Ständigt denne Lövgren

Kanske är rubriken missvisande. Nils Lövgren dyker inte upp överallt, men åtminstone här och där när man läser om svensk kristenhet kring förra sekelskiftet. Jag har skrivit om honom tidigare på bloggen. Då handlade det om hans kamp för att dopen skulle stanna inom Svenska kyrkan och utföras av hennes präster.

I avhandlingen Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris redogör Harry Nyberg för Lövgrens bakgrund i det av den nyevangeliska väckelsen berörda Karlstad stift, för Lövgrens utveckling och studier som ledde honom till Uppsala och sedan lärartjänster i Örebro och Umeå, för att sedan 1890-1900 verka som kyrkoherde i Gävle. Lövgren tas som exempel på företrädare för den församlingsrörelse som uppstod i statskyrkan under senare delen av 1800-talet.

Lövgren är intressant som representant för dem inom statskyrkosystemet som  ville ta intryck och lärdom av väckelsens upptäckter och initiativ. Nygren fokuserar främst på det diakonala arbetet - Gävle växte kraftigt (från 9 200 inv år 1850 till 23 500 år 1890) och behoven var stora. I kyrkans arbete engagerades lekmän, men man ökade också antalet anställda markant under Lövgrens kyrkoherdeår i form av flera präster och två diakonissor (de senare kom från Ersta, ett av väckelsens startade organ för socialt arbete). Lövgren medverkade också till att Gävle blev först i landen med ett församlingshem, vilket invigdes 1896.

Avhandlingen är mycket välskriven och därmed läsvärd. Dock saknar jag två bitar: En bättre motivering till varför man endast undersöker Lövgrens betydelse för församlingsrörelsen fram till 1896/98 - ytterligare ett par år återstod ju innan han blev biskop i Västerås stift år 1900. Och medan hans familjebakgrund belyses så nämns bara hans hustru i ett par bisatser; man undrar om familjeliv och övrigt relationer utanför arbetet spelade någon roll i Lövgrens utveckling.

/ErikJA

Nyberg, Harry Från väckelsemiljö till kyrkomedvetande i kyrkokris. En studie i Nils Lövgrens utveckling 1852-1896/98, Uppsala 1975,237 sidor.