Om Alpha

Jag har aldrig gått någon Alpha-kurs, inte heller varit ledare. En del goda vänner har berättat mycket positivt om Alphakurser i deras församlingar. Andra goda vänner har uttryckt en viss skepticism. Nu har jag i alla fall skaffat några böcker om Alpha för att läsa på lite grann.

Den första jag läst heter kort och gott Handboken om Alpha. Den är skriven av Nicky Gumbel, som utvecklade de grundläggande kurser i kristendom som den engelska församlingen Holy Trinity Brompton haft sedan sjuttiotalet till ett mer omfattande koncept för evangeliserande grundkurser i kristen tro.

Handboken går inte så mycket in på innehållet i undervisningen på en Alphakurs, utan tar upp det strategiska tänket och de praktiska arrangemangen omkring en Alphakurs. Lättläst och välskrivet. Insprängda mellan Gumbels kapitel finns också några vittnesbörd från personer som kommit till tro genom Alpha. Inspirerande.

Vilka är då konceptets starka sidor?
- Tydlighet med alltifrån mötestider till innehåll
- En blandning av gemenskap (t ex gemensam måltid, mindre gruppsamlingar och ett veckoslut i lägerform) och kurs (bestämt antal tillfällen, i förväg angivna ämnen och möjligheten att betala för sig).
- Möjligheten att engagera många personer i kursen, som medhjälpare med mera.

Svagheter?
- Färdiga koncept kan vara svåra överföra från ett sammanhang till ett annat.
- En betoning på tredje trosartikeln som verkar gå ut över den första och den andra (med viss reservation för att jag ännu inte läst på mer om innehållet i kursen).

Sist i boken finns några "tillägg", bl a om Alpha och copyright. Känns ganska genomtänkt - man får göra lokala anpassningar, men inte sprida dem.

Jag läser vidare. Har Du erfarenheter om Alpha så skriv gärna en rad.

/Erik

Gumbel, Nicky Handboken om Alpha, Alpha Sverige, Sollentuna 2001, 139 sidor (+ 60 sidor tillägg).

En prisad peruan

Svenska Akademin valde att förra året tilldela den peruanske författaren Mario Vargas Llosa Nobelpriset i litteratur. Detta ledde till stor glädje i Vargas Llosas födelsestad Arequipa och i hela Peru.

Jag har föresatt mig att läsa några verk av Vargas Llosa och i Den sanna berättelsen om kamrat Mayta fann jag följande avsnitt:

"Det vilar något deprimerande över läraren Ubilluz: allt han säger lämnar en bitter eftersmak. Det kanske är en fördom från min sida, men jag kan inte bli kvitt känslan av att han hela tiden är på defensiven och att allt han berättar bara har till syfte att rättfärdiga honom själv."

Jag läste det flera gånger. Så väl beskriver han en känsla som jag känt några gånger i samtal med olik apersoner. En obekväm aning om en dold självrättfärdigande agenda.

I övrigt vet jag inte riktigt om jag tycker om boken... Men en hel del Peru är det i berättelsen.

/Erik