Stott *2

John Stott (1991-2011) var präst i den anglikanska kyrkan och en av de främsta ledarna i den evangelika rörelsen under senare delen av 1900-talet. Dessutom författare till en lång rad böcker, av vilka en del utgivits i svensk översättning.

Jag har främst uppskattat Stott som bibelkommentator. Hans kommentarer till Apostlagärningarna, Efesierbrevet, Johannesbreven med flera är riktigt värdefulla. Men Stott har också skrivit annat än bibelkommentarer (kommentarerna finns dessutom inte i svensk översättning).

Jag har de senaste veckorna läst Stotts sista bok Lärjunge och en mycket tidigare småskrift Tro i balans. Den förstnämnda är förstås extra intressant just för att Stott skriver den som något av ett testamente., Proklama/EFS

Stott går igenom åtta kännetecken på en lärjunge; Nonkonformism, Kristuslikhet, mognad, skapelseomsorg, enkelhet, jämvikt, förtröstan och döden. Bokens undertitel "Om att vara radikal utan att bli fanatiker" antyder att Stott försöker mejsla ut på vilka sätt en kristen skiljer sig från omgivningen. Han gör det varsamt och vist, men ändå tydligt. Flera av kännetecknen kan finnas också hos en ickekristen kan man tänka, kanske alla utom hållningen inför döden. Men styrkan i Stotts framställning är att han enkelt visar att dessa kännetecken bör växa fram hos en kristen, och om de inte gör det bör man fundera på varför.

Kristendom som motkultur är ett återkommande tema i Stotts författarskap (vågar jag påstå trots att jag bara läst en lite del av allt han skrivit). Och det finns också med i häften Tro i balans, som kom ut mer än 30 år tidigare än Lärjunge. I Tro i balans jobbar Stott med fyra motsättningar, eller spänningar, som tendera att leda till konflikter mellan kristna: Intellekt och känsla, konservatism och radikalitet, struktur och fria former, samt evangelisation och socialt engagemang. Stotts strävar efter att hålla samman, inte bara kristna och grupper som väljer "sida" i någon av spänningarna, utan han vill också visa att båda sidorna behövs, t o m in i en enskild kristens liv. T ex behövs konservatism när det gäller trons innehåll, men radikalitet när det gäller uttryckssätt.

Stott är inte överslätande, men utmanar mig i båda böckerna att rannsaka mig själv och se på vilka områden jag behöver växa/mogna.

Läsvärt? Javisst. (Och  fördelen med små böcker är att de kan läsas på någon timma eller två.)

/ErikJA

Stott, John Tro i balans, Proklama/EFS-förlaget, Stockholm 1978, 48 sidor.
Stott, John Lärjunge. Om konsten att vara radikal utan att bli fanatiker, Libris Örebro 2010, 130 sidor.

Halländska Nasareth

På Loppans Second i Höganäs köpte jag för två år sedan Folket i Nasareths by och i förra veckan uppföljaren Christina från Nasareth. Båda böckerna fann jag på hyllan för böcker om religion. Den som sorterar inkomna böcker har väl klassificerat utifrån titlarna och tänkt: "Kan något annat än religion komma från Nasareth?"

Men böckerna, skrivna av Gunnar Svensson, handlar om en by vid Viskans utflöde i havet i norra Halland. Möjligen fick den sitt bibliskt klingande namn genom att vandringar med olika "bibelstationer" arrangerades för befolkningen av munkarna vid det närbelägna Ås kloster.

I den första boken berättar Gunnar Svensson om tiden kring laga skifte, som genomfördes först efter stort motstånd från byborna i Nasareth och i den senare boken om senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.

Svensson är en god berättare och som läsare kommer man livet i en liten by för hundrafemti år sedan ganska nära. Författaren har också byggt upp en modell av byn Nasareth i skala 1:7 som kan besökas för den som vill leva sig in ännu mer. Jag har inte varit där, men hoppas komma dit så småningom.

Länk till Nasareths by: http://www.akraberg.se/nasaret/index.html

/ErikJA

Svensson, Gunnar Livet i Nasareths by. Före, under och efter laga skifte, Häralds, Väröbacka 1993 (2a uppl), 143 sidor.
Svensson, Gunnar Christina från Nasareths by och andra berättelser från byn, Häralds, Väröbacka utan årtal, 165 sidor.

Språk för en vuxen tro

Sommar innebär tid för ledighet och läsning. Sommar innebär också för min familj besök på några loppmarknader och second hand-butiker. I torsdags tog vi en tur och passerade Loppan i Höganäs och Erikshjälpen respektive Pingstkyrkans Second hand i Helsingborg. Och jag gladdes över fina bokfynd: John Stott, Richard Foster med flera. Hemkommen med bokkassen började jag läsa fyra böcker parallellt. Det var nog inte så smart, särskilt med tanke på att jag inte orkar koncentrera mig så länge som vanligt pga att jag inte är riktigt kry.

Men jag har i alla fall läst ut den första boken: Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn. Den utgavs på Verbums förlag 1986 (senare också på Cordia i ny utgåva) och består av tolv fristående texter. (Möjligen är det en samling av tidigare publicerade krönikor eller dylikt, men det anges inte.)

Spårk för en vuxen tro är välskriven och även om den kommit till i en lite annan tid - Eggehorn var en av de ledande personerna i den svenska Jesusrörelsen på sjuttiotalet och skriver under de kalla krigets dagar - så finns där mycket att hämta när det gäller just en mogen, en vuxen tro. Inte minst utmanas jag texten "En sång för de avvisade sinnena" som tar upp hur kristendomen - eller i alla fall de kristna - ibland förnekat sinnenas värld och avvisat det som har med skönhet och njutning att göra. Eggehorn har fångat upp något viktigt.

Men mest dröjer sig ändå kvar några rader ur ett annat kapitel. Eggehorn skriver om hur lärjungen Tomas inte kan tro att Jesus är uppstånden om han inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingrarna i dem:

Tomas förstod omedelbart att just detta skulle visa att uppståndelsen var ett verkligt, historiskt faktum och inte en "underbar upplevelse", i värsta fall en ren önskehallucination från lärjungarnas sida. I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den. Vår fabrikation av glänsande, oberörbara gudabilder pågår oavbrutet. (s 53)

I vår drömbild av triumfen ingår aldrig såren från den strid som föregått den... En formulering att fundera vidare på. Särskilt för en drömmare som jag.

/ErikJA

Eggehorn, Ylva Språk för en vuxen tro, Verbum 1986, 105 sidor.

Bön för nybörjare

Peter Kreeft är amerikansk katolsk teolog och professor i filosofi. Flera av hans böcker är översatta till svenska. Men på Pingstkyrkans Second Hand i Möndaln hittade jag en lite bok av Kreeft på engelska: Prayer for Beginners, alltså "Bön för nybörjare".

Spännande, tänkte jag, och betalade en femma för boken. Idag har jag läst den. Redan dedikationen på sidan 3 angav bokens inriktning: "Denna bok tillägnas den person som lärde mig be, eller rättare sagt, lär mig att be (med beundransvärt tålamod): Jesus Kristus.
Kreefts enkla framställning av bön har två drag som jag finner mycket värdefulla: Det ena är betoningen av bönens nödvändighet och det andra av bönens enkelhet. Sedan är författaren romersk katolik och det märks i avsnitten om skärselden, helgonvördnad och nåden.

Några goda citat:
"It is a cookbook, not a dinner." (s 12) En nyttig varning till en sådan som mig som hellre löser en bok om något (bön, motion, bakning - you name it), än verkligen gör något.
"We pray to obey God, not to 'play God.'"(s 15)
"God wants us to worry about sins before we sin; the devil wants us to worry after we sin." (s 112)

/ErikJA

Kreeft, Peter Prayer for Beginners, Ignatius, San Fransisco 2000, 125 sidor.

Ljusår och mörkrum

Självbiografier är ofta spännande läsning. Man kommer författaren nära.
Så är det också när man läser Hakon Långströms bok, i vilken han berättar (delar av) sin livshistoria. Den börjar med barndomen i ett prästhem i Uddevalla i mitten av förra seklet. En kärleksfull beskrivning av den fromhet föräldrarna tillhörde, och som förstås präglat Långström. Sedan det naturvetenskapliga intresset och vägen till ingenjörsjobbet på pappersbruket i Hylte. Så plötsligt (?) kallelsen att bli Ordets förkunnare. En snabb kyrklig karriär till domprosttjänsten i Stockholm. Men efter tid på den posten en konflikt med stiftets biskop och Långströms val att lämna tjänsten. 

Det är en intressant berättelse. Och jag ser anknytningspunkter mellan Långströms och min egen. Inte bara uppväxten i ett prästhem och kallelsen att förkunna Guds Ord. Jag känner också igen intresset för naturvetenskapen (även om jag aldrig varit på väg att bli ingenjör) och ett patos för att göra det man uppfattar som rätt (och vara beredd att gå ganska långt för att göra det).

Sedan finns det andra bitar jag har svårare att förstå, och teologiskt finns det en del som skiljer oss åt. Men jag är glad över att fått ta del av Långströms berättelse.

/ErikJA

Långström, Hakon Ljusår och mörkrum, GAudete, Helsingborg 2008, 256 sidor.

Genom stormen

Hans Weichbrodt är präst och inspiratör i Oas-rörelsen. Jag lärde känna honom när han var skolpräst i Credo. Som bibelutläggare är han fantastisk att lyssna till. Därför var det med intresse jag slog mig ner för att läsa Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp. Först intrycket är viktigt - det är en vacker bok.

Boken är ett bibelstudium över Apostlagärningarnas sista två kapitel, som beskriver en resa över ett stormande vilt Medelhav, där hoppet dör om att nå fram till Rom, men föds på nytt. Jag älskar Lukas skildring av resan. Jag läste ur kapitel 27 på vår missionärsavskiljning i juni 2006, om tilltron att det blir som Gud har sagt (27:25).
Så jag har njutit och läst. Och med Weichbrodt som "reseledare" trängt längre in i Apostlagärningarnas avslutning, och följt med på utflykterna till Daniels bok, till evangelierna och andra delar av Bibeln. I boken kommer man också författaren ganska nära. Han gör kopplingar till sin egen vandring med Herren med nedslag i nutid och dåtid. Särskilt låter han en svår period med sorg och dödsrädsla finnas med som en tråd. Och återigen känner jag igen mig - oron över ett extra hjärtslag, eller var det flera, kanske många... I sin nåd låter Herren oro och ångest bytas i tillit och förnöjsamhet.

Ungefär mitt i boken finns Weichbrodts utläggning av Paulus ord "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust". Är det Paulus triumferande: "Vad var det jag sa?" Nä, inte alls. Paulus för "alla på båten till sanningens punkt. När Petrus förkunnade för folket på pingstdagen så gjorde han det mycket klart för alla att de hade syndat och att de därför behövde ta emot Guds förlåtelse. Han förde dem alltså till sanningens punkt angående deras egen synd och därmed deras behov av förlåtelse" (s 68, min fetstil).

En bok väl värd att läsa!

/ErikJA

Weichbrodt, Hans Genom stormen. En resa med Paulus till pånyttfött hopp, Livets Ords Förlag, Uppsala 2013, 176 sidor.

Inte undrar på att han kallas Frälsaren

I boken Inte undra på att han kallas Frälsaren har Max Lucado samlat en rad passionstids- och påskbetraktelser. I första delen "Orden" utläggningar av Jesus sju ord på korset. I andra delen, "Korset: Dess vittnen" betraktelser i korsets närhet och i den tredje delen om korsets visdom handlar det om korsets konsekvenser. 

Det är inte en samlad genomgång, i stil med Agne Nordlanders Korsets mysterium, och därför är det svårt att begära att Lucado ska bli heltäckande. Men det ska Lucado ha att han fångar nåden! Om rövaren på korset avslutar han: "Och det får mig också att le när jag tänker på att en flinande före detta straffånge går omkring på de gyllene gatorna. En som vet mer om nåd än tusen teologer." (s 32)
Två andra betraktelser som jag fastnar för är utläggningen av "Kvinna, se din son". Det handlar om avskedets smärta. Den smärtan hör livet till, den smärtan hör tjänsten till. Den smärtan vänjer jag mig aldrig vid - och under mina år som utlandsmissionär, med alla adjö, så växte bilden för mig av himlen som platsen utan avsked. Dit längtar jag.

Och så skriver Lucado i avsnittet "Budbärare i miniatyr" om tårar. "Prinicpen är enkel; när orden saknas som mest, så passar tårar som bäst."

/ErikJA


Lucado, Max Inte undra på att han kallas Frälsaren, Gospel Media, Örebro 2010, 160 sidor.