I ett föregående inlägg skrev jag att jag skulle återkomma till formuleringen först juden och sedan greken (Rom 1:16). I söndags predikade jag över en text från Efesierbrevet och som inledning till predikan försökte jag måla upp Efesierbrevets innehål i stora drag, innan jag förlorade mej i detaljer. Kanske är den tydligaste kopplingen mellan Efesierbrevet och Romarbrevet att båda i hög grad handlar om förhållandet mellan det judiska folket och de icke-judiska, mellan Guds utvalda folk som vi följer genom Gamla testamentet och Guds utvalda folk som förenas i Jesus Kristus.
Hur ska jag som kristen se på det judiska folkets plats i frälsningshistorien? Jag har inga färdiga svar. Har funderat en hel del på det, men tycker att det är ett ganska komplicerat kapitel.
Kanske kan studiet av Romarbrevet leda mej närmre ett bra svar. Mycket av debatten i exegetiska kretsar om Romarbrevet handlar om judendomen på den tiden - på engelska används begreppet Second Temple Judaism. En del vill till och med göra frågan om judarnas ställning till den mest centrala för Paulus i brevet. John Stott, vars kommentar kan rekommenderas, vill inte gå så långt men tror att Paulus haft ett dubbelt syfte med sin tjänst:
Det första syftet är: The justification of guilty sinners by God's grace alone in Christ alone through faith alone, irrespective of either status or works (s 35).
Och det andra: The consequent redefinition of the people of God, no longer according to descent, circumcision or culture, but according to faith in Jesus, so that all believers are true children of Abraham, regardless of their ethnic origen or religious practise (s 36).
/Erik
John Stott, The Message of Romans, Bible Speaks Today, Inter-Varsity Press, Leicester 1994.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar