Romarbrevsläsningen fortsätter, men jag har hoppas tillbaka lite grann för att få med mej lite mer undervisning och kommentarer. En för del med kontinuerlig bibelutläggning - i predikoform eller i kommentarskrivande - är att man helt enkelt får ta upp det man stöter på i texten. Bibelordet sätter agendan så att säga. I Carl Olof Rosenius Romarbrevsutläggning läser jag om Rom 1:18-32.
Rosenius' språk kan man nog beskriva som mustigt och ålderdomligt. Han skriver om homosexuellt umgänge som "denna onaturliga hednastyggelse". Men det som jag fann intressant hos Rosenius var att han konstaterar att detta bedrivits "icke blott i Sodom, utan ock bland de mest bildade hedningar, såsom grekerna och romarna, vilkas utmärktaste poeter, som skulle innehava sitt folks högsta bildning, icke ens känt blygsel vid att med denna orenhet smutsa sina dikter. Till en sådan grad hade de blivit dårar, när de höllo sig för visa." (s 55, mina fetstilar)
De senaste årtiondena har Sveriges befolkning, liksom stora delar av västvärldens, utsatts för en massiv lobbyverksamhet för acceptans av utlevd homosexualitet. I främsta ledet har ofta stått en liten klick av homosexuella konstnärer och intellektuella. Varför? Och varför har inflytandet blivit så stort?
En del av förklaringen finns i Rom 1. Paulus skriver: "Fastän de kände till Gud [genom naturen och samvetet], prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar." (Rom 1:21-22) I den följande versen beskriver sedan Paulus hur dyrkan av Gud byttes mot dyrkan av "bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur". Dessa bilder har alla upphovsmän och upphovskvinnor.
Är det så att konstnärskap är ett något som på extra tydligt sätt kan ställas i Guds tjänst eller i uppror mot Gud? Att det är antingen eller? I Andra Mosebok kan man finna exempel på hur konstnärskapet kan ställas i Guds tjänst (som vid tillverkningen av tabernaklet) eller mot Gud (när man gjorde guldkalven).
Man hör ofta att det är en konstnärs uppgift att tänja på gränser, att provocera, etc. Jag har ibland frågat mej om det är sant. Varför skulle det vara så? Ofta tror jag det handlar om att om en konstnär inte genom sin skicklighet lyckas få uppmärksamhet för sin konst, då ligger det nära till hands att provocera sej fram till uppmärksamheten. Men bryter "tabun", man exploaterar, man förblindas av sina falska föreställningar, så att mörkret sänker sej.
/Erik
Skrev för ett tag sedan så här om Rom 1 och homosexualitet.
Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar