Vigilius lyfter med den engelske teologen Michael Green fram fem förhållanden som skiljde de kristna gemenskaperna från samtidens hellenistiska kultur (s 21-22):
1) Personlig tro. Ett sådant krav var främmande för religiösa system som byggdes upp av genomförande av riter och yttre kännetecken.
2) Ny livsföring. Andre religiösa rörelser kunde kräva perioder av rituell renhet osv, men man bröt inte varaktigt med den omgivande kulturens vanor och sätt att leva.
3) Exklusiv gudsdyrkan. Den hellenistiska kulturen var synkretistisk - många gudar fick samsas också i den enskildes religiösa liv. För det kristna fanns det en, och endast en, Gud och Herre.
4) Inkluderande gemenskap. De kristna övertog det vanligaste begreppet för förening eller gemenskap - koinonia - men gav det ett nytt innehåll. En gemenskap där alla oavsett kön, nationalitet, status, välkomnades var något helt nytt.
5) Kärleksfull omsorg om nästan. Hellenistisk spiritualitet var egoistisk och hämningslös. Kristendomen var annorlunda.
Sådana var förhållandena. Men med Konstantin den Store förändrades villkoren för kyrkan drastiskt - plötsligt var det politiskt korrekt att vara kristen och kyrkan knöt nära band med makten. Kanske var det då ecclesiola-gemenskaper först behövdes?
Och hur många av Greens fem kännetecken används om våra kristna gemenskaper idag. Ganska mycket i vår tid påminner om situationen i den hellenistiska världen då kyrkan växte fram. Men är kontrasterna lika tydliga idag gentemot den kristna församlingen?
/Erik
Bokinfo om Vigilius' bok finner du här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar