Självbiografier är ofta spännande läsning. Man kommer författaren nära.
Så är det också när man läser Hakon Långströms bok, i vilken han berättar (delar av) sin livshistoria. Den börjar med barndomen i ett prästhem i Uddevalla i mitten av förra seklet. En kärleksfull beskrivning av den fromhet föräldrarna tillhörde, och som förstås präglat Långström. Sedan det naturvetenskapliga intresset och vägen till ingenjörsjobbet på pappersbruket i Hylte. Så plötsligt (?) kallelsen att bli Ordets förkunnare. En snabb kyrklig karriär till domprosttjänsten i Stockholm. Men efter tid på den posten en konflikt med stiftets biskop och Långströms val att lämna tjänsten.
Det är en intressant berättelse. Och jag ser anknytningspunkter mellan Långströms och min egen. Inte bara uppväxten i ett prästhem och kallelsen att förkunna Guds Ord. Jag känner också igen intresset för naturvetenskapen (även om jag aldrig varit på väg att bli ingenjör) och ett patos för att göra det man uppfattar som rätt (och vara beredd att gå ganska långt för att göra det).
Sedan finns det andra bitar jag har svårare att förstå, och teologiskt finns det en del som skiljer oss åt. Men jag är glad över att fått ta del av Långströms berättelse.
/ErikJA
Långström, Hakon Ljusår och mörkrum, GAudete, Helsingborg 2008, 256 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar