Stat och religion

.

.

s

Professor C A Hessler har i flera böcker skrivit om kyrka och samhälle. I Stat och religion i upplysningstidens Sverige från 1956 undersöker han religionsfrihetens status i Sverige under perioden 1700-1850. Fokus ligger på hur landets lagar reglerar invånarnas religiösa tillhörighet och praktik, samt på hur några representanter för det nya upplysningstänkandet försökte påverka kyrkan och samhället. Neologin (den nya teologin) med sitt fokus på människan och etiken utmanade ortodoxin.

 

Juridiskt gavs successivt frihet för bekännare av annan tro (katoliker, reformerta, greker och turkar, enligt författarens språk) som flyttat till Sverige, eller föds av föräldrar av denna tro. Men för infödda svenskar gällde den evangelisk-lutherska bekännelsen, så som den presenterades av kyrkan och gillades av konungen. Ortodoxins företrädare såg faror som vandrade upp från den europeiska kontinenten. Inte bara neologin, utan likaledes pietism och herrnhutism var hot dom skulle avvärja.

 

Hessler visar hur neologin så småningom fick framgång genom bland annat Jacob Lindblom (biskop först i Linköpings stift och sedan ärkebiskop). En bärande tanke hos neologins företrädare var att inte tvinga något samvete i religiösa frågor, utan att den goda och sanna läran skulle övertyga varje undersåte att bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron. När slutligen neologins tankar fick genomslag också i lagstiftningen, genom § 16 i 1809 års regeringsformel, visade det sig snart i praktiken att friheten för samvetet gällde de nya upplysningstankarna, medan pietismen (och norrlandsläseriet) fortsatt motarbetades av kyrka och stat.

En kuriositet är att biskop Lindblom under sina år vid Uppsala univeristet innehade samma skytteanska professur som senare C A Hassler innehade.

Läsvärt? Ganska träigt, men ändå intressant.

/ErikJA

Hassler, C A Stat och religion i upplysningstidens Sverige, Almqvist och Wiksells boktryckeri (i distribution), Uppsala och Stockholm 1956, 243 sidor.