Kirke i kirken V

Philip Jakob Spener (1636-1705) spelar en viktig roll för utvecklingen av ecclesiola-tanken inom lutherdomen. Även Spener önskade att ecclesiolan - den lilla kyrkan - skulle bli till förnyelse för den stora. Men till skillnad från Luther hade Spener en kortare tidtabell:

"Speners ecclesiola-taenkning tog i modsaetning till Luthers sigte på umiddelbar realisering. Folgelig måtte han betaenke og tage höjde for, hvad der var praktisk realiserbart. Han afviste på den baggrund eksplicit at danne en sakramentforvaltande forsamling inden for parokial-menigheden med henvisning til, at det ville skabe uro og före til et skisme. Han foretrak en frivillighedsforsamling, der samlede sig om ordet alene." (s 63)

Här finns en modell i vilken sakramentens roll nedtonas, både som kyrkokonstituerande element och som yttre tecken på kyrkotillhörighet. I sin strävan att inte skapa splittring väljer ecclesiolan endast att samlas omkring ordet. Speners modell har fått många efterföljare.

/Erik

Bokinfo här.

Kirke i kirken IV

Jag fortsätter läsa Mikkel Vigilius' avhandling. Tycker Du det blir tröttsamt får Du vänta på nästa blogginlägg - eller varför inte njuta av ett gammalt? Men för egen del finner jag Vigilius intressant, inte minst med tanke på att jag hör hemma inom en lågkyrklig missionsrörelse.

Vad säger Luther om den lilla kyrkan i den stora? Vigilius behandlar Luther på cirka 30 sidor och ser en utveckling över tid hos Luther. Luthers utgångspunkt i synen på kyrkan är tilltron till Bibeln. Om/där/när Guds Ord predikas växer den evangeliska tron fram, och med den ett nytt kristenliv, som i sin tur leder till förnyelse av former för kyrka och gudstjänst.

"I Perioden 1521-1525 var det centrale anliggende i Luthers kirkelige reformarbejde således, at evangeliet blev forkyndt. Derfor måtte der uddannes evangeliska praedikanter, og lokale grupper av evangeliske kristne måtte kalde dem. På denne måde kunnde der dannes lokalmenigheder med en sand forkyndelse av Guds ord og i sin tur også med en evangelisk ordning av menighedslivet. Ud fra sådanne evangeliske lokalmenigheder ville evangeliet kunne udbredes til og virke reformerende ind på kirken i sin helhed." (s 32)

Vidare framhåller Luther lokalförsamlingens myndighet och makt. Olika forskare värderar den tidige Luthers syn mycket olika. En del ser en omogen reformator med överdriven radikalitet. Andra ser en ursprunglig, ren evangelisk syn på församlingen, som Luther sedan av realpolitiska skäl tvingas moderera.

Från 1525-1526 växer en annan bild fram hos Luther. Tilltron till lekfolkets förmåga minskar, och Luther betonar mer än tidigare prästens position gentemot församlingen. Att det fortfarande är så att kyrkan finns där nådens medel rätt förvaltas står klart, men Luther gör också en ansats att låta kyrkan bli mer folkomfattande.

Luthers kyrkosyn är inte huvudämnet för Vigilus' avhandling, men framställningen är välskriven och visar tydligt att man genom att välja verk hos Luther kan få ganska olika beskrivningar av vad kyrkan är.

/Erik

Bokinfo finner Du här.

Sabbat och söndag

Ett kort stenkast från Lunds domkyrka ligger specialbokhandeln Arken. Där köpte jag för ett par veckor sedan en liten bok, författad av tidigare professorn i Gamla testamentet Bo Johnson, i vilken sabbat och söndag diskuteras. Min förväntan på boken var ganska stor...

Johnson gör tillbakablickar till sin barndoms söndagar, undersöker sabbaten i Gamla testamentet, och funderar på söndagen i vår tid. Det finns en del guldkorn i boken, men det hela blir ganska rörigt. En lite tuffare förläggare/redaktör hade gjort boken gott.

Vad är då egentligen söndagen? En ny sabbat? Johnson säger om söndag och sabbat: "Det är två skilda storheter. Sabbaten kan med sitt innehåll inte flyttas till söndagen, som ju är den återkommande proklamationen om Kristi uppståndelse. Lika lite kan söndagen med sitt innehåll flyttas till sabbaten." (s 79) Söndagen kan i bästa fall få vara vilodag, helg (fest och glädje) och gudstjänstdag, menar Johnson.

Här tror jag Johnson lyfter fram något viktigt. Söndagen är inte bara vilodag, eller bara gudstjänstdag, o s v. Söndagen är mer än en-dimensionell. Viktigast tror jag att söndagen är som en dag då vi utsätter oss för Guds Ord och låter det få prioritet. Men även fest- och viloaspekterna är viktiga.

Men totalt när det gäller Johnsons bok blir slutsatsen att jag tror - och hoppas - det finns bättre undervisning om söndagen.

/Erik

Johnson, Bo Sabbat och söndag. Söndagen som helg, högtid och glädje, Arcus, Lund 2006 (96 sidor).

I en uppslagsbok

Jag skulle läsa något om välsignelse. Sökte i Nordisk Teologisk Uppslagsbok. Efter som den inte bara är teologisk, utan också nordisk, fanns artikeln jag sökte under rubriken "Velsignelse".

Så långt logiskt och begripligt. Men sedan ser jag att på samma uppslag, på vilket artikeln om välsignelse inleds, finns också en artikel - med fotografi - om Julius Wellhausen.

Välsignelse och Wellhausen på samma uppslag?! Vi lever i kontrasternas värld.

/Erik

Hur predikan bygges upp

Förra veckan fann jag en fantastisk fin bok. Ja, egentligen är det två böcker som privat bundits sammans av en tidigare ägare i ett ljuvligt fint band. De båda sammanbundna titlarna är Hur predikan bygges upp (1952) och Själavårdens elementa (1951) av teol dr, kontraktsprost Gösta Nelson.

Nu har jag läst den förstnämnda. Det är en fin inledning till den västsvenska predikoformen. Nelson ser Schartau, Rexius och Ringius som lärofäder i predikandets konst. Den schartauanska predikan har ibland karikerats, och ofta hör man fortfarande predikanter som ursäktar sej för sina tre punkter. Nelson är välmedveten om att schablonartad kopiering och form utan innehåll är förkastligt, men lyfter fram hur väl formen kan hjälpa innehållet när predikanten gjort sin läxa. Det finns också en omtanke hos Nelson, och hans fränder, om den som lyssnar till predikan: Alla behöver något, och bör förvänta sej något, av den som satts att förkunna Guds Ord.

Som predikant utmanas jag av Nelson - hans allvar och värme. Och det finns en rad detaljer i Nelsons resonemang som är mycket tänkvärda. T ex hur en predikan bör inledas. Nelson förespråkar att man börjar med ett kort bibelcitat som sedan får leda fram till predikans överskrift. Ett litet varningens finger höjs för att börja med "jag" - det subjektiva anslaget kan lätt bli en belastning längre fram i predikan.

Om predikans avslutning finns också ett stycke. "En författare har påpekat, att hos Schartau det eskatologiska predikoslutet är jämförelsevis sparsamt, men att det hos hans lärjungar i senare tid tenderar att bli regel." (s 135) Nelson konstaterar att många predikanter är så trötta efter att ha utformat nästan hela predikan att det eskatologiska slutet blir en lätt utväg. Ibland kan det vara gott och riktigt, men inte alltid - och ett "alltför rikligt användande av det kan också på ett mindre lyckligt sätt befodra en viss njutningskristendom" (s 136).

Hm, jag känner mej lite träffad. Tror att jag mer än en gång tagit min tillflykt till det eskatologiska predikoslutets enkla (men dubbla) utväg.

/Erik

Nelson, Gösta Hur predikan bygges upp, Gleerups, Lund 1952 (144 sidor) och Själavårdens elementa, Gleerups, Lund 1951 (96 sidor).

Rosenius 18 oktober

Jag satt här om dagen om funderade tillsammans med en vän och medarbetare på anpassning, om utveckling, om att vara ett salt...

Och så läste jag först den 17 oktober hos Rosenius om att vara ett salt. Det sved. Och sedan idag Rosenius utläggning av 1 Petr 4:16 om lidandet för Kristus. Rosenius identifierar en strategi som själafienden använder mot dem som stått emot ett frontangrepp. Då - i andra vågen - anfaller han genom vilans tjusning, i längtan efter lugn och ro - och så riskerar de tidigare kämparna att falla för att man inte ser att striden ännu pågår.

Jag citerar Rosenius:

Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. (1 Petr 4:16)

Sedan ormens fiendskap mot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare till väga, men han kan dock outsägligt svårt pina och förskräcka vårt svaga kött.

Hur bitter få icke ofta de troende lida för Kristi namns skull bara genom ord och blickar! Då gruva sig det svaga köttet för lidandet. Då är det fara värt, att man viker undan och gör sig en egen bekvämare fromhetsväg för att få ro och i stället följer de förnuftigare rådgivare, som säga: »Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig» (Matt 16:22). Denna frestelse blir särskilt mäktig, när man först blivit förföljd på ett så kännbart sätt, uttröttad av förföljelsen och sedan kommit in i ett stilla lugn, då världen visar ett milt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man då icke övervinnes.

---
Så långt Rosenius (med min fetstilta markering mot slutet). Jag tror det är en viktig varning han lyfter fram, att satan vet att vi idag många gånger faller djupare genom många små fall än genom ett stort - för det stora har vi förmåga att se och undvika.

Nu ska jag äta ett äpple och förbereda en predikan!

/Erik

Rosenius, Carl Olof Korta dagbetraktelser EFS-förlaget, Stockholm 1945 (och flera senare utgåvor).

Tremper Longman III

Teologstudentföreningen Theofil i Lund anordnade under två dagar denna vecka en konferens "God in the Old Testament" med professor Tremper Longman III. Sedan tidigare var jag bekant med prof Longman genom två böcker, en inledning till Gamla testamentet och en översikt över bibelkommentarer till alla Gamla testamentets böcker. Måste erkänna att jag läst den senare mer än den förra, men båda kan rekommenderas.

Efter att ha lyssnat till prof Longman föreläsa måste jag säga att jag känner mej oerhört inspirerad till att läsa mer GT. Inte minst väcktes min längtan att läsa Ordspråksboken och Predikaren på nytt. Kanske också köpa Longmans kommentarer till dessa båda böcker.

/Erik

Longman, Tremper III & Dillard, Raymond B An Introduction to the Old Testament, 2 uppl., Zondervan 2006 (528 sidor).

Longman, Tremper III Old Testament Commentary Survey, 4 uppl., Baker 2007 (120 sidor).

Ett Nobelpris

Det har gått några dagar sedan Svenska Akademin ständige sekreterare tillkännagav att årets Nobelpris i litteratur tillfaller den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Jag hör till dem som tänkt under flera år tidigare att det Vargas Llosa skulle kunna få priset, men i år hade jag faktiskt inte tänkt så mycket på det.

Men jag gläds över det. Inte för att jag läst så mycket av honom, utan för att jag kan, om jag blundar, se framför mej stolta och glada peruanska ansikten. Det går inte att överskatta vad en så fin utmärkelse kan betyda för ett folk som under århundraden levt med känslor av mindervärdighet. En snabb titt på den största peruanska dagstidningens hemsida samma dag som Vargas Llosas utnämning blev känd visade att 18 av 20 huvudrubriker gällde Nobelpriset. Man firade på gatorna i födelsestaden Arequipa, tidigare presidenter uppmärksammade Vargas Llosas betydelse, böcker recenserades på nytt, o s v.

Läsningen då? Jodå, jag tänkte tanken att snabbt panikläsa lite Vargas Llosa för att ge intryck av att vara mer beläst och insatt än jag är. Men jag motstod frestelsen och lät den enda bok jag har av nobelpristagaren ligga kvar i lådan. Vargas Llosa står sedan länge på min "att läsa"-lista. Men jag ska läsa honom i svensk översättning först, och sedan kanske på spanska om jag verkligen tycker om honom. Kanske nästa år, eller nästnästa.

/Erik

Kirke i kirken III

Mikkel Vigilius undersöker rötterna till ecclesiola-begreppet. För att göra det behöver han först se på kyrkan under hennes första århundraden. Under 300 år var den kristna kyrkan en rörelse "underifrån". Den stod i kontrast mot de stora religiösa strömningarna, var utan politiskt beskydd och saknade stora ekonomiska resurser. Trots allt det (eller tack vare?) spred sej den kristna tron och kristna gemenskaper växte fram med en väldig fart.

Vigilius lyfter med den engelske teologen Michael Green fram fem förhållanden som skiljde de kristna gemenskaperna från samtidens hellenistiska kultur (s 21-22):

1) Personlig tro. Ett sådant krav var främmande för religiösa system som byggdes upp av genomförande av riter och yttre kännetecken.

2) Ny livsföring. Andre religiösa rörelser kunde kräva perioder av rituell renhet osv, men man bröt inte varaktigt med den omgivande kulturens vanor och sätt att leva.

3) Exklusiv gudsdyrkan. Den hellenistiska kulturen var synkretistisk - många gudar fick samsas också i den enskildes religiösa liv. För det kristna fanns det en, och endast en, Gud och Herre.

4) Inkluderande gemenskap. De kristna övertog det vanligaste begreppet för förening eller gemenskap - koinonia - men gav det ett nytt innehåll. En gemenskap där alla oavsett kön, nationalitet, status, välkomnades var något helt nytt.

5) Kärleksfull omsorg om nästan. Hellenistisk spiritualitet var egoistisk och hämningslös. Kristendomen var annorlunda.

Sådana var förhållandena. Men med Konstantin den Store förändrades villkoren för kyrkan drastiskt - plötsligt var det politiskt korrekt att vara kristen och kyrkan knöt nära band med makten. Kanske var det då ecclesiola-gemenskaper först behövdes?

Och hur många av Greens fem kännetecken används om våra kristna gemenskaper idag. Ganska mycket i vår tid påminner om situationen i den hellenistiska världen då kyrkan växte fram. Men är kontrasterna lika tydliga idag gentemot den kristna församlingen?

/Erik

Bokinfo om Vigilius' bok finner du här.

Gösta Berlings saga

Bland svenska författare så intar Selma Lagerlöf för mig en särställning. Hennes berättelser berör mej på så många plan. De senaste dagarna har jag läst Gösta Berlings saga. Det var länge sedan sist.

Att följa den försupne och avsatte prästen - med 2000-talets terminologi skulle han beskrivits som "avkragad" - Gösta Berling skapar oreda i mitt inre. En oreda som tycks vara på väg att redas ut flera gånger under läsningen, men som istället trasslar in sej än mer. Selma Lagerlöf väver en vacker väv med inslag av människans inneboende godhet och ondska, lustens och lättjans styrka, och rikedomens fattigdom och fattigdomens skönhet.

Jag ska läsa den igen. Kanske redan nästa höst.

/Erik

Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga, Bonniers, Stockholm 1961, 380 sidor. (Första upplagan kom 1891 och var Lagerlöfs debutroman.)

Kirke i kirken II

Vad innebär titeln på Mikkel Vigilius bok Kirke i kirken? Författaren har funnit ett begrepp - ecclesiola in ecclsia - som kan översättas direkt ungefär "den lilla kyrkan i kyrkan". Det är ett försök att beskriva gemenskaper inom den stora kyrkan som samlas kring ett eller flera av nådens medel, men som inte utgör hela lokalförsamlingen enligt den stora kyrkans struktur. Låter det oklart?

Jag tycker det är både ock. Men det viktigaste är kanske inte begreppet i sej, utan vad det beskriver. Och Vigilius - som vill studera väckelserörelserna inom de skandinaviska nationalkyrkorna - definierar därför så här:

"forsamlinger inden for de skandinaviske folkekirker uden aldersgsgrænser, med en selvstændig ledelse, med regelmæssige samlinger om egen forvaltning af et eller flere av kirkens nådemidler, med en konservativ og vækkelseorienteret teologisk profil og et misionerende sigte." (s 14)

På ena sidan av dessa grupper finns t ex ungdomsrörelser, eller missionssällskap som endast samlar in medel och utsänder missionärer, men som inte har någon predikoverksamhet i hemlandet. På andra sidan finns självständiga församlingar, men också kärnan i en folkkyrklig församling som definierar sej som "den gudstjänstfirande församlingen" eller på liknande sätt.

Jag tycker det är ett spännande begrepp - ecclesiola in ecclesia - som kanske kan utmana till reflektion omkring många företeelser. Var finns det små kyrkor inom den stora? Det kan handla om missionföreningar, men men om man inte snävar in begreppet så mycket som Vigilius gör kan man fundera på om inte varje svenskkyrklig församling fungerar lite som kyrka i kyrkan.

/Erik

Bokinfo om Vigilus' bok finns här.

Kirke i kirken I

Nu har jag påbörjat läsningen av Mikkel Vigilius doktorsavhandling om den inomkyrkliga väckelserörelserna i Sverige, Danmark och Norge. Jag gillar att läsa avhandlingar, men faktum är att jag får läsa lite långsammare än jag brukar, inte minst när författaren är dansk.

Jag ska försöka skriva några blogginlägg utifrån boken. Men idag endast en liten tanke från förordet - en varning till den som skriver och tänker mycket kring Kyrkan:

En vän till Vigilius varnade vid ett tillfälle honom med orden: "Jeg kan vara bange for, at I går hen og bliver kirke-centrerede i stedetfor Kristus-centrerede." (s 9) Den varningen tar Vigilius åt sej. Och jag tror att jag kan behöva den också, inte bara inför läsningen av Vigilius bok, men också inför ny utmaningar på missionsfältet Sverige. Allt måste handla om Kristus, också det som på ytan handlar om organisation och former för arbete och samarbete.

/Erik

Vigilius, Mikkel Kirke i kirken. Luthersk vækkelsekristendom - fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud, Hillerød, LogosMedia 2005, 500 sidor.

Fler skott

EFS gav för ett par år sedan ut boken Nya skott från gamla rötter. Nu har uppföljaren kommit, med titeln Fler nya skott från gamla rötter. (Vad kommer volym 3 att heta?) Redaktörer för boken är Torbjörn Larspers och Per-Eive Berndtsson, båda drivande i EFS' satsning på nyetablering av grupper och församlingar. Men bidragsgivarna i boken är fler än tjugo.

Det är i stora delar inspirerande läsning. Man vill något. Man vill nå människor i Sverige med evangelium. Man vågar tala klarspråk: "Är vi nöjda med att Sverige tävlar med Danmark om att vara världens mest sekulariserade land? Är vi kristna nöjda med att bara ca 3-4% är aktiva i en kyrka?"

MEN jag tycker inte boken håller som handbok "så-här-startar-du-en-församling". Jag tror egentligen inte det finns sådana handböcker. Boken fungerar som inspiration, kan tända en längtan och visar att det finns en hel del resurser - i form av erfarenhet, litteratur, osv - för den som vill nyplantera.

/Erik

Larspers, Torbjörn (red) & Berndtsson, Per-Eive (red) Fler nya skott från gamla rötter, EFS 2009, 223 sidor.