Själavårdsböcker kan vara av väldigt olika slag. Romaner kan vara själavårdande på många sätt, och i så hög grad som Bo Giertz Stengrunden som till och med fick "En själavårdsbok" som undertitel. Mer av handbok i själavård är Gunnar Elstads bidrag och liknande. En tredje själavårdsgenre är de mer självbiografiska böckerna på området. Tidigare har jag läst Erland Svenungssons En gång på jorden. Femton brev till en son (Cordia 2002).
Göran Sahlberg (f 1954) är själavårdslärare vid Örebro missionsskola. En mycket sympatisk man från det lilla jag såg och hörde honom när jag gick på skolan våren 2006. Men det är förstås ganska svårt att tänka sig en osympatisk själavårdslärare. Sahlberg har skrivit boken Dykarens ansikte med den långa deskriptiva undertiteln Om berättelsens roll i själavården - eller en själavårdares berättelse om sig själv. Boken är en själavårdsbok med många bottnar - en mer teoretisk botten har lite av handbokskaraktär, eller i alla fall kan fungera som ingång till hur berättelsen fungerar i själavården. En annan botten är den självbiografisk med den egna barndomen och kränkningar i centrum, och med farfars misslyckade livsöde i periferin. Och så finns det en botten, som kanske snarare är ytan, som skildrar den process som innebär bokens tillkomst.
Rörigt? Inte så farligt ändå, tvärtom ger de olika aspekterna innehållet tid att sjunka in. Boken kan rekommenderas den som är intresserad av själavård, men kan knappast fungera som grundbok.
/ErikJA
Sahlberg, Göran Dykarens ansikte. Om berättelsens roll i själavården - eller en själavårdares berättelse om sig själv, Libris, Örebro 1998, 190 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar