Igår läste jag Anna-Lenas sista bok. Det är hennes make Simon N Röstin som skrivit en minnesbok, en kärleksbok, efter Anna-Lenas död. I slutet finns också en samling korta texter som Anna-Lena samlade en en anteckningsbok under sin livstid. Den samlingen utgör den egentliga "sista boken", och där finns några fantastiska guldkorn.
Men ändå är det Simon Röstins berättelse som berör mig mest. De var båda missionärer för Bibeltrogna Vänner i Etiopien, men i samband med återkomsten till Sverige bröts kontakten mellan dem och BV:s ledning på grund av... Det var nog olika uppfattningar om hur missionsarbetet skulle bedrivas som var orsak till konflikten. Sådana konflikter finns det många av i varje missionsorganisation. Men det tragiska i Röstins fall var hur konflikten hanterades, hur kärlek ersattes av kyla och hur årtiondena gick utan att en försoning kom till stånd.
Kärlek ersattes av kyla, skrev jag. Kanske skulle jag sagt att en ömsesidig kärlek blev en obesvarad kärlek. För Anna-Lena fortsatte älska sin Herre, missionsarbetet och Bibeltrogna Vänner. Därför anges på pärmens insida: "Bruttobehållningen av bokens försäljning tillfaller oavkortad Bibeltrogna Vänner."
/Erik
[Röstin, Simon N] Anna-Lenas sista bok, utgiven av hennes make, Helsingborg 1973, 160 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar