv. För det kristna fanns det en, och endast en, Gud och Herre.
4) Inkluderande gemenskap. De kristna övertog det vanligaste begreppet för förening eller gemenskap - koinonia - men gav det ett nytt innehåll. En gemenskap där alla oavsett kön, nationalitet, status, välkomnades var något helt nytt.
5) Kärleksfull omsorg om nästan. Hellenistisk spiritualitet var egoistisk och hämningslös. Kristendomen var annorlunda.
Sådana var förhållandena. Men med Konstantin den Store förändrades villkoren för kyrkan drastiskt - plötsligt var det politiskt korrekt att vara kristen och kyrkan knöt nära band med makten. Kanske var det då ecclesiola-gemenskaper först behövdes?
Och hur många av Greens fem kännetecken används om våra kristna gemenskaper idag. Ganska mycket i vår tid påminner om situationen i den hellenistiska världen då kyrkan växte fram. Men är kontrasterna lika tydliga idag gentemot den kristna församlingen?
/Erik
Bokinfo om Vigilius' bok finner du här.
onsdag 6 oktober 2010
Gösta Berlings saga
Bland svenska författare så intar Selma Lagerlöf för mig en särställning. Hennes berättelser berör mej på så många plan. De senaste dagarna har jag läst Gösta Berlings saga. Det var länge sedan sist.
Att följa den försupne och avsatte prästen - med 2000-talets terminologi skulle han beskrivits som "avkragad" - Gösta Berling skapar oreda i mitt inre. En oreda som tycks vara på väg att redas ut flera gånger under läsningen, men som istället trasslar in sej än mer. Selma Lagerlöf väver en vacker väv med inslag av människans inneboende godhet och ondska, lustens och lättjans styrka, och rikedomens fattigdom och fattigdomens skönhet.
Jag ska läsa den igen. Kanske redan nästa höst.
/Erik
Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga, Bonniers, Stockholm 1961, 380 sidor. (Första upplagan kom 1891 och var Lagerlöfs debutroman.)
tisdag 5 oktober 2010
Kirke i kirken II
Vad innebär titeln på Mikkel Vigilius bok Kirke i kirken? Författaren har funnit ett begrepp - ecclesiola in ecclsia - som kan översättas direkt ungefär "den lilla kyrkan i kyrkan". Det är ett försök att beskriva gemenskaper inom den stora kyrkan som samlas kring ett eller flera av nådens medel, men som inte utgör hela lokalförsamlingen enligt den stora kyrkans struktur. Låter det oklart?
Jag tycker det är både ock. Men det viktigaste är kanske inte begreppet i sej, utan vad det beskriver. Och Vigilius - som vill studera väckelserörelserna inom de skandinaviska nationalkyrkorna - definierar därför så här:
"forsamlinger inden for de skandinaviske folkekirker uden aldersgsgrænser, med en selvstændig ledelse, med regelmæssige samlinger om egen forvaltning af et eller flere av kirkens nådemidler, med en konservativ og vækkelseorienteret teologisk profil og et misionerende sigte." (s 14)
På ena sidan av dessa grupper finns t ex ungdomsrörelser, eller missionssällskap som endast samlar in medel och utsänder missionärer, men som inte har någon predikoverksamhet i hemlandet. På andra sidan finns självständiga församlingar, men också kärnan i en folkkyrklig församling som definierar sej som "den gudstjänstfirande församlingen" eller på liknande sätt.
Jag tycker det är ett spännande begrepp - ecclesiola in ecclesia - som kanske kan utmana till reflektion omkring många företeelser. Var finns det små kyrkor inom den stora? Det kan handla om missionföreningar, men men om man inte snävar in begreppet så mycket som Vigilius gör kan man fundera på om inte varje svenskkyrklig församling fungerar lite som kyrka i kyrkan.
/Erik
Bokinfo om Vigilus' bok finns här.
Jag tycker det är både ock. Men det viktigaste är kanske inte begreppet i sej, utan vad det beskriver. Och Vigilius - som vill studera väckelserörelserna inom de skandinaviska nationalkyrkorna - definierar därför så här:
"forsamlinger inden for de skandinaviske folkekirker uden aldersgsgrænser, med en selvstændig ledelse, med regelmæssige samlinger om egen forvaltning af et eller flere av kirkens nådemidler, med en konservativ og vækkelseorienteret teologisk profil og et misionerende sigte." (s 14)
På ena sidan av dessa grupper finns t ex ungdomsrörelser, eller missionssällskap som endast samlar in medel och utsänder missionärer, men som inte har någon predikoverksamhet i hemlandet. På andra sidan finns självständiga församlingar, men också kärnan i en folkkyrklig församling som definierar sej som "den gudstjänstfirande församlingen" eller på liknande sätt.
Jag tycker det är ett spännande begrepp - ecclesiola in ecclesia - som kanske kan utmana till reflektion omkring många företeelser. Var finns det små kyrkor inom den stora? Det kan handla om missionföreningar, men men om man inte snävar in begreppet så mycket som Vigilius gör kan man fundera på om inte varje svenskkyrklig församling fungerar lite som kyrka i kyrkan.
/Erik
Bokinfo om Vigilus' bok finns här.
måndag 4 oktober 2010
Kirke i kirken I
Nu har jag påbörjat läsningen av Mikkel Vigilius doktorsavhandling om den inomkyrkliga väckelserörelserna i Sverige, Danmark och Norge. Jag gillar att läsa avhandlingar, men faktum är att jag får läsa lite långsammare än jag brukar, inte minst när författaren är dansk.
Jag ska försöka skriva några blogginlägg utifrån boken. Men idag endast en liten tanke från förordet - en varning till den som skriver och tänker mycket kring Kyrkan:
En vän till Vigilius varnade vid ett tillfälle honom med orden: "Jeg kan vara bange for, at I går hen og bliver kirke-centrerede i stedetfor Kristus-centrerede." (s 9) Den varningen tar Vigilius åt sej. Och jag tror att jag kan behöva den också, inte bara inför läsningen av Vigilius bok, men också inför ny utmaningar på missionsfältet Sverige. Allt måste handla om Kristus, också det som på ytan handlar om organisation och former för arbete och samarbete.
/Erik
Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelsekristendom - fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, Hillerød, LogosMedia 2005, 500 sidor.
Jag ska försöka skriva några blogginlägg utifrån boken. Men idag endast en liten tanke från förordet - en varning till den som skriver och tänker mycket kring Kyrkan:
En vän till Vigilius varnade vid ett tillfälle honom med orden: "Jeg kan vara bange for, at I går hen og bliver kirke-centrerede i stedetfor Kristus-centrerede." (s 9) Den varningen tar Vigilius åt sej. Och jag tror att jag kan behöva den också, inte bara inför läsningen av Vigilius bok, men också inför ny utmaningar på missionsfältet Sverige. Allt måste handla om Kristus, också det som på ytan handlar om organisation och former för arbete och samarbete.
/Erik
Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelsekristendom - fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, Hillerød, LogosMedia 2005, 500 sidor.
fredag 1 oktober 2010
Fler skott
EFS gav för ett par år sedan ut boken Nya skott från gamla rötter. Nu har uppföljaren kommit, med titeln Fler nya skott från gamla rötter. (Vad kommer volym 3 att heta?) Redaktörer för boken är Torbjörn Larspers och Per-Eive Berndtsson, båda drivande i EFS' satsning på nyetablering av grupper och församlingar. Men bidragsgivarna i boken är fler än tjugo.
Det är i stora delar inspirerande läsning. Man vill något. Man vill nå människor i Sverige med evangelium. Man vågar tala klarspråk: "Är vi nöjda med att Sverige tävlar med Danmark om att vara världens mest sekulariserade land? Är vi kristna nöjda med att bara ca 3-4% är aktiva i en kyrka?"
MEN jag tycker inte boken håller som handbok "så-här-startar-du-en-församling". Jag tror egentligen inte det finns sådana handböcker. Boken fungerar som inspiration, kan tända en längtan och visar att det finns en hel del resurser - i form av erfarenhet, litteratur, osv - för den som vill nyplantera.
/Erik
Larspers, Torbjörn (red) & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter, EFS 2009, 223 sidor.
Det är i stora delar inspirerande läsning. Man vill något. Man vill nå människor i Sverige med evangelium. Man vågar tala klarspråk: "Är vi nöjda med att Sverige tävlar med Danmark om att vara världens mest sekulariserade land? Är vi kristna nöjda med att bara ca 3-4% är aktiva i en kyrka?"
MEN jag tycker inte boken håller som handbok "så-här-startar-du-en-församling". Jag tror egentligen inte det finns sådana handböcker. Boken fungerar som inspiration, kan tända en längtan och visar att det finns en hel del resurser - i form av erfarenhet, litteratur, osv - för den som vill nyplantera.
/Erik
Larspers, Torbjörn (red) & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter, EFS 2009, 223 sidor.
torsdag 30 september 2010
Tro åt svenska folket
En liten ful grön bok jag läst på sistone heter Tro åt svenska folket. Nu är det ju så att skönhet många gånger sitter på insidan, och när det gäller denna publikation så är det sant. Framförallt bokens andra del, skriven av teol dr Fredrik Brosché, är väl värd ett studium.
Jag har läst boken inom ramen för en litteraturkurs och bjuder på ett utdrag ur hemtentan jag just mailade iväg:
Det speciella med kristendomen är, enligt Fredrik Brosché, Jesus Kristus och vad denne på korset åstadkommit: syndernas förlåtelse.[1] Vägen till att människor ska ta emot detta är ”enligt Bibeln och bekännelseskrifterna: Guds ord måste predikas så att vi upptäcker både vår synd och Guds nåd. Detta sker endast genom en klar förkunnelse av lag och evangelium.”[2]
Men Brosché påpekar att många nutidsmänniskor har svårt att ta till sig förlåtelsen på grund av sin självupptagenhet, sina motstridiga känslor att höra till en gemenskap och samtidigt hävda sig själv, samt att skulden, i den mån den upplevs, vänds mot den egna personen.[3]
Brosché ger fyra förslag på hur förkunnelsen bör formas för att nå fram till nutidsmänniskan:[4]
1) Predika kallelsen så att lyssnaren upplever Gud som ett du och sig själv som ett jag. Nutidsmänniskan behöver upptäcka Gud och drabbas av hans närvaro! För detta finns inte en formel, det kan ske på olika sätt, men det handlar om att se att ”i alla livssituationer finns Gud sökande och kallande oss”. Det finns ett tilltal som göra människan till någon i Guds ögon
2) Predika lagen så att lyssnaren ser sin stora skuld mot Gud bakom alla småskulder mot människor. Den narcissistiska människan behöver se att hon inte kan förhandla med Gud eller hävda sig genom att jämföra sig med andra. Hon behöver ledas fram att stå ansvarig inför en personlig Gud och se att i Kristus finns hennes enda hopp.
3) Predika evangelium så att lyssnaren möter Guds kärlek bakom Guds vrede. Först när evangelium förkunnas vågar människan ta till sig lagen i fullt mått, för då har hon en plats att fly till. ”I tillit till Kristus får den narcissistiska nutidsmänniskan Andens hjälp att göra det svåraste av allt – släppa alla krampaktiga kompensationer och bejaka en godhet som är större än hon själv.”
4) Predika Guds kärleks närvaro i alla livssituationer så att lyssnaren kan upptäcka alla goda möjligheter och beredda gärningar. I sig själv kan inte en människa se hela verkligheten, men evangelium visar hur Kristus’ kors visar sanningen: ”Alla motsättningar i den skapade människotillvaron innehåller innerst Guds kärleks välsignelse.” Syndernas förlåtelse blir ingången till ett nytt, befriat, liv som präglas av glädje och aktivitet.
Brosché betonar, utifrån sin lutherska hemvist, att också idag ska korset (Guds frälsning) förkunnas genom att förkunna lag och evangelium. Men han lyfter fram en rad betoningar som behöver göras för att budskapet ska nå fram, och bli det befriande budskap som talet om korset ska vara.
Så långt från hemtentan.
/Erik
Fredrik Brosché ”»Syndernas förlåtelse åt allt Sveriges folk« Att predika lag och evangelium för narcissistiska nutidsmänniskor” s 27-54 i Bertil E Gärtner & Fredrik Brosché Tro åt svenska folket, Pro Caritate, Göteborg 1987.
Jag har läst boken inom ramen för en litteraturkurs och bjuder på ett utdrag ur hemtentan jag just mailade iväg:
Det speciella med kristendomen är, enligt Fredrik Brosché, Jesus Kristus och vad denne på korset åstadkommit: syndernas förlåtelse.[1] Vägen till att människor ska ta emot detta är ”enligt Bibeln och bekännelseskrifterna: Guds ord måste predikas så att vi upptäcker både vår synd och Guds nåd. Detta sker endast genom en klar förkunnelse av lag och evangelium.”[2]
Men Brosché påpekar att många nutidsmänniskor har svårt att ta till sig förlåtelsen på grund av sin självupptagenhet, sina motstridiga känslor att höra till en gemenskap och samtidigt hävda sig själv, samt att skulden, i den mån den upplevs, vänds mot den egna personen.[3]
Brosché ger fyra förslag på hur förkunnelsen bör formas för att nå fram till nutidsmänniskan:[4]
1) Predika kallelsen så att lyssnaren upplever Gud som ett du och sig själv som ett jag. Nutidsmänniskan behöver upptäcka Gud och drabbas av hans närvaro! För detta finns inte en formel, det kan ske på olika sätt, men det handlar om att se att ”i alla livssituationer finns Gud sökande och kallande oss”. Det finns ett tilltal som göra människan till någon i Guds ögon
2) Predika lagen så att lyssnaren ser sin stora skuld mot Gud bakom alla småskulder mot människor. Den narcissistiska människan behöver se att hon inte kan förhandla med Gud eller hävda sig genom att jämföra sig med andra. Hon behöver ledas fram att stå ansvarig inför en personlig Gud och se att i Kristus finns hennes enda hopp.
3) Predika evangelium så att lyssnaren möter Guds kärlek bakom Guds vrede. Först när evangelium förkunnas vågar människan ta till sig lagen i fullt mått, för då har hon en plats att fly till. ”I tillit till Kristus får den narcissistiska nutidsmänniskan Andens hjälp att göra det svåraste av allt – släppa alla krampaktiga kompensationer och bejaka en godhet som är större än hon själv.”
4) Predika Guds kärleks närvaro i alla livssituationer så att lyssnaren kan upptäcka alla goda möjligheter och beredda gärningar. I sig själv kan inte en människa se hela verkligheten, men evangelium visar hur Kristus’ kors visar sanningen: ”Alla motsättningar i den skapade människotillvaron innehåller innerst Guds kärleks välsignelse.” Syndernas förlåtelse blir ingången till ett nytt, befriat, liv som präglas av glädje och aktivitet.
Brosché betonar, utifrån sin lutherska hemvist, att också idag ska korset (Guds frälsning) förkunnas genom att förkunna lag och evangelium. Men han lyfter fram en rad betoningar som behöver göras för att budskapet ska nå fram, och bli det befriande budskap som talet om korset ska vara.
Så långt från hemtentan.
/Erik
Fredrik Brosché ”»Syndernas förlåtelse åt allt Sveriges folk« Att predika lag och evangelium för narcissistiska nutidsmänniskor” s 27-54 i Bertil E Gärtner & Fredrik Brosché Tro åt svenska folket, Pro Caritate, Göteborg 1987.
tisdag 21 september 2010
Lite glesare
Den uppmärksamma läsaren har givetvis noterat att det blivit lite glesare mellan inläggen på Hylla C. Orsaken är just den som samme läsare gissar, minskat läsande. Men inte bara det. Jag har under ett par veckor ägnat mig åt en del förberedelseläsning inför bibeltimmar och predikningar. Mer av återläsning och summering material.
Men några böcker har dykt upp på sistone som jag hoppas kunna läsa snart och återkomma till. Bland dessa finns:
Lindholm, Ture C. O. Rosenius som teolog. Grunddragen i hans åskådning, EFS-förlaget, Klippan 1972, 160 sidor. - Det är inte så många som försökt ge en övergripande bild av Rosenius’ teologi. Därför är Lindholm spännande!
Bygstad, Jan Den kristna församlingen. Tio bibelstudier, Logos förlag, Vasa 2006, 158 sidor. - Om kyrka, ämbete, nådegåvor, etc. Verkar spännande, även om bokens layout känns lite tråkig.
Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelse-kristendom – fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, LogosMedia, Hillerød, 500 sidor. Jag har nämnt den på bloggen förrut – nu har jag den. Men 500 sidor dansk doktorsavhandling kräver lite tid, så det blir kanske portionsvis läsning.
Berndtsson, Per-Eive Vindarna från väster. Lärdomar från den keltiska kyrkan, LogosMedia Halmstad, 255 sidor. - Per-Eive är min gamla pastor från Halmstad. Hans intresse för keltisk kristendom är ingen nyhet för mig. Frågan är om hans bok kan tända samma intresse hos andra.
Och så en del annat förstås…
Lite kul förresten att de senare tre böckerna ovan alla är utgivna på förlag som heter "Logos" - verkar vara ett gångbart namn i lutherska sammanhang.
/Erik
måndag 20 september 2010
Teologi for kirken
Under mina studieår i Göteborg gick jag ofta på antikvariat och i second hand-affärer i jakt på spännande böcker. En nostalgitripp till Saron Second Hand för någon vecka sedan gav resultat. Jag hittade en festskrift från Menighedsfakultetet i Århus. Lärare på fakulteten och andra närstående teologer har skrivit bidrag till skriften. Allt har jag inte läst, men de inledande kapitlen om MF:s första 25 år och motiveringen för fristående (icke statlig) teologisk utbildning är intressanta och berör flera viktiga frågor.
Jag har läst teologi eller närliggande ämnen i flera olika akademiska miljöer: Göteborgs universitet, Församlingsfakulteten i Göteborg och Örebro Missionsskola, samt på distans vid Johannelunds Teologiska Högskola.
Det är min övertygelse att kyrkan måste ta ansvar för utbildning av goda teologer. I Danmark är Menighedsfakultetet tillsammans med Dansk Bibel Institut två viktiga miljöer för utbildning av goda teologer. I Sverige tror jag att vi är många som vaknat för sent. Och jag tror att Johannelund och Örebro bör tänka mer på innehållet i utbildningarna än på relationen till Högskoleverket.
Om Församlingsfakulteten i Götbeorg kunde jag säga mycket gott, men rekommenderar istället ett besök. Kanske i november?
/Erik
Valen-Sendstad, Aksel m fl Teologi for kirken. Festskrift i anledning af Menighedsfakultetets 25-års jubilaeum 1967-1992, Forlaget Kolon, Århus 1993, 175 sidor.
Jag har läst teologi eller närliggande ämnen i flera olika akademiska miljöer: Göteborgs universitet, Församlingsfakulteten i Göteborg och Örebro Missionsskola, samt på distans vid Johannelunds Teologiska Högskola.
Det är min övertygelse att kyrkan måste ta ansvar för utbildning av goda teologer. I Danmark är Menighedsfakultetet tillsammans med Dansk Bibel Institut två viktiga miljöer för utbildning av goda teologer. I Sverige tror jag att vi är många som vaknat för sent. Och jag tror att Johannelund och Örebro bör tänka mer på innehållet i utbildningarna än på relationen till Högskoleverket.
Om Församlingsfakulteten i Götbeorg kunde jag säga mycket gott, men rekommenderar istället ett besök. Kanske i november?
/Erik
Valen-Sendstad, Aksel m fl Teologi for kirken. Festskrift i anledning af Menighedsfakultetets 25-års jubilaeum 1967-1992, Forlaget Kolon, Århus 1993, 175 sidor.
tisdag 14 september 2010
Församlingen
En god vän gav mig en liten bok igår. Församlingen - bli en del av Guds dröm av Olof Edsinger, generalsekreterare i EFS' ungdomsrörelse SALT. Ett spännande ämne, och kanske lite oväntat från en teolog med lågkyrklig profil och hemmahörande i ett sammanhang där man oftast talat om "föreningen".
Edsinger tror på församlingen, eftersom Gud har valt att verka i och genom församlingen. "Ensam är svag", fastslår Edsinger, och utmanar läsarna att söka sig till en kristen gemenskap och stanna kvar i sin kristna gemenskap.
Boken innehåller många goda poänger, men ibland det blir nästan allt för enkelt. Men kanske kan man inte förvänta sig mer på drygt fyrtio sidor.
Bäst i boken är avsnittet "Lärjungaskap - ett grupparbete". En sådan rubrik provocerar mig, som genomlidit ett otal mardrömslika grupparbeten i grundskolan. Att kombinera ett så ljuvligt ord som "lärjungaskap" med ett så nattsvart som "grupparbete" är förstås genialt. Men det är kanske inte bara pedagogiska bakslag som Edsinger utmanar, utan hela den individualism som präglar mig och (nästan) alla svenskar.
Edsinger följer upp med att ange tio skäl för att bli medlem i, inte bara vara löst associerad till, församlingen. Det handlar främst om att våga engagera sig, våga ta ansvar och sträva efter att bygga församling och våga stå för något. En viktig utmaning rakt in i vår tid!
Edsingers skrift är kortfattad, men han ger boktips för vidare läsning. Där finns till exempel guldkorn som Bonhoeffers Liv i gemenskap, tråkig-men-nyttig-boken Naturlig församlingsutveckling och EFS' nyplanteringsböcker Nya skott och Fler nya skott. Men jag undrar om det inte finns bättre böcker att rekommendera på sakramenten än Peter Halldorf och Ulf Ekman.
/Erik
Edsinger, Olof Församlingen - bli en del av Guds dröm, Salt, Uppsala 2010, 45 sidor.
Bonhoeffer, Dietrich Liv i gemenskap.
Schwarz, Christian A Naturlig församlingsutveckling. Åtta kvalitativa särdrag hos växande församlingar.
Laspers, Torbjörn (red) Nya skott från gamla rötter. En bok om EFS nyetableringsarbete.
Laspers, Torbjörn & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter.
Edsinger tror på församlingen, eftersom Gud har valt att verka i och genom församlingen. "Ensam är svag", fastslår Edsinger, och utmanar läsarna att söka sig till en kristen gemenskap och stanna kvar i sin kristna gemenskap.
Boken innehåller många goda poänger, men ibland det blir nästan allt för enkelt. Men kanske kan man inte förvänta sig mer på drygt fyrtio sidor.
Bäst i boken är avsnittet "Lärjungaskap - ett grupparbete". En sådan rubrik provocerar mig, som genomlidit ett otal mardrömslika grupparbeten i grundskolan. Att kombinera ett så ljuvligt ord som "lärjungaskap" med ett så nattsvart som "grupparbete" är förstås genialt. Men det är kanske inte bara pedagogiska bakslag som Edsinger utmanar, utan hela den individualism som präglar mig och (nästan) alla svenskar.
Edsinger följer upp med att ange tio skäl för att bli medlem i, inte bara vara löst associerad till, församlingen. Det handlar främst om att våga engagera sig, våga ta ansvar och sträva efter att bygga församling och våga stå för något. En viktig utmaning rakt in i vår tid!
Edsingers skrift är kortfattad, men han ger boktips för vidare läsning. Där finns till exempel guldkorn som Bonhoeffers Liv i gemenskap, tråkig-men-nyttig-boken Naturlig församlingsutveckling och EFS' nyplanteringsböcker Nya skott och Fler nya skott. Men jag undrar om det inte finns bättre böcker att rekommendera på sakramenten än Peter Halldorf och Ulf Ekman.
/Erik
Edsinger, Olof Församlingen - bli en del av Guds dröm, Salt, Uppsala 2010, 45 sidor.
Bonhoeffer, Dietrich Liv i gemenskap.
Schwarz, Christian A Naturlig församlingsutveckling. Åtta kvalitativa särdrag hos växande församlingar.
Laspers, Torbjörn (red) Nya skott från gamla rötter. En bok om EFS nyetableringsarbete.
Laspers, Torbjörn & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter.
måndag 13 september 2010
Kyrkans år och dagar
Den som önskar läsa allt Carl Henrik Martling skrivit behöver nog sätta av mer än ett års semester. En sökning på Libris ger över hundra titlar. Jag kan inte skryta med att ha läst alls särskilt många av överhovpredikantens verk, men förra veckan läste jag - på rekommendation av en av bloggens läsare - boken Kyrkans år och tider.
Rolig och lustfylld läsning? Nä, det kan jag nog inte påstå, men intressant och informativt. Tre delar har boken: Kyrkans dagar - Kyrkans tider - Kyrkans år.
Kyrkans dagar behandlar förhållandet mellan söndag och sabbat och söndagen som gudstjänstdag, vidare några Kristusdagar, Mariadagar, ängladagar och helgondagar som har lång tradition men som inte överlevt.
Kyrkans tider tar sin utgångspunkt i hur påsk, pingst och jul för kyrkan blev de tre högtider kring vilka kyrkolivet ordnades.
Kyrkans år tar upp den svenska kyrkoåret, och gör internationella utblickar mot andra traditioner.
Väldigt mycket information får man i Martlings bok. Olika firningsdagars historiska, och i förekommande fall bibliska bakgrund. Vilka texter som lästs och hur man firat med olika gudstjänster. Som referens verk fungerar den bra. En kontinuerlig läsning blir däremot ganska tung, med många upprepningar.
En svaghet är förstås att den utkom före den senaste svenska evangelieboken (2003), en annan att Martling inte inkluderar andra lutherska kyrkor (t ex i Nordamerika och Afrika) eller fler protestantiska samfund när han gör de internationella och ekumeniska utblickarna.
Intressant för någon läsare är (kanske) upplysningen om att Olavus Petri 1531 förordade lectio continua, alltså en sammanhängande läsning från en bibelbok flera söndagar i rad. Men traditionen med ett perikopsystem med särskilda avsnitt för respektive söndag blev efter några decennier åter allenarådande i den svenska kyrkan.
En sista tanke... Kyrkans dagar och år har aldrig varit något statiskt. Firningsdagar har kommit och gått, texter och texträckor har förnyats, datum har flutit och fixerats. Det tror jag är viktigt. Om vi inte vill fira något så kryptiskt som kyndelsmäss eller septuaginta så har vi friheten i församlingen att ändra, med målet att ära Gud, uppgygga oss själva och nå de ofrälsta med evangelium.
/Erik
Martling, Carl Henrik Kyrkans år och dagar, Verbum, Stockholm 1993, s 245.
Rolig och lustfylld läsning? Nä, det kan jag nog inte påstå, men intressant och informativt. Tre delar har boken: Kyrkans dagar - Kyrkans tider - Kyrkans år.
Kyrkans dagar behandlar förhållandet mellan söndag och sabbat och söndagen som gudstjänstdag, vidare några Kristusdagar, Mariadagar, ängladagar och helgondagar som har lång tradition men som inte överlevt.
Kyrkans tider tar sin utgångspunkt i hur påsk, pingst och jul för kyrkan blev de tre högtider kring vilka kyrkolivet ordnades.
Kyrkans år tar upp den svenska kyrkoåret, och gör internationella utblickar mot andra traditioner.
Väldigt mycket information får man i Martlings bok. Olika firningsdagars historiska, och i förekommande fall bibliska bakgrund. Vilka texter som lästs och hur man firat med olika gudstjänster. Som referens verk fungerar den bra. En kontinuerlig läsning blir däremot ganska tung, med många upprepningar.
En svaghet är förstås att den utkom före den senaste svenska evangelieboken (2003), en annan att Martling inte inkluderar andra lutherska kyrkor (t ex i Nordamerika och Afrika) eller fler protestantiska samfund när han gör de internationella och ekumeniska utblickarna.
Intressant för någon läsare är (kanske) upplysningen om att Olavus Petri 1531 förordade lectio continua, alltså en sammanhängande läsning från en bibelbok flera söndagar i rad. Men traditionen med ett perikopsystem med särskilda avsnitt för respektive söndag blev efter några decennier åter allenarådande i den svenska kyrkan.
En sista tanke... Kyrkans dagar och år har aldrig varit något statiskt. Firningsdagar har kommit och gått, texter och texträckor har förnyats, datum har flutit och fixerats. Det tror jag är viktigt. Om vi inte vill fira något så kryptiskt som kyndelsmäss eller septuaginta så har vi friheten i församlingen att ändra, med målet att ära Gud, uppgygga oss själva och nå de ofrälsta med evangelium.
/Erik
Martling, Carl Henrik Kyrkans år och dagar, Verbum, Stockholm 1993, s 245.
Lite mer från "En mäktig katedral"
I föregående inlägg hissade jag Gunnar Elstads själavådsbok En mäktig katedral. Några citat ur boken kanske kan smaka?
När Elstads skriver om det själavårdande samtalet blir han ganska tuff:
"Vår gamla natur har inte alltid så mycket emot lite skuldkänslor och dåligt samvete. Sådant kan den till och medta som ett tecken på andlighet. Det vår gamla natur är allra mest rädd för, är att ändra uppförande och göra något som den inte tycker är 'naturligt'. Den är livrädd för att ändra 'stil' eller ge avkall på något av sin 'egenart'. (...) själavårdarens uppgift är inte först och främst att ge tröst och lindra de onda känslorna. Själavårdaren ska ge hjälp till att ändra uppträdandet." (s 53)
I sin behandling om den dagliga kampen börjar han med att konstatera:
"Som kristna har vi frid med Gud. Men vi har ännu inte frid med djävulen, världen och vårt eget kött. Här är det fullt krig." (s 71)
Och så slutligen ett citat av ett citat. Elstad tar danske Leif Andersen till hjälp när han tala om anfäktelse:
"På samma sätt som Gud vägrar att göra oss ens tillnärmelsevis syndfria i det här livet, nekar han oss också en fullständig betongtro. Det gäller för ossalla att vilan och vissheten inte kan vara konstant och orubbad livet igenom. På olika områden faller vi alla i tvivel och anfäktelser, och för några är det så plågsamt att det för dem blir en tagg i köttet, en Satans ängel, som i åratalstår och slår dem i ansiktet." (s 64-65 hos Elstad och s 119-120 i Leif Andersens bok Gud, varför sover du?)
/Erik
Elstad, Gunnar En mäktig katedral - vägledning i själavård och vardagspsykologi, Församlingsförlaget, Göteborg 1999, 218 sidor.
Andersen, Leif Gud, varför sover du? EFS-förlaget, Stockholm 1989, 220 sidor.
När Elstads skriver om det själavårdande samtalet blir han ganska tuff:
"Vår gamla natur har inte alltid så mycket emot lite skuldkänslor och dåligt samvete. Sådant kan den till och medta som ett tecken på andlighet. Det vår gamla natur är allra mest rädd för, är att ändra uppförande och göra något som den inte tycker är 'naturligt'. Den är livrädd för att ändra 'stil' eller ge avkall på något av sin 'egenart'. (...) själavårdarens uppgift är inte först och främst att ge tröst och lindra de onda känslorna. Själavårdaren ska ge hjälp till att ändra uppträdandet." (s 53)
I sin behandling om den dagliga kampen börjar han med att konstatera:
"Som kristna har vi frid med Gud. Men vi har ännu inte frid med djävulen, världen och vårt eget kött. Här är det fullt krig." (s 71)
Och så slutligen ett citat av ett citat. Elstad tar danske Leif Andersen till hjälp när han tala om anfäktelse:
"På samma sätt som Gud vägrar att göra oss ens tillnärmelsevis syndfria i det här livet, nekar han oss också en fullständig betongtro. Det gäller för ossalla att vilan och vissheten inte kan vara konstant och orubbad livet igenom. På olika områden faller vi alla i tvivel och anfäktelser, och för några är det så plågsamt att det för dem blir en tagg i köttet, en Satans ängel, som i åratalstår och slår dem i ansiktet." (s 64-65 hos Elstad och s 119-120 i Leif Andersens bok Gud, varför sover du?)
/Erik
Elstad, Gunnar En mäktig katedral - vägledning i själavård och vardagspsykologi, Församlingsförlaget, Göteborg 1999, 218 sidor.
Andersen, Leif Gud, varför sover du? EFS-förlaget, Stockholm 1989, 220 sidor.
lördag 11 september 2010
En mäktig katedral
För någon månad sedan läste jag en själavårdsbok och fick lust att läsa någon annan. Det blev norrmannen Gunnar Elstads En mäktig katedral. Den är riktigt bra, tycker jag. Bara början är värd halv bokens pris:
"Själavård måste först och främst gälla själarnas frälsning. Att vi har det bra här i livet får aldrig bli det viktigaste. Det viktigaste är att vi har del i det eviga livet.
Ändå får inte detta betonas så starkt att någon får uppfattningen att allt annat är oväsentligt. Bibeln ger inte bara vägledning om hur vi får ett rätt förhållande till Gud. Den vägleder oss både när det gäller förhållandet till Gud, vår nästa, skapelsen och oss själva. Själavård ska ge hjälp att leva rätt och gott i alla dessa relationer." (Ur kapitel 1 "Vad är själavård?")
Elstads bok har fyra huvuddelar: 1) En generell inledning om själavård, 2) Tro, liv och tjänst, 3) Förhållandet till sig själv och andra, och 4) Andra viktiga problem. Varje del består sedan av tre-fyra kapitel.
Elstads trygghet i den kristna tron gör att han på ett tydligt sätt kan skilja på vad som är själavårdarens uppgift, och vad som inte är det. Att en del problem behöver hänvisas till psykiatrisk expertis eller till familjerådgivning blir inte ett problem för honom. Inte heller att själavårdaren ibland kan tvingas "städa upp" efter icke-kristna samtalskontakter, eller efter osund förkunnelse.
Elstads bok kan vara en hjälp både för hur man själv mår, men förstås också hur man kan hjälpa andra genom "vardagssjälavård". Som kurslitteratur på en bibelskola skulle den vara utmärkt. Jag föredrar Elstad framför Hagberg.
/Erik
Elstad, Gunnar En mäktig katedral - vägledning i själavård och vardagspsykologi, Församlingsförlaget, Göteborg 1999, 218 sidor. (Översatt från norska originalet Hjelp til hjelp, Lunde forlag, Oslo)
måndag 6 september 2010
Luthers psaltarutläggning
Helmer Ringgren skriver om Luthers psaltarutläggningar i Svensk Exegetisk Årsbok från 1985. Ringgren konstaterar att det finns ett rikt material att studera, ända från Luthers tidiga psaltarutläggning från 1513-1515 till det slutliga översättningen i Bibeln från 1545. Det är ett material som inbjuder dels till at undersöka Luthers teologisk utveckling och dels hur Luther fungerar som exeget.
Ringgren, själv en "modern exeget" (s 58) ger Luther ett gott betyg när det gäller kunskaper i hebreiska. Luthers behandling av begreppen "hased" och "sela" ges som exempel. Luthers klassificering av psalmerna utifrån deras innehåll är Ringgren inte imponerad av. "Detta är väl inte riktigt Gunkels Gattungen, och framför allt vet Luther ingenting om Sitz im Leben. Klassificeringen är gjord efter innehållet och är som sådan vettig nog." (s 53) Man kan i och för sig fråga hur mycket vi verkligen vet om Sitz im Leben så här 500 år senare - men visst har det funnits många teorier.
Ringgren ger några exempel på Luthers tolkningar, som oftast är kristologiska, och konstaterar att Luthers läsning utgår från en teologisk helhetssyn - där ibland detaljerna hanteras ganska fritt. Men Ringgren skriver också: "Genomgående följer Luther principen att utlägga skrift med skrift. Det gör vi moderna exegeter också." (s 58) Att resultaten för Luther och moderna exegeter blir olika förklarar Ringgren med hur man väljer paralleller. Luther läser med "en teologisk helhetsbild av den bibliska åskådningen, och i den helhetsbilden ingår naturligtvis också NT, medan vi i regel sttannar inom GT:s gränser." (s 59) Luther utgår också från sin reformatoriska grundsyn, som sätter Kristus i centrum - Ringgren skriver: "Det är Kristus som talar i Psalmerna eller låter psalmisten tala, och det är undervisning för Kristi kyrka och dess medlemmar som ges." (s 59)
Ringgrens artikel är intressant och visar på Luthers kvaliteter som bibelutläggare. I våras arbetade jag med Luthers Stora galaterbrevskommentar utifrån frågeställingen om skulle kunna kallas bibelkommentar utifrån moderna kriterier - och fann att den motsvarar många av de kriterier som ställs på kommentarer också idag.
/Erik
Ringgren, Helmer "Luthers psaltarutläggning" s 49-59 i Svensk Exegetisk Årsbok årg 50, Uppsala 1985.
Ringgren, själv en "modern exeget" (s 58) ger Luther ett gott betyg när det gäller kunskaper i hebreiska. Luthers behandling av begreppen "hased" och "sela" ges som exempel. Luthers klassificering av psalmerna utifrån deras innehåll är Ringgren inte imponerad av. "Detta är väl inte riktigt Gunkels Gattungen, och framför allt vet Luther ingenting om Sitz im Leben. Klassificeringen är gjord efter innehållet och är som sådan vettig nog." (s 53) Man kan i och för sig fråga hur mycket vi verkligen vet om Sitz im Leben så här 500 år senare - men visst har det funnits många teorier.
Ringgren ger några exempel på Luthers tolkningar, som oftast är kristologiska, och konstaterar att Luthers läsning utgår från en teologisk helhetssyn - där ibland detaljerna hanteras ganska fritt. Men Ringgren skriver också: "Genomgående följer Luther principen att utlägga skrift med skrift. Det gör vi moderna exegeter också." (s 58) Att resultaten för Luther och moderna exegeter blir olika förklarar Ringgren med hur man väljer paralleller. Luther läser med "en teologisk helhetsbild av den bibliska åskådningen, och i den helhetsbilden ingår naturligtvis också NT, medan vi i regel sttannar inom GT:s gränser." (s 59) Luther utgår också från sin reformatoriska grundsyn, som sätter Kristus i centrum - Ringgren skriver: "Det är Kristus som talar i Psalmerna eller låter psalmisten tala, och det är undervisning för Kristi kyrka och dess medlemmar som ges." (s 59)
Ringgrens artikel är intressant och visar på Luthers kvaliteter som bibelutläggare. I våras arbetade jag med Luthers Stora galaterbrevskommentar utifrån frågeställingen om skulle kunna kallas bibelkommentar utifrån moderna kriterier - och fann att den motsvarar många av de kriterier som ställs på kommentarer också idag.
/Erik
Ringgren, Helmer "Luthers psaltarutläggning" s 49-59 i Svensk Exegetisk Årsbok årg 50, Uppsala 1985.
lördag 4 september 2010
Toy Story 3
Nä, det här är ingen filmblogg. Och ganska sällan kommenterar jag vad jag läst i tidningen. Men nu är det dags. Varje morgon kommer Helsingborgs Dagblad. Ett par gånger i veckan läser jag den.
För ett par veckor sedan fanns det en väldigt positiv recension av filmen Toy Story 3. Intressant, tänkte jag, eftersom jag sett filmen ihop, med barnen, på 3d-biograf. Jag gillade den starkt. Bra barnfilm som vuxna står ut med att se. Bättre än Ice Age tycker jag nog.
Men idag kom det en motrecension. Malena Janson som recenserat filmen för Svenska Dagbladet - och sågat den - förvånas över alla hyllningar den fått. Så förvånad blev hon att hon betalade (!) för att se filmen en gång till. Och fortfarande gillar hon den inte. Varför?
1) För att den ger en negativ bild av dagis.
2) För att den ger en positiv bild av återanvändning och second hand-tänkande.
3) För att det är för högt tempo i filmen.
Den första anledningen handlar ju om Jansons egna politiska preferenser, mindre om huruvida filmen ger en korrekt bild av verkligheten. Den andra anledningen handlar om att filmproducenten inte borde ha detta budskap samtidigt som man vill sälja Toy Story-leksaker. Jag gillar återanvädning, och min son älskar sina små Buzz Lightyear- och Woody-figurer. Den tredje anledningen - jo, kanske har Janson en poäng. Men hur mycket action filmen än innehåller så kommer den inte i närheten av ett högst ordinärt barnkalas - varken i tempo eller ljudnivå.
/Erik
I morse fann jag en
För ett par veckor sedan fanns det en väldigt positiv recension av filmen Toy Story 3. Intressant, tänkte jag, eftersom jag sett filmen ihop, med barnen, på 3d-biograf. Jag gillade den starkt. Bra barnfilm som vuxna står ut med att se. Bättre än Ice Age tycker jag nog.
Men idag kom det en motrecension. Malena Janson som recenserat filmen för Svenska Dagbladet - och sågat den - förvånas över alla hyllningar den fått. Så förvånad blev hon att hon betalade (!) för att se filmen en gång till. Och fortfarande gillar hon den inte. Varför?
1) För att den ger en negativ bild av dagis.
2) För att den ger en positiv bild av återanvändning och second hand-tänkande.
3) För att det är för högt tempo i filmen.
Den första anledningen handlar ju om Jansons egna politiska preferenser, mindre om huruvida filmen ger en korrekt bild av verkligheten. Den andra anledningen handlar om att filmproducenten inte borde ha detta budskap samtidigt som man vill sälja Toy Story-leksaker. Jag gillar återanvädning, och min son älskar sina små Buzz Lightyear- och Woody-figurer. Den tredje anledningen - jo, kanske har Janson en poäng. Men hur mycket action filmen än innehåller så kommer den inte i närheten av ett högst ordinärt barnkalas - varken i tempo eller ljudnivå.
/Erik
I morse fann jag en
tisdag 31 augusti 2010
Studieskuld
Jag har en studieskuld från föregående akademiska år. Inte en studie-låns-skuld. Det har jag också, men den är både äldre och tråkigare. Nej, min studieskuld består i att jag på en av de tre kurser jag anmälde mig till ifjol ännu inte har inkommit med redovisning. Kursen heter Skammens teologiska problematik och ges vid Johannelunds Teologiska Högskola.
Det är ett spännande område att studera och reflektera över. Att människor idag känner mer skam än skuld tror jag är en riktig iakttagelse. Sedan kan man konstatera att "skam" blivit lite av ett modebegrepp - även på teologins område finns trender och mode. En del som idag kallas skam skulle tidigare faktiskt beskrivits som skuld, eller i termer av självförakt. En tendens är att skam behandlas mer som känsla än som socialt fenomen. Kanske kan jag återkomma till ämnet. Det beror på om jag tycker att min hemtentamen blir bra...
I kurslitteraturen ingår flera böcker som arbetar med vilka utmaningar som övergången från modernt till postmodernt ställer på kyrkan och på förkunnelsen. Det är verkligt spännande. Ett exempel är Jimmy Long som beskriver övergången "Moving from Modern to Postmodern" under följande rubriker:
- From Word to Image
- From Detached to Participant
- From Didactic to Narrative
- From Knowledge to transformation
- From Inward Focused to Outward Focused
Spännande! Får se om jag kan reglera min studieskuld inom en inte alltför avlägsen framtid.
/Erik
Jimmy Long Emerging Hope. A Strategy for Reaching Postmodern Generations, IVP Books, Downer Grove 2004 (2nd edition), 251 sidor.
söndag 29 augusti 2010
Kyrkoårets helger
Kunde inte motstå att köp en bok på Åhus missionsgård igår: Kyrkoårets helger av Sven O Berglund. De senaste åren har jag funderat en del över kyrkoåret - dess funktion, pedagogik, historia etc. Så det var med ganska stora förväntningar jag öppnade den lilla boken - nu skulle jag få lära mej mer!
Men... nä... Inte så mycket historisk bakgrund till varför det blivit som det blivit. Inte så mycket reflektion om huruvida de olika firningsdagarna fungerar. Lite märkligt urval av vad som kommit med. Små betraktelser och personliga minnen blandat med lite exegetik och historia.
Martin Lönnebo säger (i sin Homiletik) att man ska predika i kyrkoåret, inte om det. Det får jag inte heller hjälp med av Berglund.
Jag - och kanske också andra - behöver något bättre. Kanske någon har boktips?
/Erik
Berglund, Sven O Kyrkoåretshelger, Församlingsförlaget, Göteborg 1996, 96 sidor.
Men... nä... Inte så mycket historisk bakgrund till varför det blivit som det blivit. Inte så mycket reflektion om huruvida de olika firningsdagarna fungerar. Lite märkligt urval av vad som kommit med. Små betraktelser och personliga minnen blandat med lite exegetik och historia.
Martin Lönnebo säger (i sin Homiletik) att man ska predika i kyrkoåret, inte om det. Det får jag inte heller hjälp med av Berglund.
Jag - och kanske också andra - behöver något bättre. Kanske någon har boktips?
/Erik
Berglund, Sven O Kyrkoåretshelger, Församlingsförlaget, Göteborg 1996, 96 sidor.
onsdag 25 augusti 2010
Var är hemma? Del 2
Vi har de flesta av våra saker antingen i flyttlådor i källaren eller i tunnor och lådor ute i stallet. Vi trivs hos mina svärföräldrar, men längtar till den dag vi kan flytta in i något eget. Därför talade följande stycke ur Mitch Alboms Alberts sista önskan särskilt till mig idag när jag läste det:
"En soldats flicka, vars pappa hade förflyttats till en fjärran post, satt på flygplatsen bland familjens torftiga tillhörigheter. Flickan var sömnig. Hon lutade sig mot byltena och persedelpåsarna.
En kvinna gick förbi, stannade till och klappade henne på huvudet. -Stackars barn som inte har något hem, sa hon.
Barnet tittade förvånat upp. -Men vi har ett hem, sa hon. Vi har bara inget hus att ha det i."
/Erik
Mitch Albom Alberts sista önskan, Forum, Stockholm 2010, 274 sidor. (Eng originalet Have a Little Faith 2009.)
"En soldats flicka, vars pappa hade förflyttats till en fjärran post, satt på flygplatsen bland familjens torftiga tillhörigheter. Flickan var sömnig. Hon lutade sig mot byltena och persedelpåsarna.
En kvinna gick förbi, stannade till och klappade henne på huvudet. -Stackars barn som inte har något hem, sa hon.
Barnet tittade förvånat upp. -Men vi har ett hem, sa hon. Vi har bara inget hus att ha det i."
/Erik
Mitch Albom Alberts sista önskan, Forum, Stockholm 2010, 274 sidor. (Eng originalet Have a Little Faith 2009.)
tisdag 24 augusti 2010
Drevet går
”Nyhetvärdet får aldrig gå ut över människovärdet”, skriver prästen och terapeuten Göran Larsson i ett avsnitt om social skam boken Skamfilad. Han konstaterar att media gömmer sig bakom fina ord som tryckfrihet, yttrandefrihet och nyhetsvärde, men ofta glömmer människan bakom storyn. ”Att vilja veta är inte det samma som att ha rätten att få veta.”
måndag 23 augusti 2010
Vägen genom
För tredje eller fjärde gången har jag läst Torgny Wiréns Vägen genom. Det är en självbiografisk skildring av hur författaren i tjugoårsåldern förlorade sin tro och sedan genom en tämligen skoningslös jakt på sanningen återfann den. Det är en berättelse som berör mig, kanske lite extra för att Wirén rör sig från teologins område in på sjukvårdens ibland. Han är lite av en naturvetenskaplig teolog - och det är ju jag också.
Att läsa teologi vid ett svenskt universitet för trettio år sedan var nog inte så uppmuntrande - och det moderna dominerade fortfarande ganska stort. Wiréns sökande efter sanning och krav på Bibeln när det gällde trovärdighet möttes inte med så mycket uppmuntran. När jag läste, för femton år sedan, var det mer öppet - var och en fick tro lite mer som man ville. Men jag har svårt att tro att kvaliteten på den teologiska undervisningen vid de statliga universiteten blir bättre och bättre.
Wirén gör det enda rätta. Som teol stud ser han till att komplettera studierna med litteratur som aldrig rekommenderas på universitetet, med besök på fria institutioner och med uppsatser som håller så hög kvalitet att de inte kan underkännas, trots att ämnesval och slutsatser inte är dem som är populärast i den moderna teologi. Jag undrar om jag inte har en av Wiréns uppsatser i någon av mina hyllor, men kaoset efter flytt och magasinering gör att jag inte hittar den... Får se om jag läser den nästa sommar.
/Erik
Torgny Wirén Vägen genom. En sanningssökares kamp, Salt &Ljus, Haninge 1987, 126 sidor.
Wirén har en egen hemisda, klicka här.
Att läsa teologi vid ett svenskt universitet för trettio år sedan var nog inte så uppmuntrande - och det moderna dominerade fortfarande ganska stort. Wiréns sökande efter sanning och krav på Bibeln när det gällde trovärdighet möttes inte med så mycket uppmuntran. När jag läste, för femton år sedan, var det mer öppet - var och en fick tro lite mer som man ville. Men jag har svårt att tro att kvaliteten på den teologiska undervisningen vid de statliga universiteten blir bättre och bättre.
Wirén gör det enda rätta. Som teol stud ser han till att komplettera studierna med litteratur som aldrig rekommenderas på universitetet, med besök på fria institutioner och med uppsatser som håller så hög kvalitet att de inte kan underkännas, trots att ämnesval och slutsatser inte är dem som är populärast i den moderna teologi. Jag undrar om jag inte har en av Wiréns uppsatser i någon av mina hyllor, men kaoset efter flytt och magasinering gör att jag inte hittar den... Får se om jag läser den nästa sommar.
/Erik
Torgny Wirén Vägen genom. En sanningssökares kamp, Salt &Ljus, Haninge 1987, 126 sidor.
Wirén har en egen hemisda, klicka här.
lördag 21 augusti 2010
Psalmer och människor
Ofta i kyrka eller missionshus bläddrar jag bak till författar- och tonsättarregistret för att kika på de biografiska notiserna. De säger inte alltid så mycket, men ändå något om de systrar och bröder som gett oss alla goda psalmer och sånger. Ibland är en text sådan att man funderar på vilka upplevelser som ligger bakom, eller vilken fromhetstradition, eller kanske i vilken landsända författaren verkat.
Igår köpte jag en härlig bok av Olle Nivenius, tidigare biskop i Lund och ordförande i den kommitté som arbetade fram den senaste svenska psalmboken. Han delar med sig av sin stora kunskap och berättar om några psalmers tillkomst. Några av mina favoriter i SvPs-86 finns med:
I tro under himmelens skyar (SvPs 228) har de sista åren blivit mig alltmer kär. Den talar om tro och tradition, men också om sakramentens säkra grund och om ropet om väckelse. Nu vet jag att det är en Norrlandspsalm. Göran Widmark född i jukkasjärvi 1910, skrev tre av verserna en kväll i januari 1945 i samband med en missionärsvigning. Nivenius konstaterar att få sånger "på ett så varmt och naturligt sätt förenar olika strömningar i svenskt kyrkoliv." (s 44)
En annan yndlingpsalm är Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (SvPs 38). Bakgrunden är förstås Filipperbrevet 2. Olov Hartman uttryckte att en psalm ska vara "hårt smidd". Det är För att du inte. Den är så tät och fylld av Bibel, av förundran inför Kristus' person och verk, av lovsång så att varje gång jag sjunger den vill jag böja knä inför min Herre och Frälsare.
Och en tredje favorit: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (SvPs 89). Det är nog den mest radikla missionspsalmen i SvPS, åtminstone bland "nykomlingarna". Upphovsman är Hilaire Nkounkou. Född 1923 och rektor för ett eologiskt seminarium i Kongo. Under sextiotalet satt han periodvis fänglad för sin tros skull och 1970 - efter fångenskapsperioderna - skriver han den fantastiska och överlåtna sången.
Det är härligt att sjunga Guds lov!
/Erik
Nivenius, Olle Psalmer och människor, Verbum, Stockholm 1991, 148 sidor.
Igår köpte jag en härlig bok av Olle Nivenius, tidigare biskop i Lund och ordförande i den kommitté som arbetade fram den senaste svenska psalmboken. Han delar med sig av sin stora kunskap och berättar om några psalmers tillkomst. Några av mina favoriter i SvPs-86 finns med:
I tro under himmelens skyar (SvPs 228) har de sista åren blivit mig alltmer kär. Den talar om tro och tradition, men också om sakramentens säkra grund och om ropet om väckelse. Nu vet jag att det är en Norrlandspsalm. Göran Widmark född i jukkasjärvi 1910, skrev tre av verserna en kväll i januari 1945 i samband med en missionärsvigning. Nivenius konstaterar att få sånger "på ett så varmt och naturligt sätt förenar olika strömningar i svenskt kyrkoliv." (s 44)
En annan yndlingpsalm är Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (SvPs 38). Bakgrunden är förstås Filipperbrevet 2. Olov Hartman uttryckte att en psalm ska vara "hårt smidd". Det är För att du inte. Den är så tät och fylld av Bibel, av förundran inför Kristus' person och verk, av lovsång så att varje gång jag sjunger den vill jag böja knä inför min Herre och Frälsare.
Och en tredje favorit: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (SvPs 89). Det är nog den mest radikla missionspsalmen i SvPS, åtminstone bland "nykomlingarna". Upphovsman är Hilaire Nkounkou. Född 1923 och rektor för ett eologiskt seminarium i Kongo. Under sextiotalet satt han periodvis fänglad för sin tros skull och 1970 - efter fångenskapsperioderna - skriver han den fantastiska och överlåtna sången.
Det är härligt att sjunga Guds lov!
/Erik
Nivenius, Olle Psalmer och människor, Verbum, Stockholm 1991, 148 sidor.
torsdag 19 augusti 2010
En avgående biskop
Biskop Aurelius i Göteborg önskar gå i pension. Två skäl anges på Göteborgs stifts hemsida: hälsoskäl och önskan att skriva. Det första förstår jag, det senare kanske inte. Men hur-som-helst kan det ju då vara intressant att läsa något av Aurelius för att veta om de kommande verken är något att se framemot eller undvika.
Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.
Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.
Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.
Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:
-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)
Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.
/Erik
Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.
Tidigare har jag läst Aurelius herdabrev och Luther i Sverige. Lutherbilder under tre sekler. Det var ett tag sedan, men om inte mitt minne sviker så kan jag konstatera att boken om Luther var ganska intressant.
Nu har jag dock läst Under ett enda valv. Som en del i ett svenskkyrkligt projekt "Mitt i församlingen" skrev Aurelius om att vara folkkyrka i staden under 1900-talets andra hälft. Med utgångspunkt i folkkyrkotanken (med geografisk betoning hämtad från Einar Billing) analyserar Aurelius hur förortsbyggandet och småkyrkorörelsen drevs av samma ideal och samtidigt lyckades på olika sätt. Rent konkret skriver Aurelius utifrån stadsdelen Johannelund (sic!) i Linköping, som byggdes runt 1960. Aurelius växte upp där som son till distriktprästen, sedermera kh, Sam Aurelius.
Det är en bok lika tråkig som förortens likformiga hyreskaserner (jag har själv bott i en förort till Göteborg). Jag vill inte påstå att jag fann så många guldkorn i boken, men kanske kan man åtminstone tala om silverstänk i Aurelius kärlek till och skildring av småkyrkan.
Men inte bara uppgången tas med. Aurelius flyttade efter femton år på annat håll tillbaka till sin barndomskvarter. Hur gick det? Är du intresserad av samhällsutveckling och kommunalpolitik får du läsa boken, men när det gäller småkyrkan var den på nedgång. Aurelius pekar på tre faktorer:
-När småkyrkan (distriktkyrkan) blev egen församling fick den mer byråkrati och administrativt ansvar. och fick lägga mycket kraft på detta.
- "Antalet anställda ökade markant..." (s 60). Det behövde inte nödvändigtvis vara negativt, men det blev så.
- Boplikten hade försvunnit. "Där prästen av olika skäl inte har församlingen som sin hemort minskar ofrånkomligen kontakterna med stadsdelens invånare och kunskapen om livet i området..." (s 61)
Värt att fundera på de tre faktorerna. Men jag vet inte om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln den dag Aurelius släpper nästa bok. Troligen inte.
/Erik
Aurelis, Carl Axel Under ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Mitt i församlingen, Uppsala 1998, 74 sidor.
tisdag 17 augusti 2010
Väckelseoch kyrka i nordisk perspektiv
Något som heter (hette?) Nordiskt institut för kyrkohistorisk forskning har gett ut en intressant skrift med samma titel som detta inlägg. Redaktör för volymen är A. Pontoppidan Thyssen, vilken också har skrivit den mycket läsvärda inledningen. Pontoppidan Thyssen gör en översiktligt jämförelse av 1800-talets väckelser i de nordiska länderna och sätter den i relation till den historiska kontexten.
Sedan följer avsnitt för respektive land (Danmark, Finland, Sverige och Norge). Väckelsehistorien på 1800-talets första hälft i Sverige skildras utmärkt av C. H. Martling, och den andra halvan av seklet, inte lika lysande, av Bror Walan.
Intressant att läsa om de "rörelser" som gick före den rosenianska väckelsen. Jag blir sugen på att läsa mer. Snart dags att köpa Mikkel Vigilius' Kirke i kirken. Men den är ju så grymt dyr!
/Erik
A. Pontoppidan Thyssen (red.) Väckelse och kyrka i nordiskt perspektiv. Nordiska studier över brytningarna mellan kyrklig ordning och religiös folkrörelse under 1800-talet, Lund 1969. 221 sidor.
Sedan följer avsnitt för respektive land (Danmark, Finland, Sverige och Norge). Väckelsehistorien på 1800-talets första hälft i Sverige skildras utmärkt av C. H. Martling, och den andra halvan av seklet, inte lika lysande, av Bror Walan.
Intressant att läsa om de "rörelser" som gick före den rosenianska väckelsen. Jag blir sugen på att läsa mer. Snart dags att köpa Mikkel Vigilius' Kirke i kirken. Men den är ju så grymt dyr!
/Erik
A. Pontoppidan Thyssen (red.) Väckelse och kyrka i nordiskt perspektiv. Nordiska studier över brytningarna mellan kyrklig ordning och religiös folkrörelse under 1800-talet, Lund 1969. 221 sidor.
måndag 16 augusti 2010
Att skriva uppsats
Det finns böcker som skrivs för att läsas i direkt anslutning till en annan aktivitet. Reparationshandböcker för bilar är ett exempel. Kokböcker ett annat, även om det på senare år blivit allt vanligare att kokböcker enbart blir blädderböcker med stora bilder och rätter som ingen skulle få för sig att laga till. Ett tredje exempel är handböcker för uppsatsskrivande vid högsskolor och universitet.
Tanken med dessa böcker är att de ska vara en hjälp för studenter som plötsligt(?) står inför den hemska uppgiften att på egen hand skriva en mer eller mindre vetenskaplig uppsats. Förutom en massa böcker som ska användas som referenser i den tänkta uppsatsen plockar studenten med sig en bok från hylla Aef, att konsultera under arbetet med uppsatsen.
Jag gillar dock att läsa sådana manualer som ren avkoppling. Visst sätter de igång en del drömmar om att åter skriva en uppsats eller två, men sådana drömmar somnar snart sött igen. på Örkelljunga bibliotek fann jag fyra små böcker. Omfånget (alla fyra håller sig under 150 sidor, med ett snitt på 96) vittnar om att uppsatsskrivande studenter inte vill ha ytterligare en mastodontvolym at plöja, utan att hjälpen ska vara lättillgänglig och kortfattad.
Av de fyra skulle jag i första hand rekommendera Jan Trosts Att skriva uppsats med akribi. Den har kommit i sin tredje upplaga, vilket vittnar om att den verkar fungera för många. Boken har två kapitel. I det första ges en introduktion i uppsatsskrivandets konst och det andra är ett "uppslagsverk" för studenten. Snabbt finner man ett kort avsnitt om "citat", "stavning", "handledare", etc.
För den som handleder studenter, eller som vill reflektera över uppsatsskrivandets plats vid högskola och universitet, är Bjurwills A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser nyttig läsning. Bjurwill funderar över problem som godtycklighet i bedömning av uppsatser och balansen mellan form och innehåll i uppsatser.
Ekengren och Hinnfors är författarna bakom Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats. Den är inte lika dowm-to-earth som de övriga tre jag läst, utan lite mer kaxig och kanske en bok som passar bäst mellan uppsatserna, än i pågåendefasen.
Den fjärde, och minsta, av böckerna som Örkelljunga hylla Aef erbjöd är Larsson och Norborg Att lyckas med seminarieuppsatsen. Andra upplagan från 1992 vittnar om att saker trots allt rör på sig i den akademiska världen. "De flesta författare brukar först skriva ett råmanuskript, en s k kladd. Det färdiga arbetet skall vara skrivet på maskin eller ordbehandlare..." Det känns inte riktigt 2010. Men det betyder inte att boken inte har något att ge, och dess betoning på grundlighet i arbetssättet kan vara en god motvikt mot att det i dag ofta går alltför lätt att producera text. (Och genom att säga det kastar jag förstås sten i mitt bloggande glashus.)
/Erik
- Trost, Jan Att skriva uppsats med akribi, 3 uppl, Studentlitteratur, Malmö 2008, 88 sidor.
- Bjurwill, Christer A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser, Studentlitteratur, Lund 2001, 100 sidor.
- Ekengren, Ann-Marie & Hinnfors, Jonas Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats, Studentlitteratur 2006, 148 sidor.
- Larsson, Hans Albin & Norborg, Lars-Arne Att lyckas med seminarieupspatsen, Dialogos, Lund 1992, 48 sidor.
Tanken med dessa böcker är att de ska vara en hjälp för studenter som plötsligt(?) står inför den hemska uppgiften att på egen hand skriva en mer eller mindre vetenskaplig uppsats. Förutom en massa böcker som ska användas som referenser i den tänkta uppsatsen plockar studenten med sig en bok från hylla Aef, att konsultera under arbetet med uppsatsen.
Jag gillar dock att läsa sådana manualer som ren avkoppling. Visst sätter de igång en del drömmar om att åter skriva en uppsats eller två, men sådana drömmar somnar snart sött igen. på Örkelljunga bibliotek fann jag fyra små böcker. Omfånget (alla fyra håller sig under 150 sidor, med ett snitt på 96) vittnar om att uppsatsskrivande studenter inte vill ha ytterligare en mastodontvolym at plöja, utan att hjälpen ska vara lättillgänglig och kortfattad.
Av de fyra skulle jag i första hand rekommendera Jan Trosts Att skriva uppsats med akribi. Den har kommit i sin tredje upplaga, vilket vittnar om att den verkar fungera för många. Boken har två kapitel. I det första ges en introduktion i uppsatsskrivandets konst och det andra är ett "uppslagsverk" för studenten. Snabbt finner man ett kort avsnitt om "citat", "stavning", "handledare", etc.
För den som handleder studenter, eller som vill reflektera över uppsatsskrivandets plats vid högskola och universitet, är Bjurwills A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser nyttig läsning. Bjurwill funderar över problem som godtycklighet i bedömning av uppsatser och balansen mellan form och innehåll i uppsatser.
Ekengren och Hinnfors är författarna bakom Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats. Den är inte lika dowm-to-earth som de övriga tre jag läst, utan lite mer kaxig och kanske en bok som passar bäst mellan uppsatserna, än i pågåendefasen.
Den fjärde, och minsta, av böckerna som Örkelljunga hylla Aef erbjöd är Larsson och Norborg Att lyckas med seminarieuppsatsen. Andra upplagan från 1992 vittnar om att saker trots allt rör på sig i den akademiska världen. "De flesta författare brukar först skriva ett råmanuskript, en s k kladd. Det färdiga arbetet skall vara skrivet på maskin eller ordbehandlare..." Det känns inte riktigt 2010. Men det betyder inte att boken inte har något att ge, och dess betoning på grundlighet i arbetssättet kan vara en god motvikt mot att det i dag ofta går alltför lätt att producera text. (Och genom att säga det kastar jag förstås sten i mitt bloggande glashus.)
/Erik
- Trost, Jan Att skriva uppsats med akribi, 3 uppl, Studentlitteratur, Malmö 2008, 88 sidor.
- Bjurwill, Christer A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser, Studentlitteratur, Lund 2001, 100 sidor.
- Ekengren, Ann-Marie & Hinnfors, Jonas Uppsatshandbok. Hur du lyckas med din uppsats, Studentlitteratur 2006, 148 sidor.
- Larsson, Hans Albin & Norborg, Lars-Arne Att lyckas med seminarieupspatsen, Dialogos, Lund 1992, 48 sidor.
Måndagmorgon
"Varje ny dag är en ny början i våra liv. Varje dag är en avslutat helhet. Den innevarande dagen är gränsen för våra omsorger och mödor (Matt. 6:34, Jak. 4:14). Den är tillräckligt lång för att finna eller förlora Gud, för att bevara tron eller att falla i synd och skam. Gud skapade dag och natt för att vi inte skulle vandra omkring i det gränslösa, utan redan om morgonen se kvällens mål framför oss. Liksom den gamla solen dock dagligen går upp ny, så är också Guds eviga barmhärtighet alla dagar ny (Klag. 3:23). Att varje morgon gripa Guds gamla trohet som ny, att mitt i ett liv med Gud dagligen få börja ett nytt liv med honom, det är den gåva Gud skänker oss med varje ny morgon."
Det är Dietrich Bonhoeffer som skriver så. Fantastiskt formulerat. Och underbart själavårdande. Guds nåd är ny varje morgon. Jag behöver höra det. Varje dag, varje morgon.
/Erik
Bonhoeffer, Dietrich "Biblisk besinning: Morgonen" s. 9-12 i Johansson, Torbjörn (red.) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 143 sidor.
Det är Dietrich Bonhoeffer som skriver så. Fantastiskt formulerat. Och underbart själavårdande. Guds nåd är ny varje morgon. Jag behöver höra det. Varje dag, varje morgon.
/Erik
Bonhoeffer, Dietrich "Biblisk besinning: Morgonen" s. 9-12 i Johansson, Torbjörn (red.) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 143 sidor.
lördag 14 augusti 2010
Pergamus
Pergamus heter en liten fin bokhandel i Ängelholm. Inriktning på kristen litteratur. Jag var där i förmiddags och insåg att det kommit ut en del böcker på svenska de sista åren som jag skulle vilja köpa. Men jag har inte riktigt budget för dyra böcker just nu.
Men på Pergamus finns det också några hyllor med antikvariska böcker. Så för en hundralapp köpte jag följande spännande titlar:
Frostin, Hallonsten, et al In unitatem fidei. Festskrift till Per Erik Persson, Lund 1989. Den typen av samlingsvolymer innehåller nästan alltid någon artikel som gör hela boken värd att köpa.
Eckerdal, Per Småkyrka i storstad, Stockholm 1992. En doktorsavhandling om Göteborgs småkyrkorörelse. Spännande för en som gått i Buråskyrkan till och från under några år.
Samuelsson,Owe (utg) Johan Ternström levnadsminnen, Lund 2004. Enligt baksidestexten var Johan Ternström (1803-1882) "en av de mest skarpskurna profilerna i 1800-talets svenska väckelsehistoria".
Åberg, Pettersson Identitet och roll. Präst - församling - samhälle, Malmö 1981. Undrar vad den kan innehålla?
Aurelius, Carl Axel UNder ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Uppsala 1998. Undrar om den trötte biskopen var piggare innan han blev biskop.
Spännande blandning. Får se hur jag prioriterar att läsa dem...
/Erik
Men på Pergamus finns det också några hyllor med antikvariska böcker. Så för en hundralapp köpte jag följande spännande titlar:
Frostin, Hallonsten, et al In unitatem fidei. Festskrift till Per Erik Persson, Lund 1989. Den typen av samlingsvolymer innehåller nästan alltid någon artikel som gör hela boken värd att köpa.
Eckerdal, Per Småkyrka i storstad, Stockholm 1992. En doktorsavhandling om Göteborgs småkyrkorörelse. Spännande för en som gått i Buråskyrkan till och från under några år.
Samuelsson,Owe (utg) Johan Ternström levnadsminnen, Lund 2004. Enligt baksidestexten var Johan Ternström (1803-1882) "en av de mest skarpskurna profilerna i 1800-talets svenska väckelsehistoria".
Åberg, Pettersson Identitet och roll. Präst - församling - samhälle, Malmö 1981. Undrar vad den kan innehålla?
Aurelius, Carl Axel UNder ett enda valv. Folkkyrka i den moderna staden, Uppsala 1998. Undrar om den trötte biskopen var piggare innan han blev biskop.
Spännande blandning. Får se hur jag prioriterar att läsa dem...
/Erik
onsdag 11 augusti 2010
Själavård vid köksbordet
Nu har jag läst färdig Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet. Det kändes lite som i tisdags när vi gick ut i skogen för att plocka svamp. Härligt att dra på sig gummistövlarna och viss förväntan. Men det var alltför glest mellan svamparna... Hagbergs bok innehåller en del själavårdskantareller - några guldkorn - men det är långt mellan dem, och risken är att man går vilse i jakten.
Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.
Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!
Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.
/Erik
Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.
Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.
Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!
Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.
/Erik
Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.
måndag 9 augusti 2010
Det goda samtalet
Efter att ha läst 70-80 sidor i Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet tyckte jag fortfarande att omslaget var det bästa med boken. Rödrutig som ICA-förlagets kokböcker. Men på den nittioförsta sidan inleds ett kapitel om det goda samtalet och jag tycker det blir mer intressant. Hagbergs skriver:
I det goda samtalet finns i stället plats att yttra de halvfärdiga tankarna, pröva den tes som man ännu inte gjort till sin. Det goda samtalet kan just vara att tänka högt, att för en stund leka med sina tankar, se vilka som bär och vilka som faller till marken när de blivit till ord. Det goda samtalet bär något preliminärt över sig.
Sådana samtal tror jag är viktigt. De är viktiga för mig. För att få pröva sina tankar, för att få höra inte bara vad andra tycker, utan lite hur de resonerar. I ett sådant samtal kan det preliminära formas till sådant som verkligen bär.
Ibland saknade jag sådana samtalsmiljöer när jag arbetade som missionär. Alltför ofta blev mina ord tagna på för stort allvar. Nu åter i Sverige gläds jag över goda samtal.
Och så läser jag vidare i Hagbergs bok. Kanske finner jag ytterligare några guldkorn?
/Erik
Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.
I det goda samtalet finns i stället plats att yttra de halvfärdiga tankarna, pröva den tes som man ännu inte gjort till sin. Det goda samtalet kan just vara att tänka högt, att för en stund leka med sina tankar, se vilka som bär och vilka som faller till marken när de blivit till ord. Det goda samtalet bär något preliminärt över sig.
Sådana samtal tror jag är viktigt. De är viktiga för mig. För att få pröva sina tankar, för att få höra inte bara vad andra tycker, utan lite hur de resonerar. I ett sådant samtal kan det preliminära formas till sådant som verkligen bär.
Ibland saknade jag sådana samtalsmiljöer när jag arbetade som missionär. Alltför ofta blev mina ord tagna på för stort allvar. Nu åter i Sverige gläds jag över goda samtal.
Och så läser jag vidare i Hagbergs bok. Kanske finner jag ytterligare några guldkorn?
/Erik
Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.
lördag 7 augusti 2010
Hässleholms Missionsförening 100 + 50 år
Rune Imberg kallar Hässleholms Lutherska Missionshus som en av den "rosenianska väckelsens domkyrkor" (se artikel i Till Liv). Kanske var det just de orden som fick mig att plocka ut en skrift från Hässleholms Missionsförenings hundraårsjubileum år 1960. Det är spännande att läsa om hur det började för drygt hundrafemtio år sedan.
"Vid ett litet möte år 1858 i ett lantbrukarehem, där ett tjugotal Herrens vänner från Brönnestads, Hörja och Finnja socknar voro samlade, kom man överens om att en gång i månaden samlas till bönemöte och Guds ords beaktande, då man även skulle offra något för missionens heliga sak." (Min fetstil.)
Bön - Guds Ord - mission. Det är en programförklaring som håller att bygga på än idag. De tre är nödvändiga och omistliga delar i varje kristen gemenskap, på varje plats där människor förenas av Kristus, i Kristus, och ska gestalta Honom i världen.
Från ett möte några år senare återger jubileumsboken samtalsämnen som behandlades: "1:0 Kan en pånyttfödd människa bli så helig, att lagen ingenting bestraffa? 2:0 Huru bör en kristen behandla profetiorna i Bibeln? 3:0 Vad är skillnaden på girighet - sparsamhet och flit?"
Alla tre frågorna, om än i annan språkdräkt, skulle kunna vara seminarieämnen på ett ungdomsläger idag? Eller?
Jag fastnade också för en minnesteckning - det finns många i boken över avlidna styrelseledamöter och predikanter - över Sven P Johansson (1856-1935). Om denne sägs det: "Hans uppträdande som predikant var enkelt och okonstlat,hans predikningar texttrogna.Många kommunala sysslor lades på honom redan i unga år. Men mariaplatsen vid Jesu fötter var och förblev för honom det viktigaste." Tänk att bli ihågkommen så - en enkel och okonstlad Ordets förkunnare, som engagerade sig för sina medmänniskor utan att förlora det fokus på det viktigaste - Jesus!
/Erik
Hässleholms Missionsförening 1860-1960 (eg. Strödda drag ut Hässleholms Missionsförenings 100-åriga verksamhet), Svantessons Boktryckeri, Hässleholm 1959, 155 sidor.
"Vid ett litet möte år 1858 i ett lantbrukarehem, där ett tjugotal Herrens vänner från Brönnestads, Hörja och Finnja socknar voro samlade, kom man överens om att en gång i månaden samlas till bönemöte och Guds ords beaktande, då man även skulle offra något för missionens heliga sak." (Min fetstil.)
Bön - Guds Ord - mission. Det är en programförklaring som håller att bygga på än idag. De tre är nödvändiga och omistliga delar i varje kristen gemenskap, på varje plats där människor förenas av Kristus, i Kristus, och ska gestalta Honom i världen.
Från ett möte några år senare återger jubileumsboken samtalsämnen som behandlades: "1:0 Kan en pånyttfödd människa bli så helig, att lagen ingenting bestraffa? 2:0 Huru bör en kristen behandla profetiorna i Bibeln? 3:0 Vad är skillnaden på girighet - sparsamhet och flit?"
Alla tre frågorna, om än i annan språkdräkt, skulle kunna vara seminarieämnen på ett ungdomsläger idag? Eller?
Jag fastnade också för en minnesteckning - det finns många i boken över avlidna styrelseledamöter och predikanter - över Sven P Johansson (1856-1935). Om denne sägs det: "Hans uppträdande som predikant var enkelt och okonstlat,hans predikningar texttrogna.Många kommunala sysslor lades på honom redan i unga år. Men mariaplatsen vid Jesu fötter var och förblev för honom det viktigaste." Tänk att bli ihågkommen så - en enkel och okonstlad Ordets förkunnare, som engagerade sig för sina medmänniskor utan att förlora det fokus på det viktigaste - Jesus!
/Erik
Hässleholms Missionsförening 1860-1960 (eg. Strödda drag ut Hässleholms Missionsförenings 100-åriga verksamhet), Svantessons Boktryckeri, Hässleholm 1959, 155 sidor.
fredag 6 augusti 2010
Motstånd
Jag har just sett ett kort avsnitt ur en teveintervju med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher. Det handlar om Andra världskriget och Thatcher är stolt över att Storbritannien, tillsammans med flera andra länder, stod upp emot nazismen och Hitler. Sverige var neutralt, säger Thatcher, och om alla varit neutrala gentemot Hitler skulle han vunnit. Om man varit neutral gentemot Stalin, skulle han vunnit.
Flera gånger har jag fått intervjun återberättad för mig, men jag har inte sett den tidigare. Men redan första gången jag hörde om Thatchers inställning till neutralitet fick det mig att aldrig mer tänka på neutralitet per se som ett mål. Att vara neutral när det gäller två likvärdiga ting (typ Saab eller Volvo) är en sak, att vara det när det gäller ett gott och ett annat ont är något helt annat.
Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, är en inspirationskälla för mig. Han är spännande. När det gäller inställning till våld gjorde han en intressant resa. Ett par av hans bröder deltog i Första världskriget, och en av dem stupade. Men Dietrich tycks inte då – i sin tidiga ungdom – ifrågasatt kriget, eller våldet, men senare under sin studietid och inte minst under ett år i USA blev han övertygad av icke-våldstanken. Han önskade resa till Indien för att möta Gandhi, men tre gånger kom förhinder i vägen. Det sista av dessa ”förhinder” var Andra världskriget.
För två år sedan fick jag en bok som utgivits i samband med 100-årsjubileet av Bonhoeffers födelse. Den innehåller flera goda bidrag, men särskilt ett har jag funderat på ibland sedan jag läste det. Det är en artikel av professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert som handlar om olika attityder gentemot en (ond) övermakt. Jarlert har tidigare undersökt hur det svenska prästerskapet under åren 1935-1945 förhöll sig till visa direktiv som direkt hade att göra med Nazitysklands judeförföljelser. I den aktuella artikeln skiljer Jarlert (efter historikern Paul Levine) på:
- motstånd (resistance)
- vägran (refusal)
- acceptans (acceptance)
- entusiasm (enthusiasm)
Jarlerts fyra förhållningssätt tillämpar han i sitt kyrkohistoriska studium. Men jag funderar… Finns det områden i mitt liv, i kyrka och samhälle, där samma skala skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag ska förhålla mig?
/Erik
Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.
Jarlert, Anders "Medlöperi - Bystanding - Resistens - Motstånd. Perspektiv på kyrkan och nationalsocialismen." i ovan angivet arbete, s 123-142.
Flera gånger har jag fått intervjun återberättad för mig, men jag har inte sett den tidigare. Men redan första gången jag hörde om Thatchers inställning till neutralitet fick det mig att aldrig mer tänka på neutralitet per se som ett mål. Att vara neutral när det gäller två likvärdiga ting (typ Saab eller Volvo) är en sak, att vara det när det gäller ett gott och ett annat ont är något helt annat.
Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, är en inspirationskälla för mig. Han är spännande. När det gäller inställning till våld gjorde han en intressant resa. Ett par av hans bröder deltog i Första världskriget, och en av dem stupade. Men Dietrich tycks inte då – i sin tidiga ungdom – ifrågasatt kriget, eller våldet, men senare under sin studietid och inte minst under ett år i USA blev han övertygad av icke-våldstanken. Han önskade resa till Indien för att möta Gandhi, men tre gånger kom förhinder i vägen. Det sista av dessa ”förhinder” var Andra världskriget.
- motstånd (resistance)
- vägran (refusal)
- acceptans (acceptance)
- entusiasm (enthusiasm)
Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.
Jarlert, Anders "Medlöperi - Bystanding - Resistens - Motstånd. Perspektiv på kyrkan och nationalsocialismen." i ovan angivet arbete, s 123-142.
torsdag 5 augusti 2010
Hvor er hjemme?
Igår konstaterade jag att jag har svårt just nu att fokusera på en bok. Det blir lite av varje. Ikväll sitter jag hemma i mina föräldrars kök. Kanske den plats som är mest hemma för mej just nu, i väntan på ett eget hus att kalla för hemma.
Kommer att tänka på en bok, som på norska, heter Hvor er hjemme? Den handlar om barn som växer upp i mer än en kultur, t ex missionärsbarn. Jag har bara läst delar av boken, men min fru har läst hela och den kan verkligen rekommenderas för den som själv har sin bakgrund i flera kulturer, eller för föräldrar som funderar på hur det påverkar barnen att flytta till andra sidan jorden, och tillbaka igen. Boken är skriven av David Pollock och Ruth E Van Reken och originaltiteln är Third Culture Kids.
Annars packade jag ner fem böcker i resväskan (vi ska ju trots allt vara här en vecka). Får se vad som blir läst. Återkommer...
/Erik
Pollock, David & Van Reken, Ruth E Hvor er hjemme? Med røtter i flere kulturer, Lunde Forlag, Oslo 2003 (original Third Culture Kids, Intercultural Press, Yarmouth, Maine 2001).
Kommer att tänka på en bok, som på norska, heter Hvor er hjemme? Den handlar om barn som växer upp i mer än en kultur, t ex missionärsbarn. Jag har bara läst delar av boken, men min fru har läst hela och den kan verkligen rekommenderas för den som själv har sin bakgrund i flera kulturer, eller för föräldrar som funderar på hur det påverkar barnen att flytta till andra sidan jorden, och tillbaka igen. Boken är skriven av David Pollock och Ruth E Van Reken och originaltiteln är Third Culture Kids.
Annars packade jag ner fem böcker i resväskan (vi ska ju trots allt vara här en vecka). Får se vad som blir läst. Återkommer...
/Erik
Pollock, David & Van Reken, Ruth E Hvor er hjemme? Med røtter i flere kulturer, Lunde Forlag, Oslo 2003 (original Third Culture Kids, Intercultural Press, Yarmouth, Maine 2001).
onsdag 4 augusti 2010
Läser lite av varje
Just nu har jag lite svårt att fokusera på en bok. Återkomsten till Sverige gör att det finns böcker överallt att läsa. Idag var vi på biblioteket i Örkelljunga, mellan husvisningar, skolbesök och McDonald's, och jag lånade fyra böcker på avdelningen Aef. Där hittar man handledningar för uppsatsskrivningar och liknande. Det är en genre jag gillar skarp. Kanske kan jag återkomma med en kort jämförande recension, eller reflektion.
Annars läser jag Guds smugglare av Broder Andrew - den hamnar väl snarast i genren "missionshjältar". Får återkomma till den också. Boken har ju några år på nacken och det känns ganska overkligt att läsa om det gamla östblocket. Tänk vad Europa har förändrats på de sista 25 åren!
På sängbordet finns också Rosenius, Bonhoeffer och America Vera-Zavala. Ganska blandat med andra ord.
/Erik
Annars läser jag Guds smugglare av Broder Andrew - den hamnar väl snarast i genren "missionshjältar". Får återkomma till den också. Boken har ju några år på nacken och det känns ganska overkligt att läsa om det gamla östblocket. Tänk vad Europa har förändrats på de sista 25 åren!
På sängbordet finns också Rosenius, Bonhoeffer och America Vera-Zavala. Ganska blandat med andra ord.
/Erik
tisdag 3 augusti 2010
Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet
En av mina favoritförfattare när det gäller okomplicerade böcker om komplicerade saker är definitivt engelsmannen Rob Parsons. Hans Lämna alltid en lampa tänd (Libris 2004) och Världens bästa pappa på sextio minuter (Libris 1998) är väldigt bra.
Lika bra är Lyckas med jobbet... Parsons utgår från sju goda råd för att lyckas, sätter in dem i en ramberättelse där en ung handelsstudent möter en erfaren ledarskapslärare. Parsons är provocerande tydligt med vissa saker, och när boken är läst känner jag mej uppmuntrad och utmanad att försöka tillämpa innehållet. Det sista är kanske den svåraste biten?
De sju goda råden?
-1- Nöj dig inte med att bli rik på pengar och fattig på tid.
-2- Tro på att det du gör betyder något.
-3- Utveckla din begåvning.
-4- Tro på drömmarnas makt.
-5- Sätt familjen före karriären
-6- Håll dig på jorden
-7- Se till att du verkligen får betyda något - gör något meningsfullt!
/Erik
Parsons, Rob Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet, Libris, Örebro 2003, 167 sidor.
Lika bra är Lyckas med jobbet... Parsons utgår från sju goda råd för att lyckas, sätter in dem i en ramberättelse där en ung handelsstudent möter en erfaren ledarskapslärare. Parsons är provocerande tydligt med vissa saker, och när boken är läst känner jag mej uppmuntrad och utmanad att försöka tillämpa innehållet. Det sista är kanske den svåraste biten?
De sju goda råden?
-1- Nöj dig inte med att bli rik på pengar och fattig på tid.
-2- Tro på att det du gör betyder något.
-3- Utveckla din begåvning.
-4- Tro på drömmarnas makt.
-5- Sätt familjen före karriären
-6- Håll dig på jorden
-7- Se till att du verkligen får betyda något - gör något meningsfullt!
/Erik
Parsons, Rob Lyckas med jobbet utan att misslyckas med livet, Libris, Örebro 2003, 167 sidor.
söndag 1 augusti 2010
Striden om lekmannadopet
I en doktorsavhandling från 1956 skriver Karl-Åke Henningson hur Svenska kyrkans ledning (och Sveriges regering) hanterade den våg av lekmannadop som drog framgenom Sverige under 1800-talets andra hälft. Störst utrymme ges P P Waldenström, som ivade för lekmannadopens giltighet, kh Nils Lövgren i Gävle som motsatte sig att i kyrkoböckerna anteckna ett lekamannadop som kyrkligt dop och biskop Gottfrid Billing, som bland biskopskollegiet var den som fick ta störst ansvar för frågan.
Författaren betonar att de svenskkyrkliga företrädarna i början av striden inte betonade prästämbetets nödvändighet för dopets giltighet, men att denna hållning senare fick större betydelse. Från lekmannasidan, och då främst från barndöpare inom Missionsförbundet, var det under hela 1800-talet viktigt att bli antecknad som döpt och få dopet erkänt också av den officiella kyrkan.
Avhandlingen är välskriven och ger en god bild av de olika hållningar som fanns i frågan. Intressant att få belyst frågan om barndopet utanför kyrkans ordning - ofta har ju diskussionen gällt barndop vs vuxendop/troendedop, och när det gäller lekmannaförvaltning av sakrament står ofta nattvarden i centrum.
Vad krävs för att ett dop ska vara dop, ska vara giltigt? Det måste ju rimligtvis vara en viktigt fråga, eftersom dopet är viktigt enligt Nya testamentet. Boken ger en del intressant förslag på svar och infallsvinklar på frågan.
/Erik
Henningson, Karl-Åke Striden om lekmannadopet. En studie i motsättningarna mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet 1878 – 1898, C W K Gleerup, Lund, 1956, 172 sidor.
Författaren betonar att de svenskkyrkliga företrädarna i början av striden inte betonade prästämbetets nödvändighet för dopets giltighet, men att denna hållning senare fick större betydelse. Från lekmannasidan, och då främst från barndöpare inom Missionsförbundet, var det under hela 1800-talet viktigt att bli antecknad som döpt och få dopet erkänt också av den officiella kyrkan.
Avhandlingen är välskriven och ger en god bild av de olika hållningar som fanns i frågan. Intressant att få belyst frågan om barndopet utanför kyrkans ordning - ofta har ju diskussionen gällt barndop vs vuxendop/troendedop, och när det gäller lekmannaförvaltning av sakrament står ofta nattvarden i centrum.
Vad krävs för att ett dop ska vara dop, ska vara giltigt? Det måste ju rimligtvis vara en viktigt fråga, eftersom dopet är viktigt enligt Nya testamentet. Boken ger en del intressant förslag på svar och infallsvinklar på frågan.
/Erik
Henningson, Karl-Åke Striden om lekmannadopet. En studie i motsättningarna mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet 1878 – 1898, C W K Gleerup, Lund, 1956, 172 sidor.
Nystart?
Ett drygt halvårs bloggpaus - på Hylla C. Sedan ett par veckor tillbaka bor jag åter i Sverige och har tillgång till nästan alla mina böcker. Härliga återseenden. Att stå framför hyllorna, dra med mina fingrar över bokryggarna, plocka ut någon och bläddra lite grann. Det finns så många böcker jag vill läsa för första gången eller på nytt. Vet ännu inte vilken strategi jag ska tillämpa.
Dessutom har jag köpt ett par kassar böcker - på Örkelljunga biblioteks sommarutförsäljning, på Pergamus Specialistbokhandel i Ängelholm, på Gruvan (Pingstkyrkans Secondhand i Skene)och på Höganäs bibliotek.
Härligt mycket läsning väntar!
/Erik
Dessutom har jag köpt ett par kassar böcker - på Örkelljunga biblioteks sommarutförsäljning, på Pergamus Specialistbokhandel i Ängelholm, på Gruvan (Pingstkyrkans Secondhand i Skene)och på Höganäs bibliotek.
Härligt mycket läsning väntar!
/Erik
måndag 11 januari 2010
Behåll mig
Jag tar en paus från bloggandet här. Det tar för mycket tid, och eftersom arbetsbelastningen just nu göär att jag knappt hinner läsa för egen del, så blir det ännu mindre tid för att skriva blogginlägg. Jag pausar med följande verser på mina läppar inför 2010.
Liksom ett träd i sol och regn
Så låt min själ i Andens hägn
Få växa alla dagar
Den sommar som av nåd jag får.
Gud, låt mig bära frukt i år,
Den frukt som dig behagar.
Behåll mig till ditt paradis,
Och låt mig på de trognas vis
I dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen,
I trohet sann, i kärlek ren,
Så vill jag mer ej önska.
[SvPs 200:7-8]
/Erik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)