Befrielsen av Bergen-Belsen

Ben Shepard är engelsk historiker och dokumentärfilms producent. I boken Befrielsen av Bergen-Belsen dels beskriver han hur koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades av engelska armén under Andra världskrigets slutskede och dels försöker han värdera tidigare beskrivningar som både talat om en triumf för brittiskt militärsjukvård och om ett stort fiasko.

När brittiska trupper i april 1945 nådde koncentrationslägret Bergen-Belsen fanns där omkring 60 000 fångar som led av svält, dysenteri och fläcktyfus. Därtill fanns tusentals av döda som inte blivit begravda. Man var oförberedd på dessa syner och det enorma behovet av mat och sjukvård. Shepard beskriver hur man i en första fas såg flera hundra fångar dö varje dag, men att man sedan lyckades organisera så att fångarna både fick rätt mat och vård. Gradvis flyttade de överlevande till en intill liggande f d pansarskola, och därefter sändes de vidare till sina respektive hemorter eller till andra platser för hjälp och sjukvård. inte så få från Bergen-Belsen kom till Sverige.

Det är fullkomligt vedervärdigt att läsa om verksamheten och förhållandena i ett tyskt koncentrationsläger. Ondskan är så svår att förstå. I boken finns några fotografier; skrämmande illustrationer.

Värderingen av räddningsinsatsen då? Shephard är beredd att hålla med dem som talar om att befrielsen av Bergen-Belsen innehöll många misslyckanden. Mycket berodde på att man blev överraskad av vad man mötte, och hade svårt att förstå vad de internerade hade varit med om. Men samtidigt menar Shephard att det trots allt var en enorm prestation som utfördes av de styrkor från engeska armé, som förstärkta av bland annat en grupp medicinstuderande från England och tillsammans med fångar i lägret som var sjukvårdskunniga. En prestation som räddade livet på många, många tusen människor. Och skyldig till varje människas död  i Bergen-Belsen är den regim och de människor som byggde lägret och förde människor dit.

/ErikJA

Shephard, Ben Befrielsen av Bergen-Belsen, Historiska Media, Lund 2005, 286 sidor.

Franco

Om Spanien kan jag inte mycket. Om dess geografi, kultur, historia knappast något. Men nu kan jag något lite mer om landets 1900-talshistoria. Jag har läst en biografi om Västeuropas senaste diktator: Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde. Om Franco.

Under nästan fyrtio år regerade Franco över Spanien. Han kom till makten i och med att det spanska inbördeskriget tog slut, samtidigt som världskrig bröt ut i övriga Europa. Han höll sig kvar vid makten under det att Spanien förlorade kolonier, och förberedde att i och med sin död återinsätta en monark som regent i landet.

Francos bakgrund var militär (i generationer) och sin ledarstil utvecklade han som afrikanista (befäl i Spaniens afrikatrupper) och som skolchef inom det militära. Länge höll han sig ifrån politiken. Länge, ända tills han drog slutsatsen att han genom stöd från högerkrafter och fascister kunde komma till makten.

Som person var han modest i sina vanor, men kring honom fanns många - både i familj och i politiken - som gjorde sig förmögna genom ett korrupt styre.

Intressant läsning.

/ErikJA

Älmeberg, Roger Franco. Diktator på livstid, Norsteds, Stockholm 2012, 415 sidor.

Oskyldig

Nummer fem från vänster är en ovanlig bok. Den berättar  Jennifer Thompsons och Ronald Cottons berättelser som tvinnas ihop alltför tidigt.

Jennifer Thompson överfalls i sitt hem av en okänd man. Men hon hinner se hur han ser ut och kan i en vittneskonfrontation peka ut den femte mannen från vänster som skyldig till inbrott, misshandle och våldtäkt. Han heter Ronald Cotton och döms, mot sitt nekande, till ett mycket långt fängelsestraff.Mer än tio år senare kan ny teknik (dna-analys) visa att Cotton är oskyldig. Fri från fängelset möter han kvinnan som felaktig pekat ut honom.

En ovanlig bok om förlåtelse.

/ErikJA

Thompson, Jennifer; Cotton, Ronald & Torneo, Erin Nummer fem från vänster. En våldtäkt, en dom, två offer - och en osannolik vänskap, Libris, Örebro 2011, 287 sidor.

...och så lite Luther

Om man vill förstå en författare, en teolog eller någon annan historisk person, ska man då läsa verk av eller om personen? Förmodligen bådadera. Någon sa till mig för ett par veckor sedan att en välskriven biografi är nästan alltid läsvärd.

Sommarens första biografi blev en repris. På TV är ju sommaren reprissäsong, så varför skulle inte samma mönster gälla i hyllorna som i rutorna? Allan Sandströms bok om Martin Luther kom på EFS-förlaget redan i början på 80-talet och sedan i ny utgåva på Artos 2007. Nyutgåvor är ofta välkomna, men jag tycker nog att Artos borde talat om i boken att det är en ny upplaga av en gammal (nåja) bok.

Men hursomhelst var det värt ett par timmar att på nytt följa reformatorn från uppväxt och skolgång via kloster in i en reformation av kyrkan. Kanske är Sandströms Lutherbiografi den bästa introduktion till Luthers liv vi har på moderna svenska.

/ErikJA

Sandström, Allan Martin Luther. Munken som gjorde uppror, Artos, Skellefteå 2007, 176 sidor (och tidigare EFS-förlaget, Stockhollm 1983).

Andra världskriget så alla förstår

Denna sommar är jag ledig lite längre än en vanlig semester. Så mina förhoppningar när jag gick på ledighet var förstås att hinna läsa massor av böcker. Men med ledigheten kom också en trötthet på att läsa, skriva, etc.

Så det blev inköp av en hängmatta, mycket tid med familjen, städning av garaget och en del annat innan jag började bli sugen på att läsa. Och det var en film (Rädda menige Ryan) som ledde mig in på att läsa lite mer om Europas 1900-talshistoria och om Andra världskriget.

Första bok i ämnet blev Christer Bergströms Andra världskriget så alla förstår. Den är en översikt över hela krigets förlopp på dryga 200 sidor. För att få de stora dragen är det en mycket bra bok, som sedan kan kompletteras med mer detaljerade beskrivningar av olika förlopp eller analyser av olika händelser.

Bergström är historielärare och har gett ut ett tiotal böcker om Andra världskriget på svenska och engelska.

/ErikJA

Bergström, Christer Andra världskriget så att alla förstår, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2006, 258 sidor.

Briliothbiografi

En av de mest framträdande ledarna i svensk 1900-tals teologi och dito kyrkoliv var Yngve Brilioth (1891-1959). Som professor i Åbo och Lund, och biskop i Växjö och Uppsala (ärkebiskop) var hans kontaktnät stort och inflytande likaså.

Genom Carl F Hallencreutz stora biografi ges möjlighet att följa Brilioth från uppväxten i östra Småland via studier och akademiskt arbete i Visby, Uppsala, Åbo, Lund till biskopstiden i Växjö respektive Uppsala. Framställningen är saklig och ägnar stort utrymme åt Brilioths kontakter med olika akademiker och kyrkoledare, både i Sverige och i den framväxande internationella ekumeniken. Ändå känns det inte som om man kommer människan Brilioth särskilt nära, vilket nog får konstateras vara en brist i en annars mycket välskriven biografi.

Undrar just vem i min hembygd som lämnade boken till Erikshjälpens Second Hand i Skene där jag köpte den i torsdags...

/ErikJA

Hallencreutz, Carl F Yngve Brilioth. Svensk medeltidsforskare och internationell kyrkoledare, Studia Missionalia Svecana LXXXV, Uppsala 2002, 319 sidor.

Why Men Hate Going to Church

PÅ ett möte för ett par veckor sedan nämnde någon boken Why Men Hate Going to Church av David Murrow. Jag beställde den med min smartphone direkt. Och funderade efteråt på om det var ett inte-så-smart-impulsköp.Men nu har jag fått boken och läst boken. Och jag ångrar inte köpet.

David Murrow frågar sig varför kristendomen är en den enda stora religionen i världen med mans-underskott. I stort sett alla kristna kyrkor lider av detta. Varför?

Murrow lyfter flera olika orsaker och möjliga förklarningar. En viktig del ligger i att kyrkans språk de senaste två hundra åren blivit allt mer feminint, mjukt och relationsinriktat. Det gäller förkunnelse och sånger. Bilder och metaforer som används talar mer till kvinnor än till män. Murrow säger att det är kyrkans språk, inte Bibeln. Han menar att Jesus många gånger presenteras ensidigt som en mjukistyp, medan Nya testamentet skildrar Jesus både som mjuk/meditativ och som hård/handlingskraftig.

Det här är en bok som generaliserar. Klarar man inte det, ska man nog inte läsa den. Men jag gillar Murrow. Han vill se fler män i församlingen - det är ett viktigt mål!

Jag ska läsa om delar av boken. för den utmanar mig. Inte minst som förkunnare behöver jag fundera mer på vilket språk jag använder, och vilka jag ser som min målgrupp.

Det finns mer att säga om boken, men jag behöver fundera mer på innehållet. Men helt klart är den intressant utifrån ett mission i Sverige-perspektiv, trots att den är väldigt "amerikansk".

/ErikJA

Murrow, David Why Men Hate Going to Church, Thomas Nelson, Dallas 2011 (2 rev uppl), 237 sidor.

Esterrester

Ett par till kommentarer till Esters bok har jag läst. Det handlar om Kommentarer i serien Tyndale Old Testament Commentaries. Det är en kommentarserie som påbörjades på 1960-talet (liksom systerserien till Nya testamentet), och nu är man inne på ”andra varvet” och förnyar volymerna. 

Jag hade tänkt skaffa den gamla kommentaren av Baldwin, men den gick inte att uppbringa via de nätbokhandlar jag använder. Så jag köpte det nya bidraget av Reid istället.

Men så i en liten kristen bokhandel i Haifa fann jag en hylla med engelskspråkig litteratur och där fann jag Baldwins Esterkommentar. Så då kunde jag ju läsa båda.

Böckerna  i TOTC-serien är relativt kortfattade – men det är en fördel när man inte har obegränsat med tid. Inledningen till Esters bok omfattar 43 sidor hos Baldwin och 50 hos Reid. Man märker att det är ett par årtionden mellan dem. Frågorna som ägnas utrymme skiljer sig. I den äldre volymen handlar det mer om att ”försvara” Ester mot teorier som ifrågasätter bokens historiska bakgrund, dess enhet o s v, medan den nyare volymen ägnar mer utrymme åt litterära aspekter. Båda inledningarna är dock värdefulla.

I genomgången av bibelboken följer båda kommentarerna texten vers för vers, men i den nyare följer man strukturen Context – Comment – Meaning. Jag vet inte om det gör kommentaren mer lättläst, tveksamt.

Både Baldwin och Reid kan kommenteras som enkla, första kommentarer till Esters bok. De ger en god bakgrund till den historiska situationen och hjälper in i texten.

/ErikJA  

Baldwin, Joyce G Esther. An Introduction & Commentary, TOTC, Inter-Varsity Press, Leicester 1984, 126 sidor.

Reid, Debra Esther. An Introduction & Commentary, TOTC, Inter-Varsity Press, Leicester Nottingham, 2008, 168 sidor.

Esterfester

Vid den judiska Purimfesten läser man Esters bok. En spännande historisk berättelse om hur den judiska flickan Ester blir drottning av Persien och från sin konungsliga position lyckas rädda sitt folk från utplåning. Skurken i dramat är agiten Haman, medan Ester och hennes släktning Mordekai är hjältar. Men den store Hjälten är Gud som trots att han inte nämns vid namn i Esters bok så tydligt håller historien och sitt folk i sin mäktiga hand.

Tillsammans med bibelboken har jag läst en kommentar av Iain M Duguid. Han är mer predikant än exeget – i alla fall är det predikantens röst som talar. Men den talar initierat. Personerna – Ester, Haman, Mordekai och kung Ahasverus – framträder tydligt och den historiska bakgrunden förklaras. Duguid kontrasterar gärna Esters och Mordokais ganska anpassliga handlingssätt med Daniels och hans vänners okuvlighet. Gud kan tydligen använda båda sätten.

Jag ska fortsätta läsa mer om Ester och boken som bär hennes namn, men under tiden rekommenderar jag gärna Duguids kommentar – och läsaren får en utläggning av Ruts bok på köpet (de är sammanbundna i samma volym).

/ErikJA

Duguid, Iain M Esther & Ruth, P&R Publishing, Philipsburg, New Jersey 2005, 201 sidor.

Nybrott

De vänner vi besöker i Israel just nu är utsända kyrkoarbetare för Den Norske Israelmisjon (DNI). För samma organisation arbetade Magne Solheim i nästan 40 år. Först i Östeuropa, men under åren 1949-1976 i Israel och många år placerad i Haifa. Om denna period berättar han i boken Nybrott. 27 år i Israel – eit attersyn.

Boken är mer än en personlig skildring av ett missionsliv. Solheim försöker också skildra staten Israels bakgrund, uppkomst och första decennier. Skildringen är kunnig och samtidigt gör personliga reflektioner den levande.

DNIs arbete i Jerusalem, Tel Aviv och Haifa beskrivs och organisationens dubbla roll som missionsorganisation bland judar och som kunskapsspridare om kristendomens judiska rötter kommer fram, samtidigt som man förstår komplexiteten i att verka i ett land där det händer så mycket på olika plan: politiskt, religiöst, ekonomiskt o s v.

/ErikJA

Solheim, Magne Nybrott. 27 år i Israel – eit attersyn, Sjalombok 17, DNI/Luther Forlag, Oslo 1985, 298 sidor.

Den sista föreläsningen

Visst vill man själv välja vad man läser. I alla fall oftast. Men ibland är det också skönt att bara ta den bok som finns till hands. Så är det ibland när man reser. På ett vandrarhem finns en hylla med ”Book Exchange”, eller i fickan på flygplanet har någon glömt en roman. I gästlägenheten vi bott i senaste veckan fanns fyra böcker när vi kom. En var på svenska: Den sista föreläsningen av Randy Pausch. Jag läste den i går kväll och i morse.

Boken är (med hjälp av Jeffrey Zaslow) skriven av en amerikansk dataprofessor, Randy Pausch, som mitt i livet drabbas av cancer i bukspottskörteln. Han har några månader kvar i livet och tvingas till ett utsträckt avsked av kollegor, vänner och av fru och tre små barn

Pausch blir inbjuden att på sitt universitet hålla en sista föreläsning. Han väljer att förbereda en föreläsning om vad han tyckte var viktigast i livet, en föreläsning som skulle lyfta fram det han mest av allt ville skicka med sina barn ut i livet. I boken vävs föreläsningen – som blev en internetsuccé – in i beskrivning av Pauschs liv.

Genren känner jag igen sedan jag läste Tisdagar med Morrie och innehållet är mest en hög trave med floskler: ”Grubbla inte på vad andra människor tycker”, ”Du kan komma undan med sanningen”, Allvar är bättre än hög hippfaktor”. Kanske är Pausch livsfilosofi den amerikanska drömmen nedkokad till en sista föreläsning, men det blir väldigt tomt ändå på något sätt.

Det är egentligen inte förrän i slutorden, bokens sista tjugo sidor, som jag verkligen grips av läsningen. Pausch var några år äldre än vad jag är idag när han drabbades av obotlig cancer, skrev boken, tog avsked och dog. Slutorden handlar om att lämna fru och barn. Det kommer så nära inpå – och det gör så ont att läsa om.

I slutet av boken finns det också glimtar av författarens kristna tro och det stöd han fick från sin pastor. Men jag förstår inte hur han kunde välja att utelämna tron i den sista föreläsningen… Det hade jag inte kunnat om föreläsningen inte bara skulle vara för akademin, utan också för dem jag älskar.

/ErikJA

Pausch, Randy (och Zaslow, Jeffrey) Den sista föreläsningen, Forum, Stockholm 2008, 221 sidor.

Inympad

Det är knappt att jag kan kalla mig allmänbildad när det kommer till frågor om landet Israel, om förhållandet mellan judendom och kristendom efter 60-talet (alltså 60-talet e Kr, inte 1960-talet e Kr) dryg vecka har jag ju fått en anledning att läsa något. Göran Lennartssons Inympad fann jag på Strandhems antikvariat. Och den passade ganska bra som flygläsning - lättläst med kapitel om några sidor.

Lennartsson är pastor och har bl a arbetat för Ibra Radio i Mellanöstern. Han skriver för att visa på kristendomens framväxt i och ur en judisk kontext. Bokens tre huvuddelar behandlar Jesus från Nasaret, urförsamlingen och tiden efter apostlarna. Störst värde sätter jag på den första delen om Jesus.

I avsnittet om Jesus skriver Lennartsson om livet i den lilla byn Nasaret (kanske 500 invånare på Jesus tid) och dess närhet till storstaden Sipporis (ca 30 000 invånare). Visst var Nasaret en landsortshåla, men det var bara någon timmas promenad till storstadens puls. ”Genom närheten till Sipporis fick Jesus som ung inblick i storstadens liv. Den hellenistiska-romerska kulturen och politikernas spel var bekant för honom, vilket speglas i hans senare förkunnelse. Jesus lärde sig tala stadsmänniskornas språk och tog inte bara bilder från landet.” (s. 19)

Lennartsson pekar på att vissa företeelser inom judendomen faktiskt utvecklats efter Jesus tid. Därför kan vi inte tolka allt i NT utifrån judiska glasögon – glasögonen kan vara av senare datum. Ett exempel är, enligt Lennartsson, titeln rabbin, som på Jesus tid betydde "respekterad herre" – inte (ännu) "skriftlärd mästare".

Sedan kan jag fundera på om inte Lennartsson ibland läser in sin egen teologi i historien (men vem gör inte det?), t ex när han beskriver ”de stilla i landet” som fromma judar ”utan samfundstillhörighet”.  (s 24-25)

Inympad är en bok som gav mersmak och kan rekommenderas för den som vill börja lära sig mer om kristendomens judiska rötter.

/ErikJA

Lennartsson, Göran Inympad. Kristendomens judiska rötter, Normans förlag, Stockholm 1995, 180 sidor.

Daniel

Ombedd har jag blivit att längre fram i vår hålla några bibelstudier över profeten Daniels bok. En del förfrågningar går ju bara inte att tacka nej till - så jag beställde för någon månad sedan tre kommentarer till Danielsboken för att börja min inläsning och påläsning. Lite ambitiöst kan tyckas, och vi får se om jag lyckas. Med att läsa alla tre kommentarerna.

Den första har jag läst nu - och den har varit en fin guide in i Daniels värld. Författarens heter Iain M Duguid (irländsk bakgrund?) och kommentaren är närmast en bibelutläggande predikoserie som gått till tryckeriet. Men den har sina poänger - i sköna inledningar till varje avsnitt. I längtan att förstå Daniel och övriga personer i boken - hurdan var deras situation? hur var det att leva i exil, under tryck, etc? Jag tycker också författaren lyckas väl med den andra hälftens lite svåra profetior. Sedan blir det kanske för "pratigt" i bland, men då kan man ju bläddra.

Så efter Duguid återstår två andra kommentarer. Den ena är skriven av Tremper Longman III. Han är amerikan, professor i GT, och jag hade tillfälle att lyssna till honom för ett par år sedan. Det var trosstärkande och uppmuntrande - så förväntningarna är stora på den kommentaren. Den andra boken jag har kvar är en stor vacker kommentar i serien Concordia Commentary. Jag har goda erfarenheter av serien, men har inte tidigare läst något av författaren Andrew E Steinmann.

/ErikJA

Duguid, Iain M Daniel, P&R Publishing, Philipsburg, New Jersey 2008, 236 sidor.

Longmann III, Tremper Daniel. The NIV Application Commentary, Zondervan, Grand Rapids, Michigan 1999, 312 sidor.

Steinmann, Andrew E Daniel. A Theological Exposition of Sacred Scripture, Concordia Publishing House, St Louis, Missouri 2008, 628 sidor.

Gott nytt år

Det är väl ganska sent att önska gott nytt år en bit in i februari. Men jag har ju försummat denna blogg å det grövsta och årets första inlägg måste förstås innebära en nyårshälsning.

År 2012 var nog det år jag läst allra färst böcker på mer än 20 år. Tiden räckte inte riktigt till, och kanske inte heller krafterna. I början av året hade jag tanken att jag inte bara skulle läsa, utan kanske också kunna publicera något i bokform. Av det bidde det inte ens en tumme.

Är då framtiden ljus? I det stora perspektivet: Ja - för en krsiten ligger alltid det bästa i framtiden! Men också i mitt lilla läsande perspektiv anar jag en ljusning. Inte minst för att jag under våren ska läsa in mig på två spännande bibelböcker.

Jag fick också en god bok i julklapp som nästan är utläst. Och så fick jag av min äldsta dotter ett "presentkort" i julklapp på att jag fick köpa en bok. I ett par veckors tid funderade jag. Och jag bestämde mig, men innan jag han klicka iväg beställningen dök det upp en bok på en antikvariat som fick mitt hjärta att slå ett par extra slag.

En vecka senare kom boken, väl inslagen i tidningspapper och omslagsdito. Band V i Studiebibeln. Åh, vilken tillfredsställelse. Under min studietid i Göteborg köpte jag de första fyra banden - ett här och ett där på loppmarknader och second handaffärer. Men det femte banden - med den grekiska-svenska ordboken - har fattats mig. När jag var i Peru 2003 gjorde jag en fotostatkopia av band V (fast på norsk-grekisk). Men den har ju varken sett så vacker ut i hylla, eller varit så lätt att arbeta med (tänk 2*500 sidor spiralbundet). Så nu gläder jag mig över att kunna slå upp ord och få goda förklarningar.

Tolle lege
/ErikJA