Du kallar dig jude... (Rom 2)

Ett av de stora exegetiska diskussionsämnena är hur Paulus såg på sin judiska bakgrund, och överhuvudtaget vad som var den stora kontroversen mellan de första kristna och judarna. Jag har skrivit om det tidigare här. En del exegeter menar att varken den för-kristne Paulus, eller hans judiska landsmän i allmänhet, trodde sej bli rättfärdiga genom att uppfylla lagen. Man menar att det är en luthersk efterkonstruktion. Jag tror det ligger något i kritiken, men är inte beredd att följa forskare som E P Sanders, J G Dunn eller N T Wright så långt på vägen.

I Romarbrevets tidiga kapitel är Paulus så tydlig med att det i hans samtida judendom fanns starka strömningar i vilka en judes rättfärdighet hängde på något annat än tron. Carl Olof Rosenius räknar i sin kommentar till Rom 2:17-20 upp sex "förmåner" som för judarna riskerade att bli, och för några hade blivit, till en falsk grund för rättfärdigheten:

"Uti de verser, 17-20, som nu ligga framför oss, uppräknar han dessa förmåner och det i sex särskilda punkter: 1. att de bära namnet judar; 2. att de äga Guds skrivna lag; 3. att de hava den sanne Guden till sin Gud; 4. att de känna hans vilja; 5. att de därför kunna med bestämdhet urskilja vad gott och ont är; och 6. kunna vara andra lärare." (s. 78)

Det är inte bara de egna gärningarna som kan bli en falsk grund att bygga på, en falsk grund för en återställd relation med Gud, en falsk grund för att tillhöra Guds utvalda folk. Det finns många falska grunder...

...men det finns bara en sann: Tron på Jesus Kristus.

/Erik

Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931.