Motstånd

Jag har just sett ett kort avsnitt ur en teveintervju med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher. Det handlar om Andra världskriget och Thatcher är stolt över att Storbritannien, tillsammans med flera andra länder, stod upp emot nazismen och Hitler. Sverige var neutralt, säger Thatcher, och om alla varit neutrala gentemot Hitler skulle han vunnit. Om man varit neutral gentemot Stalin, skulle han vunnit.

Flera gånger har jag fått intervjun återberättad för mig, men jag har inte sett den tidigare. Men redan första gången jag hörde om Thatchers inställning till neutralitet fick det mig att aldrig mer tänka på neutralitet per se som ett mål. Att vara neutral när det gäller två likvärdiga ting (typ Saab eller Volvo) är en sak, att vara det när det gäller ett gott och ett annat ont är något helt annat.

Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, är en inspirationskälla för mig. Han är spännande. När det gäller inställning till våld gjorde han en intressant resa. Ett par av hans bröder deltog i Första världskriget, och en av dem stupade. Men Dietrich tycks inte då – i sin tidiga ungdom – ifrågasatt kriget, eller våldet, men senare under sin studietid och inte minst under ett år i USA blev han övertygad av icke-våldstanken. Han önskade resa till Indien för att möta Gandhi, men tre gånger kom förhinder i vägen. Det sista av dessa ”förhinder” var Andra världskriget.

Bonhoeffer var en av dem som tidigt kritiserade Hitler och den nazistiska ledarskapsfilosofin offentligt. Han drabbades av undervisningsförbud, publiceringsförbud, reseförbud, osv. Under den nazistiska regimen och med först hotande och sedan utbrutet krig förändrades Bonhoeffers inställning till att använda våld. För sitt lands skull, för sitt folks skull, och för att om möjligt kunna lägga en grund för att Tyskland skulle kunna resa sig efter kriget, trots skuld och skam, deltog slutligen Bonhoeffer aktivt i planerna på att mörda Hitler. Hans slutliga ståndpunkt blev att motstånd måste göras, det måste göras aktivt och det kan innebära angripande våld.

Om Thatcher provocerar mig, vad gör då inte den fromme Bonhoeffer?

För två år sedan fick jag en bok som utgivits i samband med 100-årsjubileet av Bonhoeffers födelse. Den innehåller flera goda bidrag, men särskilt ett har jag funderat på ibland sedan jag läste det. Det är en artikel av professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert som handlar om olika attityder gentemot en (ond) övermakt. Jarlert har tidigare undersökt hur det svenska prästerskapet under åren 1935-1945 förhöll sig till visa direktiv som direkt hade att göra med Nazitysklands judeförföljelser. I den aktuella artikeln skiljer Jarlert (efter historikern Paul Levine) på:
- motstånd (resistance)
- vägran (refusal)
- acceptans (acceptance)
- entusiasm (enthusiasm)

Jarlerts fyra förhållningssätt tillämpar han i sitt kyrkohistoriska studium. Men jag funderar… Finns det områden i mitt liv, i kyrka och samhälle, där samma skala skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag ska förhålla mig?

/Erik

Johansson, Torbjörn (red) Dietrich Bonhoeffer. Perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, Församlingsfakultetens skriftserie nr 8, Församlingsförlaget, Göteborg 2007, 142 sidor.

Jarlert, Anders "Medlöperi - Bystanding - Resistens - Motstånd. Perspektiv på kyrkan och nationalsocialismen." i ovan angivet arbete, s 123-142.