Första Korintierbrevet

I kommentarserien Nya Testamentets Budskap har en ny volym kommit under 2011. Seriens huvudredaktör Mikael Tellbes har kommenterat Paulus första brev till Korint.

Det är spännande att ett förlag, Libris, vågar satsa på bibelkommentarer skrivna på svenska. Projektet är säkert vanskligt, och layoutmässigt har de senaste volymerna fått lämna det snygga formatet med tvåfärg. Men fortfarnade är det vackra böcker!

Tellbe är lärare vid Örebro teologiska högskola, och jag har fått ett gott intryck av det lite jag möte honom, och det jag tidigare läst. Därför var det med spänning jag tog mig an den nya kommentaren som fått titeln Korsmärkt gemenskap.

Att Paulus skriver till en församling som är levande förstår man verkligen av Tellbes utläggning. Han pekar på hur Paulus ramar in brevet med undervsining om Jesus kors och uppståndelse, för att inom den ramen bemöta ett antal frågor som de kristna i Korint ställt och ytterligare ett antal problem i församlingen Paulus fått kännedom om.

Problemen i Korintförsamlingen spårar Tellbe i en "blandning av spiritualisering, sekulariserning och segregering". Samma tre komponenter kan ses i många kristna sammanhang idag, och brevet blir på det sättet aktuellt.

När man läser brevet och Tellbes kommentar anar man Paulus, och Guds, glädje över församlingen i Korint - över deras tro och hängivenhet - samtidigt som det finns en oro och en sorg över att man inte fungerar helt tillsammans, som en kropp, som Kristus kropp, i Korint.

Att skriva en kommentar över 1 Kor måste vara en särskilt utmanande uppgift i relation till den kristna tradition författaren står i. Inget annat av Paulus brev berör så många olika delar i församlingslivet. Tellbe är hemma i Evangeliska Frikyrkan och, som sagt, verksam vid Örebro teologiska högskola. Han skriver ur ett "frikyrkligt" perspektiv, men förhåller sig inte okritisk till den traditionen. Ibland kunde man önska sig mer av tillämpning för idag, men kanske är återhållsamheten ibland ett uttryck för att låta bibeltextens budskap stå på egna ben.

Jag är glad över att Tellbe i anslutning till 1 Kor 11 lyfter fram att Paulus skriver om kefale (huvud) i betydelsen auktoritet. På ett försiktigt sätt gör han upp med felaktiga föreställningar om att kefale handlar om ursprung, som t ex den tidigare Örebroläraren P-A Sverker lärt ut.

Mindre klar tycker jag Tellbe blir i 1 Kor 14 när Paulus skriver om kvinnornas roll i gudstjänsten, men han låter i alla fall texten vara en del av brevet, till skillnad mot Gordon D Fees märkliga argument om tillägg i Paulus text. (I övrigt är Fees kommentar ganska spännande!)

Läsningen av Tellbes kommentar har gett mig mersmak. Kanske dags att studera Första Korintierbrevet ytterligare?

/ErikJA

Tellbe, Mikael Korsmärkt gemenskap. Första Korinthierbrevet, Libris, Örebro 2011, 348 sidor.

Livets stora risk

Som jag tidigare skrivit på HyllaC har jag läst Stefan Swärds bok Efter detta. Den handlar om vad som händer efter livets slut. Och den är verkligen läsvärd.

Min recension från tidningen Till Liv kan du läsa här.

/ErikJA

Stefans Swärd Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete, XP Media 2011

En modern kristen klassiker

Stefan Gustavssons bok Kristen på goda grunder kan nog kallas en modern kristen klassiker, i alla fall om man tänker på böcker skrivna på svenska. När den kom för snart femton år sedan mötte den ett behov: En tydlig, enkel bok om apologetik på svenska.

Jag köpte den tidigt, men läste den inte direkt. Apologetik är inte ett av mina specialintressen - och dessutom hade jag hört Stefan hålla föredrag om en del av bokens innehåll i olika sammanhang. Men så småningom läste jag den ialla fall och tyckte den var bra.

Men det är nu, efter några år som missionär och predikant, som jag verkligen uppskattar den. Och kanske just därför att jag inte är så apologetiskt lagd. När jag ska hålla ett föredrag, eller i en predika, över ett ämne som gränsar till apologetikens område kan jag alltid ta fram Kristen på goda grunder och läsa ett kapitel eller två. Jag får en översikt, en sammanfattning, som är tydlig och pedagogisk.

Sådana böcker är guld värda att ha i sitt eget personliga referensbibliotek!

/Erik

Stefan Gustavsson Kristen på goda grunder. Om sanning i en tid av tvivel, SESG-media/Cordia 1997 med flera senare upplagor

Swärdslukare

De sista dagarna har jag med god aptit läst Stefans Swärds bok Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete, XP Media 2011. Jag är grymt sugen på att skriva om den här - men det kommer en recension i Till Livs novembernummer, så jag kan tyvärr inte avslöja något här.

/Erik

Tranströmer

För en gångs skull är jag litterär även på min ELM-blogg och hänvisar därför dit.

Och så gläds jag över en svensk litteraturpristagare, liksom utnämnandet av en peruansk förra året var ett stort glädjeämne.

/Erik

Hosea och kärleken

Dagen ägnades åt läsning av profeten Hoseas bok. Utmanande, provocerande och uppbyggligt. Det finns mycket i profetböckerna som stämmer alltför väl in på vår tid. Tillsammans med bibeltexten läste jag D A Hubbards kommentar i Tyndalde Olde Testament Commentary.

Kommentaren är bra, kan rekommenderas och ger betydligt mer bakgrund än t ex Derek Kidners kommentar i Bible Speaks Today (annars gillar jag Kidner starkt). Ibland tycker jag dock Hubbard blir lite teknisk och framställningen blir lite rörig.

Men det finns verkliga guldkorn i utläggningen, t ex när begreppet "kärlek" kommenteras i anslutning till Hosea 2:1-2

En annan "Hosea-bok" är Francine Rivers Kärlek sopm befriar. I romanens form förlägger hon berättelsen till artonhundratalets Amerika. Rivers roman hör verkligen till kategorin "böcker som berör".

/Erik

Hubbard, David Alla Hosea, TOTC vol 24, IVP, Nottingham 2009 (första upplaga 1989), 246 sidor.

Rivers, Francine Kärlek som befriar, Bornelings 2004, 460 sidor.

Reformationens Buzz Aldrin

Buzz Aldrin var "the second man on the moon". Bara en liten stund efter Neil Armstrong satte sin fot på månens yta satte också Buzz Aldrin sina fötter på månens yta, utan Aldrin hade kapseln aldrig lyckats landa. Men i stort sett är han glömd. I det kollektiva minnet minns vi nummer ett. Ofta finns det någon strax där bakom, vars namn glöms bort, men vars insats kanske var lika viktigt.

Reformationens Buzz Aldrin hette Philipp Melanchthon. Han kom som professor i grekiska till Wittenberg 1518 och anslöt sig snart till Luthers evangeliska upptäckter. Han blev Luthers vapendragare och de kompletterade varann väl. Luther var profeten som stred och kämpade utan tanke på kompromiss. Melanchthon var lugn, diplomatisk och ville få med så många som möjligt.

Melanchthon utgav 1521 en grundläggande lärobok i teologi - Loci Communes - som snabbt fick stor spridning, och han var sedan den som formulerade den Augsburgska Bekännelsen som lades fram vid riksdagen i Augsburg 1530. Luther kunde ju inte närvara där på grund av risken att bli gripen eller dödad.

Vid Luthers död blev Melanchthon ledaren för Luthers efterföljare, även om en rad teologiska tvister uppstod vid Luthers frånfälle.

Tre, ja fyra, böcker kan rekommenderas för den som vill läsa och lära mer om Melanchthon. Se listan nedan.

Nästa vecka ska jag hålla ett föredrag om "Melanchthon - Luthers medarbetare". Det är förklaringen till denna bloggpost.

/Erik


Melanchthon, Philipp Loci Communes 1521,Inledning Bengt Hägglund, översättning från latin av Martin Jacobsson. Göteborg: Församlingsförlaget, Församlingsfakultetens skriftserie nr 1, 1997, 236 sidor.

Hägglund, Bengt; Johansson, Torbjörn; Söderlund Rune Philipp Melanhthon 500 år, 1497-1997: Rapport från symposium vid Församlingsfakulteten..., Göteborg: Församlingsförlaget, Församlingsfakultetens skriftserie nr 2, 1997, 80 sidor.

Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter

Stolt, Birgit Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog, Skellefteå: Artos 2004, 240 sidor. Två kapitel handlar särskilt om Melanchthon - om hur han påverkade utvecklingen i Sverige och om hans förhållande till Luther.

Stolt, Birgit Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog, Skellefteå: Artos, 2004

Tankar om en 1900-talsmartyr

Under några dagar denna vecka har jag tid att läsa, tänka, visionera. jag har längtat efter de här dagarna, särskilt eftersom de senaste veckorna varit överfulla och jag har suttit i så många möten att jag tror det skulle räcka för ett kvartal. Och nu när mina "tomma" dagar kommit är också mina tankar ganska tomma. En lätt trött het och viss modlöshet sätter in.

Men jag har i alla fall ägnat en eftermiddag åt att läsa Martin Linds bok om Dietrich Bonhoffer som kom för ett par år sedan. Mina förväntningar var nog inte så höga. Jag gillar Bonhoeffer, men är inte så imponerad av Martin Lind som kyrkoman. Men det var ändå intressant läsning. Det märkliga med Bonhoeffer är ju att både liberala och konservativa teologer läser honom, gillar honom och tycker att han tycker som dem.

En tendens som jag tror andra också uppmärksammas är att den första gruppen läser Bonhoeffers hela produktion med hans fängelsebrev som glasögon (se t ex Lind s 7), medan den senare gruppen läser fängelsebreven med utgångspunkt av hans tidigare skrifter - och då kanske främst Liv i gemenskap och Efterföljelse.

Linds bok är lite av biografi och lite av teologi. Blandningen är bara delvis lyckad, men samtidigt nästan oundviklig när det gäller en person som i så stor grad präglades av sin kontext. Lind lyfter på ett fint sätt fram hur viktiga Bonhoeffers utlandsvistelser, särskilt studietiderna i Italien och USA samt pastorstiden i Barcelona, var för hans teologiska utveckling. Ur svenskt perspektiv är det förstås också intressant med Bonhoeffers resa till vårt land (s 91-94).

Men så mycket av Bonhoeffers skärpa tycker jag inte Lind får fram i sitt porträtt. Och av Bonhoeffers strävan efter att alltid leva och verka helhjärtat försvinner lite.

För den som vill lära känna Bonhoeffer finns det bättre alternativ, men tyvärr inte så mycket på svenska. Läs gärna Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp. I den finns både ett kapitel om Bonhoeffers liv, men också några andra artiklar. Och på engelska (eller tyska) finns tegelstenen till biografi skriven av Bonhoeffers vän Eberhard Bethge.

/Erik

Bethge, Eberhard Dietrich Bonhoeffer. Theologe - Christ - Zeitgenossse. Eine biogaphie, Gütersloher Verlagshaus, ca 1100 sidor.

Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.

Lind, Martin Dietrich Bonhoeffer. Tankar om en 1900-talsmartyr, Cordia, Örebro 2006, 193 sidor.

Mellan dröm och verklighet

Per Arne Dahl är norsk präst och författare. I boken Mellan dröm och verklighet försöker han hjälpa läsaren att leva i verkligheten, att se sina drömmar utan att förlora sig i dem och att försonas med det som är söndrigt.

Boken är ganska ojämn. Någon riktigt god vård för själen blir det inte som helhet. Men några gånger blir det intressant - som när Dahl beskriver den nordiska människan som präglade av en kulturell masochism, melankoli, materialismoch narcissism. Kan något bli bra i en sådan kontext?

Och så ett par guldkorn:

"Lika sant som att tiden läker alla sår är det att tiden leker med alla sår." (s 45)

"Det är bara nåden som kan göra oss annorlunda än vi är." (s 108)

/Erik

Dahl, Per Arne Mellan dröm och verklighet. Om att försonas med livet, Nytt Liv, Göteborg 1997, 120 sidor.

Om att äta grodor

Så tog semestern slut, även om jag hoppas att det är lite sommar kvar. Kanske återkommer jag också med något av vad jag läst i sommar - även om det inte blev så mycket som jag hoppats.

Men en liten ful bok som jag har läst heter Svälj den fulaste grodan först. Underrubriken 21 sätt att få mer gjort på kortare tid avslöjar kanske mer om innehållet. En amerikansk proffs-på-jobb-föreläsare har skrivit ännu en bok han antagligen tjänar MASSOR av pengar på.

Den är förstås lagisk, men utger sig inte för att vara något annat.

Kanske kan den hjälpa mig något i att arbeta mer effektivt och göra rätt saker. Vi får väl se. Men titeln ska i alla fall peka på det att av alla arbetsuppgifter man har att utföra ska man först ta tag i den viktigaste - även om den känns tung, tråkig eller svår.

/Erik

Tracy, Brian Svälj den fulaste grodan först. 21 särtt att få mer gjort på kortare tid. ICA bokförlag 2002, 118 sidor.

Hellre häxa än präst

Anders Brogren har i många år haft en intressant hemsida. Nu finns där också en recensionsartikel av en bok om en präst som blev häxa. Jag läste Brogrens artikel först i SPT 14-2011, men nu finns den alltså också på hemsidan.

Det är en skildring av hur det kan se ut i Svenska kyrkan... Kyrie Eleison!

/Erik

Tolkningar

Ibland läser jag inte färdigt en bok jag börjat läsa. När det sker är det ofta för att det kommer något mer angeläget emellan. Men ibland beror det på att en bok inte är värd att läsa.

Jag stötte just på en sådan. Den handlade om bibeltolkning och bibelsyn. Jag läste lite i inledningen och ett par kapitel i boken. Sedan konstaterade jag att den inte var värd att lägga tid på. Den som kallar sig teolog och samtidigt inte vill böja sig under varken Gud eller hans Ord är inte värd att lyssna på...

... och jag skriver inte ens vilken bok det är, eftersom risken är att även dålig publicitet blir god.

/Erik

Som blodet i kroppen

Det är redan ett år sedan en kollega sa till mig att jag borde läsa Per Munchs Som blodet i kroppen. Jag vet inte varför jag inte beställde boken genast. Men nu har jag i alla fall läst den. Den är på danska - trots att titeln liknar svenska.

Per Munch är danska präst och tidigare missionär i Kenya. Under tre månader gjorde han en studieresa i Kenya och Etiopien just för att undersöka hur de kristna han mötte bad. Vad karaktäriserade deras bönevanor och vad fyllde deras böner? Det är spännande att läsa Munchs redogörese, som är en blandning av berättelse, egen reflektion och teologiskt studium. Det är lätt att följa framställningen, och det är både utmanande och uppmuntrande att läsa om kristna syskons böner.

Mest fastnade jag för ett kapitel om morgonbön. Munch finner några gemensamma drag i morgonbönerna hos dem han samtalat med:
1. Tack för nattens beskydd
2. Bön för dagens nödvändigheter
3. Bön för grannar och andra som har särskilt behov av förbön, och för kyrkan och dess medarbetare
4. Bön för landet och regeringen

Att tacka för nattens beskydd och god sömn har blivit viktigare för mig än det varit tidigare. Kanske för att jag haft perioder med sämre sömn, och vet hur svårt det kan vara.

Men inför de andra tre punkterna känner jag att det ofta är en slarvig morgonbön jag har. Och som starten på dagen är blir - allt för ofta - fortsättningen.

Jag längtar efter mer bön i mitt liv. Munchs bok får mig inte att känna mig misslyckad, utan ökar min längtan. Det är ett gott betyg för en bok om bön.

/Erik

Munch, Per Som blodet i kroppen. Bønsliv fra syd til nord, Logos media & ELM forlag 2010, 168 sidor.

Möjliga familjen

För ett år sedan skrev jag om en bok av Rob Parsons. Nu är det dags igen. Denna gång handlar det om familjen. Möjliga familjen är inte propaganda för att en familj kan se ut hur som helst, eller fungera hur som helst, utan det är några enkla råd och uppmuntringar för att få en helt vanlig familj att fungera.

Parson skriver okomplicerat - förenklad kanske någon tycker - men det fungerar eftersom han är medveten om att teorin är enkel och praktiken svår. Familjelivet är lite som reklamen för sällskapspelet Othello "A Minute to Learn - A Lifetime to Master". Men det fina är ju just att man har en "lifetime" på sig.

Boken innehåller ett förord och sedan tio kapitel, eller lektioner som författaren kallar dem. Den första är "Ge familjen tid" och sedan följer bland annat "Lär dig konsten att uppmuntra", "Upptäck traditionernas betydelse" och "Älska så mycket att du kan släppa taget".

Jag blir hjälpt av enkla böcker om familj och relationer. Inte för att de säger sensationella saker, utan för att de påminner mig om det jag egentligen vet. Och ibland hjälper de mig att bli lite bättre på att tillämpa mina prioriteringar.

/Erik

Parsons, Rob Möjliga familjen. Livets pussel är inte alldeles hopplöst ändå, Libris 2010, 127 sidor.

Budbärarna

För en tid sedan intervjuade vi Tony Larsson i tidningen Till Liv. Han arbetar med att språkligt revidera Svenska Folkbibeln. Det är väldigt viktigt med goda bibelöversättningar så det är uppmuntrande att arbetet med Folkbibeln fortsätter.

Men Tony har fler strängar på sin lyra. Han översätter också "ungdomsbiblar". Nyligen utkom Budbärarna. Det är en mangaversion av Apostlagärningarna. Jag bläddrade lite i den. Tyckte det såg bra ut. Sedan tog jag med den hem och la den i köket. Min 9-åriga dotter fick ta på den och läste hela (287 sidor) på två dagar. "Finns det inte fler?"

Det finns det: Messias är evangeliernas berättelse om Jesus i samma stil. Det vara bara att inhandla den - och också den blev läst på två dagar.

Bibeln behöver göras tillgänglig för många. För en del passar Manga perfekt!

/Erik

Budbärarna - en mangaberättelse, Gloria förlag, 287 sidor.
Messias - en mangaberättelse, Gloria förlag, 288 sidor.

Ännu en gång

Många av mina böcker har jag köpt på Erikshjälpens Second Hand, Myrorna, Loppan eller någon annan lokal där böcker och andra ting söker nya ägare. Det är dock mer och mer sällan jag hittar något jag blir riktigt glad över. Dels för att jag har ganska många böcker, och dels för att jag blivit mer kräsen mer åren.

Jag och sonen tog en tur till Pingstkyrkans Second Hand i Helsingborg. Så noga som sonen tillät sökte jag genom bokhyllorna, men inga fynd. Det blev en kopp kaffe (obs ej second hand) och en leksaksbil till den yngre generationen vars bokintresse ännu är i sin linda.

Efter kassan fanns dock en korg med böcker. En stor skylt "gratis". Det har jag sett på fler kristna second hand-affärer. I den korgen ligger alltid några Nya testamenten man hoppas att någon ska ta med sig (=evangelisation) och så ligger det några andra böcker som klassas som osäljbara (=desperation).

Det märkliga är att jag flera gånger funnit böcker jag länge letat efter just i de korgarna. Så också denna gång. Bjarne Storsets kommentar till Hesekiels bok. En av få kommentarer på svenska till en gammaltestamentlig bibelbok. Den har jag letat efter länge - och hade lätt betalat en femtiolapp för den, kanske mer...

...men nu fick jag den gratis. Tack till för det. Återstår att se om jag med Storsets hjälp kan först profeten Hesekiel lite bättre. Tycker det är en av Bibelns svåraste böcker.

/Erik

Storset, Bjarne Hesekiel. Kommentar till en profetbok, EFS-förlaget, Stockholm 1970, 223 sidor.

Sommarläsning

Sommar och läsning hör ihop för många. Jag tycker nog man kan läsa de alla årstider, men jag har också sett fram emot sommaren och semesterna för att hinna läsa några böcker. Ett par böcker är påbörjade och har blivit liggande. Andra har jag medvetet väntat med. och någon bok hade bara blivit bortglömd. Och så I Jesu spår. Det är ELM:s 100-årsskrift, med över 500 sidor om en rörelse jag älskar.

/Erik

Bergpredikan

Om Bergspredikan har många böcker skrivits. Dagen har i dag en positiv recension på Timo Laatos nya bok om just Matteus 5-7. Det tycker jag är roligt, eftersom jag varit deltagare på flera kortkurser om olika böcker i Nya testamentet Timo Laato haft och jag fascineras mycket av hans djupa bibelkunskap och hans förmåga att upptäcka sådant i texterna som jag många gånger läst förbi.

Jag ser framemot att läsa hans bok!

/Erik

Laato, Timo Följ mig! Pastorala perspektiv i bergspredikan, Församlingsförlaget, Göteborg 2011, 230 sidor.

Köp boken här.

Ämbetsfrågor

"Ämbetsfrågan har nästan blivit liktydig med frågan om kvinnans möjlighet att vara bärare av Kyrkans särskilda ämbete. [...] Det betyder att de flesta viktiga perspektiv på frågan om ämbetet kommit så i skymundan att frågan om ämbetets identitet och innehåll för många, både ämbetsbärare och församling, har försvunnit ut ur medvetande och omsorg."

Denna iakttagelse gör Bengt Birgersson i introduktionen till boken Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Han är helt rätt ute! Många kristna i Sverige har omedelbart ett svar på frågan om det är rätt eller fel med kvinnliga präster, men kanske inget svar alls på frågan vad en präst är. Därför fyller Birgerssons bok ett tomrum. Äntligen någon som på nytt tar upp ämbetet till behandling ur ett lite bredare.

Birgersson ägnar ganska stort utrymme åt Peter Fjellstedts ämbetssyn. Fjellstedt är intressant ur flera aspekter: Han verkar i Sverige i mitten av 1800-talet (i väckelsetider), har erfarenhet av yttre mission och förståelse för många delar av svensk kristenhet. Ännu större utrymme ägnas sedan åt "Nytestamentliga perspektiv på ämbetet". Spännande är också att Birgersson också vågar ta upp den postkonstantinska (efter stats- och enhetskyrkans tid) situationen och de postmoderna utmaningarna.

Boken är helt ny och skriven som en prästmötesavhandling. Jag köpte den igår och har inte hunnit läsa mer än ungefär hälften, men jag kan redan säga att det är en bok att rekommendera. Tonen är god och framställningen tydlig.

Jag ska läsa mer - och kan kanske återkomma med mer tankar utifrån boken. Men redan nu har jag en fundering som jag inte riktigt finner svar på hos Birgersson: Vilket kriterium används för att skilja på de ord Jesus talar till alla och vilka han talar till apostlarna i deras ämbete? Birgersson menar att missionsbefallningen, men också flera andra ord och uppmaningar från Jesus endast gäller apostlarna - och i deras efterföljd ämbetsbärarna - men jag finner inget kriterium för selektionen.

/Erik

Birgersson, Bengt Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordet ämbete, Församlingsförlaget, Göteborg 2011, 200 sidor.

Den gode herden

Ett par timmar av dagen har jag ägnat åt kommentarstudier över Joh 10:1-18. Jesus talar om sig själv med bilder och begrepp från fårskötselns område. Bilderna går i varandra och strukturen är inte solklar.

Ur bokhyllan på Strandhem plockade jag tre kommentarer: Godet, Odeberg och Carson. Den äldsta är Godets från mitten av 1800-talet och ursprungligen skriven på franska, men jag är tacksam för den svenska översättningen. Godet trycker på att avsnittet innehåller tre olika liknelser : Herden (v 1-6), porten (v 7-10) och den gode herden (v 11-18). Han ser en stegring mellan dem, och dessutom att den första är morgonens, den andra middagens och den tredje skymningens. Det är en spännande läsning!

Hugo Odebergs Johannestolkning utkom 1929 och är religionshistoriskt inriktad. Det sägs att Rudolf Bultmann en gång yttrat: "Odeberg är så radikal att jag inte kan följa honom." Något årtionde senare ändrar Odeberg helt inriktning, men en utlovad (?) andra Johanneskommentar utkom aldrig. I sin kommentar till Joh 10 försöker Odeberg svara på de tre problem han menar finns i texten: Hur kan Jesus vara både herde och grind? Hur kan Jesus vara grinden som leder till flocken, samtidigt som flocken använder den? Och vem är tjuven, rövaren, den lejde och främlingen? Odeberg läser alltså samman de tre delarna, men de svar han finner blir aldrig riktigt övertygande. Texten blir dessutom svår för mig att följa när greiska, hebreiska och syriska texter rikligt citeras utan översättning eller transkription.

Långt nyare än de båda andra är D A Carsons Johanneskommentar. Han läser inte isär de tre avsnittet lika hårt som Godet, men följer ändå samma linje. V 7-10 utvidgar temat från v 1-5, och v 11-18 ger en ytterligare fördjupning. Carsons styrka ligger i kommentaren till den den tredje delen där Jesus offerdöd och kärleken mellan Fadern och Sonen utläggs.

Nu ska jag snart rulla hemåt, men kanske kikar jag också i LarsOlov Erikssons kommentar ikväll...

/Erik

Godet, F Kommentar till Johannes-evangeliet, andra delen, Schultz, Uppsala 1878 (översättning fr franska av A Neander), 631 sidor.

Odeberg, Hugo The Fourth Gospel. Interpreted in Its Relation to Contemporaneous Religious Currents in Palestine and the Hellenistic-Orisental World, Almqvist & Wiksell (i distrib), Uppsala 1929, 336 sidor.

Carson, D A The Gospel According to John, Pillar New Testament Commentary, W B Eerdmans, Grand Rapids, 1991, 715 sidor.

Volym 12 och 13

Idag kom ett efterlängtat bokpaket. Volym 12 och 13 i den engelska utgåvan av Dietrich Bonhoeffers samlade verk. De omfattar brev, predikningar, föreläsningar med mera från Bonhoeffers tid i Berlin 1932-33 och från Londonåren 1933-35. Spännande! Men när ska jag hinna läsa?

/Erik

Bonhoeffer, Dietrich Berlin 1932-1933, DBW 12, Fortress Press 2009 (eng övers), 650 s.
Bonhoeffer, Dietrich London 1933-1935, DBW 13, Fortress Press 2007 (eng övers), 524 s.

Anna-Lenas sista bok

Igår läste jag Anna-Lenas sista bok. Det är hennes make Simon N Röstin som skrivit en minnesbok, en kärleksbok, efter Anna-Lenas död. I slutet finns också en samling korta texter som Anna-Lena samlade en en anteckningsbok under sin livstid. Den samlingen utgör den egentliga "sista boken", och där finns några fantastiska guldkorn.

Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.

Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."

/Erik

[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.

Gränsens barn

I samband med femtioårsminnet av Andra världskrigets slut utkom Irene Ohlsson med en liten skrift i vilken hon berättar om sin släkts historia och hur kriget drev hennes familj från Karelen. Med värme skildras moderns och faderns familjer och hur Irene tillsammans med sin mor och sina syskon flydde västerut i Finland vid krigets utbrott. Efter moderns död sändes sedan syskonen till fosterfamiljer i Sverige.

För en tid sedan hörde jag ett föredrag om "Kyrkoliv vid Finska vikens inre" av prästen Jonas Nilsson, som verkat där. Även det var gripande.

Karelen och Ingermanland är områden som hör till Sveriges nära grannar. Men så lite jag kan om dem...

/Erik

Ohlsson, Irene Gränsens barn, Broby 1995, 36 sidor.

Post-sermon blues

Tänk att jag på Loppan, en second hand-affär i Höganäs, förra veckan fann inte mindre än tre teologiska böcker jag ville ha. En av dem var Runar Eldebos Det homiletiska rummet. Den säljs för 224:- hos Libris. Jag fick punga ut med hela tio riksdaler.

Jag har ett par favoritböcker på homiletikens område. Till dem återvänder jag med jämna mellanrum för att fylla på och reflektera över predikans uppgift, och hur jag förnyare mig i min uppgift som förkunnare. Jag tror att Eldebos bok kommer bli en sådan bok också. Inte för att han träffar klockrent på varje område, men för att han utmanar mig. Och för att han tror på predikan.

Ett avsnitt i Eldebos bok heter "Kommunikation på bristningsgränsen". Det är predikan - kommunikation på gränsen mellan det mänskliga och gudomliga, på gränsen mellan det möjliga och omöjliga, på gränsen mellan nuet och evigheten. Eldebo konstaterar: "Det vi läser av en predikan kan aldrig fullt ut återge den verkligt hållna predikan." Det är sant, därför att predikan är per definition muntlig och den är alltid i nuet. (Det senare gör att inte ens inspelade predikningar är predikningar fullt ut.)

Och så fann jag i boken ett uttryck jag saknat: "Post-sermon blues". Eldebo hämtar det från en annan författare - Joseph M Webb - för att beskriva den sinnesstämning och det behov av återhämtning predikanten behöver efter att ha predikat. Där är Eldebo mitt i prick.

/Erik

Eldebo, Runar Det homiletiska rummet. Mötet mellan predikant och lyssnare, Libris, Örebro 2005, 177 sidor.

Kristendomens historiska bakgrund

Inför kommande undervisning om de nytestamentliga brevens historiska sammanhang har jag läst större delen av Bo Reickes Kristendomens historiska bakgrund.

Reicke skriver: "Den nytestamentliga tidshistoriens föremål är det världsliga skeende som bildade evangeliets bakgrund och omgivning."

Det är nyttigt, och stundom till och med uppbyggligt, att läsa om de världsliga skeenden som på flera sätt beredde vägen för kristendomens utbredande.

/Erik

Reicke, Bo Kristendomens historiska bakgrund. Den bibliska världen 500 f.Kr. - 100 e.Kr., SKDB, Stockholm 1967 (översättning från tyskan), 319 sidor + kartor.

Om Alpha

Jag har aldrig gått någon Alpha-kurs, inte heller varit ledare. En del goda vänner har berättat mycket positivt om Alphakurser i deras församlingar. Andra goda vänner har uttryckt en viss skepticism. Nu har jag i alla fall skaffat några böcker om Alpha för att läsa på lite grann.

Den första jag läst heter kort och gott Handboken om Alpha. Den är skriven av Nicky Gumbel, som utvecklade de grundläggande kurser i kristendom som den engelska församlingen Holy Trinity Brompton haft sedan sjuttiotalet till ett mer omfattande koncept för evangeliserande grundkurser i kristen tro.

Handboken går inte så mycket in på innehållet i undervisningen på en Alphakurs, utan tar upp det strategiska tänket och de praktiska arrangemangen omkring en Alphakurs. Lättläst och välskrivet. Insprängda mellan Gumbels kapitel finns också några vittnesbörd från personer som kommit till tro genom Alpha. Inspirerande.

Vilka är då konceptets starka sidor?
- Tydlighet med alltifrån mötestider till innehåll
- En blandning av gemenskap (t ex gemensam måltid, mindre gruppsamlingar och ett veckoslut i lägerform) och kurs (bestämt antal tillfällen, i förväg angivna ämnen och möjligheten att betala för sig).
- Möjligheten att engagera många personer i kursen, som medhjälpare med mera.

Svagheter?
- Färdiga koncept kan vara svåra överföra från ett sammanhang till ett annat.
- En betoning på tredje trosartikeln som verkar gå ut över den första och den andra (med viss reservation för att jag ännu inte läst på mer om innehållet i kursen).

Sist i boken finns några "tillägg", bl a om Alpha och copyright. Känns ganska genomtänkt - man får göra lokala anpassningar, men inte sprida dem.

Jag läser vidare. Har Du erfarenheter om Alpha så skriv gärna en rad.

/Erik

Gumbel, Nicky Handboken om Alpha, Alpha Sverige, Sollentuna 2001, 139 sidor (+ 60 sidor tillägg).

En prisad peruan

Svenska Akademin valde att förra året tilldela den peruanske författaren Mario Vargas Llosa Nobelpriset i litteratur. Detta ledde till stor glädje i Vargas Llosas födelsestad Arequipa och i hela Peru.

Jag har föresatt mig att läsa några verk av Vargas Llosa och i Den sanna berättelsen om kamrat Mayta fann jag följande avsnitt:

"Det vilar något deprimerande över läraren Ubilluz: allt han säger lämnar en bitter eftersmak. Det kanske är en fördom från min sida, men jag kan inte bli kvitt känslan av att han hela tiden är på defensiven och att allt han berättar bara har till syfte att rättfärdiga honom själv."

Jag läste det flera gånger. Så väl beskriver han en känsla som jag känt några gånger i samtal med olik apersoner. En obekväm aning om en dold självrättfärdigande agenda.

I övrigt vet jag inte riktigt om jag tycker om boken... Men en hel del Peru är det i berättelsen.

/Erik

Hur mår själen?

Jag har precis börjat läsa en bok av John Ortberg. Efter bara några sidor kan man knappast bedömma en bok. Men vad sägs om följande:


"Hur står det till med det andliga livet?"


Förut svarade jag på den frågan genom att se efter hur det stod till med mitt andaktsliv. Hade jag bett och läst Bibeln tillräckligt mycket den dagen? Problemet är att fariséerna alltid vinner om vi räknar på det sättet. Människor kan ha bra disciplin och ändå vara stolta och föraktfulla. Hur ska vi kunna mäta andlig mognad på ett sätt som gör att fariséerna inte vinner?


Jag frågade en klok man: "Hur gör du för att bedöma hur själen mår?"

Han svarade utan omsvep att han har två frågor som han ställer.

- Har jag lättare för att bli missmodig nuförtiden?

- Har jag lättare för att bli irriterad nuförtiden?


Kärnan i en blomstrande själ är Guds kärlek och frid. Om friden växer i mig har jag inte lika lätt för att tappa modet. Om kärleken växer blir jag inte lika irriterad. Det visade sig vara en fantastiskt nyttig diagnos när jag skulle bedöma hur själen mådde.


Hur skulle du svara på de två frågorna?


Inte så dumt, eller hur? Får se om Ortberg kan fortsätta hela boken i samma själavårdande stil.

/Erik

Ortberg, John Den jag vill vara, Libris, Örebro 2010, 320 sidor. (Svensk översättning av The Me I Want to Be)

Småkyrkoarbetet

I Strandhems bibliotek fann jag en liten skrift (dock ej en småskrift) av teol dr Per-Olof Sjögren, sedermera domprost i Göteborg. Bokens yttre var knappast tilltalande, men titeln...

När församlingen växer heter boken som jag nu läser. Den handlar om småkyrkotanken. När de svenska städerna växte snabbt under 1950- och 1960-tal byggdes helt nya stadsdelar och bostadsområden upp. Ett av statskyrkans svar var småkyrkorna, att inom en redan befintligt församling (enligt det geografiska församlingsbegreppet) byggde man mindre kyrkor i direkt anslutning till bostäderna. Per-Olof Sjögren verkade själv på Guldheden i Göteborg, och var nog en av de mest medvetna småkyrkoprästerna.

Av två skäl finner jag småkyrkorörelsen intressant. Dels för att jag själv gick i kyrkans barntimmar i källaren på en nybyggt hyreshus - ingen katedral i världen kan för mej vara mer värd än minnena från "lokalen". Och dels för att rörelsen, när den var som bäst, faktiskt tog samhällets förändringar på allvar och försökte nå människor - där de befann sej - med evangeliet.

/Erik

Sjögren, Per-Olof När församlingen växer, SKDB, Stockholm 1955, 134 sidor.

Om småkyrkorörelsen skrev jag också här.

Nybyggare

För ett par veckor sedan ledde jag ett seminarium om att starta nya missionsföreningar. Även om jag bara hade väldigt preliminära saker att komma med, tyckte jag att det resulterade i ett ganska gott samtal och jag tror att flera av oss som deltog gick därifrån med en del nya tankar.

För egen del har jag fortsatt fundera. Och just nu läser jag en bok som gavs ut av Libris för ett femtontal årsedan: Nybyggare. Teologi och strategi för nya församlingar. Den är skriven av två missionärer, Martin Robinson och Stuart Christine, med en särskild längtan efter att se nya kristna gemenskaper i Europa.

Boken kombinerar teologi med strategi. Det finns risker med det, vilket också författarna är medvetna om, men det finns också en väldig styrka i att hålla de nytestamentliga texterna och exemplen i ena handen och försöka utforma sin strategi för att gå vidare med den andra handen.

Igår läste jag kapitlet "Förberedelser - fadderorganisationens roll". Det handlade om hur en kristen gemenskap kan stötta dem som vill starta en ny gemenskap. Hur ska stödet se ut när det gäller bön, offer, prioriteringar? hur involveras så många som möjligt? Och vilka krav ska man ställa på att den nya gemenskapen till det yttre liknar den gamla?

Idag har jag läst om ledarskapets roll. Utan goda ledare har ett församlingsplanteringsprojekt mycket små utsikter att bli framgångsrikt.

Det är spännande tankar. Undrar om det finns fler goda böcker på svenska om församlingsplantering och nybygge?

/Erik

Robinson, Martin & Christine, Stuart Nybyggare. Teologi och strategi för nya församlingar, Libris, Örebro 1994, 249 sidor. (Svensk översättning av Planting Tomorrow's Churches Today. A Comprehensive Handbook, 1992.)