Nu har jag läst färdig Esbjörn Hagbergs Själavård vid köksbordet. Det kändes lite som i tisdags när vi gick ut i skogen för att plocka svamp. Härligt att dra på sig gummistövlarna och viss förväntan. Men det var alltför glest mellan svamparna... Hagbergs bok innehåller en del själavårdskantareller - några guldkorn - men det är långt mellan dem, och risken är att man går vilse i jakten.
Hagberg skriver dessutom ganska pratigt, ordrikt, lite grann som amerikanerna Philip Yancey och John Ortberg. Men han bemästrar inte att göra vardag av det stora mysterierna, utan det blir ganska platt.
Men för att inte bli alltför negativ kan jag ju nämna ett par av guldkornen. Jag skrev om det goda samtalet i förrgår. Jag tycker också att Hagbergs fyra kategorier stödjande, bearbetande, problemlösande och befriande själavård (i kapitlet "Omsorg och själavård", s 175-181) är ganska värdefull. Och när Hagberg vågar strukturera upp vad som inte är synd och inte ska bekännas gör han något jag efterlyst många gånger. Han är tydlig med att synd ska bekännas och förlåtas. Det är bra. Men han pekar också ut att till exempel otillräcklighet, dåligt samvete och själsliga sår alls inte är synd - och alls inte ska bekännas, även om de ofta behöver behandlas och vårdas. Den Store Läkaren klarar också sådant!
Efter att ha läst Hagbergs bok blir jag sugen på att läsa ytterligare någon själavårdsbok. Kanske Gunnar Elstad, eller finns det andra förslag.
/Erik
Hagberg, Esbjörn Själavård vid köksbordet, Libris, Örebro 2003, 237 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar