Jag har precis börjat läsa en bok av John Ortberg. Efter bara några sidor kan man knappast bedömma en bok. Men vad sägs om följande:
"Hur står det till med det andliga livet?"
Förut svarade jag på den frågan genom att se efter hur det stod till med mitt andaktsliv. Hade jag bett och läst Bibeln tillräckligt mycket den dagen? Problemet är att fariséerna alltid vinner om vi räknar på det sättet. Människor kan ha bra disciplin och ändå vara stolta och föraktfulla. Hur ska vi kunna mäta andlig mognad på ett sätt som gör att fariséerna inte vinner?
Jag frågade en klok man: "Hur gör du för att bedöma hur själen mår?"
Han svarade utan omsvep att han har två frågor som han ställer.
- Har jag lättare för att bli missmodig nuförtiden?
- Har jag lättare för att bli irriterad nuförtiden?
Kärnan i en blomstrande själ är Guds kärlek och frid. Om friden växer i mig har jag inte lika lätt för att tappa modet. Om kärleken växer blir jag inte lika irriterad. Det visade sig vara en fantastiskt nyttig diagnos när jag skulle bedöma hur själen mådde.
Hur skulle du svara på de två frågorna?
Inte så dumt, eller hur? Får se om Ortberg kan fortsätta hela boken i samma själavårdande stil.
/Erik
Ortberg, John Den jag vill vara, Libris, Örebro 2010, 320 sidor. (Svensk översättning av The Me I Want to Be)
Bra tanke!
SvaraRaderaMmm, kanske.
SvaraRaderaRisken med denna bedömningsmodell som är djupt pietistisk är att den leder bort från ett liv som Gud vill leda in oss i, ett självuppoffrande liv där vi brinner men faktiskt också sakta förbränns. Som ett väldoftande offerlamm i Jerusalems tempel.
Ett annat och ofta använt sätt att åstadkomma glädje och frid i sitt liv är att dra sig undan och satsa på sig själv. Min irritation kommer sig mestadels av andra jobbiga människor. Mitt missmod kommer när jag inte lyckas med det jag satt mig före.
Jag förordar inte den andra modellen heller. Saken kräver helt enkelt en fördjupande diskussion. Kanske kommer längre fram i boken?
Vännen Petter
Petter!
SvaraRaderaJag tycker fortfarande att frågorna utmanar, men du har så rätt när du säger att en fördjupad diskussion behövs. I det samtalet tror jag inte Ortberg har så mycket att tillföra. Bokens fortsättning blir inte befriande, men mer av "ryck upp dej". Inte utmanande, utan undslippande.
Ortbergs bok kan jag, efter att ha läst nästan hela, inte rekommendera. Det blir mer och mer fokus på "Den JAG vill vara" och inte så mycket på "den GUD vill att jag ska vara".