Den fascistiska regimen i Italien som gick under i andra världskriget slutskede tilldelas i många framställningar av Europas 1900-talshistoria en liten biroll som en av skurkarna som Nazitysklands allierade. En sådan beskrivning kanske stämmer väl om man bara betraktar dramats slutscener. Men fascistledaren Benito Mussolini regerade Italien i fjorton år då han öppet kritiserade Hitler och varnade för Tyskland, innan Italien och Tyskland ingick ett förbund i oktober 1938.
En spännande avhandling om relationerna mellan Sverige och det fascistiska Italien har Marcos Cantera Carlomagno skrivt. Carlomagno har undersökt hur Sverige uppfattades av Italien under perioden 1932-1936 och beskriver dels hur italienska utrikesdepartementets utsända i Sverige skildrade inställningen till fascismen i Sverige och dels anedningarna till att Sverige tydliagre än de flesta länder ställde sig på Etiopiens sida i det andra italo-etiopiska kriget (1935-1936).
Redan bokens pärm väcker intresse. Två portträttbilder finns där sida vid sida. Benito Mussolini och Per Albin Hansson. Vissa likheter finns, rent utseendemässigt. Men i de rapporter som sändes hem till Italien från utsända i Stockholm menade man att det fanns fler likheter. I Sverige såg man att regeringen ville avskaffa statarsystemet och effektivisera jordbruket. I Italien ville fascisterna befria bönderna från livegenskap och rationalisera jordbruket. De italienska fascisterna hade inrättat en rad monopol, och de svenska socialdemokraterna gjorde samma sak. Och man såg fler likheter. Liksom att Per Albin ansågs ha vissa "diktatoriska tendenser". Kunde till och med Sverige bli en samarbetspartner i en kommande kamp mot nazisterna om herraväldet i Europa?
Men när Italien anföll Etiopien avslöjades starka sympatier för det militärt underlägsna afrikanska kejsardömet. Kritiken mot Italien var hårt från många sektorer av det svenska samhället. En förklaring låg i att svenskt missionsarbete pågått sedan lång tid i Etiopien och Eritrea (som varit en italiensk kolonni sdan 1890-talet). Men Carlomagno visar att man från italienskt håll menade att andra politiska och ekonomiska skäl vägde tyngre, samt att Sveriges förhoppningar om att Nationernas Förbund skulle kunna spela en fredsbevarande roll var stora.
En mycket trevlig avhandling med en tydligt upplägg som gör att man inte fastnar i metodavsnitt eller i allt för detlajerade resonemang. Den enda förhoppning som kom på skam var den att Carlomagno skulle svara på om bombningen av den svenska Röda korsambulansen i södra Etiopien 30 december 1935 gjordes fullt avsiktligt, eller om det var ett misstag.
/ErikJA
Cantera Carlomagno, Marcos, Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespolitiken 1932-1936, Historiska media, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1995
