Dags systrar skriver Dag-bok

"Alla läser Dag Sandahls blogg, men de flesta skulle aldrig erkänna det." Så sa någon jag samtalade med under Bokmässan i Göteborg för någon vecka sedan. Om det stämmer eller inte är ju svårt att belägga, men jag tror det kan ligga något i påståendet, om man med "alla" menar dem som med glädje eller oro följer Svenska kyrkans utveckling på nationell nivå.

Dag Sandahl (f. 1948) är en av Svenska kyrkan mest profilerade präster - högkyrklig på både ut- och insidan, församlingsvärnande, orädd och frispråkig - och han har ett intellekt som skarpt och en kunskap som är encyklopedisk. På sin blogg blandar Sandahl högt och lågt, men kombinationen av skärpa och humor gör att många, liksom jag, inte gör allt för långa uppehåll utan att återvända till Sandahls skriverier.

I samband med Sandahls sjuttioårsdag har GAudete förlag gett ut en festskrift. Det var kanske inte så oväntat. Men när man får boken i sin hand förvånas man. Skribenterna är enbart kvinnor. Man kunde ju undra hur det är möjligt att finna kvinnliga teologer, präster, debattörer, etc som vill medverka till att uppmärksamma en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som Sandahl. Men Sandahl har systrar - och just som syskon ska så visar de kärlek mot en bror utan att försvara allt eller eller sätta gloria på allt (sådant hör möjligen hemma vid båren, men inte förr).

Hurdana är då bidragen i festskriften? Ja, det hör ju till genren att det spretar lite grann. En festskrift är inte tio röda rosor, utan ett fång blommor som plockats längs vägen, på ängen och bakom ladugården.

Mina personliga favoriter är Sofia Lilly Jönssons text "Provokatören", Kerstin Perssons "30 år med Dag" och Kiki Petterssons "Trons hjältar".

Jönsson skriver brilliant  om Bloggardag och jämför (möjligen) denne med Jonathan Swift (1667-1745). Hon beskriver Sandahls blogg som "ett vidöppet vädringsfönster" som släpper in syre i den unkna idédebatten inom Svenska kyrkan.

Perssons tillbakablick på den ringa begynnelsen i Kalmars ytterområden är värdefull för oss som inte följt Sandahl mer än efter millennieskiftet. Och dessutom förflyttas jag vid läsningen till min barndoms kyrkans barntimmar i "lokalen" i Svaneholm, Seglora. I en källarlokal i ett nybyggt hyreshusområde fick jag lära mig sjunga, be och lyssna till Herren.

Pettersons bibelstudie pekar på ett perspektiv som är lätt att glömma - att trons hjältar knappast ser ut som hjältar i samtidens ögon. Ganska ofta passar de inte in i förväntningarna, ganska ofta är deras livsväg kantad av kantigheter och felval.

Dags systrar skriver Dag-bok är uppbygglig, utmanande och underhållande. Och kostar en hundring!

Till sist en igenkänning till i läsningen. Annika Borg (skribent, präst, debattör) skriver om det främlingskap hon upplever inför - eller rättare sagt inom - sin egen kyrka, Svenska kyrkan. Det finns mycket i hennes reflexioner som liknar mina egna. Och hon avslutar med att återge ett brev till Svenska kyrkan som hon aldrig sände. Sådana brev har jag också haft liggande. Till den kyrka som inte vill vara min.

/ErikJA

Edhe Malmberg, Anna, Simonsson, Berit och Johansson, Inger (red.), Dags systrar skriver Dag-bok. Festskrift till Dag Sandahl, GAudete, Helsingborg 2018, 174 sidor.