I sin kommentar till Romarbrevet skriver Carl Olof Rosenius i anslutning till Rom 1:1 en kort utläggning av apostlabegreppet. Rosenius håller hårt på att apostlakallet var bestämt till en avgränsad tid i Kyrkans första år. "Ingen efterträdare kunde tillsättas efter en apostel." (s 12) Det är ganska spännande läsning. Några saker han säger om apostlarna:
- De måste ha sett Jesus efter hans uppståndelse. Det har att göra med att de skulle vittna och Nya testamentets användning av ordet "vittna" ligger mycket när den allmänna: Det handlar om att berätta något man faktiskt sett.
- Apostlarna utrustades av Jesus själv med särskilda krafter som ingen människa därefter haft.
- Det ämbete, som uppdrogs åt apostlarna, bestod däruti, att de skulle utbreda evangelium över hela världen, utan att åtaga sig omsorgen om någon viss föramling. (s 12)
Att apostlarnas roll var unik är knappast kontroversiellt, men Rosenius avgränsar tydligt deras uppdrag mot senare efterföljare. Jag tror han har rätt i att göra skillnaden stor.
Sedan tror jag att varje kristen har en kallelse att vittna, att låta Guds kraft verka och att utbreda evangelium. En sådan kallelse ligger i förlängingen av apostlarnas uppdrag, det är att bygga vidare på den grund som en gång för alla är lagd.
Rosenius' tredje punkt är extra spännande och utmanar mej, eftersom jag senaste tiden funderat och läst ganska mycket om prästämbete, om predikokallelse och sakramentsförvaltning. Här verkar ju Rosenius mena att en lokal pastor inte är "apostolisk", eftersom apostlarnas kallelse inte var att bli lokala. Eller?
/Erik
Ps BV-förlag ger ut Rosenius på nytt!
Carl Olof Rosenius Pauli Brev till Romarna. till uppbyggelse i tron och gudaktigheten, Band 1, Jubileumsupplaga, EFS-förlaget, Stockholm 1931.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar