Kyrkstöt

Nils Bolander (1902-1958) samlade stora åhörskaror när han predikade i Engelbrekts kyrka i Stockholm. Han var en god talare och förmedlade evangeliets tröst och kraft. Då och då tar jag fram någon av Nils Bolanders böcker och läser något.

Men i en av diktsamlingarna jag läst senaste året finner jag en dikt som jag inte riktigt tycker faller in i Bolanders mönster. I samlingen Kyrkstöt finns en dikt till försvar av Nathan Söderblom gentemot "tre bibeltrogna vänner". Dessa tre hade i ett brev (till Bolander?) kritiserat denne för att nämnt Söderblom - som de ansåg vara en falsk lärare - i en andakt.

Om Nathan Söderblom kan man ha olika åsikter. Det finns det som är värt att framhålla, och det finns sådant som bättre blir glömt. Men det som förvånar mig är att Bolander i sin dikt offentligt kritiserar och anklagar för kärlekslöshet förlöjligar, dem som anmärkt på Söderblom. De är självsäkra och dömande.

I samma stund gör sig Bolander skyldig till den synd han anklagar de tre brevskrivarna för.

- - -

Jag funderar på vad som ligger bakom dikten. Vad gör att Bolander reagerar så starkt? Hade det med Söderblom att göra? Eller på tidigare kritik från de bibeltrogna?

Kanske någon av bloggens läsare känner till historien?

/ErikJA

Bolander, Nils Kyrkstöt, SKDB, Malung 1958.

Idag ska vi inte dö

För ett år sedan lyssnade äldsta dottern och jag till ett seminarium på Bokmässan i Göteborg i vilket de två journalisterna Magnus Falkhed och Niclas Hammarström medverkade. De berättade om sina upplevelser och känslor under de 46 dagar de satt kidnappade i västra Syrien. Tillsammans skrev de en bok om händelserna...

... och den heter Idag ska vi inte dö. Jag köpte den för ett par veckor sedan och det är en fascinerande berättelse om mod, hopp och tro. Och om smärta, längtan och uppgivenhet. De båda hade deltagit i en utbildning för liknande situationer och kunskaperna därifrån kom väl till pass. En faktor som förbättrar oddsen för att komma väl ut ur utdragna kidnappnings- och gisslansituationer är om offren har en religiös tro. Därför gjorde Falkehed och Hammarström det till en rutin att be i sin fångenskap. Morgon och kväll.

Boken är välskriven och detaljrik. Kanske en befrielse att inte ha en gräns på si eller så många tecken för dem som oftast skriver för tidningar. Men detaljerna gör också att man som läsare tillåts komma nära de båda kidnappade, och till viss del även deras familjer.

/ErikJA

Falkehed, Magnus & Hammarström, NiclasIdag ska vi inte dö. Fångar i krigets Syrien, Norstedts, Stockholm, pocketutgåva 2016, 471 sidor.

Det var länge sedan

Det var länge sedan jag skrev på HyllaC. Snart ett år sedan. Och jag vet inte om någon i bloggosfären fortfarande förvillar sig in här.
Den främsta anledning till stiltjen är inte att jag upphört att läsa, men att jag inte läser lika mycket böcker. Sedan ett år tillbaka har jag på börjat ett mångårigt projekt, som möjligen kan sluta med en avhandling om Axel B Svensson som yttremissionsledare. Men vägen dit är lång och går via läsning av tryckta källor - mestadels tidskrifter - och otryckta källor i form av brev, protokoll och annat. Material som inte placeras på C-hyllan.

Men sedan har det ju varit sommar och jag slutar snart min semester. Och några sommarböcker har jag läst. En av dem kunde fått samma rubrik som blogginlägget: Det var länge sedan. Det handlar om kyrkohistorikern (och senare biskopen) Jan Arvid Hellströms Guds oas. Den utspelar sig på 1200-talet då kristendomen konkurrerar ut asatron i det som kom att bli Sverige. På Bergdala kloster i Västergötland får läsaren följa några mer eller mindre helgade personer - präster och lekfolk - under några år.

Läsvärt eftersom författaren är initierad och god berättare. Men var det verkligen så illa ställt med präster och munkars vandel?

/ErikJA

Hellström, Jan-Arvid Guds oas, Verbum, Stockholm 1977, 232 sidor.