I en doktorsavhandling från 1956 skriver Karl-Åke Henningson hur Svenska kyrkans ledning (och Sveriges regering) hanterade den våg av lekmannadop som drog framgenom Sverige under 1800-talets andra hälft. Störst utrymme ges P P Waldenström, som ivade för lekmannadopens giltighet, kh Nils Lövgren i Gävle som motsatte sig att i kyrkoböckerna anteckna ett lekamannadop som kyrkligt dop och biskop Gottfrid Billing, som bland biskopskollegiet var den som fick ta störst ansvar för frågan.
Författaren betonar att de svenskkyrkliga företrädarna i början av striden inte betonade prästämbetets nödvändighet för dopets giltighet, men att denna hållning senare fick större betydelse. Från lekmannasidan, och då främst från barndöpare inom Missionsförbundet, var det under hela 1800-talet viktigt att bli antecknad som döpt och få dopet erkänt också av den officiella kyrkan.
Avhandlingen är välskriven och ger en god bild av de olika hållningar som fanns i frågan. Intressant att få belyst frågan om barndopet utanför kyrkans ordning - ofta har ju diskussionen gällt barndop vs vuxendop/troendedop, och när det gäller lekmannaförvaltning av sakrament står ofta nattvarden i centrum.
Vad krävs för att ett dop ska vara dop, ska vara giltigt? Det måste ju rimligtvis vara en viktigt fråga, eftersom dopet är viktigt enligt Nya testamentet. Boken ger en del intressant förslag på svar och infallsvinklar på frågan.
/Erik
Henningson, Karl-Åke Striden om lekmannadopet. En studie i motsättningarna mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet 1878 – 1898, C W K Gleerup, Lund, 1956, 172 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar