Reconciliation in an African Context

Reconciliation in an African Context är titeln på en bok jag köpte i den evangelisk-lutherska kyrkans bokhandel i Kisumu, Kenya. Den är därmed kanske inte så lätt att få tag i på svenska bokmarknaden, men desto viktigare att jag berättar om den. Boken är en doktorsavhandling från ett luthersk seminarium i USA och författad av Joseph Ochola Omolo, präst (senare biskop) och rektor vid Matongo Lutheran Theological Seminary.

I boken lägger dr Ochola först en teologisk grund för "Reconciliation as Act and Concept" i Bibeln och i de lutherska bekännelseskrifterna (kap 2 o 3), därefter ges en bakgrund till begreppen ära/heder och skam för förståelse av reconciliation i traditionell afrikansk religion (kap 4). Så långt är det ganska allmän läsning och framställningen känns tidvis lite omständig, men så får det vara vid akademin.

I de följande två kapitlen redogör sedan författaren för sina fältstudier inom tre stammar (som finns i västra Kenya): gusii (kisii), luhya och luo. Författaren har själv arbetat lång tid bland gusii, är gift med en kvinna från luhya och är själv luo. Studiets upplägg var att först i en mindre förstudie och sedan i en större undersökning möta representanter från de tre stammarna och deras traditionella religion (African Traditional Religions, ATR), och därutöver möta medlemmar från olika kristna kyrkor med afrikanskt ursprung (African Initiated Churches, AIC), för att fråga om deras syn på synd, ära/heder, skam och reconciliation. Med avseende på AIC fokuserade författaren särskilt på om det fanns en tydlig koppling mellan sakramentssyn och reconciliation.I bokens avslutande kapitel dras en del slutsatser och görs en missiologisk analys.

Styrkan i dr Ocholas arbete ligger i redogörelsen för fältarbetet. Man får en inblick i tre stammars  tänkesätt kring rätt och fel, kring ära/heder och skam, och hur viktigt det är att återupprätta såväl personer och förhållanden. En del riter/ceremonier beskrivs för reconciliation. Samtidigt visar författaren att ganska mycket av de traditionella föreställningarna förs med in i praxis i AIC, en del officiellt inkorporerat och "kristnat", annat genom att medlemmarna  fortsätter söka vägledning hos traditionella trollmän och liknande. Dop och nattvard som medel för reconciliation finns med i de undersökta AIC, emn temat är trots allt ganska svagt och jag får ingen riktigt uppfattning om det fungerar återuåårättande både vertikalt (i förhållande till Gud9 och horisontellt (i förhållande till medmänniska, stam och fiender). En svaghet verkar vara inställningen att man som enskild eller grupp i AIC inte så lätt kan söka reconciliation utanför kristna sammanhang. Man har så att säga bytt referensram när man lämnade ATR och samspel (på mellanmänskligt plan) mellan dessa grupper syns svårt.

Spännande läsning - och jag hoppas att Joseph Ochola Omolo får tillfälle att skriva mer.

/ErikJA

Joseph Ochola Omolo, Reconciliation in an African Context. Paul's Theology of Reconciliation Engaging Honour and Shame Cultural Elements among the Gusii, Luhya and Luo People of Western Kenya, Uzima Publishing House, Nairobi, Kenya 2008,  189 sidor.

Den överraskande nåden

Jag hade ganska höga förväntningar på Per Arne Dahls bok Den överraskande nåden. Jag hade läst något innan av, och hört en del gott om, författaren som under året blivit biskop i Norge. Infriades förväntningarna?

Boken handlar om nåden; "bristen på nåd i vår kultur och visar på vad kärleken och nåden faktiskt kan göra" (enligt baksidestexten. Strukturen i boken följer kyrkans gudstjänst. En sådan struktur kan jag ibland uppleva begränsande - att man på något sätt vill skriva två böcker samtidigt - men denna gång fungerar det riktigt bra, också för en lågkyrklig missionsvän som undertecknad.

Dahls ärende är angeläget; att förkunna nåden. Han lyckas lyfta fram viktiga sidor av nåden, t ex att det handlar både om förlåtelse och om Guds välvilja mot människan, liksom att nåden är överflödande.

Men sedan finns det saker i boken som får mig att fundera på om Dahl verkligen uppfattar nåden rätt. När Dahl kommer in på äktenskap och samlevnad gör han en tydlig markering för äktenskapet som ett särskilt förbund mellan man och kvinna. Men samtidigt vill han inte "vara domare över samkönade par som lever i ett trofast, stabilt förhållande och som önskar få del av kyrkans förbön och välsignelse" (s 132). Dahl motiverar sin positiva inställning till samkönade relationer med sin egen ofullkomlighet och att alla måste vara välkomna, "Jesus inbjuder alla villkorslöst och reservationslöst." Dahl menar att hos Jesus övertrumfar nåden reglerna.

Är det verkligen så? Att nåden övertrumfar reglerna? Dahl säger: "Ingen kunde som Jesus förena nåden och sanningen." (s 130) Men jag tror att Dahl missförstår hur Jesus förenade dem. Nåden övertrumfar inte reglerna, utan straffet. Det är bara den skyldige som kan benådas.

Guds välvilja mot människan gäller alla människor, alla syndare! Men nästa "steg" det som gör att människan fullt ut kan ta emot Guds nåd och förvandlas till ett Guds barn är förlåtelsen - och förlåtelsen är inte acceptans, utan uppgörelse.

Bokens svagheter blir för stora. Jag rekommenderar hellre Philip Yanceys Med nådens ögon för den som vill läsa en inspirerande bok om nåden.

/ErikJA

Dahl, Per Arne Den överraskande nåden, Libris, Örebro 2014, 204 sidor.

Trons sprider sig

Finns att beställa på BV-förlag.


/ErikJA

Stott *2

John Stott (1991-2011) var präst i den anglikanska kyrkan och en av de främsta ledarna i den evangelika rörelsen under senare delen av 1900-talet. Dessutom författare till en lång rad böcker, av vilka en del utgivits i svensk översättning.

Jag har främst uppskattat Stott som bibelkommentator. Hans kommentarer till Apostlagärningarna, Efesierbrevet, Johannesbreven med flera är riktigt värdefulla. Men Stott har också skrivit annat än bibelkommentarer (kommentarerna finns dessutom inte i svensk översättning).

Jag har de senaste veckorna läst Stotts sista bok Lärjunge och en mycket tidigare småskrift Tro i balans. Den förstnämnda är förstås extra intressant just för att Stott skriver den som något av ett testamente., Proklama/EFS

Stott går igenom åtta kännetecken på en lärjunge; Nonkonformism, Kristuslikhet, mognad, skapelseomsorg, enkelhet, jämvikt, förtröstan och döden. Bokens undertitel "Om att vara radikal utan att bli fanatiker" antyder att Stott försöker mejsla ut på vilka sätt en kristen skiljer sig från omgivningen. Han gör det varsamt och vist, men ändå tydligt. Flera av kännetecknen kan finnas också hos en ickekristen kan man tänka, kanske alla utom hållningen inför döden. Men styrkan i Stotts framställning är att han enkelt visar att dessa kännetecken bör växa fram hos en kristen, och om de inte gör det bör man fundera på varför.

Kristendom som motkultur är ett återkommande tema i Stotts författarskap (vågar jag påstå trots att jag bara läst en lite del av allt han skrivit). Och det finns också med i häften Tro i balans, som kom ut mer än 30 år tidigare än Lärjunge. I Tro i balans jobbar Stott med fyra motsättningar, eller spänningar, som tendera att leda till konflikter mellan kristna: Intellekt och känsla, konservatism och radikalitet, struktur och fria former, samt evangelisation och socialt engagemang. Stotts strävar efter att hålla samman, inte bara kristna och grupper som väljer "sida" i någon av spänningarna, utan han vill också visa att båda sidorna behövs, t o m in i en enskild kristens liv. T ex behövs konservatism när det gäller trons innehåll, men radikalitet när det gäller uttryckssätt.

Stott är inte överslätande, men utmanar mig i båda böckerna att rannsaka mig själv och se på vilka områden jag behöver växa/mogna.

Läsvärt? Javisst. (Och  fördelen med små böcker är att de kan läsas på någon timma eller två.)

/ErikJA

Stott, John Tro i balans, Proklama/EFS-förlaget, Stockholm 1978, 48 sidor.
Stott, John Lärjunge. Om konsten att vara radikal utan att bli fanatiker, Libris Örebro 2010, 130 sidor.

Halländska Nasareth

På Loppans Second i Höganäs köpte jag för två år sedan Folket i Nasareths by och i förra veckan uppföljaren Christina från Nasareth. Båda böckerna fann jag på hyllan för böcker om religion. Den som sorterar inkomna böcker har väl klassificerat utifrån titlarna och tänkt: "Kan något annat än religion komma från Nasareth?"

Men böckerna, skrivna av Gunnar Svensson, handlar om en by vid Viskans utflöde i havet i norra Halland. Möjligen fick den sitt bibliskt klingande namn genom att vandringar med olika "bibelstationer" arrangerades för befolkningen av munkarna vid det närbelägna Ås kloster.

I den första boken berättar Gunnar Svensson om tiden kring laga skifte, som genomfördes först efter stort motstånd från byborna i Nasareth och i den senare boken om senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.

Svensson är en god berättare och som läsare kommer man livet i en liten by för hundrafemti år sedan ganska nära. Författaren har också byggt upp en modell av byn Nasareth i skala 1:7 som kan besökas för den som vill leva sig in ännu mer. Jag har inte varit där, men hoppas komma dit så småningom.

Länk till Nasareths by: http://www.akraberg.se/nasaret/index.html

/ErikJA

Svensson, Gunnar Livet i Nasareths by. Före, under och efter laga skifte, Häralds, Väröbacka 1993 (2a uppl), 143 sidor.
Svensson, Gunnar Christina från Nasareths by och andra berättelser från byn, Häralds, Väröbacka utan årtal, 165 sidor.

Språk för en vuxen tro

Sommar innebär tid för ledighet och läsning. Sommar innebär också för min familj besök på några loppmarknader och second hand-butiker. I torsdags tog vi en tur och passerade Loppan i Höganäs och Erikshjälpen respektive Pingstkyrkans Second hand i Helsingborg. Och jag gladdes över fina bokfynd: John Stott, Richard Foster med flera. Hemkommen med bokkassen började jag läsa fyra böcker parallellt. Det var nog inte så smart, särskilt med tanke på att jag inte orkar koncentrera mig så länge som vanligt pga att jag inte är riktigt kry.

Men jag har i alla fall läst ut den första boken: Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn. Den utgavs på Verbums förlag 1986 (senare också på Cordia i ny utgåva) och består av tolv fristående texter. (Möjligen är det en samling av tidigare publicerade krönikor eller dylikt, men det anges inte.)

Spårk för en vuxen tro är välskriven och även om den kommit till i en lite annan tid - Eggehorn var en av de ledande personerna i den svenska Jesusrörelsen på sjuttiotalet och skriver under de kalla krigets dagar - så finns där mycket att hämta när det gäller just en mogen, en vuxen tro. Inte minst utmanas jag texten "En sång för de avvisade sinnena" som tar upp hur kristendomen - eller i alla fall de kristna - ibland förnekat sinnenas värld och avvisat det som har med skönhet och njutning att göra. Eggehorn har fångat upp något viktigt.

Men mest dröjer sig ändå kvar några rader ur ett annat kapitel. Eggehorn skriver om hur lärjungen Tomas inte kan tro att Jesus är uppstånden om han inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingrarna i dem:

Tomas förstod omedelbart att just detta skulle visa att uppståndelsen var ett verkligt, historiskt faktum och inte en "underbar upplevelse", i värsta fall en ren önskehallucination från lärjungarnas sida. I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den. Vår fabrikation av glänsande, oberörbara gudabilder pågår oavbrutet. (s 53)

I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den... En formulering att fundera vidare på. Särskilt för en drömmare som jag.

/ErikJA

Eggehorn, Ylva Språk för en vuxen tro, Verbum 1986, 105 sidor.

Bön för nybörjare

Peter Kreeft är amerikansk katolsk teolog och professor i filosofi. Flera av hans böcker är översatta till svenska. Men på Pingstkyrkans Second Hand i Möndaln hittade jag en lite bok av Kreeft på engelska: Prayer for Beginners, alltså "Bön för nybörjare".

Spännande, tänkte jag, och betalade en femma för boken. Idag har jag läst den. Redan dedikationen på sidan 3 angav bokens inriktning: "Denna bok tillägnas den person som lärde mig be, eller rättare sagt, lär mig att be (med beundransvärt tålamod): Jesus Kristus.
Kreefts enkla framställning av bön har två drag som jag finner mycket värdefulla: Det ena är betoningen av bönens nödvändighet och det andra av bönens enkelhet. Sedan är författaren romersk katolik och det märks i avsnitten om skärselden, helgonvördnad och nåden.

Några goda citat:
"It is a cookbook, not a dinner." (s 12) En nyttig varning till en sådan som mig som hellre löser en bok om något (bön, motion, bakning - you name it), än verkligen gör något.
"We pray to obey God, not to 'play God.'"(s 15)
"God wants us to worry about sins before we sin; the devil wants us to worry after we sin." (s 112)

/ErikJA

Kreeft, Peter Prayer for Beginners, Ignatius, San Fransisco 2000, 125 sidor.

Ljusår och mörkrum

Självbiografier är ofta spännande läsning. Man kommer författaren nära.
Så är det också när man läser Hakon Långströms bok, i vilken han berättar (delar av) sin livshistoria. Den börjar med barndomen i ett prästhem i Uddevalla i mitten av förra seklet. En kärleksfull beskrivning av den fromhet föräldrarna tillhörde, och som förstås präglat Långström. Sedan det naturvetenskapliga intresset och vägen till ingenjörsjobbet på pappersbruket i Hylte. Så plötsligt (?) kallelsen att bli Ordets förkunnare. En snabb kyrklig karriär till domprosttjänsten i Stockholm. Men efter tid på den posten en konflikt med stiftets biskop och Långströms val att lämna tjänsten. 

Det är en intressant berättelse. Och jag ser anknytningspunkter mellan Långströms och min egen. Inte bara uppväxten i ett prästhem och kallelsen att förkunna Guds Ord. Jag känner också igen intresset för naturvetenskapen (även om jag aldrig varit på väg att bli ingenjör) och ett patos för att göra det man uppfattar som rätt (och vara beredd att gå ganska långt för att göra det).

Sedan finns det andra bitar jag har svårare att förstå, och teologiskt finns det en del som skiljer oss åt. Men jag är glad över att fått ta del av Långströms berättelse.

/ErikJA

Långström, Hakon Ljusår och mörkrum, GAudete, Helsingborg 2008, 256 sidor.

Genom stormen

Hans Weichbrodt är präst och inspiratör i Oas-rörelsen. Jag lärde känna honom när han var skolpräst i Credo. Som bibelutläggare är han fantastisk att lyssna till. Därför var det med intresse jag slog mig ner för att läsa Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp. Först intrycket är viktigt - det är en vacker bok.

Boken är ett bibelstudium över Apostlagärningarnas sista två kapitel, som beskriver en resa över ett stormande vilt Medelhav, där hoppet dör om att nå fram till Rom, men föds på nytt. Jag älskar Lukas skildring av resan. Jag läste ur kapitel 27 på vår missionärsavskiljning i juni 2006, om tilltron att det blir som Gud har sagt (27:25).
Så jag har njutit och läst. Och med Weichbrodt som "reseledare" trängt längre in i Apostlagärningarnas avslutning, och följt med på utflykterna till Daniels bok, till evangelierna och andra delar av Bibeln. I boken kommer man också författaren ganska nära. Han gör kopplingar till sin egen vandring med Herren med nedslag i nutid och dåtid. Särskilt låter han en svår period med sorg och dödsrädsla finnas med som en tråd. Och återigen känner jag igen mig - oron över ett extra hjärtslag, eller var det flera, kanske många... I sin nåd låter Herren oro och ångest bytas i tillit och förnöjsamhet.

Ungefär mitt i boken finns Weichbrodts utläggning av Paulus ord "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust". Är det Paulus triumferande: "Vad var det jag sa?" Nä, inte alls. Paulus för "alla på båten till sanningens punkt. När Petrus förkunnade för folket på pingstdagen så gjorde han det mycket klart för alla att de hade syndat och att de därför behövde ta emot Guds förlåtelse. Han förde dem alltså till sanningens punkt angående deras egen synd och därmed deras behov av förlåtelse" (s 68, min fetstil).

En bok väl värd att läsa!

/ErikJA

Weichbrodt, Hans Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp, Livets Ords Förlag, Uppsala 2013, 176 sidor.

Inte undrar på att han kallas Frälsaren

I boken Inte undra på att han kallas Frälsaren har Max Lucado samlat en rad passionstids- och påskbetraktelser. I första delen "Orden" utläggningar av Jesus sju ord på korset. I andra delen, "Korset: Dess vittnen" betraktelser i korsets närhet och i den tredje delen om korsets visdom handlar det om korsets konsekvenser. 

Det är inte en samlad genomgång, i stil med Agne Nordlanders Korsets mysterium, och därför är det svårt att begära att Lucado ska bli heltäckande. Men det ska Lucado ha att han fångar nåden! Om rövaren på korset avslutar han: "Och det får mig också att le när jag tänker på att en flinande före detta straffånge går omkring på de gyllene gatorna. En som vet mer om nåd än tusen teologer." (s 32)
Två andra betraktelser som jag fastnar för är utläggningen av "Kvinna, se din son". Det handlar om avskedets smärta. Den smärtan hör livet till, den smärtan hör tjänsten till. Den smärtan vänjer jag mig aldrig vid - och under mina år som utlandsmissionär, med alla adjö, så växte bilden för mig av himlen som platsen utan avsked. Dit längtar jag.

Och så skriver Lucado i avsnittet "Budbärare i miniatyr" om tårar. "Prinicpen är enkel; när orden saknas som mest, så passar tårar som bäst."

/ErikJA


Lucado, Max Inte undra på att han kallas Frälsaren, Gospel Media, Örebro 2010, 160 sidor.

Den Gudomlige

Under en tågresa igår läste jag en kristen roman av Karen Kingsbury. Jag är glad över att det finns ett ganska stort utbud av romaner av kristna författare, och med en kristen livsyn som lyser igenom tydligt eller mindre tydligt i berättelsen. Sedan får jag lov att tillägga att Kingsbury inte hör till mina favoritförfattare - någon bok om året räcker för min del, men flera jag känner läser henne oftare och gärnare än jag.

Igår läste jag Den Gudomlige som enligt författaren är tänkt att vara en modern berättelse som hämtat sitt grundtema från Maria Magdalena i Nya testamentet. Den Gudomlige är en berättelse om en, och så småningom två, kvinnors utsatthet, förnedring och upprättelse.

Det är svårt att läsa om ondska, också i romanens form. Och trots berättelsens starka skildring av upprättelsen, av evangeliet, så dröjer sig en mörk känsla kvar efter avslutat läsning. Men kanske finns där också en poäng - i mötet med mörkret stärks bönen i mig: Kyrie eleison. Marana tha. (Herre förbarma dig. Herre, kom snart.)

När jag skriver om Kingsbury - det kan dröja till nästa gång - så vill jag passa på att rekommendera en mycket god film som bygger på en av hennes böcker: Som maskrosfrön för vinden med Mira Sorvino och Berry Pepper i huvudrollerna.

/ErikJA

Kingsbury, Karen Den Gudomlige, KM & Bornelings, Forserum 2007, 274 sidor.

VILKEN BIBEL?

Journalisten Jonas Dagson har undersökt alla (?) svenska bibelöversättningar och redovisar i sin bok Vilken bibel? En presentation, analys och jämförelse av tjugoen svenska översättningar.

I bokens inledning gör Dagson uppdelningen mellan idiomatiska, litterala och parafrasiska översättningar och sedan granskar han tolv idiomatiska, sex litterala och tre parafrasiska. Slutligen resonerar han på ett förtjänstfullt i kapitlet ”Vilken bibelöversättning ska jag välja?”

För ett par år sedan arbetade jag tillsammans med övriga medlemmar i ELMs läroråd med en liknande undersökning. Två saker slår mig när jag läser Dagsons bok, en sak som stör mig, en som gläder mig.

Tanken som stör mig är hur mycket snabbare vårt arbete gått om Dagsons bok funnits för två år sedan. Genomgången av översättning efter översättning undersöker just de saker vi också tittade på, som översättningsprinciper och utgångspunkter, som språknivå och grundtextval, etc. Den som läser Dagsons bok lär sig mycket!

Det som gläder mig är att jag tycker att Dagsons och våra (lärorådets) beskrivningar och bedömningar ofta sammanfaller. Sedan är självklart att man i en bok på 180 sidor kan gå djupare än vi gjorde, och fler översättningar behandlas. 

Den som är intresserad av bibelöversättningsfrågor ska köpa Dagsons bok, och i församlingsbibliotek, på bibelskolor och liknande kommer den vara en viktig referensbok.

/ErikJA

Dagson, Jonas Vilken bibel? En presentation, analys och jämförelse av tjugoen svenska översättningar, XP media, Handen 2013, 180 sidor. Du kan köpa boken här.

Rapporten ”Frågan om bibelöversättning” (18 sidor) och rekommendationen ”Frimodig bibelöversättning” (2 sidor) från ELM-BVs läroråd. Du laddar ner dem som pdf genom att klicka på respektive länk.

Tillbaka till Jerusalem

Kristendomen är minoritetsreligion i Kina. Kanske är det någon enstaka procent av Kinas befolkning som är är kristen. Men enstaka procent av 1,3 miljarder betyder många, många människor?

I boken Tillbaka till Jerusalem beskriver Paul Hattaway tillsammans med några kinesiska kristna ledare visionen om att från Kina evangelisera alla länder från Kina till Israel. Visionen väcktes på 1930-talet, men den kommunistiska revolutionen kom emellan. Kristendomen i Kina gick, till stor del, under jorden i ett halvt sekel. Men den stärktes! Och man vill sända ut 100 000 missionärer.

Mina kunskaper om mission i Asien är mycket begränsade. Jag har svårt att värdera siffror och annat som lyfts fram i boken. Men visst är det fascinerade att kristendomen växer i världens störta land, och om Kinas kristna kan "expandera" på samma sätt som kinesiskt näringsliv gjort så kan det få betyda oerhört mycket för den världsvida kyrkan.

/ErikJA


Paul Hattaway; Broder Yun; Peter Xu Yongeze; Enoch Wang Tillbaka till Jerusalem, Marcus Förlag, Örebro 2004, 186 sidor.

Birger Thuresson

Ingemar Olsson sjunger i en sång att "det finns så många sköna människor". Jag tror han har rätt. Jag vet han har rätt. De senaste dagarna har jag fått träffa flera sådana pärlor. Några av dem går Seniorakademin, andra har jag mött i missionshuset och några har jag mött i böckernas värld.

En av dem, en ny bekantskap för mig, är Birger Thuresson. Jo, jag har sett hans namn i tidningen Dagen, och kanske bläddrat i någon av hans böcker. Men sista veckan har jag läst två av hans böcker och gillat dem.

Den första boken jag läste var Dagar av dimma, dagar av sol, som är Thuressons berättelse om när han drabbades av cancer. Det är en väldigt god liten bok, som inte viker för smärtan och oron i sjukdomen, samtidigt som det finns en värme i hur han berättar och i hur han omsluts av människors omtanke när sjukdomen drabbar. VIll du veta lite mer om boken kan du lyssna på en intervju från Sveriges Radio här (17 minuter).

Sedan läste jag en roman. Ge inte upp! handlar om pingstpastors liv i en liten församling på landsbygden. En del schabloner finns kanske i berättelsen, men det finns också en värme i de relationer som beskrivs och i pastorns kärlek till sin familj och sin församling.

/ErikJA

Thuresson, Birger Dagar av dimma, dagar av sol. När livet skakas om av en cancerdiagnos, Marcus Förlag, Örebro 2009, 152 sidor.

 Thuresson, Birger Ge inte upp! Den Kristna Bokringen, Stockholm 1992, 263 sidor.

Livets pris

Ibland får man göra det lätt för sig. Här kommer baksidestexten från en (delvis självbiografisk) roman jag nyligen läste:

”Det är bara fotbollen och Biggles som kan få Fredrik att glömma allt elände och driva undan de två värsta hoten i hans liv: Jesus, som vilken dag som helst ska rycka upp has föräldrar tillhimlen, och kriget som pågår runt om, helt nära deras småländska idyll.

Men en dag sänker sig ett moln över Fredrik och föräldrarna Evert och Elin, så svart och hotfullt att varken fotboll eller Biggles hjälper. När mamma Elin blir svårt sjuk förändras tillvaron, och Fredrik och hela hans familj sätts på prov. Men varför hjälper det inte att be till Gud?”

I min barndom var också fotboll och Biggles viktigt för mig, kanske var det därför jag började läsa boken. Men ganska snart kom jag att tycka om huvudpersonerna, Fredrik och hans föräldrar, och den varma skildringen av deras liv, med affären de driver och pingstförsamlingen de tillhör som de två polerna omkring vilket deras liv kretsar. När mamma Elin blir sjuk förskjuts berättelsen så att föräldrarnas berättelse blir större och Fredriks lite mindre.

Berättelsens avslutande Emmausvariation ger boken ett slutackord som klingar än, när jag ser boken på mitt nattygsbord.

/ErikJA

Lundgren, Ivar Livets pris, Libris, Örebro 2004, 236 sidor.

Jesus gick vidare...

En av de journalister jag gärna läser är Carl-Henric Jaktlund på Dagen. Han skriver väl och – såvitt jag kan bedöma – är han noggrann när det gäller research. Men Jaktlund är inte bara tidningsjournalist, utan också pastor och författare. När hans bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kom ut för några år sedan vet jag att den väckte en del uppseende i svensk frikyrklighet.

I boken bearbetar Jaktlund två frågor: Varför försvinner så många tonåringar från kyrkan när de går in i vuxenlivet? Och vad hände med tonårens hängivenhet för oss som blev kvar i kyrkan?

Jaktlund låter tre berättelser vävas samman i sin beskrivning av situationen och försök att finna svar: Israels vandring genom öknen, Emmausvandringen och den egna livshistorien. Han noterar att kyrkan många gånger varit svag i att möta de ungas radikalitet och samtidigt hjälpa dem att se nyanser. Han ser att generationsklyftan ofta tillåtits växa och att unga saknat närvarande förebilder i församlingen.

Tilltron till församlingen finns i boken liksom längtan efter att se barnslig tro mogna. Jaktlunds bok pekar på ett problemkluster och diskuterar vägar framåt, utan att ge förslag på färdiga metoder.

Ett par citat: 

Svindelkänslan är det normala. För saker är just, svåra, stora och breda. När jag var yngre var svaren mer endimensionella. Jesus var målet, uppfyllelsen av alla drömmar och all längtan. Så är det fortfarande. Samtidigt är Jesus numera även starten: den som finner vägen vill gå den, den som finner sanningen önskar praktisera den, den som lokaliserar livet måste leva det. Nya upptäckter görs, kunskap fördjupas, perspektiv vidgas. Det kristna livet handlar om att fortsätta söka honom som man funnit, Jesus är målet men även starten. Det blir aldrig klart. (s 49)

Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats. (s 81)

/ErikJA

Carl-Henric Jaktlund Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, Marcus förlag 2009, 160 s.

Nyårslöfte

Egentligen är jag måttligt förtjust i nyårslöften, men om jag inte lyckas skriva fler inlägg på HyllaC under 2014 än jag gjorde 2013 så är det nog närmast att betrakta som ett löfte att hyllan får monteras ner.

Jul- och nyårstider med lite fler lediga dagar än andra veckor lämpar ju sig annars väl för läsning. Dessutom fick jag tre böcker i julklapp. Dels de båda tvillingböckerna New Testament Commentary Survey och Old Testament Commentary Survey av D  A Carson respektive Tremper III Longman som under hösten 2013 kommit i nya utgåvor (Baker Academics). Och dels Olof Edsingers Ledare i Guds rike (Gospel Media).

Får se om jag återkommer med tankar om dessa böcker. 

/ErikJA